Svensk utrikespolitik hos 60-årsjubilerande Utrikespolitiska föreningen

15 april 2008 21:47 | Politik | 9 kommentarer

1948 bildade studenter i Uppsala Utrikespoltiska föreningen. Det är en partipolitiskt obunden förening med FN-stadgan som utgångspunkt för sin verksamhet. Under tidigt 1960-tal var jag själv, då aktiv i socialdemokratiska Laboremus, med om att tillsammans med andra studentföreningar, bland dem Utrikespolitiska föreningen, ibland anordna stora gemensamma föredrags- eller debattevenemang i internationella frågor med långväga och kostsamma utländska gäster.

I år firar Utrikespolitiska föreningen sitt 60-årsjubileum, och när Birgitta och jag fick en inbjudan att åhöra deras stora paraddebatt med fem svenska utrikesministrar i panelen, tackade vi förstås ja.

De utrikesministrar som hade tackat ja till att medverka framträdde i kronologisk ordning.

Först i raden uppträdde Karin Söder (c). Hon påminde om att det under hennes tid som utrikesminster fortfarande fanns fascistdiktaturer kvar i Europa, talade med värme om det nordiska samarbetet och var särskilt stolt över det svenska arbetet mot apartheid i Sydafrika.

Näste utrikesminister, Lennart Bodström (s), menade, att det på den tiden fortfarande fanns en bred enighet om kursen i den svenska utrikespolitiken – det Karin Söder poängterade hade han för egen del inga invändningar mot. Men Bodström gjorde också kvällens enda uppkäftiga inlägg: Han uppehöll sig särskilt vid u-båtskränkningarna och menade (utan att förneka förekomsten av främmande u-båtar på svenskt vatten), att bevisföringen om u-båtarnas nationalitet långt ifrån var glasklar.

Margareta af Ugglas (m) framförde föga överraskande som sin och sitt partis viktigaste ambition att föra in Sverige i EU.

Lena Hjelm-Wallén (s) fortsatte på EU-linjen: framhöll att de soloaktioner som Sverige internationellt lyckades med under Olof Palmes tid inte längre var möjliga i den värld där blockmotsättningarna var borta och att i stället, under de nya förhållanden som nu råder, ett svenskt agerande genom EU är mer rationellt.

De fem utrikesministrarna hade av moderatorn, Leif Lewin, tilldelats åtta minuter var till inledningar med tonvikt på egna erfarenheter av utrikesministerskapet. Den siste i raden, Jan Eliasson (s) – Carl Bildt (m) kunde eller ville, av för mig okänd anledning, inte komma – konstaterade, att han knappast behövde åtta minuter för att sammanfatta just sin utrikesministertid. I stället använde han sin tid till att lista de utmaningar den svenska utrikespolitiken av i dag står inför: informations- och kommunikationsexplosionen, klimathotet, den gränsöverskridande brottsligheten, spridningen av HIV-AIDS, human security i stället för national security i fokus för politiken, kampen mot terrorismen men också hoten mot rättssäkerheten samt hur inrikes- och utrikespolitikien har växt samman.

Det efterföljande meningsutbytet (på slutet med inslag av publikfrågor) blev ganska snällt; ingen tog till exempel, trots ett upprepat försök från Bodströms sida, hans kastade handske i u-båtsfrågan. Jag noterade dock, att Lena Hjelm-Wallén, annars verkligen ingen EU-kritiker, som svar på en publikfråga sa, att de svenska politikerna vid tiden för EU-inträdet hade blivit lurade i alkoholfrågan. Om detta sen berodde på att de svenska förhandlarna och beslutsfattarna inte hade begärt tillräckligt starka utfästelser eller på att EU-sidan medvetet var suddig, fick jag inte klart för mig.

Efter debatten i den fullsatta universitetsaulan hade vi, tillsammans med bland andra talarna och arrangörerna (bland dem min Ordfront-kompis Anna Hansén), inbjudits att delta i lite mingel i kanslersrummet en trappa upp.

Kvällens huvudagerande illustrerar, tvärs över partigränserna, hur nära sammanflätat det ganska lilla svenska maktetablissemanget är. Jan Eliasson noterade, lite skrockande, redan i aulan, att han hade tjänstgjort i UD under eller med UD-uppdrag från samtliga övriga närvarande utrikesministrar. Minglet en trappa upp fortsatte i samma familjära ton (ett par av de före detta utrikesminstrarna hade för övrigt sina makar med). Och bland gästerna, både i aulan och vid den efterföljande samlingen, fanns andra med lika goda gamla kontakter, till exempel Carl Tham med hustru. (Han hade nog kunnat sätta mer fräs på debatten i aulan, men han platsade ju inte i uppläggningen.)

