Middag med det gamla energi- och miljögänget

4 mars 2007 17:57 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Birgitta hade under sin tid som energi- och miljöminister flera olika statssekreterare och andra tjänstemän, som hon inte bara tillbringade en stor del av arbetsdagen med; några av de här personerna blev också personliga vänner, även till mig. Som ministermake var jag med på några utlandsresor – jag hade ett krävande eget jobb och stretade emot, men ibland ansågs det i enlighet med internationell umgängeskutym vara ett plus, om maken följde med.

Eftersom jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och hade ett omfattande kontaktnät i Norden och Baltikum, kunde jag under resor i närområdet ibland också tillföra användbar kunskap åt den delegation jag åkte med i.

I Kina, där jag var med Birgitta 1985, hade värdfolket bra kläm på var jag jobbade. Jag fick följaktligen, på värdarnas initiativ, också ett eget program: Kommunistpartiets internationella avdelning ville ha ett samtal med mig, både om ideologiska och om internationella frågor.

I går kväll var vi i Igelsboda, Saltsjöbaden, på middag hos Kjell Jansson och Ulla Svedjelid. Kjell är i dag generaldirektör på SCB men har varit statssekreterare hos Birgitta. Vi har varit på middag hos dem förut, och de har varit hos oss i Öregrund. Detsamma gäller två av de andra middagsgästerna, Rolf och Monica Annerberg. Rolf är ytterligare en av Birgittas tidigare statssekreterare, och vi har behållit kontakten med honom och Monica även under de år, då Rolf har jobbat i Bryssel (åt Margot Wallström). Det tredje inbjudna paret, Håkan och Kerstin Heden, kände inte jag så väl tidigare, men jag vet, att Håkan har slitit med texten till Birgittas energipropositioner. Håkan är i dag överdirektör vid Energimyndigheten.

En ur det gamla kompisgänget saknades, Ingemar Skogö, i dag generaldirektör för Vägverket; han och hans fru Ingrid hade åkt på vintersemester.

Under en sån här middag bubblar alla gamla minnen och historier upp. Det är som om man inte hade varit åtskild. Det är jättelätt att hitta samma gamla skämtsamma ton och ironiska distans till världen, som också jag på den tiden hade med de båda statssekreterarna.

Vi mindes till exempel den mycket gropiga båtresan med Smyril Line från Bergen till Färöarna – de flesta, bland dem jag, men inte Birgitta och Rolf, blev våldsamt sjösjuka.

Och Rolf och jag kappades om att komma ihåg märkliga episoder från kinaresan 1985, till exempel en som hade att göra med att kineserna upprätthöll en strängt hierarkisk ordning. Till den hörde, att jag skulle åka tillsammans med delegationsledaren, min hustru, i den främsta kortegebilen, ett schabrak av blänkande plåt och mahogny av märket Röda Stjärnan. Rolf och ytterligare en statssekreterare fick åka längre bak. Vid ett tillfälle ville ministern på väg till ett viktigt möte rådgöra med sina chefstjänstemän. Praktiskt lagd som jag är, föreslog jag, att vi helt enkelt skulle byta plats. Men när jag klev ur ledarbilen och försökte bereda plats åt statssekreterarna, kom vår kvinnliga kinesiska cheforganisatör fram, pekade strängt med två utspärrade fingrar på statssekreterarna och gjorde en befallande gest: – You two sit there!

Och så fick statssekreterarna snällt loma i väg till sin egen bil. Sen kallade vi inom delegationen konsekvent de båda statssekreterarena kollektivt för You Two, uttalat med lätt kinesisk brytning.

Jag mindes också en middagskonversation, då Birgitta – mest för att ha något att tala om med värden – frågade denne: – Säg, vad är det jag egentligen äter?

Värden, förvånad (översätts via tolk):

– Men ser ni inte det? Det är ju skinnet av en hundfot!

Något sådant bjöds inte hos paret Jansson. Kjell hade lagat en fruktansvärt god middag: bönsoppa med räkor, grillade revbensspjäll av lamm med brynta rotsaker, potatisgratäng och en ljuvlig vitlökssås och så päron i svartvinbärssaft med vaniljvispgrädde.

