Korta meningar och Brokiga blad

28 juni 2007 12:28 | Korta meningar, Media, Politik | 3 kommentarer

Sitt kåseri på Namn och Nytt i dagens DN (28 juni 2007), ”Hemma i Absurdistan”, inleder Staffan Skott, signaturen Skott, så här:

”Sverige hade en gång en kåserikultur, med folkkära kåsörer som Red Top, Eld, Bang alias Käringen mot strömmen, Jolo, Cello, Torsten Ehrenmark, Kardemumma i första ledet.

Vart tog de vägen?

Som Bertil Torekull har påpekat, på sina håll bland den nya generationen tidningsledare vill man ha ’kolumnister’ och anser sig då inte behöva kåsörer.”

Som Staffan Skott påpekar, är Dagens Nyheter i dag den enda av stockholmstidningarna, som fortfarande satsar på kåsörer och kåserier. Men jag vill tillägga att utrymmet för detta har krympt; Namn och Nytt har i dagens förminskade DN-format bara en sida – när tidningen var dubbelt så stor, hade NoN också en helsida.

Skott kunde ha nämnt ytterligare några kåsörer: Nordens Karlsson, Viola, Åkermark. Men DNs Namn och Nytt hade utan tvivel under några årtionden de klart bästa kåsörerna. På Namn och Nytt huserade dessutom den ojämförligt störste av dagsversmakarna, Alf Henrikson, signaturen H. Dessutom utmärktes ovanligt många av DN-kåsörerna av att de hade hjärtat till vänster.

När jag 1974 tog över chefredaktörskapet för Aktuellt i politiken (s), var tidningen förvisso läsvärd – men väldigt gravallvarlig.

Enligt min mening kan inte tillvaron, ej heller politiken, speglas rättvist, om man inte också använder sig av allt från hjärtevarm humor till ironi och bitsk satir. Jag knöt alltså till ledarsidan tecknare som Lars Olsson, Sture Åkerström, Åke Eriksson och Aake Nystedt. Jag började skriva mycket personligt hållna ledarsideskåserier, ”Det händer”, som snart – enligt en läsarundersökning – visade sig vara tidningens mest lästa enskilda inslag. (Det är den här avdelningen min dotter Kerstin har karaktäriserat som en blogg före bloggarnas tid.) Och jag introducerade under rubriken ”Korta meningar” bitska, roliga och ibland rent absurda kortkommentarer. Följande återgavs i snart sagt varenda svensk tidning: ”Riv mejerierna. Nej till kärnmjölk!”.

Det senare lockade en före detta reklamman, Björn Jensen, till att börja medarbeta i tidningen. Han levererade kortisar en masse, ofta lite osorterade – men efter min sovring och ibland bearbetning kom de bästa in i tidningen. ”Korta meningar” avancerade till att bli en av de på de andra ledarsidorna mest citerade avdelningarna i svensk press.

Det här slog så väl ut, att jag fick blodad tand. I julnumret (nummer 20) 1977 – jul- och förstamajnumren trycktes i fyrfärg – introducerade vi den nya avdelningen ”Brokiga blad”, fyra sidor med lättsamt och uddigt material: korta skämt, skämtteckningar, kåserier och liknande. (Brokiga blad återkom sedan i Första maj- och julnumren, men försvann ur tidningen, när den vid årsskiftet 1979/1980 bytte chefredaktör. Gravallvaret återställdes.)

Tor Lindmark tecknade vinjetten, ett fantastiskt färgfyrverkeri med inmonterade kända och okända figurer.

När det gällde kåsörer, vände jag mig allra först till DNs Eld, Erik Lundegård, som verkligen inte hade något att invända mot att medarbeta i en socialdemokratisk tidning. (Jag fick för övrigt också, vilket jag har berättat om i ett annat sammanhang, Red Top, Lennart Nyblom, att entusiastiskt ställa upp i en valvisejury.) Erik Lundegård illustrerade själv sina kåserier. Han medverkade sedan i flera år men avlöstes mot slutet av Max Lundgren och även Bosse Gustafson.

Bland tecknarna på avdelningen fanns dels de ovan nämnda ledarsidestecknarna – jag vill särskilt framhålla Lon, Lars Olsson – men också kända skämttecknare som Håven (H V Nilsson) och Larserik Eriksson. Här är en Lars Olsson: en blå gubbe à la röntgenbild med ett vitt moderat-M i magen. Text: ”Kan det vara binnikemask?” Också Tor Lindmark bidrog, bland annat med en fantastisk bild av dåtidens borgerliga partiledare, tecknade som muminfigurer. Text: ”Det där, lilla barn, är Mumlingtrollet, och det där är lilla My, men vad är det där för en ruskig figur?” (Figurerna har drag av Fälldin, Ahlmark och Bohman.)

Kortisarna var av samma slag som på ledarsidan, alltså formulerade av Björn Jensen, ibland mig, ibland av oss båda i förening:

”Snart får vi så knapert att vi måste dra ner i regeringen.”

”Nya verksamhetsformer krävs inom partiet.
Dårslag?”

”Greve Dracula var på sin tid (liksom Bohman i dag) en missförstådd personlighet.
I själva verket var han blodgivare.”

”Alltinget på Island, Folketinget i Danmark, Stortinget i Norge.
Och Dagtinget i Sverige.”

”Centerlöftenas halveringstid är bara fjorton dagar, och snart kan man inte ens mäta resterna från det stora utsläppet 1976.”

”Dom som verkligen har stora invandrarproblem det är indianerna.”

”Allting flyter – borde vi inte ha ett simborgarmärke som partimärke i stället för en ros.”

”Se upp tjejer! Vägen mellan disko och diskho kan vara kort.”

”Tomten behövs för att hålla julen i gång.”

”Nu finns det ett P-medel som man ska spraya i näsan.
Man frågar sig oroligt var man ska spraya sig mot snuva.”

”Hur många tår går det på en engelsk fot?”

”Engelsmännen firar tomten genom skorstenen.”

”Kaffegök med vodka heter Kaskenkorva.”

”Den progressiva rocken vänder inte kappan efter vinden.”

”Beroende på ett tryckfel borstar många tänderna med flugor.”

”Ända sen hunden dog har vi haft obesprutade grönsaker i våran trädgård.”

”Mae West – det var inte flickan med de underutvecklade länderna.”

”Hur många bigotta borgare går det på en kälke?”

”Idealister – det är lättmargarin det.”

”Jovisst, jovisst – men vem fan har hört talas om dyra vitsar.”

Björn Jensen och jag skrev tillsammans också ”Pyttans nya alfabet”. Några exempel:

Centerismen är en lära
som står får och kossor nära.

Långt från hus med täppa till
Friggebo jag sätta vill.

Werner stärker VPK
hans parti har blivit två.

Ända fram ej nådde han
det han nådde, det försvann.