Och då är det väl lika bra att erkänna, att också Birgitta och jag är (eller åtminstone har varit) del av den här ganska lilla politikerkretsen, och mycket riktigt kom samtliga nämnda fram redan i aulan och hälsade och småpratade. Att Birgitta, som har varit minister och talman, hör till den krets där alla känner alla är väl ganska uppenbart. Men även jag har i egenskap av partianställd och chefredaktör lärt känna alla kvällens agerande. Under mina många årliga besök (som journalist) på centerstämmorna blev jag till exempel inte bara bekant utan också en smula kompis med sådana som Karin Söder och hennes man Gunnar; han var med även på den aktuella tillställningen. Jag har till och med fått ett vykort, undertecknat av Karin Söder och flera andra prominenta centerpartister från den centerstämma (i Umeå), där jag till slut inte var med: jag hade lämnat journalistiken för ett jobb på den socialdemokratiske partisekreterarens kansli. Centerpartisterna (och ett antal journalistkolleger) skrev på vykortet, att de saknade mig.

Jag berättar det här för att få anledning att understryka, att ett nära umgänge med folk av annan politisk uppfattning långt ifrån behöver betyda, att man blir mindre kritisk. Jag var på den tiden då det begav sig beryktad bland journalistkolleger för att publicera ganska jävliga kommentarer till centerns politik, också till enskilda centerpartisters fadäser. Jag kan lätt belägga det jag här skriver.

För den skull behöver politiska meningsmotståndare inte klösa ögonen ur varann, så snart de råkas.

Fast om jag ska vara uppriktig, tycker jag, att gårdagskvällens utrikespolitiska parad på universitetet blev mycket för snäll.

9 kommentarer

  1. Det känns lite trist att jag lyckas missa både måndagens paneldiskussion eller 60 årsfesten i helgen. Jag satt i Utrikespolitiska föreningens (UF) styrelse i två omgångar, som programsekreterare 99-00 och vice ordförande 01-02. UF är en förening med en fantastisk folkbildande verksamhet i en omfattning som ingen annan studentförening kommer i närheten av. Frågan är om jag inte lärt mig mer där än jag gjorde som universitetsstudent?

    Comment by Fredrik Jansson — 2008 04 16 0:58 #

  2. Jag tycker att det där låter som ett riktigt skräckexempel på tillställning. En lång och eftertrycklig gäspning. Det var väl bra att Bodström tog upp frågan om u-båtarnas nationalitet och annat. Hade Bildt varit där hade det kanske rent av blivit litet bråk. Men det bedrövligaste var väl att alla satt och markerade enighet när det egentligen behövs en ordentlig debatt av Tingstensk-Wigforssk modell i vårt snälla lilla krigslystna land. För här håller det ju på att ske saker på utrikespolitikens område som verkligen skulle behöva vädras ut. I Jan Eliassons inlägg nämndes vad jag förstår en hel del av de viktiga frågorna men naturligtvis, som alltid är fallet med honom, i en sådan form att ingen jävel fattar vad han sitter och säger. Och det är enligt min mening inte alls så självklart något som vi borde gå med på. ”Human security” och ”kampen mot terrorismen” är ju inga okontroversiella saker. Som Torgny Karnstedt sa för ett tag sedan: ”På sjuttiotalet samlade jag in pengar till en kanon åt FNL. Hade det varit i dag hade det varit terrorism.” Dock inte att sälja granatgevär till USA.

    Comment by Hans O — 2008 04 18 13:00 #

  3. Till Hans O Sjöström: Som väl också framgick av mitt referat, saknade jag just det kontroversiella och konkreta – om jag alltså bortser från Bodström och u-båtarna.

