Klassresenär

Peter Englund skämtar en smula – länk finns här – under rubriken Klassresenärens klagan med dem som koketterar med sin klassbakgrund.

Han påminner sina läsare om att han själv under studenttiden gick omkring med en tröja med påskriften ”Working Class Hero Is Something to Be”, återger också ett klipp med texten till John Lennons berömda låt som han hade upptejpat någonstans:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

John Lennon sjöng in den här låten på ”John Lennon / Plastic Ono Band” (Apple / EMI, 1970).

Vi som i vissa avseenden under barndomen och ungdomen delade en del av de erfarenheter John Lennon redovisar känner omedelbart igen oss.

Jag håller med Peter Englund om att de som själva verkligen har lyckats genomföra en klassresa också har lyckats erövra en frihet som många andra inte har haft: en frihet att själv välja (ingen i den miljö som man kommer ifrån är förmögen att välja åt en) och en befrielse från föräldrarnas och släktens förväntningar – man möts snarare av en häpen lycka över att ha lyckats bli något.

Personer som ständigt koketterar med sin klassbakgrund tål nog något att skrattas åt. Fast jag vet inte, om jag tycker att det mest utmärkande för klassresenärer är just koketterandet med den egna bakgrunden. Som klassresenär har man också gjort mängder av iakttagelser av hur det är att hamna i nya och okända sociala och kulturella sammanhang. Jag skulle själv kunna berätta om egna erfarenheter av hur det till exempel är att stöta på sociala koder och krav på beteende jag över huvud inte kände till – vilket ledde till att jag blamerade mig.

Men det finns en aspekt till på klassresor, som jag tycker är viktigare än den som Peter Englunds blogginlägg har udden riktad mot: Jag må ha bytt klass, men jag bär också med mig en erfarenhet av hur det är att leva i en helt annan social miljö. Somliga tycks ha gjort allt för att glömma hur det var där de en gång startade. Så inte jag. Vilket starkt bidrar till att jag – liksom för övrigt Peter Englund – ser att det finns klasser och klasskillnader.

Just det här gör att jag alltid har känt en viss tvekan inför begreppen ”klassresa” och ”klassresenär”. Jag må ha fått utbildning och kommit mig upp på samhällsstegen, men med mig bär jag också viktiga sociala och mänskliga och kulturella erfarenheter av hur det var att vara fattig, leva omgiven av kroppsarbetare och dessutom ha flyktingbakgrund.

Sina egna erfarenheter kan man inte och bör heller inte försöka springa ifrån. De gör livet rikare. Och i bästa fall gör de att man försöker göra något åt de klasskillnader, som sannerligen finns också i det här samhället.

Äppelkärnor

Pete Seeger (född 1919) är en av USAs och världens största inom folkmusikgenren. Han komponerar, skriver texter, sjunger och spelar banjo, alternativt tolvsträngad gitarr. Han har i hela sitt vuxna liv varit vänsteraktivist, i dag dessutom en mycket engagerad miljöaktivist. Han har vidare alltid varit fredsaktivist; i år lär han i USA ha lanserats som kandidat till Nobels fredspris.

I folkmusiktidskriften Sing Out! som han var med och grundade 1950, har han regelbundet under signaturen Johnny Appleseed Jr medverkat med kolumnen Appleseeds. Länk till Sing Out! hittar du här.

Större delen av hans skivor gavs ut på Moe Asch’s legendariska bolag Folkways, och samtliga finns fortfarande tillgängliga genom Smithsonian Folkways. Länk till Smithsonian Folkways och därmed till Petes flesta skivor hittar du här.

En av Petes beundrare, advokaten och miljöaktivisten Jim Musselman, grundade 1996, med en bugning åt Pete, skivbolaget Appleseed Recordings. Du hittar en länk dit här.

Musselman har fått den åldrande Seeger, vars röst börjar svikta, att fortsätta att göra en del inspelningar för Appleseed. Dessutom har han gett ut rader av CD, där andra artister sjunger Pete Seegers låtar, både sådana som Pete själv har skrivit och sådana som genom hans framförande är så starkt förknippade med honom, att de upplevs som hans.

