21 kommentarer

1. Jag snokade upp texten som användes från början till melodin som ”Vi bygger landet” sjungs till, och lade upp den här.

   Comment by Bo Strömberg — 2008 02 26 0:36 #

2. 1945 kunde alltså FiB publicera en norsk dikt på originalspråket. Skulle någon svensk tidning eller kulturtidskrift våga sig på ett sånt tilltag i dag??

   Det är synd att vi blivit så dåliga på att läsa norsk (och dansk!) litteratur oöversatt. Engelska går an, men våra närmaste grannspråk – nej, usch…
   F ö trodde jag att Arbeidermagasinet hette Aktuell på slutet, med Jostein Nyhamar som radikal redaktör. Men minnet är en bräcklig bundsförvant med åren, så jag kanske minns fel.

   Comment by Mats Rosin — 2008 02 26 8:10 #

3. Till Bo Strömberg: Jätteintressant uppföljing! Jag kan ju själv inte ryska, men eftersom du bistår med en översättning, har jag nu äntligen tagit del av den där rödgardistmarschen, vars melodi används i ”Vi bygger landet”.

   Comment by Enn Kokk — 2008 02 26 9:42 #

4. Till Mats Rosin: På norska Wikipedia har jag inhämtat följande:

   Aktuell
   Fra Wikipedia, den frie encyklopedi

   Aktuell var et ukeblad som ble gitt ut i Norge mellom 1945 og 1973. Bladet var et bilde- og reportasjeblad som hadde til hensikt å fremme arbeiderbevegelsen. Eierskapet var delt mellom LO, Arbeiderpartiet og Kooperasjonen, som til sammen hadde 3/5 av aksjene, og privatpersoner tilknyttet arbeiderbevegelsen. Tiden Norsk Forlag overtok senere Kooperasjonens aksjepost.

   Bladet gikk inn i 1973. Viktige årsaker til dette var innføringen av bladmomsen i 1970 og at redaksjonen, i motsetning til eierne, gikk mot norsk medlemskap i EEC i 1972.

   LO har siden bevart Aktuell-navnet gjennom medlemsblader og etter hvert også nettside for forbund tilknyttet LO Stat.

   Redaktører
   Per Bratland (1945-1956)
   Asmund Rørslett (1956-1959)
   Jostein Nyhamar (1959-1973)

   Aktuell fanns men var således en annan tidskrift.

   Och det här att översätta norska är ju bara löjligt. Själv hittade jag alltså bara två ord i Paasche Aasens dikt, som en svensk läsare kunde tänkas få problem med. Värre är det sällan.

   Comment by Enn Kokk — 2008 02 26 9:51 #

5. Trist att det skall behövas översättningar av våra grannars litteratur. Så länge min syn tillät läsning av böcker köpte jag alltid mina norsla böcker i Norge Särskilt memoarer av kända politiker vars röst man ofta hört i radion. Särskilt glad är jag över en signerad utgåva av Gro Harlem Bunteland. Men så är jag ju nästan till hälften norrman/arne

   Comment by arne engkvist — 2008 02 26 14:51 #

6. Tror att du minns fel broder Enn. Själv minns jag ”Små nära ting” från början av 1950-talet när jag gick i det som idag kallas mellanstadiet. Då hade jag en klasskamrat som med kristallklar sopran sjöng just den här sången så att mitt pojkhjärta ville sprängs. Och Anna-Lena Löfgren kom inte föränn i början av 60-talet — om inte jag minns fel/arne

   Comment by arne engkvist — 2008 02 26 21:11 #

7. Till Arne Engkvist: Säker är jag inte i det här fallet – fast hon kan ju ha sjungit in den senare så som många andra gjorde.

   Men vem var det då?

   Comment by Enn Kokk — 2008 02 26 21:29 #

8. Ja, vem var det som sjöng?

   Små nära ting slog i Sverige år 1952. Jag har hittat uppgifter om fem samtida inspelningar på 78-varvare av sången i svensk version. Den första inspelningen är gjord med upphovsmännen Kurt Foss och Reidar Bøe, som tydligen själva tidigt spelade in sin egen sång med Ture Nermans svenska text, tre månader efter deras 78-varvsinspelning av sången med Arne Paasche Aasens norska text den 12 juni 1951.

