Mirjam i Amerika

22 april 2008 16:51 | Barnkultur, Politik | 6 kommentarer

Jag har tidigare skrivit utförligt om den ursprungligen tyska, senare schweiziska författarinnan Lisa Tetzners barn- och ungdomsböcker. Du hittar både en allmän artikel om henne och recensioner av enskilda böcker ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Jag har nu på Tradera lyckats köpa ytterligare en bok i hennes långa serie böcker om Barnen i 67:an i Berlin, de som på grund av nazisternas maktövertagande och judeförföljelserna och kriget kom att spridas över världen – Paul blev kvar i Berlin, hans bäste vän Erwin kom att få sitt nya hem i Lappland i Sverige och Mirjam fick en lång flyktväg: hamnade först i Frankrike, försökte därefter via båt (”Skepp utan hamn”) ta sig till Latinamerika men hamnade sen, när skeppet förliste i en storm, tillsammans med andra barn på en öde ö utanför Sydamerikas kust (”De skeppsbrutnas ö”).

Hur det gick för Paul där hemma i Berlin har jag redan berättat; det berättar Tetzner om i ”Var Paul skyldig?” Men hur gick det för Mirjam och hennes skeppsbrutna kamrater?

Boken om detta kom 1945 och hette i tyskspråkigt original ”Mirjam in Amerika”. På svenska fick den förstås då, i Arne Holmströms översättning, titeln ”Mirjam i Amerika”.

Den upplaga jag nu har fått tag på gav ut 1957 av Tidens förlag, men jag är ganska säker på att jag läste den långt tidigare, under folkskoletiden. Om boken redan då kom på Tidens förlag vet jag inte, men de svenska översättningarna av böckerna om barnen i 67an började ursprungligen ges ut av Arne Holmströms far, på det av denne ägda Axel Holmströms förlag. De övesattes redan då av Arne Holmström, men den Tiden-upplaga jag nu har läst har en helt uppenbart moderniserad stavning (mej- och dej-former och annat sådant), sannolikt också en i övrigt moderniserad språkdräkt.

I slutet av ”De skeppsbrutnas ö” räddades de strandsatta barnen på den öde ön av ett amerikanskt krigsfartyg. I den här boken förs de av detta fartyg till New York, där storyn om de skeppsbrutna men mirakulöst räddade europeiska barnen förstås väcker en våldsam medial uppmärksamhet.

Den ene efter den andra av barnen får nu se sina problem lösta. Hans Suters föräldrar lever och tar också hand om den invalidiserade Lukas; vi kommer senare att åter möta pojkarna i ”Var Paul skyldig?”. Gertis föräldrar finns helbrägda i Chile. Cornelia blir adopterad.

Kvar finns den nu 14-åriga tyskjudiska flickan Mirjam och så hennes lilla babyskyddsling Ruth, vars mamma hon – innan mamman dog – hade lovat att ta hand om den lilla flickan tills hon har hittat flickans far, den berömde ögonläkaren herr Ehrlich, som ska finnas i USA – men den enda ledtråd till pappan hon har är ett foto.

De omsvärmas snart av rika amerikanska par, som gärna vill synas i media för sin godhet att ta hand om en liten föräldralös flicka, och just den där extra kryddan, föräldralösheten, gör dem inte särskilt benägna att anstänga sig för att hitta den eventuellt någonstans existerande doktor Ehrlich.

Men Mirjam har ju dyrt och heligt lovat Ruths mamma att leta och ger inte upp, ens när hon får bo hos en rik amerikansk dam och sen sätts i en fin flickskola.

En av hennes första amerikanska vänner blir den svarte hisspojken Jim. Jim skildras av Tetzner med en del av tidens schabloner: han vill spela cymbal i jazzorkester och får också, när han får engagemang, artistnamnet Cimbalo. Men han skildras samtidigt som hängiven och, när det verkligen kommer till kritan, pålitlig.

Jim/Cimbalo nämner för Mirjam, att den som skulle kunna lösa hennes och Ruths problem är hans vite bekanting med det antagna namnet Mackenzie King, däremellan kallad Macky. Denne Mackenzie King har varit president i den republik de vilda och vanartiga pojkarna i något slags experimentell ungdomsvårdskola har bildat, och han frilansar nu med allehanda mer eller mindre legala ”affärer”. Denne Mackenzie King är en intressant skapelse av Tetzner, en blandning av å ena sidan fräckhet och förslagenhet som kungsvägar till Den Stora Amerikanska Drömmen, å andra sidan renhårighet, mod och sökande – vår unge hjälte och ligaledare läser till och med Walt WhitmansLeaves of Grass”.

Mackenzie King blir besatt av den ädla tanken att hjälpa ”damen” (Mirjam) att hitta Ruths far. Följaktligen kidnappar han helt sonika med Kims/Cimbalos hjälp lilla Ruth från hennes barnsköterska. Detta leder till att Mirjam rymmer från sin flickskola och ansluter sig till Mackenzie King & co.

Mackenzie King och hans ”firma” lever underjordiskt och handlar med grönsaker och frukt och andra varor, hittade på det ena eller det andra sättet i hamnens överflöd. Mycket av det här och också av det som sedan följer är skildrat på ett så inkännande sätt, att man undrar över hur Tetzner har fått till all denna lokalfärg; jag har inte sett någon uppgift som tyder på att hon då hade varit i Amerika.

