En bro till det förflutna
21 juni 2007 15:39 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor | 21 kommentarerPå Tradera har jag åter igen köpt ett stort parti gamla Folket i Bild, den här gången från årgångarna 1941, 1942, 1943 och 1944. Jag har ju själv ett förflutet som FiB-ombud, och det är därför intressant att läsa de här gamla tidningarna från åren just före det att min familj kom till Sverige som flyktingar. Jag noterar att tidningen under de här åren var klart socialdemokratisk, dock gärna vänd mot de partivänner, som hade en period som vänstersocialdemokrater och kilbommare bakom sig. Man kan i visst material, till exempel skämtteckningar och serier, ibland hitta uttryckssätt, som vi idag kanske skulle uppfatta som diskriminerande mot till exempel dem som då allmänt kallades negrer, men det handlar nog mer om en jargong som då var allmän utan att den därför med nödvändighet måste betecknas som medveten rasism. Samtidigt är tidningen utrerat antinazistisk. Och när det kommer till exempel till ockupationen av Norge mycket frispråkig.
Men den konkreta orsaken till den här texten finns i nummer 33 1942. Där finns ett tvåsidigt bildreportage, ”Örjansgården. Vårt enda mellanfolkliga studiehem”.
Örjansgården, vid Stora Värtan två mil norr om Stockholm, presenteras som ett ungdomsstudiehem, startat 1937 av rektor Michail Hoffman och Karin Ruths-Hoffman. ”Deras pedagogiska mål var att skapa en jämvikt mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Studiehemmets program är i främsta rummet att sprida kännedom om olika länders kulturella egenart, ge tillfälle att få tala de stora världsspråken och lära förstå främmande folks mentalitet. Under de första åren skedde detta under medverkan av lärare och elever från hela världen, det hände att 24 olika nationer samlades kring den svenska midsommarstången. Men även under krigstiden har Örjansgården bibehållit sin mellanfolkliga karaktär, så besöktes sommarkurserna 1940-41 av 34 utländska deltagare.”
På bilderna syns ett par från London, två av tyskarna tillfångatagna unga män från Dunkerque vilka per kolbåt lyckades fly till Sverige, svenskar från alla håll i landet, rektorsparet och så den kvinnliga delen av detta tillsammans med parets barn: ”Husets moder Karin Ruths-Hoffman tycker att strumpstoppning är den bästa vilan mellan de tyska lektionerna och husmodersbekymren. Under tiden hinner hon med att förhöra sina barn på glosorna.”
En av de här ungarna måste vara Irina Hoffman, som jag lärde känna under min stipendievistelse i Norge hösten 1956 – jag hade fått kungastipendium (!) och fick under två veckor i början av höstterminen i andra ring tillsammans med andra svenska gymnasister studera norskt kultur- och samhällsliv.
Den här studieresan till Norge var spännande och lärorik men blev ännu roligare genom att det bland de svenska deltagarna fanns så många begåvade och roliga gymnasister från hela Sverige, alla ungefär i min egen ålder. Jag har tidigare berättat om att jag på den här resan blev god vän med Agneta Pleijel. Vi fortsatte sen att brevväxla i flera år; jag har här på bloggen också återpublicerat den dikt jag skrev om henne, ”Som Agnetas hår”.
En annan ung dam som jag också blev vän med och fortsatte att brevväxla med – det fanns ännu flera – var Irina Hoffman. Hon tedde sig, när vi träffades i Norge, som en mycket beläst och intellektuellt mångsidig tjej – gav också mig intellektuella impulser på områden som jag tidigare inte hade kommit i kontakt med.
Hon läste under resan den norske författaren Jens Bjørnebos (1920-1976) ”Jonas”, som jag också skaffade och med entusiasm läste. Och inte nog med det: genom sina föräldrar hade hon fått kontakt med Bjørnebo och föreslog, att hon och jag tillsammans skulle besöka honom på Steinerskolen. Hon berättade också lite om den spännande pedagogik skolan använde. Som mina nutida läsare säkert redan har förtsått, var skolan döpt efter Rudolf Steiner och dess pedagogik waldorfpedagogiken, som jag då inte visste ett dyft om.