Kvällen slutade med att vi bjöd hela gänget (plus Ingemar och Ingrid Skogö) ut till oss i Öregrund i slutet av juli.

Detta meddelat som en alternativ bild mot de fördomar som kan tänkas frodas om svensk statsbyråkrati.

Allan Edwall

4 mars 2007 14:23 | Barnkultur, Musik, Politik | 11 kommentarer

Allan Edwall (1924-1997) var en i alla avseenden fantastisk artist. Jag är inte så lite stolt över att ha haft ett litet finger med i att hans skivor kom ut på just arbetarrörelsens, nu för länge sedan också hädangångna, skivbolag a disc; jag satt i bolagets utgivningsråd. Allan, Cornelis och några till hörde till de riktigt starka korten i a discs utgivning.

Det är kanhända djärvt av mig att erkänna min roll i a discs utgivning, detta mot bakgrund av att jag också recenserade de här skivorna i Aktuellt i politiken (s). Men jag står för vad jag har gjort; jag var aldrig konkret inblandad i produktionen av Allan Edwalls skivor, och jag står för varje nyans i mina recensioner av dem.

Allans allra första LP utkom 1979 men recenserades av mig i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Lysande LP!

Allan Edwalls ”Grovdoppa” (a disc BS 791022, distribution Brevskolan) är faktiskt inget mindre än en helt lysande LP! Allan Edwall är ju lite av renässansmänniska – skådespelare, TV-serieförfattare, romanförfattare, revymakare – och framgångsrik i alla dessa sina roller. Så alldeles förvånande är det ju inte att han också lyckas med en skiva där han har skrivit all musik och text och där han sjunger själv. En rad av våra bästa musiker assisterar.

Musiken är mycket varierad, utstuderat komponerad till varje speciell text. ”Årstider” är vemodig, tivoliaktig (går runt, runt som en karusell) vals, ”Jag gick mig åt körka” blandar sorgsen mollton och glädje à la skillingtryck (också den avslutande ”Jämtsnoa” låter som ett skillingtryck), ”Baciller”, som börjar med ”Hör upp ett slag”, skulle kunna vara gjord för tivoliscen, ”Kärleksvisa” har ljuv folkton, och i imiterad folkton går också ”Möss och människor”, ”Förhoppning” och ”Far>”, ”Kultur” är en parafras på Sjöbergs ”Fridas visor”, ”Trevligt att se dig” bjuder på soft jazz, ”Hjälp” går i mollton, ”För ingenting – för kärleks skull” låter som en sjömansvals och ”Köpråd” som zigenarballad.

Texterna är ofta samhällskritiska, ställer sig på den lille mannens (och den förnedrade kvinnans) sida. Men framför allt rymmer de en sorgsen insikt om människors villkor. Och mycket poesi.

Så här kan det låta, i en av de bästa låtarna, ”Förhoppning”:

Det mesta blir väl inte som man tänkt sig
och ingen annan kan man skylla på
och baken har man bakåt fast man vänt sig
och knappast blir de nå bättre.

De två andra som jag särskilt vill nämna är ”Trevligt att se dig” med dess hemska, deprimerande text och den trösterika ”Kärleksvisa”.

Men nu är kärleks ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skrattar åt, vi skrattar åt.

Köp den här skivan! Det kommer inte att ges ut många bättre under 1980.

***

När jag och sångaren och gitarristen Lars Hedberg gjorde en rad sångkurser med politiskt tema för ABF i Uppsala län, fann vi det självklart att bland de sånger vi lärde ut ta med den här:

För ingenting – för kärleks skull

Text och musik: Allan Edwall, 1979

Det finnes folk på vår himlakropp
med tvenne bröst men ingen snopp
man säljer dom i en industri
som trycker blaskor att bläddra i.

Helt bara framtill med naken röv
ej dolda utav fikonlöv.
Och undrar du varför och på vad grund,
så svarar direktör Åkerlund:

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
är tidningen av arslen full.
För det är klart att tryckerit
har gjort så där med flit.

