Sia går i graven

26 februari 2008 14:44 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Jag är uppvuxen med fackförbundspressen. Min pappa växlade mellan olika yrken, och vi fick i olika omgångar hem Sia, Fabriksarbetaren och Metallarbetaren. Vår hyresvärd var murare, så jag läste också regelbundet Byggnadsarbetaren. I alla de här tidningarna fördes en intressant samhällsdebatt. De hade mycket läsvärda kolumnister. Några innehöll också regelbundet bra noveller.

Metallarbetaren och Fabriksarbetaren har, efter en facklig fusion, gått upp i den 1997 startade fackförbundstidskriften Dagens Arbete.

Den 22 februari upphörde också Sia, Skogsindustriarbetaren, att utkomma. I fortsättningen blir Dagens Arbete, som därmed får en upplaga om 520.000 exemplar, även skogs- och trä- och pappersindustriarbetarnas fackliga organ.

Sia, som startades 1936, var en fin facklig tidning, läsvärd inte bara för de fackförbundsmedlemmar som fick den. Tidningen publicerade regelbundet noveller. Stig Claesson skrev fram till sin död nyligen kolumner åt tidningen.

Jag lärde känna två av redaktörerna hyggligt väl, Sigurd Klockare och hans efterträdare Sive Hallgren. Av Sive Hallgren publicerade jag åtminstone någon novell i Aktuellt i politiken (s). Av Sigurd Klockare har jag läst flera böcker – jag vill särskilt nämna ”Svenska revolutionen 1917-1918” (Prisma, 1967).

Begåvade redaktörer gör ofta begåvade tidningar, och det gäller de här båda. De drar också till sig intressanta utomstående skribenter, i fallet Sia till exempel Erik Goland, Stig Sjödin (signaturen Abrik) och den skarpsinnige utrikeskommentatorn Caleb J Andersson, som Olof Palme alltid nämnde med stor uppskattning.

Jag kan förstå argumenten för en facklig kraftsamling på tidningssidan, men även om träfacken får en egen sektion i Dagens Arbete, blir DA för varje sådan här fusion samtidigt allt mindre en tidning med tydlig facklig identitet. Man ska inte underskatta den hemhörighets- och identitetskänsla mer specialiserade fackliga organ skapar, i varje fall om de är så bra som Sia.

Och vad som är sorgligast: Det blir mindre kulturmaterial i den sammanslagna tidningen. Dagens Arbete publicerar till exempel inga noveller.

Detta är allvarligt nog i en tid, då LO-arbetarna, jämfört med hur det var förr, läser allt färre skönlitterära böcker.

7 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Till Enn: Sia hörde till min barndoms ”universitet”, precis som Folket i Bild, Rekord-Magasinet och – ja, man ska inte glömma Allers och Levande Livet heller.
    Det säger något om vilka bildningsideal fackföreningsrörelsen en gång hade att en tidning som främst vände sig till skogens, massaindustrins och sågens arbetare under ett par årtionden gav spaltplats inte bara åt avancerad kultur utan också åt en av landets främsta utrikespolitiska skribenter: Caleb J Anderson. Att han verkligen lästes kan jag också intyga. Att ha översatt Kafka och själv gett ut dikter var säkert inte den sämsta bakgrund man kunde ha om man skulle analysera och kommentera utrikespolitik under det kalla krigets dagar.
    Anders Ferms bok om Caleb J har du säkert läst, men den kan hur som helst rekommenderas, även om epitetet ”Palmes okände rådgivare” är en smula fånigt.

    Comment by Mats Rosin — 2008 02 27 15:00 #

  2. Till Mats Rosin: Jo, Anders Ferms bok med texter av Caleb J har jag läst, med stor uppskattning.

    Vad jag har förstått delar du och jag samma slags erfarenhet av hur arbetarbarn genom ihärdig läsning av allt mellan himmel och jord lärde sig att läsa och älska också allt det där som inte automatiskt fanns i vår omgivning. Själv läste jag Hemmets Veckotidning och Folket i Bild, Levande Livet och Lektyr och så småningom de olika fackliga tidningar jag nämnde. Jag slukade Alibimagasinet och Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – men läste i samma ålder Jan Fridegårds vikngatrilogi och – det är sant! – Dostojevskijs ”Vita nätter”.

    Att det fanns sådant som Folket i Bild och dess folkböcker gav tusentals människor läsimpulser, som de annars kanske aldrig hade fått.

    Det är ju faktiskt både synd och skam, att dagens mycket rikare samhälle inte rymmer något riktigt motsvarande.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 27 15:21 #

  3. Jag haver länge funderat på varför inte de olika fackförbundstidningarna tar och utnyttjar den enorma kapacitet som finns på nätet. Istället är deras hemsidor beklämmande bleka kopior av papperstidningen.

    Comment by Calle Fridén — 2008 02 27 20:44 #

  4. Till Calle Fridén: Jag har verkligen inget emot att fackförbunden använder nätet bättre. Mycket skulle vara vunnet, om man prövade nya grepp och sen också kollade, hur många man faktiskt når den vägen.

    Men nätet kan knappast ersätta papperstidningarna. Hur många läser tille exempel noveller på skärm?

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 27 20:55 #

  5. Till Mats Rosin: En liten oförskämd fråga: Har du läst Calebs dikter? Jag menar hans enda diktsamling.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 28 0:45 #

  6. Oförskämt, varför det? Men svaret är dessvärre nej.

    Comment by Mats Rosin — 2008 02 28 7:02 #

  7. Hans enda diktsamling kom ut 1937. Jag läste den nyligen. Blev djupt besviken. Som lyriker tror jag inte man ska tillskriva honom något större värde. Undrade bara om jag är ensam om det omdömet.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 28 11:04 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^