   Därefter spelades titeln in med fyra olika sångerskor (i ett fall jämte en sångare), men var det någon av dem som gjorde Små nära ting till den landsplåga den var år 1952? Kanske minns någon av bloggens läsare. (Birgit Kejving hette f.ö. ursprungligen Moberg, kom från Graninge utanför Sollefteå och var gift med Andrew Walter.)

   ”Radio-fantomerna” Kurt Foss & Reidar Bøe
   Inspelad i Oslo 17 september 1951; utgiven omkring november 1951 (Cupol 4530)
   Marie Götze – Thorsten Sjögren. Thore Arnryds ensemble
   Inspelad 28 november 1951; utgiven december 1951 (Sonora 7617)
   Berit Carsten med Eddie McAndrews orkester
   Inspelad 11 december 1951; utgiven januari 1952
   (HMV X 7786)
   Birgit Kejving med orkester
   Inspelad 24 januari 1952; utgiven februari 1952 (Columbia DS 2019)
   Carina Portnow med Charles Redlands orkester
   Inspelad 25 januari 1952; utgiven april 1952 (Odeon SD 5638)

   Vi skall inte heller glömma Povel Ramels version av Små nära ting. Kanske ter sig hans bearbetade text blasfemisk för den som har nostalgiska känslor för originalet, men Små nära ting måste ha tett sig oemotståndlig för den drivne schlagermördaren Ramel, till vars allra främsta talanger det hörde att träffsäkert parodiera och parafrasera överdrivet sentimental schlager – om än inte just denna text tillhör hans främsta insatser i genren.
   Povels textversion spelades aldrig in på någon samtida skiva, men en inspelning finns bevarad från hans och Martin Ljungs framförande av sången i radioprogrammet Vårblandning, som spelades in den 13 april 1952 och sändes i maj samma år. I påannonsen i radioprogrammet påstår Povel Ramel att sången sjungs av ”Radio-fanatikerna Reidar Bøe och Toyvind Bæø”, så kanske var det ändå Reidar Bøe och Kurt Foss som gjorde Små nära ting populär även i Sverige.

   Texten finns i textsamlingen Lingonben; den tryckta texten skiljer sig på några obetydliga punkter från den som sjungs i radioprogrammet. (Senfödda torde notera att tusenlappar var skära förr om åren.)

   Små nära ting

   En nakendansös’ populära kring-spring
   kan inbringa många små skära ting –
   Hon tjänar till pälsverk att bära omkring,
   men uppträder blott i små nära ting –

   Av dans hon behöver ej lära nånting,
   blott gå i sin imaginära ring –
   Men om sjunde slöjan ej bär, va’re tjing!
   För då blir hon instämd till nära ting –