Hur som helst blev både mötet med Bjørnebo, som visade oss skolan, och intrycket av undervisningen en spännande upplevelse. En sak som tilltalade mig mycket var att man integrerade estetiska element i nästan all annan undervisning; när man hade matematik, fick man till exempel färglägga de geometriska figurerna. Det visade sig också, att skolan inte gav några betyg. När jag frågade, hur eleverna då kunde ta sig in på högre skolstadier, till exempel gymansium, sa Bjørnebo med ett leende:
– Då förser vi dem med ett betyg som är tillräckligt högt för att de ska komma in. De brukar alltid klara sig bra.
Kontakterna med Irina fortsatte sen brevledes. Vi träffades också några gånger. Under min tid i lumpen (när jag under en månad var på I 14 i Gävle och lärde mig allt om atomvapen, giftgaser och bränder) liftade jag till exempel en veckohelg ner till henne i Rönninge och hälsade på. Hon var då förresten förlovad med en son till upptäcktsresanden Sten Bergman, och jag fick tillfälle att se de berömda paradisfåglarna – som visade sig leva på att käka mjölmask. Under min studietid i Uppsala var hon, för egen del nyss hemkommen från Hawaii, dit hon hade kommit anställd som sällskapsdam (!), och hälsade på mig i mitt studentrum på Jumkilsgatan. Senare blev kontakterna mer sporadiska, men vi har haft viss kontakt i samband med jämna födelsedagar.
Under vår långa brevväxling försökte jag förstås också omvända Irina till socialismen – hon var redan radikal men låg kanske mer åt det (i intellektuell mening) anarkistiska hållet; mycket riktigt fanns det ett starkt bohemiskt inslag i hennes läggning. Senare blev hon, vilket inte alls förvånade mig, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Södertälje.
***
Så här kan det alltså gå: en tidning från den 16 augusti 1942 slår en bro tillbaka till ens 1950-tal.
21 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej Enn,
Jag håller på och forskar om silversmeden Åke Bergman. Eftersom han var enda sonen till Sten Bergman, kan det stämma att Irina och Åke var förlovade. Hur gick det sen? Gifte de sig och fick barn? Eller bröt de förlovningen?
Mellan vilka år var det här?
Av min faster har jag ärvt en samling silversmycken som Åke Bergman gjort. Jag försöker nu ta reda på mer om dem. Det jag fått fram har jag lagt upp på Wikipedia, se länken ovan.
Stort tack för all information!
/Jan Sundström
Comment by Jan Sundström — 2007 08 30 17:01 #
Till Jan Sundström: Av en märklig tillfällighet har jag just träffat Irina Hoffman; hon var på min och hustruns gemensamma 70-årsmottagning.
Jag berättade för henne om din fråga, och hon lovade själv leta upp den på min blogg. Kanske kan hon då berätta mera, men hon hann, när vi pratades vid, åtminstone bekräfta det jag redan visste: Hon var alltså vid tiden för mitt besök hos henne under min lumpartid (1958-1959) förlovad med Åke Bergman. Däremot var de aldrig gifta – förlovningen bröts.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 01 12:31 #
Hej Enn,
Stort tack för din hälsning! Det var väldigt intressant. Jag skulle vilja ta reda på mer om Åkes smycken och hans verksamhet som silversmed.
Samlingen vi ärvt är tillverkad kring 1963, men Irina kanske skulle kunna berätta mer? Annars kanske man skulle kunna störa Astrid Bergman Sucksdorff, som väl är Åkes syster!?
Återigen, bästa hälsningar, och din blogg är mycket uppskattad!
/Jan
Comment by Jan Sundström — 2007 09 07 12:01 #
Till Jan Sundström: Jag träffade alltså Irina på vår 70-årsmottagning och berättade om din fråga. Hon fick också adressen till min blogg.
Jag känner egentligen inte familjen Bergman var – tillsammans med Irina – in i deras hus, där ingen var hemma, för att titta på de berömda paradisfåglana.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 07 13:05 #
Hej Jan!
