Mer kring 70-årsdagen

Födelsedagsintervjun i Upsala Nya Tidning den 19 juni finns nu tillgänglig på webben. Du kan hitta den här. Det är en utmärkt intervju, men den innehåller ett litet fel. Det faktum att jag hade annan uppfattning än mitt parti om EMU ledde till att jag avgick som huvudsekreterare i programkommissionen; däremot jobbade jag kvar på partistyrelsen.

Min dotter Kerstin har på sin blogg publicerat en rad trevliga bilder från mitt 70-årsfirande. Dem hittar du här.

Ulf Lundell i Sommar

Årets Sommar inleddes av Ulf Lundell. Jag gillade hans program både vad gäller musiken och det talade innehållet.

Jag har en komplett samling Ulf Lundell-skivor, varav man kan förstå att jag länge, och oftast med gillande, har följt hans musikaliska karriär; jag har också recenserat ganska många av de här skivorna, vilket jag ska försöka återkomma till. Jag är inte riktigt lika tänd på honom som romanförfattare, men jag har skrivit om åtminstone någon av hans böcker.

När det gäller musikurvalet i programmet, slogs jag av att musiken genomgående var starkt rytmisk och melodiös rockmusik. Jag minns på rak arm Bob Dylan (”Lonesome Day Blues”), Cream, Doors, Rolling Stones (”Street Fighting Man”), John Lennon, Van Morrison, Crosby, Stills, Nash & Young, Bruce Springsteen (med John Lee Hookers ”Boom, Boom, Boom”) och Beatles (”All You Need Is Love”), allesamman artister som både Ulf Lundells generation och min en bit äldre men också rockförgiftade är väl förtrogna med. Jag noterade också att han spelade Mavis Staples, på vars konsert på Berns jag ska gå tillsammans med Anna; jag fick en biljett i 70-årspresent.

Det här var kul att höra, men egentligen var det Ulf Lundell sa ännu mer hörvärt. Givetvis hans borrande i minnets 1960-tal, med tonvikt på 1967. Men också det han sa om politik, och då tänker jag på det han sa om dagens politik.

Att Ulf Lundell är en politisk artist, en artist med hjärtat åt vänster, har jag flera gånger noterat, när jag har skrivit om hans skivor; jag har mycket riktigt spelat några av hans låtar som inslag i de skivprogram med politisk musik jag då och då gör.

Lundell har sitt hjärta i det folkhem hans föräldrar byggde, och han gav också uttryck för detta i det här sommarprogrammet. Han gick till och med med på att man gärna får kalla honom nostalgiker. Själv vill jag kalla honom klarsynt; jag skäms för egen del inte ett ögonblick för att tillstå, att mina egna politiska ideal finns många årtionden tillbaka. Var blev ni av, ljuva drömmar?

Lundell gav i anslutning till detta också uttryck för underbart svart humor: När nu alla beprövade politiska värderingar tycks vara möjliga att byta ut och när nu Moderata samlingspartiet har gjort succé som det nya arbetarpartiet, kanske nästa steg blir att Arbetarepartiet träder fram som de nya moderaterna?

Melodikrysset nr 25 2007

Midsommarafton blev tydligen våt, i bokstavlig bemärkelse, på många håll i landet. Här i Öregrund har midsommarvädret varit perfekt: sol över trädgårdens blomsterprakt, en lätt vind som har fått flaggan att fladdra.

Vår midsommarafton blev lik sina föregångare. Till lunch sill och potatis med Pilsner Urquel och ett par små av Birgitta hemkryddade snapsar. Till middag rester av min 70-årslunch: rostbiff, hemgjord potatissallad och tre sorters hemgjord majonnäs (naturell, senap, vitlök). Och så jordgubbar med vispgrädde och Canderel; jag är ju diabetiker.

Klockan fem, alltså före middagen, var det traditionell samling kring midsommarstången vid Hembygdsgården. Valö spelmanslag spelade och ledde sånglekarna. Det var mer folk än vanligt – det vackra vädret gjorde väl sitt till. Det var massor av åskådare också ute på gatan; somliga satt på kyrkogårdsmuren och mängder hade hittat en bra utsiktsplats på berget upp mot klockstapeln.

