På nationaldagen

6 juni 2007 17:43 | Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

”Bränn en flagga för mig imorgon”, manade oss i går Kristina Lindquist på Syrrans blogg. ”Var inte stolt över ditt land”, löd ytterligare ett av hennes budskap.

Jag har träffat Kristina några gånger – hon är släkt med Birgitta – och har då också fått bra personlig kontakt med henne. Jag har länk till hennes blogg och gillar hennes raka rör när det gäller budskapen – även om jag ibland tycker, att hon blir väl hård i argumentationen. Här finns det en skillnad mellan oss: jag är inte bara en förhärdad reformist utan också en mer tålmodig personlighetstyp.

Jag känner inget starkt behov av att polemisera mot henne; jag är en lika svuren fiende till främlingsfientlighet som hon. Men jag tror nog att det finns ett annat, också lika anständigt, sätt att förhålla sig till det här med nationaldagen, i vart fall till vad man skulle kunna benämna nationalkänsla.

På vår tomt i Öregrund fladdrar i dag den svenska flaggan. Den är inte riktad mot något eller några – det skulle i så fall möjligen vara mot nazister och likasinnade, som har försökt lägga beslag på den här blågula symboken för egen del; jag avskyr dem! Jag är inte mer svensknationalist än att jag också äger ett exemplar av den estniska blå-svart-vita trikoloren att kunna hissas i samma flaggstång. Och jag är inte ens säker på att just 6 juni är den bästa dagen för den svenska nationaldagen: kanske borde midsommarafton eller en för hela landet gemensam skolavslutningsdag i stället ha blivit nationaldag.

Men jag tror att vi alla mår väl av att ha några fläckar på jorden att fästa vår hemkänsla vid – i mitt fall handlar det till exempel om tomten i Öregrund, Svartbäcken i Uppsala och min barndoms och min ungdoms Juniskär. (Och samtidigt: den lilla kustbyn Juminda på Estlands nordkust mot Finska viken.)

Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.

När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:

“Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Det handlar om hemkänsla, inte om att vända sig mot andra och deras länder.

Evert Kumm, pappa till min och Hans O:s gamle kompis Björn Kumm, vidgade det här ytterligare till att omfatta också sociala förhållanden, som rörde Sveriges egna invånare. En gång, när han långtidsvikarierade som ledarskribent på min gamla hemstads tidning Dagbladet (s) i Sundsvall, sa han, att han tyckte det var beklagligt, att Nya Samhället, som tidningen fortfarande hette när jag växte upp, döptes om till det intetsägande Dagbladet i stället för till Samhället, som folk ändå sa. Hans motivering var, att det gamla tidningsnamnet, Nya Samhället, hade varit ett uttryck för att den arbetarklass, som, inte bara när det gällde rösträtten, stod utanför den tidens samhällsgemenskap, ville bygga ett nytt och bättre samhälle, där också de kunde känna sig hemma. Nu, när många av pionjärgenerationens mål var förverkligade och arbetarnas valda representanter bar upp samhället, resonerade Kumm den äldre, borde man följaktligen stolt döpa om sin tidning till Samhället.

Vi vet alla, att allt för mycket av det samhälle, som Kumm den äldres arbetare byggde upp, har raserats och förändrats till det sämre. Men det hindrar inte, att det fortfarande finns mycket kvar av det socialdemokratiska samhällsbygget att vara stolt över. Och att slå vakt om det bästa i det egna landets samhällsbygge betyder ju inte heller, att man ska låta bli att lära av andra och varsamt förändra.

Jag har skrivit en sång om det här.

Jag har publicerat en del egna översättningar av amerikanska sånger i min sångbok “Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Också därefter har jag fortsatt att då och då göra översättningar. Woody Guthries “This Land Is Your Land” hade länge lockat mig; dock insåg jag tidigt, att en översättning rakt av av en sång som besjunger USA (även om det är det USA som vi med hjärtat till vänster älskar) inte skulle funka här i Sverige. Den (i bokform hittills opublicerade) text jag skrev 1985 planterade därför “This Land Is Your Land” i svensk jord:

Det här är ditt land

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

Jag har vandrat vida
på ett band av landsväg
och ovanför mej gick en ändlös molnväg
och nedanför mej låg den gyllne dalen
Sverige är byggt av dej och mej

Vi plöjde jorden
vi fällde skogen
vi sprängde gruvor, vi byggde järnväg
vårt verk det lyser som en ändlös stjärnväg
Sverige är byggt av dej och mej

Arbetets söner
arbetets döttrar
i vårligt majtåg i stora skaror
vi ställde krav under röda fanor
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

***

Just i det perspektiv jag anlägger ovan, en demokratiskt utvecklad svensk tradition, blir jag fullkomligt ursinnig över den EU-dom (pricksäkert levererad just till nationaldagen), som kommer att ge svenska medborgare rätt att importera alkohol över internet.

