Klassresenär

24 juni 2007 17:22 | Politik | 1 kommentar

Peter Englund skämtar en smula – länk finns här – under rubriken Klassresenärens klagan med dem som koketterar med sin klassbakgrund.

Han påminner sina läsare om att han själv under studenttiden gick omkring med en tröja med påskriften ”Working Class Hero Is Something to Be”, återger också ett klipp med texten till John Lennons berömda låt som han hade upptejpat någonstans:

Working Class Hero

Text och musik: John Lennon, 1970

As soon as you’re born they make you feel small
By giving you no time instead of it all
Till the pain is so big you feel nothing at all
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

They hurt you at home and they hit you at school
They hate you if you’re clever and they despise a fool
Till you’re so fucking crazy you can’t follow their rules
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

When they’ve tortured and scared you for twenty odd years
Then they expect you to pick a career
When you can’t really function you’re so full of fear
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

Keep you doped with religion and sex and TV
And you think you’re so clever and classless and free
But you’re still fucking peasants as far as I can see
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

There’s room at the top they are telling you still
But first you must learn how to smile as you kill
If you want to be like the folks on the hill
A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero well just follow me
If you want to be a hero well just follow me

John Lennon sjöng in den här låten på ”John Lennon / Plastic Ono Band” (Apple / EMI, 1970).

Vi som i vissa avseenden under barndomen och ungdomen delade en del av de erfarenheter John Lennon redovisar känner omedelbart igen oss.

Jag håller med Peter Englund om att de som själva verkligen har lyckats genomföra en klassresa också har lyckats erövra en frihet som många andra inte har haft: en frihet att själv välja (ingen i den miljö som man kommer ifrån är förmögen att välja åt en) och en befrielse från föräldrarnas och släktens förväntningar – man möts snarare av en häpen lycka över att ha lyckats bli något.

Personer som ständigt koketterar med sin klassbakgrund tål nog något att skrattas åt. Fast jag vet inte, om jag tycker att det mest utmärkande för klassresenärer är just koketterandet med den egna bakgrunden. Som klassresenär har man också gjort mängder av iakttagelser av hur det är att hamna i nya och okända sociala och kulturella sammanhang. Jag skulle själv kunna berätta om egna erfarenheter av hur det till exempel är att stöta på sociala koder och krav på beteende jag över huvud inte kände till – vilket ledde till att jag blamerade mig.

Men det finns en aspekt till på klassresor, som jag tycker är viktigare än den som Peter Englunds blogginlägg har udden riktad mot: Jag må ha bytt klass, men jag bär också med mig en erfarenhet av hur det är att leva i en helt annan social miljö. Somliga tycks ha gjort allt för att glömma hur det var där de en gång startade. Så inte jag. Vilket starkt bidrar till att jag – liksom för övrigt Peter Englund – ser att det finns klasser och klasskillnader.

Just det här gör att jag alltid har känt en viss tvekan inför begreppen ”klassresa” och ”klassresenär”. Jag må ha fått utbildning och kommit mig upp på samhällsstegen, men med mig bär jag också viktiga sociala och mänskliga och kulturella erfarenheter av hur det var att vara fattig, leva omgiven av kroppsarbetare och dessutom ha flyktingbakgrund.

Sina egna erfarenheter kan man inte och bör heller inte försöka springa ifrån. De gör livet rikare. Och i bästa fall gör de att man försöker göra något åt de klasskillnader, som sannerligen finns också i det här samhället.

Äppelkärnor

24 juni 2007 15:05 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Pete Seeger (född 1919) är en av USAs och världens största inom folkmusikgenren. Han komponerar, skriver texter, sjunger och spelar banjo, alternativt tolvsträngad gitarr. Han har i hela sitt vuxna liv varit vänsteraktivist, i dag dessutom en mycket engagerad miljöaktivist. Han har vidare alltid varit fredsaktivist; i år lär han i USA ha lanserats som kandidat till Nobels fredspris.

I folkmusiktidskriften Sing Out! som han var med och grundade 1950, har han regelbundet under signaturen Johnny Appleseed Jr medverkat med kolumnen Appleseeds. Länk till Sing Out! hittar du här.

Större delen av hans skivor gavs ut på Moe Asch’s legendariska bolag Folkways, och samtliga finns fortfarande tillgängliga genom Smithsonian Folkways. Länk till Smithsonian Folkways och därmed till Petes flesta skivor hittar du här.

En av Petes beundrare, advokaten och miljöaktivisten Jim Musselman, grundade 1996, med en bugning åt Pete, skivbolaget Appleseed Recordings. Du hittar en länk dit här.