Intressant att du forskar om min pappa. Irina är inte min mamma, men var vän med pappa länge efter de skiljts åt tror jag. Jag har en bror och vi är Åkes enda barn födda -63 0ch -65. Mamma och pappa träffades på Konstfack.
Flera personer har under årens lopp hört av sig om min pappa och hans konst både målningar och silver. En utställning hölls efter pappas död.
Astrid, Gundel och Marianne är mina fastrar och pappas stora systrar.
med vänlig hälsning
Comment by Nina Bergman — 2007 09 24 20:31 #
Jag måste lägga mig i den här diskussionen om Åke Bergman. När jag och min dåvarande hustru Ulla bodde i Rönninge 1965 och -66 umgicks vi tämligen flitigt med Åke och hans dåvarande hustru som hette Kristina, vill jag minnas, och var mycket vacker. Åke var säkerligen också vacker men vi bodde tyvärr inte kvar länge nog för att lära känna någon av dem ordentligt. Han umgicks också med en konstnär som brukade illustrera kultursidan i Aftonbladet och hette Birgersson om jag inte minns fel (Antagligen Owe). Rönninge var en egendomlig plats där en stor del av befolkningen ägnade sig åt fiske, till exempel tjuvfiske på Henning Sjöströms vatten längre söderut i sjön Uttran. Den del av Rönninge som vi bodde i var också mycket naturskön. Där blommade överallt den ståtliga blomman fjälltolta som lokalbefolkningen hatade, eftersom den var så livskraftig. Det sas att det var Sten Bergman som hade tagit med sig någon planta från någon fjällexpedition och sedan spred den sig nästan lika mycket som kärs.
Några år senare kom jag tillbaka dit och hälsade på hos Anders och Katja Edfeldt (eller möjligen Lasse och Lisa Berg) som bodde i Johannes Edfeldts gamla hus i korsningen mellan vägen till båtbryggan och den till det lilla hus där vi hade bott. Såvitt jag förstod var Katja en Hoffmann och således syster till Irina. Hon och Anders flyttade sedan till Lund och där försvann de i vimlet. Att Åke var silversmed förbigick mig. Han höll mest på och byggde på sitt hus när vi bodde där. Det var som sagt en märklig tid på en märklig plats och jag var nog inte mindre märklig som satt och rättade brev åt Brevskolan och jobbade åt regeringen i Stockholm som alla grannar hatade ännu värre än fjälltoltan. När tiden var över kändes den som om alltsammans hade utspelats på en annan planet. Det hade nog varit fint att bo kvar där.
Comment by Hans O — 2007 09 24 22:57 #
Till Hans O Sjöström: Owe Birgersson är den ende av de här människorna, som jag kände. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), gjorde han ganska många illustrationer åt oss. Vad jag minns tecknade han samtidigt också åt Ny Dag.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 24 23:17 #
Jo, antagligen tecknade Owe Birgersson också åt Ny Dag. Jag minns också att han tecknade i Tidsignal. Jag minns honom som en riktig karlakarl som kom in i vårt kök med en färskt doftande gädda och sa: ”Vill ni ha fisk?” Han hade nyss dragit upp den ur sjön och han och Åke Bergman hade redan så mycket fisk att de inte hade någon användning för den. Ulla (som du väl också kände) blev mäkta imponerad av detta och om jag inte minns fel imponerade han ännu mer på henne genom att ta ur gäddan. För övrigt angav jag nog fel tidpunkt för vår bosättning i Rönninge. Det måste ha varit 67-68 för Ylva hade lärt sig gå och till och med att tala ganska bra innan vi flyttade därifrån. Vi hyrde av Anders Grettve som du kanske har hört talas om. Han kom från Sundsvall och flyttade sedan till Enköping och därifrån så småningom till Rönninge. Han kallades visst Skrutten. Lasse och Lisa Berg kände du kanske inte men vet antagligen vilka de är. Hon är dotter till Johannes Edfeldt och numera gift med Peter Ortman och bor i Ramlösa. Lasse Berg bor i Afrika. Alla skingras som agnar för vinden. I natt dog en väninna till oss som inte ens hunnit fylla femtio. I femton år kämpade hon med alla möjliga medel mot cancern men den vann till slut.