   Comment by Magnus Andersson — 2008 02 27 0:18 #

9. Fredsåret 1945 och den optimism som rådde då om möjligheten att
   gemensamt skapa en bättre värld skriver du om. Jag ser bilderna av jublande svenskar på Kungsgatan som firade att Nazi-Tyskland gått i graven. Norrmännen hyllades, men också tacksamheten var stor över alla de som kämpat för vår frihet här uppe i norr (och offrat sina liv för den) Huvudparten av dem fanns i öster.
   Jag associerar samtidigt kring ett namn bland alla du nämner. Asmund Rörslett.
   Jag vet inte, Enn om du som f d nordisk sekreterare i SAP är medveten om att han, Aktuellts redaktör (1956-59), faktiskt hade en klar Sverige-anknytning? Inte bara det att han tillhörde den grupp begåvade norrmän som under krigsåren tjänstgjorde på det norska Pressekontoret här i Stockholm (i realiteten den civila underrättelsetjänsten vid legationen med koppling till London-regeringen.) Den gänglige Asmund Rörslätt gifte sig dessutom en svenska, en dotter till Arne Hirdman, ABF:s ledare under många år. Rörslett var nordlänning, arbetade med fiske uppe i norr parallellt med att han studerade. Han var lärare och rapportör uppe i norr för Nordlys och Arbeiderbladet, när tyskarna angrepp 1940. Från Nord-Norge levererade han värdefullt underrättelsematerial bl a om tyska styrkor och installationer, rapporter som svenska järnvägsanställda på Narviksbanan, hjälpte till att smuggla till Stockholm/London. Bland dem han leverade nyhetsmaterial från Nord-Norge till var också tidningen Socialdemokratens medarbetare Kurt Andersson (han som senare kom att bli känd som Sveriges Radio-reporter i Budapest 1956.) Också United Press, dess stockholmsredaktion, försåg Asmund Rörslett med värdefulla nyheter från Nord-Norge. Asmund Rörsletts tid som Aktuellt-redaktör blev dock kort. Orsak: Han hörde till dem som utifrån erfarenheterna från krigsåren aldrig kunde glömma den insats som Sovjetunionen gjort för Nordens frihet och oberoende under världskriget. Inte så att han nånsin upphörde att omfatta de socialdemokratiska reformistiska idealen. Nej, han tvekade aldrig på den punkten. Men under de stämningar som var förhärskande på 50-talet i Norge var ett sånt synsätt att erkänna Sovjets positiva roll under världskriget högst inopportunt. Genom olika manövrar fick han lämna redaktörskapet för Aktuellt. Under det kalla kriget fanns det nämligen inte plats för sådana som kunde skilja på det diktatoriska regemente som rådde i Sovjetunionen och dess satelliter och den insats som sovjetarmén hade gjort för friheten och friheten här uppe i norr. För en som du, Enn, som en gång flytt från Estland för att undkomma sovjetisk ockupation och ofrihet måste det väl kännas som en paradox att vi också har en del att tacka forna Sovjet för? Jag minns att det i Laboremus fördes en del diskussioner på 60-talet om hur viktigt det var att kunna hålla olika bollar samtidigt i luften och inte hemfalla till någon enkel kallakrigsretorik. Jag undrar om vi inte i dag upplever något liknande, nämligen att det finns de som vill se världen som ett enkelt spel mellan onda och goda? Förmår vi i dag hålla olika bollar i luften samtidigt? Kan vi se att striden för frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter inte är någon enkel rätlinjig väg? Och att den också i dag innehåller många paradoxer.

   Comment by Anders Thunberg — 2008 02 27 0:19 #

10. Till Anders Thunberg: Nej,Asmund Rørsletts historia kände jag inte till. Tack för den!

    Sen en liten korrigering: Det var Arne Hirdmans far, Gunnar Hirdman, som var studierektor för ABF. Arne var journalist och arbetade för Folket i Bild under mina år som ombud.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 27 10:40 #

11. Till Magnus Andersson: Tack för en, som vanligt, uttömmande och lärd genomlysning av vem som egentligen fick ”Små nära ting” att slå i Sverige. När jag läser din lista över olika inspelningar, återfår jag minnet: Jo, de som fick en hit med den här låten (och sen fick många efterföljare) var Radio-fantomerna, alltså de som hade tonsatt Arne Paasche Aasens text, Kurt Foss & Reidar Bøe.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 27 10:46 #

12. Till Enn, ja du har rätt, det var studierektorn Gunnar Hirdmans dotter som Asmund Rörslett förälskade sig i krigsårens Stockholm. Det är så många namn som virvlar förbi, men hon har en roman (skriven på norska)liggande som skildrar de här turbulenta åren, som tyvärr inget norskt förlag har velat satsa på. Hoppas den kan översättas till svenska och komma ut här. För det var en intressant exilmiljö och spänningsfyllda år.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 27 11:31 #

13. Familjen Hirdman är mycket intressant och har spelat stor roll, inte minst i folkbildningen. Gunnar Hirdmans tes var ”insikter först och åsikter sedan” när han var lärare på Brunnsvik. Det ställer jag mig helt bakom!

    George Karlsson har skrivit en fin bok om Hirdmans folkbildarliv.
    Gunnar Hirdman : humanisten, demokraten, folkbildaren
    Inbunden. Förlaget Futurum 2007-09.
    ISBN: 9187722860 / 91-87722-86-0
    EAN: 9789187722868

    Jag har själv mest kommit i kontakt med Yvonne Hirdman, och då hennes forskning på olika sätt, nu senast när jag läste historia.

