Kräv reglerad rätt för Sverige att självt bestämma i frågan om EMU!

8 juni 2007 11:04 | Politik | 3 kommentarer

Den kloke Leif Pagrotsky har på Expressens Sidan 4 (jag köper inte längre tidningen, men uppmärksammades på artikeln genom Peter Hultquists blogg) följt upp sin linje från folkomröstningskampanjen om EMU: Sverige bör i det kommande EU-fördraget begära reglerad självbestämmanderätt i frågan om eventuellt svenskt inträde i EMU.

Så här argumenterar Pagrotsky:

”Sverige har aldrig begärt något grundlagsfäst undantag från skyldigheten att gå med i valutaunionen, så som Danmark och Storbritannien har. I stället fick vi en politisk överenskommelse med de dåvarande tolv EU-länderna att själva bestämma om och i så fall när ett medlemskap kunde bli aktuellt. Men erfarenheterna från alkoholpolitiken, där vi hade en liknande politisk överenskommelse om att EU skulle respektera vår politik, visar hur sårbar en sådan lösning kan vara. Trots ett tydligt avtal är den svenska alkoholpolitiken nu så gott som ett minne blott.

Från svensk sida har vi i annars olika sammanhang varit skeptiska mot denna typ av nationella undantag i fördraget. Men det är nu ett tydligt alternativ i slutförhandlingen att man väljer just denna väg för att lösa några av Storbritanniens problem med nya nationella undantag. Somliga påstår att ett sådant erbjudande har framförts men att Gordon Brown inte har bestämt sig ännu hur han skall agera. Vi vet inte ännu hur det blir med de engelska undantagen, men osäkerheten räcker för att vi skall tänka igenom vår egen linje. Jag menar att det måste vara ett absolut och självklart svenskt krav, att om nya nationella undantag skall införas, skall det svenska folkets rätt att själv bestämma om man skall vara med i EMU eller ej klart framgå av EU:s grundlag. Det handlar om att anpassa kartan efter verkligheten.”

Jag instämmer livligt.

Hela artikeln hittar du här.

Proletärroman från vår tid

8 juni 2007 8:18 | Politik, Prosa & lyrik | 28 kommentarer

Jag har läst Åsa Linderborgs doktorsavhandling ”Socialdemokratin skriver historia. Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000″ (Atlas, 2001) och också haft tillfälle att diskutera den med henne vid ett miniseminarium i regi av Folkrörelsearkivet i Uppsala, vars styrelse jag tillhör. Jag finner boken intressant men inte invändningsfri. Vid det här seminariet fungerade den hur som helst som en tankeväckande och diskussionsbefrämjande utgångspunkt.

Jag läser henne likaså, oftast med intresse och uppskattning, på Aftonbladets kultursidor.

Jag vet alltså, att hon är en god skribent, men lika fullt blev jag – helt uppenbart i likhet med många andra – överraskad och imponerad av hennes ”Mig äger ingen” (Atlas, 2007). Överraskad över att hon ger sig in på en ny genre, den självbiografiska romanens. Imponerad av hur bra boken är. I sin genre är den nog en blivande klassiker.

”Mig äger ingen” är skriven i en tradition, som just i Sverige har skapat unikt bra litteratur, själbiografiska utvecklingsromaner i proletär miljö. Här går den också snäppet längre än sina många berömda föregångare: Alla personer figurerar under sina riktiga namn, och det är helt uppenbart, att det inte handlar om fiktion utan om verklighet. Detta måste nämnas, men det hindrar inte, att Åsa Linderborgs prosa har starka skönlitterära kvaliteter.

Åsa Linderborg är född 1968, och hennes berättelse sträcker sig från 1970-talet och i stort sett fram till helt nyligen. Hennes punktbilder av framför allt sjuttiotalsverkligheten väcker starka minnen också hos mig, som har en dotter som är i stort sett jämnårig med henne. Mycket – miljöer, konsumtionsmönster, attityder – är fångat på kornet.