    Men tråkigt var det faktiskt inte. För en gammal och hyggliigt insatt man var det ganska roande att sitta där och lyssna på hur de undvek allt partiskiljande.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 18 15:25 #

  4. Du är ju så tolerant att man nästan kan bli lika arg på dig som du blev på mig en gång när jag i debatten på SSU:s distriktsstämma råkade säga något om att vi nog skulle komma att förlora i omröstningen. ”Jag borde ha kastat något på dig”, vill jag minnas att du sa. Nu vann vi ändå omröstningen, vad det nu var den handlade om, men arg var du, för ovanlighetens skull.
    Och när det gäller utrikespolitiken måste man väl ställa bra mycket högre krav på en debatt mellan en massa före detta utrikesministrar än att det ska vara roligt att sitta och lyssna på hur de undviker det som är partiskiljande. Det finns ju, som kanske Sören Wibes avhopp visar, saker i utrikespolitiken som kan, och bör, diskuteras ”offentligt och ordentligt” för att citera en gammal utrikesminister, som lämnade en hel del användbara citat efter sig.

    Comment by Hans O — 2008 04 19 14:16 #

  5. Till Hans O Sjöström: Den där episoden på SSUs distriktskongress kommer jag inte ens i håg.

    Att jag inte var nöjd i sak med den försonliga tonen i debatten på utrikespolitiska föreningen framgår väl av vad jag skrev, men förvisso tycker jag att det också kan vara roande att lyssna, när folk skyler över motsättningarna eller helt enkelt är överens fast de inte borde vara det.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 20 0:49 #

  6. På mig har den tydligen gjort ett outplånligt intryck och det kan ha berott på att du redan då hade ett så jämnt humör och en så hög toleranströskel. Liksom nu. Vad jag menar är att sådana där utrikespolitiska debatter (eller vad man ska kalla det för) väl inte borde vara till enbart för gamla rävar som du utan också för andra som inte är så bevandrade i politikens personliga och taktiska irrgångar. Att du hade roligt har jag ingenting emot men det är allvarligt när det inte ens går att föra ett uppriktigt samtal i ett ämne som traditionellt är så präglat av hysch-hysch som svensk utrikespolitik. Där behövs klarspråk: till exempel att ”kriget mot terrorismen eller terrorn (skräcken), som amerikanerna säger, har lett till tusentals civila döda och fängslade och på sin höjd ett hundratal ”uttagna” terrorister. De stora terroristerna och krigsförbrytarna, Bush och hans gäng, Putin och hans och Olmert och hans gäng fortsätter obehindrat sin verksamhet och motiverar den rentav med att de för krig mot terrorismen. Ett bröllop i Afghanistan helt utplånat, en lång man på ett annat ställe i Afghanistan, en kille med punktering i Irak, en by i Somalia, ett hundratal mestadels civila i Ghaza, världens största fängelse, Tjetjenien jämnat med marken, antalet döda okänt. FN i händerna på USA. Sverige i praktiken med i NATO. Hade det funnits någon som inte var uppfostrad i Arvfurstens palats i panelen borde en sådan världsordning kunna slå gnistor.

    Comment by Hans O — 2008 04 20 13:48 #

  7. Till Hans O Sjöström: Som jag redan har konstaterat lyste det slaget av konkretion med sin frånvaro, bortsett alltså från att Bodström två gånger försökte ta upp frågan ubåtskränkningarna. Jan Eliasson var, fast på ett mycket abstrakt och övergripande sätt, inne på de frågor du tar upp.

    Själv hade jag förstås också tyckt att det hade varit betydligt roligare med mer gnistor; jag antydde ju detta med anmärkningen att debatten nog hade blivit annorlunda med den i salen närvarande Carl Tham i panelen – men han har ju aldrig varit utrikesminister.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 20 14:37 #

  8. Till Enn Kokk: Hans O är inne på väsentligheter tycker, fast jag inte håller med honom om att vi skulle vara medlemmar i NATO. Frågeställningen är större än så. Det proklamerade kriget mot terrorismen är ingen enkel NATO-debatt. När du nyligen anmälde Erkki Toumiojas biografi över Hella Woulijoki hade vi ett meningsutbyte om hennes fredsmäklande kontakter med Sovjetunionen. Skulle vi sett på henne som en värdefull fredsvän eller som landsförädare, om det hade varit Sverige och inte Finland som hade varit i vapenbrödraskap med Hitler?