Comment by Hans O — 2007 09 25 16:46 #
Till Hans O Sjöström: Ulla kände jag naturligtvis, redan under gymnasietiden i Sundsvall. Vi var aktiva i elevrådets styrelse tillsammans. Anders Grettve känner jag till, men jag har aldrig känt honom personligen. Lasse och Lisa Berg känner jag bara genom offentligheten.
Comment by Enn Kokk — 2007 09 25 18:29 #
Till Hans O och Enn: När du nämner Lasse och Lisa så kommer ni in i min vänskapskrets. Lasse började som stridsflygare i Flygvapnet, tänkte om och flyger nu runt världen. Senast väl Pakistan.
Lisa försvann till Ramlösa, men brukar dyka upp i Domsten, där en annan av mina resande vänner har ett sommarhus, och som han till sina borgliga grannars missnöje vägrar att förvandla till lyxigt permanentboende. Olle har tillsammans med Astrid (Hultkrantz-Jeppsson) två barn som delvis vuxit upp i Afrika ( Maputo, Mocambique) Jojje och Anna. Jojje läser kommunikation på Södertörn och Anna har just börjat läsa medicin i Göteborg. Det sedan hon följde med sin far på en läkarutbildningskurs som han ledde i Afrika och fann att det var meningsfullt att satsa på det yrket. Anna är syndikalist och aktiv i olika
politiska sammanhang. Till Astrid, hennes mor boende på Lilla Essingen, ska jag på brunch på lördag… kanske träffar jag då andra vänner som jag inte sett sen 60- och 70-talet… så här kan man hålla på och lägga ut cirklarna. Olle (en gång ung läkare i palestinska flyktingläger) såg jag häromdagen i en installation på Moderna Museet från 60-talet signerad Öyvind Fahlström badande i ett badkar tillsammans med en dåtida flamma…
Bilderna visade också en improviserad demonstration utanför slottet – med vaktparaden som ”rekvisita”… Våra umgängescirklar har inte alltid varit så borgerligt städade.. men skatt har vi i alla fall betalat en hel del under våra olika karriärer. Så några skatteflyktingar kan vi väl inte beskyllas för att vara… trots vårt ambulerande liv i olika världsdelar ?
Comment by anders thunberg — 2007 09 27 22:59 #
Hej Enn, Hans O och framför allt Nina!
Väldigt intressant att få höra alla dessa detaljer om familjen Bergmans liv.
Under tiden har jag också fått tag på Astrid Bergman Sucksdorffs biografi (Med livet i fokus), där hon lägger till några pusselbitar:
”På Åke, ende sonen, ställde han [Sten Bergman] från början stora förväntningar. Jag tror att Pappa ville att Åke skulle skapa sig en karriär inom Pappas intressesfär. Men förväntningarna infriades inte. Åke var vek, hade konstnärligt påbrå och intresse och var praktiskt lagd. Han slutade i läroverket [Södertälje?] och kom så småningom in på Konstfack där han utbildade sig och blev en skicklig silversmed. Han formgav och tillverkade smycken, kyrksilver och mycket annat. Han målade också och sålde många uppskattade målningar genom åren. Han var en bohem.
Man kunde känna Pappas besvikelse över sin son. Vilken naturligtvis också Åke kände. För Åke var Mamma ett stöd i alla situationer vilka de än var, och hon hade kanske inte alltid så lätt att försvara honom.”
Lite längre fram tar hon kort upp broderns frånfälle:
”Åke min käre bror, konstnären, var död.
… Död – drunknad. Men Åke kunde ju simma…
Han hade tagit pendeltåget från Rönninge till Tumba för att sälja en tavla. Halvvägs hem till sin stuga hittades han nästa dag nere i den smala ån. Var det ett våldsbrott? Vi får aldrig veta vad som verkligen hände.”
