Serieroman om ett hörn av Arbetarklasseuropa

16 juni 2007 15:23 | Politik, Prosa & lyrik, Serier | Kommentering avstängd

Då och då köper jag genom Seriebokklubben äldre seriealbum, som jag har missat. Ett exempel är Barus ”Blues i brallan” (översättning Lena Ekeram, textning Karin Wänstedt, färgläggning Daniel Ledran, Medusa, 1987).

Baru är signatur för Hervé Baruléa, född 1947 i Alger men bosatt och verksam i Frankrike. Originaltiteln, ”Quéquette Blues” betyder ungefär Snoppblues eller Kukblues; i Lena Ekerams översättning av den åsyftade sången i slutet av boken blir detta ”Tung pung blues”.

Därmed är vi också inne på handlingens huvudtema. Den unge oskulden Hervé (märk att serieskaparen själv heter så) utmanas av grabbgänget: det stundar en utdragen nyårshelg, och han måste inom loppet av de närmaste tre dagarna ligga med en tjej för allra första gången. Misslyckas han, måste han bjuda gänget på så mycket skumpa killarna vill ha. Och att ligga med ett fnask räknas inte.

Ytligt sett handlar den här serieromanen om Hervés försök att klara vadet. Om han verkligen lyckas får man aldrig veta. Dock hinner det, innan handlingen avslutas, bli en gnista av förälskelse mellan honom och någons blonda 16-åriga lillasyrra.

Jag kan mycket väl tänka mig, att en del – och särskilt då kvinnliga – läsare kan finna både könsjargongen och en del av handlingen i den här boken monoman och bitvis rå. Men man ska då komma i håg att boken handlar om ett grabb-gäng i en ålder, då blandningen av osäkerhet och oerfarenhet är legio. För min del skulle jag inte hålla det för osannolikt, att motsvarande jargong och fixering också kan finnas i tjejgäng i samma ålder.

Och egentligen är det något helt annat som gör ”Blues i brallan” till mycket intressant seriekonst. Bokens miljö är det nordfranska brukssamhället Villerupt med ett omland där franskt och tyskt möts: Belgien, Luxemburg och Saar-området. Bokens miljöer och skildrade attityder har en så uttalad arbetarklassprägel, att jag inte tror mig ha mött något liknande i någon serie tidigare. Allt det här är mästerligt fångat i bild och dialog: i typiska arbetarhem, på barer, i dansmusiken, av fabriker som äter sina tjänstehjon. Baru tecknar också bilden av det nya Arbetarklasseuropa, där kompisarna (i ett hörn av Frankrike) kan heta Brahim, Charbi, Abdel-Kaper och Kacem.

En enda invändning: de enskilda figurerna i handlingen tecknas som typer, har inte skarpt utmejslade individuella drag, och det kan därför ibland vara svårt att skilja dem åt.

Melodikrysset nr 24 2007

16 juni 2007 11:54 | Barnkultur, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sent i går kväll kom Birgitta hem från Wien; vi satt länge på glasverandan och pratade. Drack österrikiskt rödvin. Birgitta var hungrig och åt med god aptit upp ett par kalla wienerschnizlar (!), rester av min middag.

Vädret är fortfarande soligt och vackert om än aningen kyligt här ute vid kusten. Jag vaknade tidigt, utvilad och äntligen pigg, duschade och kokade kaffe, åt en långsam frukost under läsning av våra tre morgontidningar.

Jag var klar med alltsammans lagom till Melodikrysset, då jag som vanligt på lördagsmorgnarna satte mig vid radion och datorn. Nå, datorn behövde jag inte använda särskilt mycket i dag.

Dagens melodikryss innehöll tillräckligt mycket frågor, som en gammal radiot och mångsidigt musikintresserad person som jag kunde klara, vilket gav ledbokstäver till det som var lite svårare.

Nog har jag i min ungdom sjungit med i ”Yes We Have No Bananas”.

Detsamma gäller slagdängan ”Ett glatt humör är mer än pengar”. Här spelades den av Brunnsoktetten Fulla muggar, men den inspelning jag minns är den med Alice Babs.

Och visst har jag också sjungit den gamla skämtvisan ”Igelkottaskinnet” (här med Kalle Moraeus), som skulle ge pluralen igelkottar. Så är går den:

Och gubben han sade till gumman sin:
”Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?”
Uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

”Jo, därför att du är så lat ditt skräll
så du sitter och drar dig från morgon till kväll
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren dom vände hon in,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn,
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Jag minns förresten, att tjegruppen Katas döttrar från Sundsvall (Eva Swedenmark med flera) hade med den här sången på en LP med feministisk tendens. Eftersom jag har den i Uppsala, inte här i Öregrund, kan jag dock inte kontrollera, om Katas döttrar hade med senare delen av texten i sin version.

Men tillbaka till Melodikrysset:

Eftersom jag har allt som finns på skiva med Cornelis Vreeswijk, hade jag inga som helst svårigheter att känna igen hans ”Somliga går med trasiga skor”, vilket skulle ge singularen sko.

Eftersom jag gillar Sofia Karlsson och har skrivit om hennes CD med Dan Anderssons ”Svarta ballader”, hade jag förstås heller inga svårigheter med att komma fram till att den efterlysta färgen var svart.

Till det klassiska barnvisearvet måste man räkna ”Ro, ro till fiskeskär”, vilket här skulle ge rodd.

Melodifestivalmelodierna, som jag ibland har svårt att komma i håg, var den här gången inte alltför svåra. Den från 2006, ”Idag & imorgon”, sjöngs av Kikki Danielsson. Och den från 2007, ”Jag måste kyssa dig”, sjöngs av Nanne Grönvall, som jag till och med har hört live, på den socialdemokratiska partikongressen i Malmö.

”Gör mig lycklig nu” kan väl ändå mindre ha undgått någon. Mats Ronander sjöng duett med dansken Kim Larsen, en artist som jag för övrigt med uppskattning har recenserat.

De mer långväga utländska inslagen var heller inte av det svårare slaget. ”Livin’ Next Door to Alice” med engelska 70-talsgruppen Smokie kan väl nästan ingen ha undgått att höra. Detsamma gäller väl också ”A Lovely Way to Spend an Evening” med Frank och Nancy Sinatra. (Tillägg: låten heter egentligen ”Something Stupid” men innehåller delar av den fras jag återger.) Och efter lite funderande kom jag också på att titeln till Cole Porter-melodin måste vara ”I Got a Kick of You”.

Svårare för melodikrysslösare i min ålder var väl förmodligen vilken grupp som sjöng ”Say My Name”. Jag tror inte att jag har hört låten tidigare, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag ganska snabbt fram till att den efterlysta gruppen är Destiny’s Child. Destiny’s Child från Texas, Beyoncé Knowles, Kelly Rowland och Michelle Williams, är mest känd som Rythm ’n Blues-grupp men har också sjungit in låtar i andra genrer.

***

Söker du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset, bör du i stället antingen trycka på Blog ovan eller gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.