Åsas pappa, Leif Andersson, jobbade på Metallverken, som härdarmästare. I januari 1972 lämnade Åsas mamma, Tanja Linderborg (senare riksdagsledmot för vänsterpartiet) honom. Åsa fick, bortsett naturligtvis från de återkommande besöken i mammans nya hem, bo kvar hos pappan.

Det liv de levde tillsammans hade sina mycket speciella drag: dagis med morgonlämningar när dagis inte ens hade hunnit öppna, ett hem som städades minutiöst och försågs med ett mycket prydligt ”skyltfönster” ut mot nyfikna tanter och andra men där det till exempel inte användes lakan, godis och kräftor när pappan var stadd vid kassa, däremot ingen regelbunden tandborstning – mycket annat kunde nämnas och då framför allt att pengarna alltför ofta var slut, slut, slut.

Nämnas måste även pappans växande konsumtion av öl och andra starkare drycker, något som bidrog till att pengarna tog slut och med tiden kom att spela en roll för att han först degraderades från positionen som bas och sedan, i samband med ett företagsuppköp och därtill hörande obligatorisk rationalisering, förlorade arbetet.

Men då är vi redan långt framme i den aktuella tidsaxeln. Dess förinnan har pappas lilla gummelumma växt till sig och börjat ifrågasätta den tillvaro, som började så rart med att pappa och Åsa var bästisar och bundis – även om pappa grumsade om att lilla Åsa sparkade honom i magen på nätterna. Hela den här berättelsen är fullkomligt hjärtskärande och samtidigt skriven med så ömsint hand, att läsaren ser pappan och hans tillkortakommanden i dotterns kärleksfulla retrospektiva perspektiv. (Pappan är död.)

Det måste ha krävt både mod och stark sinnesbalans för att kunna skriva en bok av det här slaget. Åsa Linderborg förskönar verkligen ingenting, skyler inte heller över den del av den personliga revolten som till exempel innebar, att hon flyttade hem till mamman och tog hennes efternamn, Linderborg.

Boken ger också nyckeln till en för mig intellektuellt svårbegriplig fäbless hos den intellektuellt mycket rediga Åsa Linderborg att försvara användandet av begreppet kommunism; jag skrev nyligen om det i en kommentar till en av hennes aftonbladetartiklar. Det är pappans drömmar om en annan, klasslös värld hon känslomässigt är fäst vid – även om hon rimligen inte själv föreställer sig kommunismen på just det här sättet:

”Kommunism, sa pappa, är ett samhälle där det inte finns några klasser och därför inga pengar eller krig. Affärerna är varumagasin, man går bara in och tar det man behöver och lämnar något som någon annan har nytta av. Ett par skor mot en matta, en cykel mot en tvättmaskin. Alla människor bor huller om buller – svarta, vita, judar, finnar, ryssar, skåningar, amerikaner – det finns inga nationaliteter längre, bara människor. Ingen är fattig eller rik, alla har det lika bra. Alla pratar samma språk, alla hjälper varandra. Under kommunismen konkurrerar man inte, man samarbetar och deltar lika. Man producerar bara det nödvändigaste och inte meningslösa skitsaker som förstör miljön. Ingen behöver ha ett hårt och tungt jobb under ett helt liv, alla turas om. Den som är sjuk behöver inte arbeta. Bostadsområdena är små kollektiv där man umgås – på gårdarna står långbord dukade med mat alla hjälps åt att laga. Alla är välkomna, ingen lämnas utanför,

Under kommunismen behöver ingen känna sig ensam.”

Pappans längtan efter kommunismen var, berättar Åsa, ”starkast de dagar pappa var pank och kände sig utfattig”.

Alla bär vi, inte minst när vi drabbas av livets förnedring, drömmar om ett bättre liv.

Men också Åsa Linderborg borde rimligen, med den skarpa analysförmåga hon har, inse, att det aldrig mer – efter Stalin och Mao och Pol Pot – kommer att gå att använda ordet ”kommunism” för dessa drömmar.