Carl-Emil Englund, lyriker, prosaist, Boklotteriets skapare

23 februari 2008 17:03 | Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

I Folket i Bild nummer 28 1953 hittar jag två dikter av Carl-Emil Englund:

En orgelton av vita blommor

Den lättjefulla trädgården,
dagen doppad i sällhet,
svindlande vägar mot framtiden –
Här är lugn, här är stillhet,
behovslösheten gömmer sig i gräset.
Mörka violiner,
fågeln från det osägbara,
oron löses opp likt dimmorna i juli.

Denna stund av oberördhet –
borta är bekymren, borta är all ångest
en orgelton av vita blommor,
friden sitter någonstans i skymningen
och blåser sommar över pannan –

(Dikten publicerades senare också i Carl-Emil Englunds diktsamling ”Eko av sommaren”, 1955.)

En grotta av ömsint mörker

Vattenytan fångar molnen,
skuggan av en fågel,
ruinerna av solnedgången.
Skymningens mjuka kvast sopar och sopar,
tingen omformas, förvandlas, suddas ut i intet.
Morgonen ligger gömd på andra sidan de vita skogarna –
vinddrag från resorna du en gång drömde,
på en trappa av vittrat månsken sitter längtaren med sin dolk
och dricker dagar som aldrig kommer –
saknaden slår sig ned och sjunger sången om de hemlösa,
rimfrost över spiselvrån
snart är vi alla inspunna i en grotta av ömsint mörker –

I dag är Carl-Emil Englund (1903-1964) sannolikt en näst intill oläst författare. Jag kollar ett par stora moderna lyrikantologier: nej, hans finns inte med.

På 1950-talet var det annorlunda. 1951 utkom hans ”Minnet sliter i spindelväv”, prosalyrik snarare än noveller eller roman, ut i 65.000 exemplar i FiBs folkbokserie. 1955 fanns ett block dikter av honom med i Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter”, utgiven av FiBs lyrikklubb i 25.000 exemplar.1959 kom ett urval poesi ur hans lyriksamlingar 1933-1955 ut i 4.000 exemplar i FiBs lyrikklubbs serie: ”Ord när hösten faller”. Jag räknar till ett femtontal böcker av honom, utgivna mellan 1925 och 1961; dessutom har det getts ut böcker – urval och efterlämnat – efter hans död.

Jag vill inte påstå att Carl-Emil Englund var någon av de största svenska lyrikerna, men han är klart intressant att läsa. I sitt förord till den lilla vackra urvalsvolymne ”Ord när hösten faller, med omslag av Stig Åsberg, skriver Stig Carlson:

”När man försöker beskriva Carl-Emil Englunds poesi faller begrepp som mjukord, viskningsstilla, vemodsslöja, skymningsandar lätt ut över papperet. Men de täcker naturligtvis, som alla formelförsök, bara en del av den komplicerade mångfalden som ryms i hans tolv hittills utgivna böcker. Det granskogsomsusade vemodet döljer ofta en tidsplågad nutidspoet, som lider av tomhetens ödsliga manifestationer i den verklighet vi skapat oss i vätebombens tidevarv. I Carl-Emil Englunds till synes trygga förankring i det jordnära och naturtrygga finns ett inslag av fruktan för att allt detta ska blåsas bort en dag och att människan ska stå där så ensam som hon var på skapelsens första dag – utlämnad åt en frysande tystnad medan ’fridens vita evangelium / strövar ensam kring med månen’.”

Liksom Dan Andersson föddes Carl-Emil Englund i Grangärde i Dalarna, men tillsammans med mamman flyttade han tidigt till mormor i Alfta finnskogar i Hälsingland.

Han växte upp under knappa förhållanden och hade, före sin litterära debut 1925, hunnit få en lång arbetserfarenhet, som han delade med andra proletärförfattare: han började arbeta vid tolv års ålder och arbetade som skogsarbetare, flottare, kolare, dikesgrävare och jordbruksarbetare, även som gårdfarihandlare. Under skogsarbete i Härjedalen fick han bud om att bli konsumbiträde i Dalfors, Ore socken i Dalarna.

Under den här perioden kom han vid ett Första maj-möte att lyssna till en syndikalistisk agitator, vilket ledde till att han började läsa Syndikalisten, Brand och Nya Folkviljan, snart nog också Naggen. Och så beställde han böcker från Axel Holmströms förlag. Det här ledde i sin tur till att han själv började skriva både artiklar och dikter för Brand och för Arbetaren, och 1925 publicerades hans debutbok ”Gryning” på Brands förlag.

Dess förinnan, 1922, hade han flyttat till Stockholm. Han blev föreståndare för Konsums bokförmedling.

Och det är just på litteraturspridningens område Carl-Emil Englund har gjort sin allra främsta insats. Englund satt 1948-1964 i styrelsen för Sveriges författarförening och satt som dess representant i den edenmanska bokutredningen från 1948. Det var den utredningen som ledde till att författarna började få biblioteksersättning för böcker utlånade på bibliotek. Samma år, 1948, startades på initiativ av Carl-Emil Englund Boklotteriet; Englund ledde själv Boklotteriet från starten och fram till sin död 1964. (1965 ombildades Boklotteriet till Litteraturfrämjandet. 1976 startade Litteraturfrämjandet med statligt stöd pocketbokutgivningen En bok för alla, den som den nuvarande regeringen nu gör sitt bästa för att ta kål på – men det är en annan historia.)