    I DN läste jag för rätt länge sedan en intressant artikel om Sven Hirdman, som väl är bror till Yvonne? Jag bifogar ett utdrag:
    ”Sven Hirdmans känsla för ryssarna och hans betoning av friheten att resa kan delvis ha ett samband den egna familjehistorien, som har djupa rötter i vårt östra grannland. Hans mor Charlotte föddes nämligen i staden Dorpat (dagens estniska Tartu) 1906. Då var det en del av tsarryska imperiet.

    Det var en tid då Europa i stort sett hade öppna gränser, långt före 30-talsdiktaturerna, Berlinmuren och Schengenspärrarna. Den unge bokhandlaregesällen Fritz Schledt från Hamburg kunde resa kontinenten runt med en ryggsäck och sälja böcker. Till slut kom han till Baltikum. På ett balttyskt gods nära Dorpat träffade han Sven Hirdmans blivande mormor Emelie, guvernant från Neuchatel i Schweiz. Så föddes Charlotte i Estland. Familjen flyttade omkring i Europa, och hamnade till slut i Bukovina, nära staden Czernowiec (Tjernovtsy) i Österrike-Ungern, numera beläget i Ukraina.

    – När min mor var 18 år begav hon sig till München i Tyskland. Året var 1924 och hon såg nazismens framväxt. Sedan reste hon till Berlin. Hon drogs till det tyska kommunistpartiet. När Hitler grep makten 1933 flydde hon till Zürich och därefter vidare till Moskva tillsammans med en grupp kommunister med partiledaren Heinz Neumann i spetsen.

    Under åren 1934-1937 bodde Sven Hirdmans mamma, liksom dussintals andra västeuropeiska kommunister, på Hotell Lux på Gorkijgatan. Allt under den fruktade säkerhetstjänsten NKVD:s noggranna övervakning. När Stalin utlöste den stora terrorn och skådeprocesserna 1937 började de nattliga arresteringar av hotellets gäster. De flesta hamnade i Gulag eller, som Heinz Neumann, dömdes till döden och sköts. I det läget kontaktades Charlotte av en NKVD-officer som föreslog att hon skulle bli kurir och resa till Köpenhamn för att leverera ett paket.

    Historien är full av ironier, men här är en magstark: Nästan exakt 60 år innan Sven Hirdman kom att samarbeta med säkerhetstjänsten FSB för att lösa ett akut gisslandrama på ambassaden i Moskva skickades hans mor som budbärare från Moskva av NKVD, samma säkerhetstjänsts föregångare.

    Charlotte Schledt antog NKVD:s förslag, for till Köpenhamn, men i stället för att utföra uppdraget gick hon till den danska polisen och hoppade av.

    Därifrån tog hon sig till Frankrike, där hon träffade svensken Einar Hirdman, som skulle bli Svens far. När andra världskriget bröt ut i september 1939 begav sig paret till Sverige. Charlotte väntade barn, men hon släpptes inte in i Sverige, så Sven Hirdman föddes i Stavanger i Norge.

    – Det är lite av förra seklets politiska historia, från 1906 och framåt, säger han om sin mors händelserika levnadsbana.

    På hans fars sida fanns också anknytningar till det ryska, om än i ett annat politiskt sammanhang. Hans farfar Gunnar Hirdman var ABF-man och känd folkbildare inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Farmor Maj Hirdman var framstående arbetarförfattare.”

    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1159&a=335706&previousRenderType=1

    Finns det fler intressanta i släkten Hirdman?

    Comment by Ann Christin — 2008 02 27 13:39 #

14. Till Ann Christin Sandlund: Jo, Yvonne och Sven är båda barn till Einar och Charlotte och således syskon.

    Yvonnes bok om Alva Myrdal har jag skrivit om här på bloggen. Du hittar artikeln under Kulturspegeln, Politik. Ordfront här i Uppsala anordnade också ett möte med Yvonne om Alva-boken.