Paradexemplet är ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1024), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome”, vilket ju ledde till Springsteens egen Pete Seeger-CD och till hans världsturné med detta material. Jag ska försöka återkomma till den här CDn, där också bland andra Bonnie Raitt, Jackson Browne, Billy Bragg, Judy Collins, Tom Paxton, Bruce Cockburn, Donovan och Richie Havens medverkar. Plus Pete Seeger själv.

Jag ska, när jag får tid, också skriva om uppföljaren ”If I Had a Song. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1055), med fler bidrag av Pete, Jackson Browne och Billy Bragg samt bidrag av ytterligare artister som Joan Baez, Steve Earle och Arlo Guthrie.

Den tredje CDn i den här serien, Pete Seeger & Friends: ”Seeds. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1072, 2003), är den jag råkar ha helt aktuell; jag har tillsammans med Birgitta under ett par kvällar suttit på glasverandan i Öregrund och åter lyssnat igenom den.

Det rör sig om en dubbel-CD, där Pete själv, oftast ihop med andra artister, sjunger (eller talar) på den första CDn, och där andra artister gör covers (ofta mycket personliga sådana) på den andra.

Det bör sägas på en gång, att inspelningarna med Pete själv inte gör honom full rättvisa. Värmen i rösten finns kvar, men den har inte längre kvar den kraft som också fanns där; vill ni lära känna sångaren Pete Seeger som han var när han var som bäst, bör ni hellre gå till Folkways-skivorna. Men vi, hans gamla fans, lyssnar gärna på honom också nu, då hans kraft har börjat sina.

Och visst är det härligt att höra honom tillsammans med Billy Bragg, Steve Earle, Ani DiFranco och Steave Earle i ”Bring Them Home”, en låt som förstås handlar om irakkriget.

Mycket bra är också ”Maple Syrup Time”, där Pete sjunger tillsammans med Tao Rodriguez-Seeger.

Detsamma gäller ”Take It from Dr. King”, där Pete backas upp av ett helt gäng musiker plus barnkör, och ”Sower of Seeds”, en västafrikansk sång.

En riktig pärla är ”Over the Rainbow”, skriven av Petes gamle och radikale vän Yip Harburg. Harburg är känd bland annat för ”Paper Moon” och den fina sången om depressionskrisen på 1930-talet ”Brother Can You Spare a Dime”, som du kan hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Till pärla görs den här av att Petes båda gamla sångkamrater från The Weavers Ronnie Gilbert och Fred Hellerman medverkar.

Från CD 1 vill jag slutligen nämna ”Sailing Down My Golden River”, där Pete sjunger och spelar akustisk gitarr och, inte minst värd att nämna, hans halvsyster Peggy Seeger spelar banjo.

På covers-CDn, CD 2, kan jag som hyggliga och hörvärda tolkningar nämna John McCutheons ”Mrs. Clara Sullivan’s Letter” med dess komp av gitarr, mandolin, bas och percussion, Jennifer Kimballs, sång, och Tony Trischkas, banjo, ”Jesu, Joy of Man’s Desiring” med musik av Johann Sebastian Bach, Carolyn Hesters ”One Man’s Hands” – jag har med den plus en svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp” – och Peggy Seegers ”Spider’s Web”.

Sist de fyra allra bästa tolkningarna.

Tom Paxton gör en fin version av ”Times A-Getting Hard, Boys”, skriven av de båda Weavers-kumpanerna Pete Seeger och Lee Hays med textlån från Carl Sandburg.

Magpie, det vill säga Greg Artzner, Terry Leonino och Ralph Gordon, är mer än hörvärda i ”Sacco’s Letter to His Son”, med text av Woody Guthrie och musik av Pete Seeger.