1953 instiftade Boklotteriet sitt stora pris, populärt kallat ”Lilla nobelpriset”, för att belöna stora svenska författarskap. Prissumman var 1953-1967 25.000 kronor, därefter och fram till nedläggningen 1989 50.000 kronor. Den förste pristagaren var Ivar Lo-Johansson och den sista Kerstin Ekman; i raden av pristagare där emellan fanns nästan alla av tidens riktigt betydande svenska författare.

1961 skapade Boklotteriet ”Stora romanpriset”: en särskilt intressant roman i föregående års utgivning belönades med 15.000 kronor. Den förste som fick priset var Lars Gyllensten för ”Kains memoarer”. Den siste som belönades, 1990, var Kjell Johansson för ”Gogols ansikte”.

Efter Englunds död hedrades han minne genom inrättandet av ett lyrikpris, det så kallade Carl-Emil Englund-priset, 1965-1976 15.000 kronor, 1977-1991 25.000 kronor. Den förste att få det var Lars Forssell; den siste som fick det var Bruno K Öijer.

Men tillbaka till Carl-Emil Englunds eget författarskap.

Stig Carlson pekar på att Englunds lyrik är befryndad med (men egentligen inte påverkad av) Artur Lundkvists, Nils Ferlins och Harry Martinsons diktning. Med en träffsäker formulering pekar han på Englunds släktskap ”med naturmystikern Martinson, med den öppna radikalismen hos Lundkvist och med visans inåtblickande Ferlin”.

Det martinsonska draget hittar man till exempel i

Akvarell om kvällen

Vinden snavar i Marie sänghalm,
kryper bort med fjärilar på pannan.
Översållad av frågor dröjer natten,
bäcken spelar i svårmod sin flöjt.
Sländan tröttnat, se moln på vingen,
sävsuset flyter som rök in mot land.
En förklädd saga väntar under träden,
tystnaden lyssnar, ser sig omkring.
Rymden läcker,
den halvskurna aftonsolen spiller vin över grenarna.
konvaljen flyr som skymningsregn i skogen.

Ur ”Ödslighet”, 1950

Det visaktiga ferlinska draget finns i till exempel

Spaniens barn

Sov, sov, döden är här,
trött han väntar vid trottoarn.
Bombplanen blommar bland Spaniens barn.
Sov! döden är här!

Frihet, Jämlikhet, Broderskap:
röda fåglar i Spaniens land.
Döden väntar med spökvit hand
tre fåglar i Spaniens land.

Så går våra öden mot glömska och mull.
Det är tryggt att få veta för den som är barn.
Barn som piskas av skräck till skarn,
barn som ej längre är barn.

Och dagarna bleknar som dagarna gör.
Järnfåglar leker i himmelens sky,
i himmelens sky med laster av bly.
Fåglar i himmelens sky.

Sov, sov, döden är här,
trött han väntar vid trottoarn.
Bombplanen blommar bland Spaniens barn.
Sov! döden är här!

Med Lundkvist delar Englund det radikala engagemanget snarare än det lyriska uttryckssättet:

Efter sista vätebomben

Allt är stilla,
evigheten lyssnar in i rymden,
ingen sommar väntar brev på posten.
Lugnt är lugnet, tyst är tystnaden,
den olärde gör inga felsteg,
de lärde stannat till i sina egna spår.
Ingen lånar längre ord till tröst,
lykta eller tro –
Tystnaden står i gatukorsningen och värmer händerna
med tomhet.
Regnet snubblar över öde städer,
sagan slocknat i den sista elden.
Stillhet stillhet –
ångesten och oron reste bort med människan.
Fridens vita evangelium
strövar ensam kring med månen.

Ur ”Det mörknar under träden”, 1951

Ytterligare några exempel på Carl-Emil Englunds poesi. I samma diktsamling finns denna nästan haiku-artade dikt:

Afton

Aftonvinden rör med ömhet
i det svala vita gräset,
flyr med fågeln in bland bergen,
växlar drömmens mynt med månen.

Den här dikten känns nästan profetisk, som om den handlade om Carl-Emil Englund själv:

Den glömde poeten

Ingen kände honom,
hans ord var få –
tuschstreck i en isig rymd
där död och mörker stämmer möte.
Men en mjuk sommardag
när svalans vinge snuddar in bland molnen
skall tystnaden sudda ut sig själv
och strö blommor över kyrkogården –

Ur ”Eko av sommaren”, 1955

Från krigsslutet och fram till sin död gav Carl-Emil Englund ut sina böcker, först på KFs förlag, sen på dess efterföljare, likaledes KF-ägda Rabén & Sjögren.

Vore det inte på sin plats att KF-ägda Norstedts, som förvaltar det här arvet vidare, gav ut en antologi, som gjorde Carl-Emil Englunds bästa dikter tillgängliga för nutida läsare?