Nu rustar världen till tänderna
med taggtråd mellan länderna.
Vår jord har blivit kanonfabrik
och folk har blitt presumtiva lik.

Men svenska vapen ifrån Bofors,
det är en annan sak förståss.
Dom skapar ordning och mäklar fred
och används blott för att skoja med.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
och skulle världen rasa kull,
så är vi neutrala, vi
och har ej del däri.

Lag är lag och ska vara så
för lagar ska man lita på.
En rättvis ordning är lagens mål
med några springor och några hål.

I Schweiz går landsmän med glada flin.
Dom lever som valutasvin.
Men snattar Svensson en inlagd sill,
då slår polisen och lagen till.

Refräng:
För ingenting – för kärleks skull
av motgång är ju världen full
den lilla fisken fångar vi,
men hajen får gå fri.

***

1981 kom uppföljaren, ”Färdknäpp”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1982 (25 mars):

Edwall

Den mångsidigt begåvade Allan Edwall är varmt välkommen tillbaka med LPn ”Färdknäpp” (a disc ADI 89602, distribution Brevskolan). Riktigt lika bra som debut-LPn ”Grovdoppa” är inte ”Färdknäpp”, men den är tillräckligt bra. Till samma slags lite vemodiga folktonspåverkade musik har Edwall snickrat samma slags underfundiga och kluriga texter. Den lite Lille Bror Söderlundh-aktiga inledningslåten ”Kom” är ett exempel.

Några andra pärlor: I ”Sommarvisa” blandar Edwall sommarens bedövande skönhet med den Kir-blandade T-spritens bedövande fylla. ”Du och jag” är vacker, vardaglig och medkännande. Och ”Plötsligt en dag” handlar om åldrandet, om livet som är fasligt kort: ”Knappt har man kommit, så skyndar man ut. / Evighet krymper ihop till minut. / Älskade, hit med din trut! / Snart är det trevliga slut. / Ingenting blir som förut.”

Att Allan Edwall ibland slinter lite på tonerna har man gärna överseende med.

Anders Dahl är kapellmästare och arrangör och medverkar själv på fiol.

***

Den sång om åldrandet jag ovan citerade en bit av, vill jag gärna presentera i dess helhet; jag gjorde det på dotterns, Kerstins, blogg i en kommentar, som handlade om min och Birgittas bröllopsdag 2006.

Plötsligt en dag

Text och musik: Allan Edwall, 1981

Plötsligt en dag framför spegelen
kommer den
otäcka sanningen,
stygg i sitt hån,

ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen:
Var har den gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders barm
nykläckt och grann,

nu, efter bara ett långvarigt
ögonblick
i ett förbrukat skick
barnet försvann.

Livet är fasligt kort
snart ska man vissna bort,
kvar blir blott fotografier.
Skynda min älskade, spill ingen tid,
snart tager tystnaden vid
med sin förfärliga frid,
utan bekymmer och strid.

Knappt har man kommit, så skyndar man ut.
Evighet krymper ihop till minut.
älskade, hit med din trut!
Snart är det trevliga slut.
Ingenting blir som förut.

***

Den tredje Allan Edwall-LPn kom 1982 och hette ”Gnällspik”. Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september):

Sång & visa

Tredje LPn av och med Allan Edwall heter ”Gnällspik” (a disc ADI 3001, distribution Planet Mills Records). En rad duktiga studiomusiker under ledning av och arrangerade av Anders Dahl bidrar till att skivan är bra. För det är den, även om jag fortfarande håller debut-LPn ”Grovdoppa” för att vara Edwalls bästa. Den inledande låten (mycket bra!) handlar om valrörelsen och kallas ”Akrobatik”, av vilket väl framgår att Edwall har en del kritiska synpunkter att komma med; texten är faktiskt rolig. Miljöförstöring och mansrollen (i den utmärkta ”Bli som far”) är andra ämnen på A-sidan. B-sidan inleds med en ”kampsång” lite i Povel Ramels och Martin Ljungs anda, ”Mot okänt mål”. Till Edwalls egenheter hör att blanda högt och lågt (”Natten sänker nu sitt dok / över mänska och kommun” skaldar han i ”Troll och älva”, som går i imiterad folkton). Och om kärleken diktar han så här i ”Dystervals”:

Kom och var mig nära,
aftonen är sen
extraordinära
äro dina ben.