Natalie Merchant lyckas väl med Florence Reece’s ”Which Side Are You On?”, en låt som är så starkt förknippad med Pete Seeger, att man gärna tror att han har skrivit den. Även den här sången fanns med i min ”Upp till kamp”. Du hittar den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så det allra bästa sist: Holly Near och Ronnie Gilbert, den senare tillsammans med Pete med i The Weavers, sjunger, ackompanjerade med piano och mandolin samt extra körstämmor, ”Precious Friend”. Redan den här sången gör skivan värd att införskaffa.

Mer kring 70-årsdagen

Födelsedagsintervjun i Upsala Nya Tidning den 19 juni finns nu tillgänglig på webben. Du kan hitta den här. Det är en utmärkt intervju, men den innehåller ett litet fel. Det faktum att jag hade annan uppfattning än mitt parti om EMU ledde till att jag avgick som huvudsekreterare i programkommissionen; däremot jobbade jag kvar på partistyrelsen.

Min dotter Kerstin har på sin blogg publicerat en rad trevliga bilder från mitt 70-årsfirande. Dem hittar du här.

Ulf Lundell i Sommar

Årets Sommar inleddes av Ulf Lundell. Jag gillade hans program både vad gäller musiken och det talade innehållet.

Jag har en komplett samling Ulf Lundell-skivor, varav man kan förstå att jag länge, och oftast med gillande, har följt hans musikaliska karriär; jag har också recenserat ganska många av de här skivorna, vilket jag ska försöka återkomma till. Jag är inte riktigt lika tänd på honom som romanförfattare, men jag har skrivit om åtminstone någon av hans böcker.

När det gäller musikurvalet i programmet, slogs jag av att musiken genomgående var starkt rytmisk och melodiös rockmusik. Jag minns på rak arm Bob Dylan (”Lonesome Day Blues”), Cream, Doors, Rolling Stones (”Street Fighting Man”), John Lennon, Van Morrison, Crosby, Stills, Nash & Young, Bruce Springsteen (med John Lee Hookers ”Boom, Boom, Boom”) och Beatles (”All You Need Is Love”), allesamman artister som både Ulf Lundells generation och min en bit äldre men också rockförgiftade är väl förtrogna med. Jag noterade också att han spelade Mavis Staples, på vars konsert på Berns jag ska gå tillsammans med Anna; jag fick en biljett i 70-årspresent.

Det här var kul att höra, men egentligen var det Ulf Lundell sa ännu mer hörvärt. Givetvis hans borrande i minnets 1960-tal, med tonvikt på 1967. Men också det han sa om politik, och då tänker jag på det han sa om dagens politik.

Att Ulf Lundell är en politisk artist, en artist med hjärtat åt vänster, har jag flera gånger noterat, när jag har skrivit om hans skivor; jag har mycket riktigt spelat några av hans låtar som inslag i de skivprogram med politisk musik jag då och då gör.

Lundell har sitt hjärta i det folkhem hans föräldrar byggde, och han gav också uttryck för detta i det här sommarprogrammet. Han gick till och med med på att man gärna får kalla honom nostalgiker. Själv vill jag kalla honom klarsynt; jag skäms för egen del inte ett ögonblick för att tillstå, att mina egna politiska ideal finns många årtionden tillbaka. Var blev ni av, ljuva drömmar?

Lundell gav i anslutning till detta också uttryck för underbart svart humor: När nu alla beprövade politiska värderingar tycks vara möjliga att byta ut och när nu Moderata samlingspartiet har gjort succé som det nya arbetarpartiet, kanske nästa steg blir att Arbetarepartiet träder fram som de nya moderaterna?

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.

Ragnar Jändel: Sommarakvarell

Ragnar Jändel (1895-1935) hör i dag till kretsen av sorgligt bortglömda arbetardiktare. Han gick på Brunnsviks folkhögskola 1915-1917, tillsammans med bland andra Dan Andersson och Harry Blomberg.

Hans diktning hade i början en utpräglat radikal och proletär inriktning, och han publicerade sig gärna i tidningar som Brand och Stormklockan. Med tiden fjärmade han sig från kamplyriken och kom då också i konflikt med de mer utrerade vänstersocialisterna.

