En dam försvinner

25 juni 2007 21:00 | Deckare, Film, Politik | 6 kommentarer

Bland 70-årspresenterna fanns ”Hitchcock Classic Collection”, en DVD-box med inte mindre än nio äldre filmer av Alfred Hitchcock (1889-1980).

Vi avslutade långhelgen med att se en av de här filmerna, ”En dam försvinner” (i original ”The Lady Vanishes” från 1938).

Den bygger på en roman av Lina White, ”The Wheel Spins”; både författaren och titeln är helt okända för mig. Det senare kan man bortse från – Hitchcock har utgått från många märkliga alster och ändå lyckats göra intressanta och spännande historier av dem.

Den här filmen mal i gång aningen långsamt, men handlingen tryfferas – som så ofta hos Hitchcock – med inslag av överraskningar och komik.

Miljön är något obestämt centraleuropeiskt land (ett för filmen specialkonstruerat språk förekommer), av under filmens gång allt tydligare antydningar att döma någon av 1930-talets många bruna diktaturer.

Det tåg som skulle föra ett gäng brittiska resenärer – inte bekanta med varandra – vidare, i några fall så småningom hem, fördröjs ett dygn, och tågresenärerna får tränga ihop sig på ett hotell. Filmens hjältinna, Iris Henderson (Margaret Lockwood) blir bekant med en äldre dam, Miss Froy (Dame May Whitty), och får en blomkruka (som nog var avsedd för Miss Froy) i huvudet. Båda kommer med tåget nästa dag, Iris dock fortfarande groggy, och hittar platser i samma kupé. Iris somnar, och när hon vaknar finns inte Miss Froy där mer; damen har försvunnit, verkar bokstavligen ha gått upp i rök. Hon går inte att hitta, var man än letar. Dessutom förnekar de övriga i kupén, att hon någonsin har funnits där.

Till Iris’ hjälp träder nu den manlige hjälten – det brukar finnas också en sådan i Hitchcocks filmer – Gilbert Redman (Michael Redgrave). Han låter sig gradvis övertygas om att Iris talar sanning, trots att andra på tåget förnekar Miss Froys existens och trots att den föregivne psykologidoktorn Hartz (Paul Lukas) hävdar att Iris hallucinerar efter det kraftiga slaget mot huvudet.

Var vår hjältinna och vår hjälte hittar Miss Froy och hur man har lyckats gömma henne ska jag inte avslöja. Tågresan antar nu hur som helst dramatiska former, också med inslag av regelrätta eldstrider mellan britterna och kidnapparnas bundsförvanter, den lokala militären. Under tiden passar Miss Froy på att lämna tåget för att på egen hand försöka föra sin hemlighet vidare till England – hon är nämligen brittisk spion. Men skulle hon misslyckas, får Iris och Gilbert i uppdrag att ta sig till brittiska UD och sjunga en speciell melodi, vars kod är att två icke namngivna länder står i färd med att starta krig med varandra.

Det hela är rörigt och krystat – men ganska kul som inslag i en thriller.

Våra vänner tar sig förstås till UD i London – och vem sitter där och spelar den mystiska melodin, om inte Miss Froy.

Fast dess förinnan har vi, som vanligt, fått se en glimt av Alfred Hitchcock själv. Den här gången står han och röker cigarr på Victoria Station.

6 kommentarer

  1. Det är lite lustigt att titta på gamla 40-talsfilmer idag. Dels ser man så otroligt mycket tydligare hur filmerna är manipulerade/fejken i dem. Skickligheten och tekniken på det området har förfinats otroligt sedan dess. Det lustiga är att jag inte minns att jag stötte mig på ”klantiga” manipulationer när jag såg filmerna som ung.

    Sedan slås man nästan alltid av att tempot i äldre filmer är så mycket lugnare än i dagens filmer, som väl nästan alla numer egentligen är anpassade för TV, som är ett medium som kräver betydligt snabbare tempo för att fånga intresset ordentligt. Men just den sidan kan jag tycka är ganska skön idag.

    Comment by Kerstin — 2007 06 25 23:49 #

  2. Till Kerstin Berminge: Också jag har slagits av det här. Biofilmer i dag har för övrigt inte bara ett mycket snabbare tempo, också action med våldsinslag av ett slag som inte förekom förr. Dessutom är bioljudet högt, ibland så högt att det nästan är outhärdligt.

    Färgfilmen fick visserligen sitt genombrott när jag var ung, men jag är också tillvand till svart-vita rullar; jag ser gärna sådana från 1930- och 1940-talen. Eftersom de planerades och gjordes i svart-vitt, har de också en speciell bildestetik, anpassad till detta.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 26 8:01 #

  3. Jag skulle en gång för ca 15 år sedan försöka få min son att se en film som jag hade bandat på videon som ett alternativ till diverse amerikanska action. Det var Slas – Vem älskar Yngve Frej. Efter ca 10 minuter så sa han: – Jag går på toa, säg till om det händer något! Han var då 10-12 år ungefär.

    Comment by En mamma — 2007 06 26 11:39 #

  4. Till Britt Andersson: Ja, så kan det gå när man har att göra med en generation, som bara vill ha action.

    Själv älskar jag både Slas och hans Yngve Frej. Se närmare under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 26 11:52 #

  5. Helt rätt, frånvaron av grovt våld och sadism av det hemskare slaget är också en välsignelse med äldre filmer, och även jag ser gärna svart-vita filmer från den tiden :-).

    Comment by Kerstin — 2007 06 27 19:41 #

  6. Till Kerstin Berminge: Ännu värre är det att den här trenden också har slagit igenom i teckade filmer för barn. Jag ser åtskilliga sådana i Disneydags. Ljudet och tempot har blivit högre, och de är fulla av våld.

    Comment by Enn Kokk — 2007 06 27 23:20 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^