Också de bland oss som drömmer om det grönare gräset bortom stängslet, om trevliga tjejer med snygga ben och jämnt och glatt humör, får sig en släng: ”Men den jag har därhemmave’ får kanske duga / joo, det tror jag faktiskt att hon gör.”

Ofta, när jag lyssnar på Allan Edwall, får jag en känsla av att karln driver med oss. Det gör han rätt i!

***

Allan Edwall hann också ge ut en barnskiva på a disc, ”Ramsor om dom och oss” (1982). Jag recenserade den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1983 (14 april). Recensionen handlade om flera barnskivor och placerades under vinjetten Barnkultur med följande rubrik:

Skivor

Allan Edwall, den mångbegåvade, har nu också åstadkommit en barnskiva som hör till de yppersta vi har hört på bra länge. ”Ramsor om dom och om oss” (a disc ADI 3003, distribution Planet Mill Records) heter den, en 45-varvare i LP-format. Utgångspunkten är de sångramsor Edwall gjorde som Luffaren i filmen ”Rasmus på luffen” – Edwall hittade på dem själv. Här kommer mer av samma vara. Alla ramsorna har samma form och handlar om lille eller lilla Ottar, Manne, Ellen och så vidare. Variationen finns i handlingen men också i den beledsagande musiken, som pendlar från barnvisa till gammeltjo – de handlar om lille Lasse som la mask i pappas kaffekask, lille Kenneth som missa spännet ”så allt i byxan rann” och om Algot:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

En och annan av de små vännerna tycker man sig känna igen, Tage och Nero till exempel, och lille Gunnar förstås:

Den tjocke lille Gunnar
var medlem i ett gäng.
Dom ville mätta munnar,
men då blev Gunnar sträng.
Du stackars barn var ej så sträng,
du tar din mammas sista peng,
sa mor till lille Gunnar
som var förfärligt sträng.

***

Ramsan om Kenneth, som jag nämner i recensionen, kom jag långt senare, när pappa Bo i januari 2006 hade rapporterat på bloggen om ett liknande tillkortakommande från sonen Viggos sida, att återge i dess helhet i min kommentar till det inträffade:

Kenneth

Den stackars lille Kenneth
blev liksom nödig, han,
men Kenneth missa spännet
så allt i byxan rann.
Du stackars barn som är i nöd
av skammen färgas kinden röd,
sa mor till lille Kenneth
som blev liksom i nöd.

***

Någon gång kring 1983-1984 (jag har ingen exakt datering; jag arbetade då inte längre för a disc) la Brevskolan ner a disc. Skälen var ekonomiska och det växande lagret. Arbetarrörelsens organisationer, ABF och andra, klarade inte av att sälja tillräckligt många skivor, och a disc hade inte i tid skaffat sig någon effektiv distribution till skivaffärerna.

De artister på a disc, som också andra skivbolag skulle ha velat ge ut, bland dem Allan Edwall, fick också snabbt skivkontrakt med andra bolag. Allan hamnade hos proggbolaget Silence men distribuerades av Amigo, som drevs av Per-Anders Boquist. Amigo gav senare ut Allans skivor på nytt, nu under Amigo-etiketten och med nya skivnummer.

På Silence gavs Allans första LP efter a disc ut:

Vetahuteri

När ”Vetahuteri” (Silence SRS 4693, 1984, distribution Amigo) kom ut, hade jag inte bara slutat som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) utan också, efter en konflikt med nye chefredaktören Håkan Quisth om recensionsavdelningens inriktning, slutat recensera skivor.

Med ”Vetahuteri” kom jag därför i kontakt långt senare.