Nina, jag vet inte om du är intresserad av att se smyckena, men jag skulle väldigt gärna försöka reda ut hur de har hamnat i min fasters ägo. Min faster Britta Sundström (född -34) var barnpsykiater i Stockholm i mitten av 60-talet, och jag undrar om hon beställt/köpt/fått hängena personligen från din far i den vevan, eller kommit över dem på annat sätt? De kanske kände varandra?!
Om du inte har lust att skriva offentligt här på Enns blogg vore jag otroligt tacksam om du hör av dig till mig, jag har ju inte dina kontaktuppgifter.
Du hittar mitt telefonnummer här: http://www.hitta.se/white/EVTZ8U2hyYfNKO85J09tDg%3d%3d.aspx
Du kan också maila på jansunds snabela yahoo.se
Jag har också funderat på att skriva till Astrid, men samtidigt drar man sig ju för att störa en gammal dam…
Bästa hälsningar,
Jan
Comment by Jan Sundström — 2007 10 07 23:56 #
Hej!
Sökte på Google på Karin Ruths-Hoffmann och det här blogginlägget råkade ligga högst…
Hon är min farmor. Jag har träffat dig Enn, som barn (och minns dig inte så väl, mest namnet för jag tyckte det var lustigt. Min mamma och du hade många gemensamma bekanta. Vi bodde i Uppsala. Min mamma, Puck Bjelke-Hoffman, bor kvar där. Hon är aktiv i föreningen Agni, som är en sorts fortsättning på det arbete farfar och farmor en gång började.
Irina är alltså min faster och hennes syster Katja, en av mina andra fastrar, är svärdotter till Johannes Edfelt (som ju kommer på tal i en annan kommentar här ovan) Vi träffades häromdagen och pratade bl.a om Rönninge…Den här sortens väv av människoöden liknar något som farmor kunde ha berättat om…med en sedelärande poäng, eller en dikt. Tack Enn för att du uppmärksammade farfar och farmors arbete.
Comment by Anna Ganga Hoffmann — 2011 03 07 1:19 #
Till Anna Ganga Hoffman: Irina har jag haft åtminstone någon kontakt med – hon har uppvaktat mig på mina jämna födelsedagar.
Comment by Enn Kokk — 2011 03 07 10:17 #
Bodde granne med familjen *H*offman Irina och Katja var mina lekkamrater, jag var hos dem många gånger och träffade människor från hela världen. Vore rologt att få ett svarsmail!
Comment by Birgitta Gellermark f. Ekberg — 2012 10 04 22:00 #
Hej ! Försökte klura ut hur min mormor Johanna (Janna) Lomell var släkt med Johan Bergmans familj och hamnade till slut här. Ser till min förvåning en annan koppling nämligen den till Karin och Marianne Hoffman. Min far var barndomsvän och granne med dem i Breslau (numera Wroclav) och de kom sedan att åter träffas ute på Viggbyholms internatskola på 50-talet. Jag gick också på dagis hos Karin Hoffman på Pålen på Söder. Ville aldrig gå hem därifrån så kul hade jag där. Jag minns också en son till Marianne som fanns med ute på Viggbyholm. mvh Christina
Comment by Christina Glaeser — 2013 04 06 16:48 #
Hej Christina! ( och ni andra som läser detta…)
Jag googlade mitt eget namn nyss, inspirerad av tv-programmet Kobra om digitala spår, som jag just sett. Och hamnade här – kul med nya inlägg!
Min pappa, Karins enda son Ragnar, föddes i Breslau 1932.
Jag har aldrig varit där, men skulle gärna åka dit. En vän till mig håller kurser där ibland och har frågat om jag vill hänga med dit…
Irina och jag hördes av senast igår kväll. Mariannes son, Mikael, är ju hennes kusin. De träffas ibland, jag tror han har hjälpt henne med hennes dator nyligen.
Jag ska skicka en länk till den här sajten till Irinas datakunniga barn, så kan de visa henne…
Hon fyller 77 år nu på måndag 6/5.