Jändel kom att bli allt mer av naturlyriker. Ett mästerstycke i den genren, fast på prosa, är ”Blommor” från 1937. Jag har den i en mycket vacker upplaga från 1958 med omslag och illustrationer av Ulla Sundin-Wickman (Tidens förlag).

Midsommarnumret av Folket i Bild 1944 (nummer 26, 25 juni) inleds med följande, postumt publicerade dikt av Ragnar Jändel:

Sommarakvarell

Nu regnet lättat har,
fast dimman döljer solen.
Ur dunklet blänker klar
daggkåpan och violen.

Hur luften skälver lätt
och allt som är förenar!
Här kisar gårdens vätt
skyggt mellan snår och stenar.

Och gömd bland gröna blad
som förr i ljuva vårar
står hagtornets dryad
och ler igenom tårar.

Och som en luden boll
med svans och klor som riva,
nyss sågs ett litet troll
upp i pionen kliva.

Och ibland våta strån
under en blomsterlyra
kröp tomtens yngste son
omkring på alla fyra.

Nyss blev narcissen kysst
så vänligt av dryaden.
Lupinen skälver tyst
med pärlor djupt i bladen.

Och rosenbusken visst
i dunklet tänker fria
och sträcker taggig kvist
mot knoppande salvia.

Då blänker solen ny
ur alla blommors skålar
och alla älvor fly
på gyllenklädda fålar.

Dikten är i tidningen illustrerad med en etsning av Stig Borglind.

Emil Hagström i Folket i Bild

Folket i Bild innehöll vid sidan av novellerna och följetongerna också regelbundet dikter, så också under krigsåren 1941, 1942, 1943 och 1944 som jag just har köpt in ett stort antal nummer från. Mycket ofta under de här åren publicerade FiB dikter av Nils Ferlin och Johannes Edfelt men kanske framför allt av Emil Hagström.

Emil Hagström medarbetade i tidningen på många olika sätt: Han skrev noveller. Han medarbetade med vers på barnsidorna. Och han publicerade alltså mängder av dikter.

Allt är inte guldkorn. Också själva mängden indikerar, att det inte så sällan handlade om brödskrivande.

Men jag har också hittat bidrag, som är värda att räddas till eftervärlden.

Den här dikten, publicerad i nummer 5 1944 (30 januari), har alldeles fel årstidsbakgrund men är ett intressant tidsdokument från krigsåren:

Kallt

Å sola ho lyser på jola,
å jola ho ä så viter och grann.
Men i bröste dä värker å mola
ja, unnerligt känns dä iblann.

Va ä dä som värker och mola
i bröstet? Ja, dä ä kärlekens brann.
Fast sola ho lyser på jola
inge glader jag vara kan.

Å folka de slåss uppå jola,
ja, folka de kriga å de går an.
Å dä blåser kallt ifrån nola,
ja, så kallt som ett blåsvär kan.

I nummer 37 1944 (10 september) finns en, om man jämför med hjärtats smärta i den föregående dikten, mer sammansatt dikt på detta tema:

Då du var borta…

Då du var borta
du var mig nära,
då du var nära
jag fann blott köld.
Och ändå var jag
så glad, min kära,
ty ensamheten
var ond att bära
och hjärtat bultade
som en böld.

Ådalens poesi – gästskribent Hans O Alfredsson

Hej igen Enn,

jag kan berätta att Emil Hagström inte är den ende ådaling och litteratör från Sålet som får sällskap i dessa dagar. Den 8 juli tillkännages att det också bildas ett Pelle Molin-sällskap. Det sker vid den årliga högtiden på hans födelseplats i Tjäll strax utanför din lumparstad. Jag är säker på att du är lika väl förtrogen med honom och hans verk. Och kanske vill bli medlem.

Alldeles bortglömd är Pelle Molin inte: så sent som i fjol skrev en ung litteraturveterska i din vinterstad en D-uppsats (tror jag det var) om honom och hans sago-Gunnel. Går att söka och skaffa på nätet.

