n’ Emil och hans grav – gästskribent Hans O Alfredsson

5 juni 2007 22:17 | Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Regelbundna läsare av den här bloggen vet, att jag gillar Emil Hagström (1907-1970) och hans poesi; ni övriga kan gå till Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och kolla. En som har uppmärksammat mitt intresse för den här före detta sollefteåbon och poeten är min gamle journalistkollega Hans O Alfredsson, som jag bland annat brukade bevaka centestämmorna tillsammans med så här års förr i världen. Strax innan jag drabbades av sjukdomar och all sköns elände, hördes han av med följande mejl:

Hej Enn,

jag misstänker att du, gamle medelpading, läser Sundsvalls Tidning tämligen regelbundet. Eller läser du bara Dagbladet? Hur som haver, kanske såg du nedanstående artikel. Jag vet ju att du är intresserad av Emil Hagström. Jag kan berätta att artikeln har utlöst en väldelig verksamhet: en rad kulturpersoner på riksnivå med Thorstein Bergman och Ulf Johan Tempelman i spetsen formerar ett Nätverk för att bevara Emil Hagströms minne och grav i Österåker, kommunen agerar, hembygdsföreningen agerar, Runö folkhögskola agerar, kyrkorådets arbetsutskott tar upp frågan osv.

Så nu blir det nog ingen rasering, åtminstone inte tre dagar före 100-årsdagen. Hoppas jag.

Hälsning härifrån
Hans O Alfredsson

Klicka här för att läsa artikeln i Sundsvalls Tidning.

Innan jag ens hann svara – jag blev ju sjuk – anlände ytterligare ett mejl från Hans O Alfredsson:

Hej igen Enn,

apropå mitt mejl, som jag hoppas och tror att du läste, för några veckor sen så kan jag rapportera att det blev en faselig aktivitet efter första artikeln. På alla de håll och kanter. Troligen ordnar det sej nu, sannolikt bildas det till och med ett Emil Hagström-sällskap.

Jag berättar detta därför att jag vet att du är intresserad av Emil och du ju också har nära kontakt med Olof G Strömberg (pappa till Bo Strömberg, som vår dotter Kerstin är gift med. EK), gamle personalvårdskonsulenten på I 21, i Sålets gamla sta (som Emil skriver i ”Balladen om Isak Larsson”).

Krya på dej och solig flaggdag!

Hans O Alfredsson

Sen kom ytterligare ett tillägg:

PS. Den här sena Emil Hagström-dikten har du förstås läst, nog är den fin?

Roslagsklocka

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för de vingar
och de fiskar som slår,
att stor glädje oss förunderligen
stämma.

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för åror
som aldrig mer skall ro
till de grynnor där rågarna
blommar.

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för en fågel
i den blödande al
och en fjäril som i havtornet
sover.

(Inom parentes: jag kanske för resten har nämnt att den där unika LPn ”Langt nol i väla” från 1974 med Thorstein Bergman, Tor Bergner och Helmer Grundström precis har kommit ut på CD.)

***

Nej, det sista hade jag inte kläm på, men jag har förstås LP-originalet – tack för tipset! Jag får kanske ta och återvända till vad jag har skrivit om och publicerat av klarapoeterna. Det finns åtskilligt mer att berätta än det jag har återpublicerat om Emil Hagström.

Enn Kokk

Last chorus: Kjell Nordin

5 juni 2007 15:17 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

För större delen av världen säger namnet Kjell Nordin (född 22 april 1923, död 26 april 2007) ingenting. För mig var han en av huvudvägarna in i det svenska samhället och, framför allt, in i den svenska socialdemokratin.

Familjen Kokk, pappa Edgar, mamma Edla, mina två yngre bröder Matti och Mikko och så jag, då sju år fyllda, kom till Sverige hösten 1944. Vi kom närmast från Finland, men vi var estniska flyktingar, en handfull av de närmare 30.000 som kom hit under krigsslutet. Vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar till fiskeläget Löran eller Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänviselse i flickskolans aula i Härnösand placerades vi tillfälligt på övervåningen i familjen Halléns (Valter och Helga) bondgård i den lilla byn Nyland (fortfarande i Njurunda; det finns ett större Nyland i Ångermanland), för övrigt ganska nära Nylands skola, där jag tillbringade mina småskole- och folkskoleår.

De estniska flyktingarna behandlades väl och utan dalt: ut med karlarna i arbetslivet så snart som möjligt! Min pappa och min ingifte morbror Riks (Richard Urb) sattes till exempel i skogsarbete den första vintern. Men båda längtade tillbaka till sitt ursprungliga yrke, fiskarens – de hade ju också båtar och nät med sig. Pappa började fiska ute i Löran (tillsammans med en svensk fiskare, Otto Sillman), periodvis också ute på Brämön.

