Ådalens poesi – gästskribent Hans O Alfredsson

Hej igen Enn,

jag kan berätta att Emil Hagström inte är den ende ådaling och litteratör från Sålet som får sällskap i dessa dagar. Den 8 juli tillkännages att det också bildas ett Pelle Molin-sällskap. Det sker vid den årliga högtiden på hans födelseplats i Tjäll strax utanför din lumparstad. Jag är säker på att du är lika väl förtrogen med honom och hans verk. Och kanske vill bli medlem.

Alldeles bortglömd är Pelle Molin inte: så sent som i fjol skrev en ung litteraturveterska i din vinterstad en D-uppsats (tror jag det var) om honom och hans sago-Gunnel. Går att söka och skaffa på nätet.

Givetvis gratulerar även jag dej till de 70; ja, jag är lite sen i steget. Jag minns när jag intervjuade Birgitta i hennes talmansrum då hon skulle fylla 60 (ni är väl precis jämngamla?). Jag djärvdes då fråga hur det kändes att vara så ålderstigen.Vad hon svarade kommer jag inte ihåg på sittande fot (ska ta och kolla i arkivet) men jag gissar att det var något i stil med Alf Svenssons svar när jag intervjuade honom inför hans 60-årsdag: ”Jag kan inte för mitt liiiiv begripa att jag är så gammal”.

Nu har jag själv just passerat samma milstolpe, under största möjliga tystnad, och känner mej ung (och gammal) som 17.

Sol i sinn
Hans O Alfredsson

***

Grattis också till dig!

Jo, Birgitta och jag fyller båda 70 i år; hon har födelsedag 20 september.

För vänner utanför familjen har vi gemensam 70-årsmottagning den 31 augusti klockan 13.00-18.00 i Stabby prästgård i Uppsala.

En bro till det förflutna

På Tradera har jag åter igen köpt ett stort parti gamla Folket i Bild, den här gången från årgångarna 1941, 1942, 1943 och 1944. Jag har ju själv ett förflutet som FiB-ombud, och det är därför intressant att läsa de här gamla tidningarna från åren just före det att min familj kom till Sverige som flyktingar. Jag noterar att tidningen under de här åren var klart socialdemokratisk, dock gärna vänd mot de partivänner, som hade en period som vänstersocialdemokrater och kilbommare bakom sig. Man kan i visst material, till exempel skämtteckningar och serier, ibland hitta uttryckssätt, som vi idag kanske skulle uppfatta som diskriminerande mot till exempel dem som då allmänt kallades negrer, men det handlar nog mer om en jargong som då var allmän utan att den därför med nödvändighet måste betecknas som medveten rasism. Samtidigt är tidningen utrerat antinazistisk. Och när det kommer till exempel till ockupationen av Norge mycket frispråkig.

Men den konkreta orsaken till den här texten finns i nummer 33 1942. Där finns ett tvåsidigt bildreportage, ”Örjansgården. Vårt enda mellanfolkliga studiehem”.

Örjansgården, vid Stora Värtan två mil norr om Stockholm, presenteras som ett ungdomsstudiehem, startat 1937 av rektor Michail Hoffman och Karin Ruths-Hoffman. ”Deras pedagogiska mål var att skapa en jämvikt mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Studiehemmets program är i främsta rummet att sprida kännedom om olika länders kulturella egenart, ge tillfälle att få tala de stora världsspråken och lära förstå främmande folks mentalitet. Under de första åren skedde detta under medverkan av lärare och elever från hela världen, det hände att 24 olika nationer samlades kring den svenska midsommarstången. Men även under krigstiden har Örjansgården bibehållit sin mellanfolkliga karaktär, så besöktes sommarkurserna 1940-41 av 34 utländska deltagare.”