Våra unga sammansvurna hittar till slut spår efter den försvunne doktor Ehrlich, spår som visar sig leda vidare till Canada, först Ottawa, sen Winnipeg. Vägen mot målet blir en lång amerikansk odyssé, nästan en Tom Sawyer-historia, där våra vänner färdas på St. Lawrencefloden på en husbåt à la flotte. Innan de kan ta sig till Winnipeg, måste de sen tjäna ihop respengar, och Mirjam söker, tillsammans med Ruth (båda är utklädda till pojkar), jobb på ett stort kanadensiska jordbruk.

Här blir historien nog ett snäpp otrolig, åtminstone för en man i min ålder: de som bor på gården visar sig vara tyska flyktingar, som faktiskt hänner herr Ehrlich. Dess förinnan blir de båda pojkflickorna förstås avslöjade: Ruth av att hon kissar på sig och måste bytas på, Mirjam av att hon, som har sagt sig vara från USA, visar sig tala inte bara tyska utan också oberschlesiska.

Men värdfolket är vänligt, hjälper till och med till ekonomiskt, och äntligen kan resan till Winnipeg börja. Slutet gott, allting gott? Nej då. Mirjam har velat överraska herr Ehrlich med att plötsligt dyka upp med hans lilla dotter men finner nu, att han just har påbörjat en ny lång resa: han tänker bosätta sig i Australien!

Den läkare som har tagit över doktor Ehrlichs praktik hinner dock i sista minuten få tag på honom i Vancouver, och den här gången får han också veta att han måste vänta och varför.

Så Mirjam kan till slut förverkliga sitt heliga löfte till fru Ehrlich och lämna över Ruth till hennes pappa.

Det kunde vara ett slut, lyckligt nog. Men den tacksamme herr Ehrlich erbjuder sig nu att dessutom adoptera också Mirjam.

6 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Hej
    Ett tips!
    Jag (åter)köper många av mina gamla favoritböcker på nätantikvariatet, Bokbörsen. Där hittar jag nästan alltid vad jag söker, bland annat – Sotarpojken.
    mvh
    Mats Pedersen

    Comment by Mats Pedersen — 2008 04 22 21:28 #

  2. Till Mats Pedersen: Tack för tipset. Just ”Sotarpojken” har jag dock.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 22 21:31 #

  3. Jodå, Mirjam i Amerika i Arne Holmströms översättning kom ut redan 1946 på Axel Holmströms förlag.
     
    Men nog kunde man stava ”mej”, ”dej”, ”sej” för att återge uttalet i dialoger i en barnbok 1946? Kan situationen ha varit så radikalt annorlunda 11 år senare? (Jo, det kan den kanske; ”informaliseringen av Sverige” tog väl sin början omkring 1950 och kom nog i gång ordentligt under det fortsatta 1950-talet under insatser av sådana mediefigurer som Lennart Hyland och Povel Ramel, vilken senare gärna stavade ”mej” och ”dej” i sångtitlar på skivetiketter redan på 78-varvstiden.)
     
    Svenska Akademiens ordbok hänvisar i ett delhäfte tryckt 1943 från mej till artikeln jag. Och i den artikeln finns i sin tur belägg för att redan Atterbom stavade ”mej” i Lycksalighetens ö 1827; men stavningen ”mej/meij/mei/mey” verkar finnas belagd ända från 1626.
     
    Upplagan från 1946 av Mirjam i Amerika kan man köpa på nätet för 142 skr från Nynorsk Antikvariat AS i Tvedestrand.

    Comment by Magnus Andersson — 2008 04 24 15:37 #

  4. Till Magnus Andersson: Säkert kan man hitta ”mej” och ”dej” här och var i böcker från den allra första efterkrigstiden, men min minnesbild av tidens barn- och ungdomsböcker – jag var bokslukare då som nu – är att det nog var ovanligt.

    Själv började jag, i ett slags ungdomlig protest, konsekvent skriva ”mej” och ”dej” till exempel i skoluppsatserna under gymnasietiden, vilket min liberale svensklärare Bror F Sanner accepterade; jag skrev också ”säjer” och ”säja”. Det fanns i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet en våg i den riktningen bland många yngre skribenter – men sen uppslukades många av oss av miljöer, där ”mig” och ”dig” var det gängse och accepterade sättet att skriva.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 24 16:22 #

  5. Även exemplaret som jag har här hos mig, och som du läste för mig när jag var liten, är från 1957.

    Comment by Kerstin — 2008 04 24 16:45 #

  6. Till Kerstin Kokk: Men den boken du fick var inte min egen gamla. Just ”Mirjam i Amerika” har jag för övrigt aldrig under mina slukarår ägt själv. Min minnesbild är att jag lånade den (liksom många andra av Lisa Tetzners böcker) från det lilla skolbiblioteket i Nylands skola nära Juniskär där jag då gick respektive bodde. Vi var flera stycken som direkt tjatade på den lärare som ansvarade för skolbiblioteket att köpa nya och nya delar av Tetzners serie om barnen i 67an.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 24 16:50 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^