Jag är här inte ute efter att starta en sakdebatt. Men vad jag vill hävda är rätten för Sverige att självt bestämma – om nu en majoritet här i demokratisk ordning har kommit fram till att Systembolaget är en utmärkt skapelse för att förena så vitt skilda intressen som folkhälsoskydd och alkoholkonsumenternas tillgång till ett nästan oslagbart brett (också i kvalitativ mening) sortiment av varor.

Den här sortens EU-byråkratisk klåfingrighet, grundad på en nyliberal ideologi som sätter likhetstecken mellan demokrati och marknad, sätter märkliga gränser för vår rätt att, som svenska medborgare med just våra egna specifika samhälleliga och kulturella erfarenheter, själva bestämma!

Varför skulle vi inte, om det finns en politisk majoritet för det här i Sverige, helt kunna undandra vissa samhällssektorer från marknaden och dess konkurrens? Vill de flesta av oss ha apoteksmonopol, så är det väl vår sak? Och skulle en majoritet i Sveriges riksdag vilja ha offentliga monopol på, säg, förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, vissa typer av kommunikationer eller vad det nu kan vara, borde vi väl kunna inrätta vårt samhälle efter våra tycken och erfarenheter?

Jag kan alla argument, för och emot, i de enskilda frågor jag nämner, så jag undanber mig sakdebatter i alla dessa enskilda frågor.

Vad jag är ute efter är rätten till nationellt, demokratiskt självbestämmande.

Si där ett budskap för nationaldagen!

Förspillda dagar

6 juni 2007 12:41 | Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag sitter utomhus i en av de nya fina trädgårdsstolarna som Birgitta har köpt till min stundande 70-årsdag den 19 juni; jag har börjat läsa Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson.

Jag är inte mitt vanliga aktiva jag. Magen är i olag – den starka medicineringen har också denna effekt. Jag konstaterar en smula sorgset att jag saknar gnista och ork, tycker också synd om Birgitta som just nu ensam sliter med att städa huset fint inför midsommar och min födelsedag: skåp efter skåp rengörs, frysen frostas av, mattor tvättas och hängs på tork i solskenet.

Och hon har också, åter igen, klippt hela vår stora gräsmatta.

En dryg vecka av mitt liv, en tid då försommaren var som allra vackrast, förvandlades när jag låg i sjuksängen till förspillda dagar. Bondsyrenerna blommade ut. Äppelträden likaså.

Nu ligger trädgården i lummig grönska. De många fruktträden, de flesta planterade av mig, ger solskugga. Jag flyr den alltför starka solen, sitter först i en av stolarna under plommonträden, sen på en som skuggas av ett äppelträd och av rosenhäcken mot Floraparken.

De vårliga lökväxerna har, bortsett från olika sorters Allium, blommat ut. Men nu lyser rabatterna av perenner. Trädgårdsklint och lupiner i olika blå nyanser. Aklejor, mest blå, och löjtnantshjärtan, skära. Jättegetrams i vitt. I min rabatt i slänten ner mot vägen prunkar en jättelik bondpion med överdådiga rosa blommor.

På husgaveln mot gången upp från vägen är kaprifolen översållad av blommor. Den har ett par gånger, i samband med ommålning och reparation, skurits ner, och de kapade delarna har, livskraftiga som de är, slagit rot också på de ställen utanför staketet där de har kastats. Alltså finns det numera en stor blommande kaprifol utanför stakethörnet vid talldungen. Ytterligare en klättrar som en blommande lian i ett äppelträd, som står utanför vårt staket på det som under vår första tid här i Öregrund ännu var en sommarstugetomt. (Huset är sedan länge rivet och har nyligen ersatts av en modern villa, vars tomt dock inte sträcker sig ända fram till det här äppelträdet.)

På båda sidor om staketet just där växer liljkonvaljerna tätt, tätt; de blommar just nu. Ytterligare ett stort bestånd av liljekonvalj finns under den jättelika asken, vårt vårdträd, nere vid grinden. Under asken frodas mängder av vackra vildblommor: midsommarblomster, gökärt, getrams – tidigare under säsongen har där också blommat vitsippor och gullvivor.

Där, och på många ställen i gräsmattan, finns även tuvor av förgätmigej – vi undviker att köra över de här himmelsblå och underbart vackra blommorna med gräsklipparen. I några rabattkanter finns också tjärblomster. Och naturligtvis finns det också bestånd av hundkäx. Så länge de blommar har ingen av oss hjärta att rycka upp dem, även om de är ett ogräs i rabatterna.

Våra vita bondrosor – Rosa alba maxima – har sprickfärdiga knoppar. Enligt familjemyten ska de slå ut på själva min födelsedag, den 19 juni. Men i de mest soliga lägena har de redan börjat slå ut; Birgitta har redan tagit in en bukett av den här ljuvligt doftande jungfrurosen.