Efteråt gick vi vår traditionella midsommaraftonspromenad runt Öregrund. Konstaterade, lite sorgset, att Klockargårdens fina sommarrestaurang inte tycks vara i drift den här sommaren. På bryggan nere i hamnen berömde Birgitta ägaren till en verkligen fin träbåt – varvid denne genast kontrade med att, lite i efterskott, gratulera mig på 70-årsdagen. Många tycks ha läst den artikel om mig som Upsala Nya Tidning med anledning av födelsedagen publicerade den 19 juni.

Vädret i dag, på midsommardagen, är lite disigare, men det regnar inte. Födelsedagsbuketterna är fortfarande fina, konstaterar jag där jag sitter vid frukostbordet och laddar upp för Melodikrysset med några koppar nykokt rykande hett och aromatiskt kaffe. Jo, just kokkaffe!

Men över till själva krysset.

***

Eldeman aviserade, att det bitvis skulle bli svårt i dag. Jag kan hålla med, men för egen del hade jag riktiga problem bara med en fråga – den klarade jag bara med hjälp av Google. Det skånska ”kultbandet” Agaton band, de med ”Vackra ben”, har jag nog aldrig någonsin hört, och då är det inte lätt att komma på vilka som sjunger.

Patrik Isaksson med ”Vi mot dom” (”Så låt mig vagga dig, låt mig lindra ditt hjärtas kval”) klarade jag då lättare.

Jag kan tänka mig, att andra kan ha haft problem med att identifiera Stina Nordenstam, hon med ”Reason to Believe” och CDn ”Memories of Colour”; hennes blandning av jazz, rock och experimentell musik hör ju inte till det alla lyssnar på, men i mina skivhyllor finns hon.

Filmfrågorna brukar jag ibland ha svårigheter med, men den här gången var de inte alltför svåra. Den engelska långfilmen från 1985 som delvis utspelar sig i Florens och som här illustrerades med sång av Kiri de Kanawa, heter ”Ett rum med utsikt”. Jag har sett den, och jag har också den roman av E M Forster, som filmen bygger på. Woody Allen hör till mina favoritregissörer, och här hörde vi Alan Alda sjunga ”Looking at You” ur ”Everyone Says I Love You”; i den medverkar utöver Alda också Goldie Hawn och så förstås Woody Allen själv.

Ännu lättare var det att känna igen Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, ledmotivet i Tage Danielssons suveräna film med samma namn. Visste ni förresten, att filmen är inspelad på ön Högdusen här ute i Öregrunds skärgård?

De tre barnanknutna frågorna var heller inte svåra. Vi kan börja med filmmusiken: Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt” ur Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun”. Det är inte bara i sällskap med lille Viggo jag har sett den; även om jag föredrar H C Andersen, har jag för egen maskin sett många avsnitt i Disneydags. Vi hörde vidare signaturmelodin till Staffan Westerbergs omdiskuterade, vilket är obegripligt för mig, TV-serie ”Vilse i pannkakan”. Och så hörde vi Lill Lindfors sjunga ”Varför och varför” med musik av Georg Riedel och text av Astrid Lindgren, vars efternamn ju innehåller ett djur, ren.

Som gammal (numera 70-årig) radiolyssnare har jag förstås många gånger hört Russ Conway spela ”Lesson One”, på svenska kallad ”Kalle Johansson”. Och vet att det han spelade var spikpiano.

Mästaren bland clowner, Grock (det vill säga schweizaren Charles Adrian Wettach), som här spelade saxofon, är förstås också bekant för en man i min ålder.

Och så har jag sparat det somrigaste i midsommarkrysset till allra sist. Vi hörde Evert Taubes ”Huldas Karin” med duon Öbarna. Jag kan berätta att Öbarna består av Eva Jarnedal och Jan Magnarsson och att Eva är dotter till Huldas Karin, som på riktigt hette Karin Jarnedal och bodde på Ängön i Bohusläns skärgård. Jag kan vidare berätta att Öbarna på 1970-talet ofta, och av övertygelse, valturnerade för socialdemokraterna; vi intervjuade dem om detta i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag har också recenserat skivor av dem i AiP. De är mycket bra!

***

Letar du efter ett svar till det allra senaste Melodikrysset? Pröva då att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att trycka på Blog ovan. Bläddra dig sen ner till aktuell lördag.