Den börjar bra, med en vemodig låt om livet, ”Den lilla bäcken”. Refrängen går så här:

Och lilla bäcken
mot älven rinner.
Och älven rinner
mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.

Den här skivan innehåller både texter som slår slint (”Gullegubben” om en skilsmässa), fina bagateller som ”Vaggvisa” och ”En kråka flög”, folkliga och roliga texter på mål (”En riktig kär”) och fräckt ordvrängeri (”Bestäm dig”):

Jag har en pitt
oresk liten rabatt
som inte står
nån annanstans att se.

(Den här sången har, tro det eller inte, ett miljöbudskap.)

Något som är speciellt och utmärkande för Allan Edwall är att han kan förena en munter melodi med en refräng som denna:

Och i himlen sitter Fader Vår
liksom förr på Elyseums fält.
Och på jorden människorna går.
En av fetma dör och sju av svält.
(”Tummetotteri”)

Ytterligare ett exempel på samma teknik – att förena ett groteskt innehåll med en opassande munter melodi – är ”Hamburg -46”.

Hamburg -46

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Varenda tand
två ögon och en hand
en näsa och en fot
en njure och ett öra
det har jag gett
åt fäderneslandet
som alla snälla barn
av tacksamhet skall göra.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat kan jag höra
och jag kan se
om någon går breve
och drager litet grand
uti min enda hand.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hå!
Än finns det väl nåt att få!
Med kraft skall marschen gå
för alla dom som kan det.

En stor tumör
två öron som ej hör
en huvudvärk som bränns
gastrit och impotens,
en krokig kropp
ett blodomlopp med propp
samt några andra fel
generar mig en del.

Men jag kan gå
om någon skjuter på
och om du skriker gällt
i örat, kan jag höra
och jag blir fin
av doktorns medicin.
Med pulver och tablett
blir livets mening lätt.

Hipp hipp hurra
för det som finnes kvar
när man har gjort sin plikt
mot Gud och fosterlandet.
Och hej och hopp,
jag hurtigt stämmer opp
med bitar av min kropp
som faktiskt ännu kan det.

Inaktuellt? Nja, byt ut ”Hamburg -46″ mot ”Bagdad -07″.

Om någon tror, att Allan Edwall är det slags radikala vismakare, som idealiserar proletariatet, vill jag avslutningsvis ta vederbörande ur den villfarelsen. Det han skildrar i ”Familjeporträtt” kommer mycket nära den skildring av white trash jag nyligen såg i Johnny Cash-föreställningen på Upsala stadsteater.

Familjeporträtt

Text och musik: Allan Edwall, 1984

Har du sett min lilla mor?
Svabbar golv på ett kontor.
Liten flitig, svettig tant,
tjänar liten slant.
Kalla händer, stela knän.
Söker vård hos Stockholms län.
Trippar sen på sjukan in.
Trillar snart av pinn.

Det är både synd och skam
huru livet dundrar fram
över små och svaga.
Dom är att beklaga.

Har du sett min lilla far?
Vilken skojig kropp han har.
Sjukpension så fin och trygg,
p. gr. av utnött rygg.
Inte längre spika hus.
Framtid framstår inte ljus.
Men får slöa som han vill
även supa till.

Det är både…

Syster min är denna tös.
Fyra barn och arbetslös.
Inte längre ung och vild.
Fyrti bast och skild.
Ganska vresig av sig nu,
denna före detta fru.
Skönhet, lycka, älskogshopp
har hon givit opp.

Det är både…

Den som ser så jävlig ut
är min äldre brorsa Knut.
Klagar alltid när vi ses
på sin benprotes.
Verkar slut med brorsa Knut.
Tycks bli mer och mer suput.
Det var mycket mera krut
uti Knut förut.

Det är både…

Men titta nu på lilla jag!
Skillnad som på natt och dag.
Blanka skor och ledig stil.
Tio meter bil.
Röra pulver helt diskret
i små prydliga paket
vilka säljs i hemlighet
gör mig glad och fet.