Anna
Comment by Anna G Hoffmann — 2013 05 02 22:44 #
Christina Glaeser: När det gäller familjerna Bergman och Lomell är följande möjligen intressant. Professor Johan Bergman, far till Sten Bergman och till språkmannen Gösta Bergman, tog som student initiativet till Stiftelsen Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala, som öppnade 1889 på Sturegatan 12 (där det fortfarande ligger). Bergman försökte samla in pengar bland landets nykterhetsvänner, men studenthemmet kunde bli verklighet först genom en stor donation av fabrikör Johan Reinhold Lomell, som ägde färgeri och vadmalsstamp i Gislaved. Och Janna Lomell var ju fosterdotter till fabrikören; om henne handlade ett program i SVT:s serie Din släktsaga.
Comment by Magnus Andersson — 2013 05 03 0:01 #
Hej alla ! Först nu såg jag Annas och Magnus svar. Tack för dessa.
Anna, vet inte om du redan har haft möjlighet att åka till Breslau.
Om du åker till staden så tror jag att det tyska namnet på gatan som de bodde på var Parkstrasse. Jag har bilder från huset där vår familj bodde och de var ju grannar så ett av husen invid lär din familj ha bott i.
Magnus, ja det stämmer att Johan Reinhold Lomell donerade pengar till detta nykterhetshem. Dock tror jag att det ursprungliga huset är rivet. Försökte forska i det. Johan Reinhold Lomell var i själva verket min mormor Jannas biologiske far. Först när hon var 13 år kunde hon komma tillbaks till Sverige från sin uppväxt i Danmark då hennes mor och en biologiske fadern kunde gifta sig. Jag var med om inspelningen av programmet som gick i serien Din släktsaga.
mvh
Christina
Comment by Christina Glaeser — 2015 04 06 14:04 #
Hej! Jag föddes 1944 och bodde i Rönninge till 1957. Min släkt – Engbergarna – var en aktiv del av befolkningen. De flesta bodde i Bergvik och Fiskarudden nära sjön Uttran och vi kände väl både Johannes Edfeldt och Sten Bergman. Många fiskade i Uttran, min mor var distriktssköterska i kommunen och min kusin Christer var kompis med Åke Bergman. Vår släkt hade en egen orkester, som spelade på dansbanan. Jag besökte föreställningarna på Örjansgården-Agni nära Sten Bergmans hus, där stipendiater från Afrika och Asien framträdde. Från barndomen minns jag att Åke Bergman framförde pappans Volvo med våldsamma sladdar på grusvägarna i samhället. Åke var också en tid scenarbetare på Operan. Hans död var tragisk. Han lär ha varit tillsammnans med några kamrater på¨vägen hem från tåget den aktuella kvällen. Det har inte utretts hur han kunde hamna i diket där han drunknade. För övrigt har jag träffat Enn Kokk i det socialdemokratiska partiet, där jag varit aktiv i över 50 år. Rönninge var och är dock småborgerligt!
Peter Engberg
Comment by Peter Engberg — 2016 03 07 0:32 #
Till Peter Engberg: Hej Peter – och tack för ytterligare en kommentar i den mycket långa och intressanta raddan av kommentarer, som utgår från min bloggpost om Örjansgården. Ditt inlägg gjorde att jag läste alltsammans igen. Sammantaget leder det här till många olika människor och deras, delvis på något sätt med varandra sammanflätade livsöden.
Comment by Enn Kokk — 2016 03 07 10:34 #
Hej! Kristina heter och jag läste med intresse blogginlägget och kommentarerna. Jag är aktiv i föreningen Agni Örjansgården. Föreningen lever vidare, och vi vårdar våra rötter i Michaels och Karins verksamhet.
Om någon som läser detta har minnen från föreningens tidigare tid, t.ex. verksamheten på Örjansgården, så får man gärna kontakta mig. Kanske är det något som ska dokumenteras i vår tidning?
Se gärna http://www.agniuppsala.se/ för mer info om föreningen.
Comment by Kristina Nyström — 2017 10 08 21:36 #