    Så här löd replikskiftet:

    1. Hur hade vi sett pa svenska landsmän som ägnat sig åt aktiva fredsansträngningar 1941/44 / om Sverige och inte Finland hade varit allierat med Nazi/Tyskland och försökt komma ur ett krig med Ryssland?
    Kommentar av Anders Thunberg — 2008 04 13 16:50 #

    ”Din kontrafaktiska fråga tycker jag är en smula felkonstruerad, och då syftar jag inte på det relativt osannolika i den. Man kan nämligen inte bedöma Hella Wuolijoki enbart som fredsmäklare. Hade hon fungerat enbart som kontaktskapare och budförmedlare, hade hon knappast hamnat i fängelse och hotats med dödsstraff”.
    Kommentar av Enn Kokk — 2008 04 13 17:06 #

    2. Till Enn: Jag är inte säker på det. Det fanns gott om kommunister som under “de svarta åren” sattes i läger, trots att Sverige inte ens var i krig eller personerna i fråga inte hade haft några utrikespolitiskt känsliga kontakter. Säkerhetstjänsten var också nitisk när det gäller övervakning av s k englandsvänner. En del av dem fanns på listor över sådana skulle interneras i händelse av vissa krigsfall.
    Kommentar av Anders Thunberg — 2008 04 13 17:21 #

    3. Till Anders Thunberg: ”Men också nazister övervakades och registrerades.
    Min invändning utgick dock från det faktum att det, med det det politiska liv vi hade i Sverige, knappast förefaller troligt att landet hade hamnat i koalition med Nazityskland. Och varför skulle, om vi nu tänker kontrafaktiskt, Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen?”
    Kommentar av Enn Kokk — 2008 04 14 10:06 #

    Men Enn, några nazister sattes dock aldrig i läger i Sverige. Däremot ( i början av kriget) en del besökande englandsvänner förutom kommunister. Du säger, Enn, att det knappast var troligt att Sverige hade hamnat i koalition med Nazityskland och du frågar varför skulle Sverige ha hamnat i krig med Sovjetunionen? Ja så resonerade jag också – i långa tider – efter att tagit del av berättelserna om Per Albin Hansson och samlingsregeringens lyckade politik. Den här framgångssagan genomsyrar ju helt och hållet våra skolböckerna, vad jag förstår. Men i dag – efter att fördjupat mig i frågeställningarna – framstår situationen betydligt mer komplicerad för mig. Små stater förklarar inte stormakter krig. Krig kommer man in i snarare genom en serie av små olyckliga beslut och eftergifter. Och under inflytande av enskilda händelser som givits stor roll i propagandan. Per Albin Hanssons politiska ställning var inte den samma 1940 som 1944-45. Hyllad landsfader blev han så småningom. Tvärtom kunde de ha gått mycket illa i början av kriget. Den aktivistiska opinion som pläderade för att Sverige mer aktivt skulle ha gå in på den finska sidan i Vinterkriget var ingalunda svag vintern 1930-40. Hade man i Tyskland ( då i pakt med Sovjet) vid tillfället inte bedömt det som förenligt med sina geopolitiska intressen att Sverige höll sig utanför kriget, så hade vårt land mycket väl ha kunnat blivit starkt involverad i finsk politik. Vi kunde mycket väl ha sett ett annan händelseutveckling, där Per Albin Hansson hade avgått och andra s k mer ”opolitiska krafter” hade tagit över. Det saknades inte sådana diskussioner 1939-40 och de aktivistiska krafterna fanns också i samlingsregeringen och även i socialdemokratins vänsterflygel. ( Z Höglund m fl ) Hade så skett, ja då hade läget sommaren 1941 ha kunnat vara helt annorlunda. Då kunde vi också ha varit med på tåget ”österut”. Det talades om att Sverige missade sin ”historiska chans”.
    Vad har det för relevans i dag? Ja i hög grad. Föreställ er inte att Sverige på egen hand kommer att gå in i några framtida krig. Nej sådana krigiska ambitioner har vi inte. Men däremot är risken stor för att vi genom olika bindningar och allianser och diplomatiska eftergifter ändå kommer att handla i framtida krig i olika delar av världen. Och i sådana fronter som vi utifrån våra värderingar skulle slippa att hamna i. Här har erfarenheterna från 1940-41 relevans.
    Det det här scenariet som Hans O är inne på – om jag har förstått honom rätt. Och som det är så trist att det inte finns någon öppen utrikespolitiskt debatt om. Ja inte ens inom partiet, om jag förstått Enn rätt.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 04 20 20:37 #

  9. Till Anders Thunberg: Att Sverige är alltför nära allierat med NATO håller jag med Hans O Sjöström om – och avskyr.

    Det öviga du skriver är relaterat till en tidigare debatt. Men min beläsenhet om den tiden säger mig att vi aldrig var ens i närheten av att dras in i kriget på Finlands eller, ännu mindre, Nazitysklands, sida.

    Comment by Enn Kokk — 2008 04 20 21:27 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^