Men det är både…

***

Amigo gav, som tidigare har nämnts, ut Allan Edwalls skivor på nytt, nu som CD. Bolaget gjorde också sitt bästa för att popularisera Edwalls visor, bland annat genom en Best of-CD, ”Edwalls blandning” (Amigo AMCD 870, 1991).

Jag vet inte, om det kan ha att göra med att Amigo såldes till Bonniers och blev Bonnier Amigo, men 2002 togs rättigheterna till Allan Edwalls skivor över av Jan-Erik ”Eggis” Johanssons oberoende skivbolag National, som arbetar i de gamla proggbolagens anda. Utöver Edwall härbärgerar National bland andra Stefan Sundström (som det kanske finns anledning att återkomma till i just Allan Edwall-sammanhang) och Pugh Rogefeldt. Utöver de redan utgivna Edwall-skivorna övertog Eggis och National också en massa outgivet Edwall-material: rullband och kassettband med alternativa inspelningar, och framför allt turnéinspelningar tillsammans med riksspelmannen Björn Ståbi, bandade i Hissmofors Folkets hus 1995.

Av de senare färdigställde Eggis 2005 den postuma CDn ”Aftonro” (National NATCD 056), ett mycket hörvärt komplement till de skivor Allan själv gjorde. Även om mycket av det som återfinns här finns inspelat på tidigare skivor, är det kul att höra versioner, som inte är identiska; i flera fall är också de här versionerna, för att citera Eggis, mer ”skitiga”. Annat är helt nytt.

Flera av visorna, som tillsammans bildare en livsfris, skulle jag vilja citera, om jag inte redan tidigare hade gjort det: ”Förhoppning”, ”Du och jag” och ”Kärleksvisa”. Men Edwall vore inte Edwall, om han inte lyckades addera ytterligare jävligheter, som bidrar till att förgylla livet:

Och solen ligger gul mot köksgardinen,
som humlor surrar det vårt nya larm
och dels den lilla vita tryckturbinen
som mäter sockerhalten i min arm.
Aftonro

Eller:

Hon hade haft det lite grann besvärligt, för dom hade bytt
en av kulorna i höften.
Sen hade hennes make tagit allt sitt pack och pick och flytt
struntande i alla löften.
(”Slumpens makt i Luleå”)

Och så skulle jag avslutningsvis vilja nämna något så ovanligt som en edwallsk blues, ”Lågkonjunktur”, som börjar: ”Oro löper från plats till plats / som kajor från träd till träd.”

Men de rader i den som smärtar mig allra mest är de här.

Idéerna vacklar som fyllesvin
och byter identiteter
så som man byter tapeter
hipp och happ, som det heter.

Någon som känner igen sig?

***

Både Amigo och National har gett ut en rad CD-utgåvor av Allan Edwalls skivor. Men varför skulle man nämna dem, när nu alltihop, inklusive det ovan nämnda upphittade materialet, finns på sex CD i en och samma CD-box, ”Alla Allans visor” (National NATCD 055, 2005). Med den följer häftet ”Mina visor” med alla texterna.

Går du inte och köper den här boxen, är du bra dum!

Melodikrysset nr 9 2007

3 mars 2007 11:52 | Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Så har jag då knäckt ytterligare ett melodikryss, även om jag fick grubbla lite på några av svaren.

Jag har till exempel aldrig sett TV-serien ”De fattiga och de rika”, men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på det sökta ordet och mindes också hela titeln. När sen Eldeman i snabbgenomgången nämnde Nick Nolte, var det ju bara att googla och få svaret bekräftat.

Jag fick också googla på ”Everything Changes” för att få namnet på pojkbandet Take That – dem har jag aldrig lyssnat på.

Amy Diamond lyssnar jag inte på, men eftersom jag känner till henne – jag har bland annat sett och hört henne i Allsång på Skansen – klarade jag efternamnet. När jag sen googlade på hennes namn + ”No regrets”, visade det sig, att jag hade hamnat rätt.

Sången från melodifestivalen 1984 kände jag inte igen, men eftersom Eldeman sa, att den sjöngs av ett syskonpar, var det ju lätt att lista ut, att det rörde sig om Karin och Anders Glenmark. Deras bidrag hette ”Kall som is”, vilket också kan skrivas iskall.