På bilderna syns ett par från London, två av tyskarna tillfångatagna unga män från Dunkerque vilka per kolbåt lyckades fly till Sverige, svenskar från alla håll i landet, rektorsparet och så den kvinnliga delen av detta tillsammans med parets barn: ”Husets moder Karin Ruths-Hoffman tycker att strumpstoppning är den bästa vilan mellan de tyska lektionerna och husmodersbekymren. Under tiden hinner hon med att förhöra sina barn på glosorna.”

En av de här ungarna måste vara Irina Hoffman, som jag lärde känna under min stipendievistelse i Norge hösten 1956 – jag hade fått kungastipendium (!) och fick under två veckor i början av höstterminen i andra ring tillsammans med andra svenska gymnasister studera norskt kultur- och samhällsliv.

Den här studieresan till Norge var spännande och lärorik men blev ännu roligare genom att det bland de svenska deltagarna fanns så många begåvade och roliga gymnasister från hela Sverige, alla ungefär i min egen ålder. Jag har tidigare berättat om att jag på den här resan blev god vän med Agneta Pleijel. Vi fortsatte sen att brevväxla i flera år; jag har här på bloggen också återpublicerat den dikt jag skrev om henne, ”Som Agnetas hår”.

En annan ung dam som jag också blev vän med och fortsatte att brevväxla med – det fanns ännu flera – var Irina Hoffman. Hon tedde sig, när vi träffades i Norge, som en mycket beläst och intellektuellt mångsidig tjej – gav också mig intellektuella impulser på områden som jag tidigare inte hade kommit i kontakt med.

Hon läste under resan den norske författaren Jens Bjørnebos (1920-1976) ”Jonas”, som jag också skaffade och med entusiasm läste. Och inte nog med det: genom sina föräldrar hade hon fått kontakt med Bjørnebo och föreslog, att hon och jag tillsammans skulle besöka honom på Steinerskolen. Hon berättade också lite om den spännande pedagogik skolan använde. Som mina nutida läsare säkert redan har förtsått, var skolan döpt efter Rudolf Steiner och dess pedagogik waldorfpedagogiken, som jag då inte visste ett dyft om.

Hur som helst blev både mötet med Bjørnebo, som visade oss skolan, och intrycket av undervisningen en spännande upplevelse. En sak som tilltalade mig mycket var att man integrerade estetiska element i nästan all annan undervisning; när man hade matematik, fick man till exempel färglägga de geometriska figurerna. Det visade sig också, att skolan inte gav några betyg. När jag frågade, hur eleverna då kunde ta sig in på högre skolstadier, till exempel gymansium, sa Bjørnebo med ett leende:
– Då förser vi dem med ett betyg som är tillräckligt högt för att de ska komma in. De brukar alltid klara sig bra.

Kontakterna med Irina fortsatte sen brevledes. Vi träffades också några gånger. Under min tid i lumpen (när jag under en månad var på I 14 i Gävle och lärde mig allt om atomvapen, giftgaser och bränder) liftade jag till exempel en veckohelg ner till henne i Rönninge och hälsade på. Hon var då förresten förlovad med en son till upptäcktsresanden Sten Bergman, och jag fick tillfälle att se de berömda paradisfåglarna – som visade sig leva på att käka mjölmask. Under min studietid i Uppsala var hon, för egen del nyss hemkommen från Hawaii, dit hon hade kommit anställd som sällskapsdam (!), och hälsade på mig i mitt studentrum på Jumkilsgatan. Senare blev kontakterna mer sporadiska, men vi har haft viss kontakt i samband med jämna födelsedagar.

Under vår långa brevväxling försökte jag förstås också omvända Irina till socialismen – hon var redan radikal men låg kanske mer åt det (i intellektuell mening) anarkistiska hållet; mycket riktigt fanns det ett starkt bohemiskt inslag i hennes läggning. Senare blev hon, vilket inte alls förvånade mig, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Södertälje.

***

Så här kan det alltså gå: en tidning från den 16 augusti 1942 slår en bro tillbaka till ens 1950-tal.