    För egen del har jag också haft stor glädje av hennes ”Sveriges Kommunistiska Parti 1939-1945″ (1974) och ”Vi bygger landet” (1988), en bok om den svenska arbetarrörelsens historia.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 27 14:25 #

15. En lysande historisk exposé, Ann Christin! Maj Birgit Hirdman-Rörslett, alltså ABF-studierektorn Gunnar Hirdmans dotter, berättade för mig att diplomaten och den utrikespolitiske forskaren Sven Hirdman som HÖGERMAN är lite av ett unikum i den i övrigt röda släkten Hirdman med djupa rötter i Bergslagens bruksmiljö.

    Sven Hirdman känner vi som mycket öppen och sympatisk diplomat, med tjänstgöring bl a i Moskva och Tel Aviv. Han var också en tid försvarsminister. I den egenskapen kommer jag ihåg jag att jag intervjuade honom.

    På hotell Lux på Gorkijgatan skulle jag hemskt gärna ha velat titta in på 30-talet och de första krigsåren. Kanske skulle jag då ha kunnat bjuda Herbert Wehner på en vodkadrink i baren och höra honom lägga ut texten om läget i världen.

    Herbert Wehner skickades så småingom från intrigerna på hotel Lux till Stockholm, där han levde illegalt under början av kriget (på Lilla Essingen och på Blekingegatan). Hans uppgift var att rekonstruera det tyska kommunistpartiet med Stockholms som bas.

    SÄPO var honom spåret och på grund av en kärlekshistoria med en kvinna gift med en efterspanad kommunist blev han gripen och placerad
    på ett Smedsbros interneringsläger i Dalarna.

    Ja sen vet vi hur det gick, Herbert Wehner blev så smångingom släppt ur lägret, bl a tack vare Torsten Nilsson, och kunde som socialdemokrat återvända till Västyskland. Där blev han fraktionsledare för SPD i förbundsdagen. Som sådan skulle han bli den som skulle komma att ”avsätta” Willy Brandt som SPD-ledare och förbundskansler… Ja det här är välkänd 1900-talshistoria.

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 27 14:35 #

16. Björn Kumm, jornalist och gammal god vän till mig, har per mejl skickat följande kommentar:

    ”Hej Enn,
    jag minns också ”Små nära ting” från tidigt femtital, nynnade den ofta. Men det fanns också vid den tiden en underfundig låt om tre små möss i handlar Harald Hanssons handelsbod. Mössen hette Gnag och gnäll och Pip och spring, medan den tredje ”var så liten att / han hette Ingenting”. Sången handlar om att de hittar handlarns pilsnerförråd och blir synnerligen skrytsamma under alkoholens inverkan, tills lille Ingenting blir arg och utbrister att han är trött på kompisarnas skryt och skrävel: ”Nej, ajöss med er, god natt! Nu går jag upp i handelsbon och kysser Hanssons katt!” Var inte det också Paasche Aasen?

    Med nostalgiska hälsningar,

    Björn”

    * * *

    Jag är i ungefär samma ålder som Björn och minns följaktligen också den här sången. Tyvärr minns jag inte vem eller vilka som gjorde den på skiva, inte heller vem som skrev låten. Jag tvivlar på att det var Paasche Aasen. Jag har också försökt hitta den hos Alf Prøysen, vars barnvisor jag har på ett par CD – även om jag tvivlade: slutet är lite för rått.

    Jag är ganska slängd på att googla, men ingen av de ordkombinationer Björn bjuder på leder till något användbart resultat.

    Vet någon vem som gjorde den här sången?