Samtidigt hade familjen börjat söka efter en mer permanent bostad.

En sådan kom vi att hitta fram mot sommaren 1945, i nedervåningen till ett hus beläget på stranden till den vackra havsvik kring vilken Juniskär ligger.

Den bostad vi fick tillgång till var mycket liten för en fempersonersfamilj: ett litet kök plus ett rum. Men så var det ju på den tiden. Värmekällorna var vedspisen i köket och en kamin inne i rummet. Vatten fick man hämta i hink ur brunnen ute på gården. Jag minns fortfarande att det ibland under vinternätterna hann bildas en isskorpa på vattenhinken i köket där jag sov i kökssoffan. Jag gnäller inte. De flesta människor i den här fattiga utkantsbyn hade det ungefär likadant. (Långt senare fick vi naturligtvis renoverat, också två ytterligare rum, elspis och vatten indraget. Men det är en annan historia.)

Vår hyresvärd blev Kjell Nordin, då en mycket ung man, nyss återkommen från lumpen och inkallelsen under kriget. Vi kunde inte mycket svenska och kunde inte kommunicera så värst mycket. Men vi förstod ganska snart, att Kjell hade det minst lika knackigt som vi, behövde de där kronorna i hyra han fick från oss. Det var ojämnt med jobb. Periodvis klarade han maten genom att isfiska. Han sålde fisk för någon liten slant och tvingades också själv, dag efter dag, att äta fisk. Senare har han berättat hur han nästan kräktes vid tanken på ännu mera fisk.

Nå, så småningom fick han det, liksom alla andra, gradvis bättre. Han blev en mycket duktig och eftersökt murare (efter pensioneringen så eftersökt att han försökte värja sig mot fler uppdrag). Han var en mycket praktiskt lagd människa, kunnig också i snickeri, eldragning och annat. Till underverken i hans liv hör att han efter fyllda 80, då värkbruten och krum, ändå lyckades byta ytterpanel på sitt hus – han kröp på knäna på rätt så svajiga egenbyggda ställningar. Ingen dag var en bra dag utan att han hade fått tillfälle att, oberoende av väder och vind, arbeta utomhus: på tomten, med båten, med fiske.

Av betydelse för att Kjells liv blev som det blev var säkert det faktum, att föräldrarnas äktenskap var långt ifrån lyckligt. (Mamman dog tidigt, och pappan flyttade till annan ort.) Jag är övertygad om att det är huvudskälet till att varken Kjell eller hans yngre bröder någonsin själva gifte sig och bildade familj.

I stället kom vår familj att bli också Kjells familj. Snart nog kom vi att umgås dagligen. Inte så att Kjell lärde sig tala vårt familjespråk, estniska, men han förstod åtskilligt av vad vi sa: När någon frågade på estniska hur mycket klockan var, kunde han svara på svenska.

På helgkvällarna var han alltid nere hos oss, bidrog till kvällskaffet framför Hyland i radion med något bakverk, oftast en stubbe eller en rulltårta. När TVn blev mer allmän, var det ganska naturligt för honom och mina föräldrar att köpa en apparat tillsammans – den stod hos pappa och mamma på nedervåningen, och dit kom Kjell varje kväll för att också se programmen.

Och när min pappa sen dog, alltför tidigt, kände jag och mina bröder ingen som helst oro för vår åldrande mammas väl och ve: hon hade ju Kjell, som hjälpte henne med allt hon behövde hjälp med. Hon å sin sida tog över matlagningen – de började äta alla dagens måltider tillsammans. De levde tillsammans som ett rart äldre par.

Ändå fanns det en åldersskillnad. I ålder låg han ju mellan oss pojkar och våra föräldrar. Under uppväxttiden söker man sig ju gärna fästpunkter i tillvaron, vilka är yngre än ens egna föräldrar, och Kjell kom att ha den här funktionen för oss.

När våra föräldrar kom till Sverige hyste de, liksom de flesta andra estniska flyktingar med deras färska erfarenheter av Stalins terrorvälde, en ganska begriplig skräck för allt som luktade allt för mycket vänster. Inte så att de i någon rimlig mening av ordet heller var höger; hemma i Estland hade de klassröstat på ett småjordbrukarparti. Men Kjell tog diskussionen med dem, lärde dem var skavankerna fanns i det svenska samhället och vem som gjorde något åt dem. Dessutom försåg han oss dagligen med sitt husorgan, socialdemokratiska Nya Samhället, senare omdöpt till det betydligt mesigare Dagbladet.

