Arne Anka är tillbaka

Charlie Christensen (född 1958) är utan tvekan en av Sveriges bästa och också tekniskt skickligaste serietecknare. Han publicerade från slutet av 1970-talet och under 1980-talets första hälft serier i Svenska serier och Galago. Han har bland annat, tillsammans med Patric Nyström, gjort en serieversion av Frans G Bengtssons ”Röde Orm” för Ordfront/Galago. Men hans med rätta mest berömda skapelse är ”Arne Anka”, som åren 1983 till 1985 publicerades i svart-vitt i fackförbundstidningen Metallarbetaren (numera Dagens Arbete). En färgversion går också i serietidningen Nemi.

Arne Anka är en komisk, samhällskommenterande serie med udden riktad mot allehanda modefenomen i tiden och spetsen på näbben riktad åt höger. Det betyder inte, att Arne Anka för den skull är propagandist för något politiskt parti; även vänsterpartierna får – när de förtjänar det – sina fiskar varma. Arne Anka är snarast en representant för en flummig och anarkistisk rödvinsvänster, vilket senare bokstavligen betyder, att han ofta super skallen av sig. Till seriens förtjänster hör en exakt miljöskildring och en pricksäker jargong och ton.

En jättepush mot berömmelsen fick ”Arne Anka”, när Disney-koncernen hotade att stämma Charlie Christensen – hans ankjävel var utseendemässigt mycket lik Kalle Anka. Om jag minns rätt, justerade Christensen näbben på Arne något, och med det lät sig Disney nöja.

Charlie Christensen upphörde att teckna ”Arne Anka” 1995 och lät förstå, att den därmed hörde till seriehistorien.

Men efter drygt tio års uppehåll har Metallarbetarens uppföljare Dagens Arbete lyckats locka in honom på den gamla banan igen. Det började 2004 med att DA fick Christensen att lansera en ny serie, ”Konrad K”, vars mer byråkratiska image dock inte slog an lika mycket på serieläsarna. Dock började Arne Anka, till serieälskarnas stora förnöjelse, att dyka upp hos Konrad K – och till slut tog han över.

Nu är han tillbaka också i albumform, ”Arne Anka – återuppståndelsen” (Kartago / Dagens Arbete, 2006). Jag fick den i 70-årspresent av Birgitta och har läst den med glupande aptit och stigande förtjusning.

Charlie Christensen bor numera i Spanien, och några inledande Konrad K-avsnitt från en mer internationella arena än Stockholm imponerar inte riktigt på mig; inte heller tycker jag han lyckas mörda Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman.

Men det tar sig, så snart ankan kommer i gång igen. Det visar sig, att han numera är frånskild med vårdnad (?) om två småknattar. En höjdare är avsnittet ”Konrad K & Ödet Inc presenterar vad som kunde ha varit”, där Arne Anka, efter att ha fått en blomkruka i huvudet, äntligen lyckas charma en snygging – men där handlingen förs tillbaka till zero, när han får ytterligare en blomkruka i huvudet.

Den avslutande novellserien ”Den gråtande bartendern” är grymt bra.