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 28 13:50 #

17. Jag är ganska säker på att det är Tre yndige små mus, som förvisso även den har text av Arne Paasche Aasen, och även den är inspelad med «Radio-fantomene» Kurt Foss & Reidar Bøe. Men musiken är inte skriven av dem i detta fall, utan av Kristian Hauger. Som schlagertextförfattare använde Arne Paasche Aasen ofta sin pseudonym Dorian Red, (under vilken han annars skrev dagsvers och kåserier i Arbeiderbladet) dock inte i detta fall. (Anre Paasche Aasen föddes f.ö. i Steinkjer, som är Sollefteås norska vänort.)
    Inspelningar av sången på svenska med titeln Tre små möss (svensk text: Gunnar Wersén) finns med Radio-fantomerna själva (1951), 3 knas och Willard Ringstrands orkester (1951) samt Systrarna Nisborg (Kerstin, Elisabeth och Margareta) och Charles Redlands sextett(1951)
    •
    Lyssna på en snutt av sången här:
    •
    Tre yndige små mus
    •
    De yndige små musene har gjort en fangst så fin
    De fant i Hansens kjellerbu ei åpna flaske vin
    Så pimpa de og festa de og holdt et svare hus
    for vinen gikk til hodet på de yndige små mus
    •
    De gassa seg og hygga seg. Den søte vinen fløt
    Og jøss hvor de ble modige og jøsses hvor de skrøt
    Den ene ropte brautene: Jeg er vel ikke veik,
    nå flyr jeg opp og glefser i meg Hansens skinkesteik
    •
    Den andre gliste hånlig: Hi hi hi, hva er vel det?
    Når jeg drar opp i kjøkkenet, skal Hansen nok få se
    at all den mat som finnes i hans digre kjøkkenskap,
    på en-to-tre blir borte i mitt sultne musegap
    •
    Den tredje satt og hikka. Den var lykkelig og full:
    Nei, gi deg med å tøys’ da, det er bare tull
    Nei, jeg skal lage bøljer, jeg, og det i denne natt
    Nå går jeg opp i trappa og forfører Hansens katt!!
    Mjiauuuu!!
    •
    •
    Om Kurt Foss og Reidar Bøe med stiliga bilder från dåtiden
    Om Kristian Hauger

    Comment by Magnus Andersson — 2008 02 28 15:44 #

18. Till Magnus Andersson: Wow! Då hade Björn rätt.

    Comment by Enn Kokk — 2008 02 28 15:54 #

19. Till Ann-Christin S: Jag glömde en sak apropå din beskrivning av Hotel Lux i Moskva. Du citerar: ”De flesta hamnade i Gulag eller som Heinz Neumann dömdes till döden eller sköts.”
    Lite av historiens ironi att det öde blev Heinz Neumanns, det tyska kommunistpartiets chefsideolog under Kominterns vansinnesperiod, dvs de år då man talade om socialdemokrater och nazister som ”tvillingpartier”.
    Men nu det var inte det jag ville säga utan det jag glömde att påpeka var att Neumanns maka och sammanboende på Lux, Margarete Buber-Neumann däremot på ett mirakulöst sätt överlevde såväl Stalins Gulag som kriget.. Hon överlevde trots att hon av Stalin 1940 utlämnades till nazisterna och i Tyskland placerades i lägret Ravensbrück. Där i Ravensbrück fick hon kontakt med Franz Kafkas väninna Milena (Jesenská). Tillsammans beslöt de att de skulle skriva en bok om vad de varit med om i koncentrationslägret. Det vill säga om de överlevde. Det gjorde inte Milena, hon avled 1944, medan Margarete Buber.Neumann räddades och kom till Sverige. Här gav hon på svenska ut ”Jag var fånge hos Stalin och Hitler”. Senare i Västtyskland presenterade denna mycket spännande journalist och författare självbiografin ”Von Potsdam nach Moskau” och ”Kafka Freundin Milena”, 1963. Den som vill läsa en bra sammanfattning av paret Heinz Neumanns och Margarete Buber-Nuenmanns öden kan ta t ex del av Anders Hagströms utmärkta artikel

    http://www.geocities.com/andhg/buberneumann.htm

    om Milena Jesenská finner man en bra länk på

    http://victorian.fortunecity.com/vermeer/287/milenajesenska.htm

    Comment by Anders Thunberg — 2008 02 29 23:53 #

20. Vill bara tacka för texten till Små nära ting.
    Ska prata på Frälsningsarmen med min mamma, moster och kusin som ska berätta om vår släkt (de var 13 barn) och vi skulle sjunga något. Mamma och moster vill sjunga Små nära ting och nu hittade jag texten som jag kan skriva ut. Än en gång tack!

    Comment by Anna-Lena Lodenius — 2009 10 11 21:06 #

21. Till Anna-Lena Lodenius: Intressant att det var Ture Nerman som skrev den svenska texten, eller hur?

    Du hittar en hel drös med sångtexter med bakgrunder och upphovspersoner under Kulturspegeln.

    Comment by Enn Kokk — 2009 10 11 22:53 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.