Musselman har fått den åldrande Seeger, vars röst börjar svikta, att fortsätta att göra en del inspelningar för Appleseed. Dessutom har han gett ut rader av CD, där andra artister sjunger Pete Seegers låtar, både sådana som Pete själv har skrivit och sådana som genom hans framförande är så starkt förknippade med honom, att de upplevs som hans.

Paradexemplet är ”Where Have All the Flowers Gone? The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1024), där Bruce Springsteen medverkade med ”We Shall Overcome”, vilket ju ledde till Springsteens egen Pete Seeger-CD och till hans världsturné med detta material. Jag ska försöka återkomma till den här CDn, där också bland andra Bonnie Raitt, Jackson Browne, Billy Bragg, Judy Collins, Tom Paxton, Bruce Cockburn, Donovan och Richie Havens medverkar. Plus Pete Seeger själv.

Jag ska, när jag får tid, också skriva om uppföljaren ”If I Had a Song. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1055), med fler bidrag av Pete, Jackson Browne och Billy Bragg samt bidrag av ytterligare artister som Joan Baez, Steve Earle och Arlo Guthrie.

Den tredje CDn i den här serien, Pete Seeger & Friends: ”Seeds. The Songs of Pete Seeger” (Appleseed APR CD 1072, 2003), är den jag råkar ha helt aktuell; jag har tillsammans med Birgitta under ett par kvällar suttit på glasverandan i Öregrund och åter lyssnat igenom den.

Det rör sig om en dubbel-CD, där Pete själv, oftast ihop med andra artister, sjunger (eller talar) på den första CDn, och där andra artister gör covers (ofta mycket personliga sådana) på den andra.

Det bör sägas på en gång, att inspelningarna med Pete själv inte gör honom full rättvisa. Värmen i rösten finns kvar, men den har inte längre kvar den kraft som också fanns där; vill ni lära känna sångaren Pete Seeger som han var när han var som bäst, bör ni hellre gå till Folkways-skivorna. Men vi, hans gamla fans, lyssnar gärna på honom också nu, då hans kraft har börjat sina.

Och visst är det härligt att höra honom tillsammans med Billy Bragg, Steve Earle, Ani DiFranco och Steave Earle i ”Bring Them Home”, en låt som förstås handlar om irakkriget.

Mycket bra är också ”Maple Syrup Time”, där Pete sjunger tillsammans med Tao Rodriguez-Seeger.

Detsamma gäller ”Take It from Dr. King”, där Pete backas upp av ett helt gäng musiker plus barnkör, och ”Sower of Seeds”, en västafrikansk sång.

En riktig pärla är ”Over the Rainbow”, skriven av Petes gamle och radikale vän Yip Harburg. Harburg är känd bland annat för ”Paper Moon” och den fina sången om depressionskrisen på 1930-talet ”Brother Can You Spare a Dime”, som du kan hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Till pärla görs den här av att Petes båda gamla sångkamrater från The Weavers Ronnie Gilbert och Fred Hellerman medverkar.

Från CD 1 vill jag slutligen nämna ”Sailing Down My Golden River”, där Pete sjunger och spelar akustisk gitarr och, inte minst värd att nämna, hans halvsyster Peggy Seeger spelar banjo.

På covers-CDn, CD 2, kan jag som hyggliga och hörvärda tolkningar nämna John McCutheons ”Mrs. Clara Sullivan’s Letter” med dess komp av gitarr, mandolin, bas och percussion, Jennifer Kimballs, sång, och Tony Trischkas, banjo, ”Jesu, Joy of Man’s Desiring” med musik av Johann Sebastian Bach, Carolyn Hesters ”One Man’s Hands” – jag har med den plus en svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp” – och Peggy Seegers ”Spider’s Web”.

Sist de fyra allra bästa tolkningarna.

Tom Paxton gör en fin version av ”Times A-Getting Hard, Boys”, skriven av de båda Weavers-kumpanerna Pete Seeger och Lee Hays med textlån från Carl Sandburg.

Magpie, det vill säga Greg Artzner, Terry Leonino och Ralph Gordon, är mer än hörvärda i ”Sacco’s Letter to His Son”, med text av Woody Guthrie och musik av Pete Seeger.

Natalie Merchant lyckas väl med Florence Reece’s ”Which Side Are You On?”, en låt som är så starkt förknippad med Pete Seeger, att man gärna tror att han har skrivit den. Även den här sången fanns med i min ”Upp till kamp”. Du hittar den under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och så det allra bästa sist: Holly Near och Ronnie Gilbert, den senare tillsammans med Pete med i The Weavers, sjunger, ackompanjerade med piano och mandolin samt extra körstämmor, ”Precious Friend”. Redan den här sången gör skivan värd att införskaffa.