Givetvis gratulerar även jag dej till de 70; ja, jag är lite sen i steget. Jag minns när jag intervjuade Birgitta i hennes talmansrum då hon skulle fylla 60 (ni är väl precis jämngamla?). Jag djärvdes då fråga hur det kändes att vara så ålderstigen.Vad hon svarade kommer jag inte ihåg på sittande fot (ska ta och kolla i arkivet) men jag gissar att det var något i stil med Alf Svenssons svar när jag intervjuade honom inför hans 60-årsdag: ”Jag kan inte för mitt liiiiv begripa att jag är så gammal”.

Nu har jag själv just passerat samma milstolpe, under största möjliga tystnad, och känner mej ung (och gammal) som 17.

Sol i sinn
Hans O Alfredsson

***

Grattis också till dig!

Jo, Birgitta och jag fyller båda 70 i år; hon har födelsedag 20 september.

För vänner utanför familjen har vi gemensam 70-årsmottagning den 31 augusti klockan 13.00-18.00 i Stabby prästgård i Uppsala.

En bro till det förflutna

På Tradera har jag åter igen köpt ett stort parti gamla Folket i Bild, den här gången från årgångarna 1941, 1942, 1943 och 1944. Jag har ju själv ett förflutet som FiB-ombud, och det är därför intressant att läsa de här gamla tidningarna från åren just före det att min familj kom till Sverige som flyktingar. Jag noterar att tidningen under de här åren var klart socialdemokratisk, dock gärna vänd mot de partivänner, som hade en period som vänstersocialdemokrater och kilbommare bakom sig. Man kan i visst material, till exempel skämtteckningar och serier, ibland hitta uttryckssätt, som vi idag kanske skulle uppfatta som diskriminerande mot till exempel dem som då allmänt kallades negrer, men det handlar nog mer om en jargong som då var allmän utan att den därför med nödvändighet måste betecknas som medveten rasism. Samtidigt är tidningen utrerat antinazistisk. Och när det kommer till exempel till ockupationen av Norge mycket frispråkig.

Men den konkreta orsaken till den här texten finns i nummer 33 1942. Där finns ett tvåsidigt bildreportage, ”Örjansgården. Vårt enda mellanfolkliga studiehem”.

Örjansgården, vid Stora Värtan två mil norr om Stockholm, presenteras som ett ungdomsstudiehem, startat 1937 av rektor Michail Hoffman och Karin Ruths-Hoffman. ”Deras pedagogiska mål var att skapa en jämvikt mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Studiehemmets program är i främsta rummet att sprida kännedom om olika länders kulturella egenart, ge tillfälle att få tala de stora världsspråken och lära förstå främmande folks mentalitet. Under de första åren skedde detta under medverkan av lärare och elever från hela världen, det hände att 24 olika nationer samlades kring den svenska midsommarstången. Men även under krigstiden har Örjansgården bibehållit sin mellanfolkliga karaktär, så besöktes sommarkurserna 1940-41 av 34 utländska deltagare.”

På bilderna syns ett par från London, två av tyskarna tillfångatagna unga män från Dunkerque vilka per kolbåt lyckades fly till Sverige, svenskar från alla håll i landet, rektorsparet och så den kvinnliga delen av detta tillsammans med parets barn: ”Husets moder Karin Ruths-Hoffman tycker att strumpstoppning är den bästa vilan mellan de tyska lektionerna och husmodersbekymren. Under tiden hinner hon med att förhöra sina barn på glosorna.”

En av de här ungarna måste vara Irina Hoffman, som jag lärde känna under min stipendievistelse i Norge hösten 1956 – jag hade fått kungastipendium (!) och fick under två veckor i början av höstterminen i andra ring tillsammans med andra svenska gymnasister studera norskt kultur- och samhällsliv.

Den här studieresan till Norge var spännande och lärorik men blev ännu roligare genom att det bland de svenska deltagarna fanns så många begåvade och roliga gymnasister från hela Sverige, alla ungefär i min egen ålder. Jag har tidigare berättat om att jag på den här resan blev god vän med Agneta Pleijel. Vi fortsatte sen att brevväxla i flera år; jag har här på bloggen också återpublicerat den dikt jag skrev om henne, ”Som Agnetas hår”.