Särskilt vi yngre i familjen Kokk tog starka intryck av hans klassbaserade socialdemokratiska utläggningar. Kjell såg med gillande på att jag tidigt värvades som ombud åt Folket i Bild och blev också min allra trognaste lösnummerköpare. Och jag tror att han var riktigt stolt, när jag under realskoletiden för första gången hade tagit mig in till Sundsvall för att gå med i Första maj-demonstrationen.

Våra föräldrar följde, om än i något långsammare takt, efter sönernas gir åt vänster. Till att börja med hade de inte, heller när de hade fått svenskt medborgarskap, röstat i valen: ”Det här är ju svenskarnas land, och där bör de få bestämma”, resonerade de. Men sedan började de också rösta och aldrig någonsin på något annat än socialdemokraterna. Också för pappa, som med tiden blev maskinreparatör på det som i dag heter Gränges Aluminium, blev röstandet väldigt mycket en klassfråga. Framför allt i debatten om ATP upplevde han starkt, vem som stod på deras sida som var som han och hans arbetskamrater. Under slutet av sitt yrkesliv på fabriken bad han mig ständigt att skicka argumentationsmaterial i den ena frågan efter den andra. Av den estniske flyktingen och före detta småbrukaren och fiskaren hade det blivit en klasskämpe, en socialdemokratisk agitator.

Allt detta berättar jag för att belysa vikten av det Kjell Nordin betydde för mig och min familj, när vi rotade oss i det här landet.

Och ändå var han aldrig primärt partiaktiv. Han var i yngre dar fackligt aktiv utan förtroendeuppdrag och genom fackföreningen också kollektivansluten till socialdemokraterna, vilket han fann närmast självklart. Här ute i kommunens utkant fanns det inte ens någon partiorganisation, men det var inget som helst problem, när det blev val: Kjell, Lundkvist och några andra karlar ställde självfallet upp med praktiskt arbete som att spika upp den obligatoriska affischtavlan nere vid ”Svängen” (där vägen förgrenar sig ut mot Skatudden respektive mot Juni och åt vårt håll). Jag minns också att jag tillsammans med Kjell var på Pensionatet i Juniskär och hörde på Bo Martinsson (s) från Sundsvall samt såg valfilm.

Med tiden blev han nog en allt mer besviken socialdemokrat. Han morrade över att samhällsutvecklingen gick i en allt mer ojämlik riktning, och hans förakt mot klassförrädare och brödsocialister var gränslöst.

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över vad han svarade när Sundsvalls Tidning inför publiceringen av min IB-bok, ”Vitbok” gjorde ett flera sidor lång söndagsreportage om mig och då, i Kjells kök (det som en gång var min mammas kök), frågade honom om vad han tyckte det hade blivit av mig:

– Han har inte blivit stor på sig, löd hans korta och kärva omdöme.

Bättre beröm kunde jag inte ha fått från den här mannen.

Medan jag låg på Akademiska för pacemakeroperation, nåddes mina båda bröder (också resten av min egen familj) av budet, att Kjell hade dött. 84 år gammal och i sin egen säng. Jag fick veta det när jag kom hem från sjukhuset.

Kjell har inga nära släktingar; hans båda yngre bröder dog före honom. För mig och mina bröder (liksom för Birgitta och våra tre barn, som har tillbringat så mycket tid i Juniskär hos farmor och farfar och Kjell) var det därför helt självklart att ta ansvaret för begravningen, som ägde rum fredagen den 25 maj i Mjösunds gravkapell i Njurunda. Jag beställde krans och formulerade dödsannonsen över ”vår extra familjemedlem” som jag uttryckte saken.

Begravningen var konventionellt kristen, detta eftersom Kjell hade begravt sina båda bröder på det sättet. Tillsammans med prästen – en mycket öppen och resonabel man, som inte hade några svårigheter med att jag själv deklarerade mig som icke troende – valde jag några psalmer, som Kjell måste ha lärt sig i skolan, och prästens tal över Kjell var – säkert ett resultat av ett långt samtal med mig och Birgitta – träffsäkert i tonen.

I dödsannonsen citerade jag några rader av William Shakespeare:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Efter begravningsakten samlades vi alla (jag och mina bröder med familjer, bybor, vänner) för en minnesstund i församlingshemmet i Njurunda. Jag berättade där en del av den sammanflätade levnadshistoria mellan familjen Kokk och Kjell Nordin, som jag återger ovan.

Vi avslutade besöket i vår barndoms och vår ungdoms trakter med att, förstås, besöka våra föräldrars grav på Mjösunds kyrkogård, där nu också, fast i familjen Nordins familjegrav, Kjell kommer att ligga. Därefter åkte vi på en sentimental journey till Kjells hus, vårt barndomshem, i Juniskär.

Kjell var den sista länken dit.