En annan ung dam som jag också blev vän med och fortsatte att brevväxla med – det fanns ännu flera – var Irina Hoffman. Hon tedde sig, när vi träffades i Norge, som en mycket beläst och intellektuellt mångsidig tjej – gav också mig intellektuella impulser på områden som jag tidigare inte hade kommit i kontakt med.

Hon läste under resan den norske författaren Jens Bjørnebos (1920-1976) ”Jonas”, som jag också skaffade och med entusiasm läste. Och inte nog med det: genom sina föräldrar hade hon fått kontakt med Bjørnebo och föreslog, att hon och jag tillsammans skulle besöka honom på Steinerskolen. Hon berättade också lite om den spännande pedagogik skolan använde. Som mina nutida läsare säkert redan har förtsått, var skolan döpt efter Rudolf Steiner och dess pedagogik waldorfpedagogiken, som jag då inte visste ett dyft om.

Hur som helst blev både mötet med Bjørnebo, som visade oss skolan, och intrycket av undervisningen en spännande upplevelse. En sak som tilltalade mig mycket var att man integrerade estetiska element i nästan all annan undervisning; när man hade matematik, fick man till exempel färglägga de geometriska figurerna. Det visade sig också, att skolan inte gav några betyg. När jag frågade, hur eleverna då kunde ta sig in på högre skolstadier, till exempel gymansium, sa Bjørnebo med ett leende:
– Då förser vi dem med ett betyg som är tillräckligt högt för att de ska komma in. De brukar alltid klara sig bra.

Kontakterna med Irina fortsatte sen brevledes. Vi träffades också några gånger. Under min tid i lumpen (när jag under en månad var på I 14 i Gävle och lärde mig allt om atomvapen, giftgaser och bränder) liftade jag till exempel en veckohelg ner till henne i Rönninge och hälsade på. Hon var då förresten förlovad med en son till upptäcktsresanden Sten Bergman, och jag fick tillfälle att se de berömda paradisfåglarna – som visade sig leva på att käka mjölmask. Under min studietid i Uppsala var hon, för egen del nyss hemkommen från Hawaii, dit hon hade kommit anställd som sällskapsdam (!), och hälsade på mig i mitt studentrum på Jumkilsgatan. Senare blev kontakterna mer sporadiska, men vi har haft viss kontakt i samband med jämna födelsedagar.

Under vår långa brevväxling försökte jag förstås också omvända Irina till socialismen – hon var redan radikal men låg kanske mer åt det (i intellektuell mening) anarkistiska hållet; mycket riktigt fanns det ett starkt bohemiskt inslag i hennes läggning. Senare blev hon, vilket inte alls förvånade mig, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Södertälje.

***

Så här kan det alltså gå: en tidning från den 16 augusti 1942 slår en bro tillbaka till ens 1950-tal.

70 år och solen skiner

I dag är det min 70-årsdag. Solen skiner över trädgården, och flaggan, som lille Viggo och hans mormor hissade i morse, fladdrar i vinden.

Alla tre barnen, Anna, Kerstin och Matti, kom i går kväll, och med Kerstin också Bo, Klara och Viggo.

I morse sjöng hela gänget för mig, och jag fick fina presenter: fina växter till trädgården, böcker, filmer, en konsertbiljett, inramade foton av barnbarnen; av Birgitta har jag redan tidigare fått nya fina trädgårdsmöbler. Och så överraskade jag själv Viggo och Klara med att ge också dem var sin present.

Jag har fått urgod smörgåstårta till frukost; bordet och gamla vedspisen i köket var översållade med fina blombuketter, som alla hade plockat ute i trädgården. Sen har jag suttit på en av de nya trädgårdsstolarna och läst morgontidningarna.

Gratulationerna har droppat in per mej och telefon.

Fast det allra första telefonsamtalet kom faktiskt från Akademiska, som ville meddela, att kontrollproverna efter lunginflammationen bara visade bra resultat.

Alltså: jag mår som en 70-årig morfar ska göra.