Melodin från en disneyfilm skulle ge det man måste ha på sig, om man skulle vistas i den miljö där den utspelas. Jag löste det här baklänges: Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det som krävdes var dykardräkt, vilket väl borde betyda, att melodin var hämtad från ”Den lilla sjöjungfrun” – som jag alltid brukar hoppa över, när den visas i Disneydags i TV; jag är annars förtjust i tecknad film.

Övriga frågor klarade jag pang på.

Bland dem fanns till och med en TV-serie, som jag bara har orkat se ett och ett halvt avsnitt av, Dallas. Familjen Ewing där handlar ju med olja.

Den klara stämman bakom ”Det er ingenting så stille som sne” tillhör den norska sångerskan Sissel Kyrkjebö. Hon finns i mina skivhyllor; jag fick, när jag fyllde 60 och var socialdemokratiska partiets nordiske sekreterare, en CD med henne av min dåtida assistent Berith Andersson och hennes döttrar Mathilda och Yolanda.

Alla som känner mig (eller åtminstone regelbundet läser den här bloggen) vet, att jag gillar folkmusik. The Dubliners med ”The Dundee Weaver” var alltså en lätt match för mig.

Operetter hör väl inte till mina favoriter, men det är klart att jag känner till ”Nu går jag till Maxim” (här sjungen av Jan Malmsjö) ur Franz Lehárs ”Glada änkan”, som skulle ge det sökta ordet änka.

Då har jag sett fler musikaler. Dock inte Claude-Michel Schönbergs och Alain Boublils ”Miss Saigon”. Men vi har den i skivhyllorna. Birgitta, som ju en gång i världen var ordförande för Svenska kommittén för Vietnam, fick den i 60-årspresent från Staffan Hildebrand.

Det allra roligaste har jag sparat till sist. I våra skivhyllor finns 20 LP, 2 EP och 17 CD med Miriam Makeba. Hennes ”Pata Pata” hör till det vi under vår ungdoms parties, ofta med vänner från Afrika, dansade sönder golvet i vardagsrummet med – parketten tålde inte damernas sylvassa klackar.

Karl Vennberg: Från ö till ö

2 mars 2007 17:41 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Karl Vennberg (1910-1995) var en mycket betydande 40-talspoet. För mig personligen kom han också att betyda mycket i egenskap av kulturredaktör i Aftonbladet (1957-1975): Han publicerade ofta och gärna de texter jag sände till Aftonbladets kulturredaktion under 1960-talet och första hälften av 1970-talet; jag har tidigare här på bloggen återgett bland annat den stora introduktion jag gjorde av Phil Ochs’ musik och de många anonyma bidrag jag skrev för Innerspalten på Aftonbladets kultursidor.

Men naturligtvis har jag också läst hans poesi. Till den finns det kanske anledning att återkomma, men jag nöjer mig för stunden med att återge en kortrecension jag skrev för Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Kärlek, åldrande

Karl Vennbergs ”Från ö till ö” (Bonniers) är inte bara en ordlek i John Lockes och Ernest Hemingways mening. Dess dikter har beteckningar från Ö till A och till Ö igen.

Första hälften består av kärleksdikter, skrivna med ett slags återhållen besatthet. Den andra hälften har åldrandet som ett av sina huvudtemata. Även detta tema turnerar Vennberg med sin speciella form av ironisk distans:

Det svåra med att åldras är
att livet mister sitt allvar.
Livet skakar på axlarna för
att bli kvitt sig självt
och få fram sina novgorodmän
som röstar med skäggen
vid yttersta domen.
Livet, replikerar på bruten
tyska någon som tvivlar
på symbolismen,
denna gamla ölkomedi som
fåfängt söker en författare,
klär det i annat än köttiga
ansikten ens på poesins nivåer?

Elsa Grave

2 mars 2007 12:15 | Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Elsa Grave (1918-2003) är en av de betydande svenska poeter, som jag kom i kontakt med genom Folket i Bild. Dels genom dikter publicerade i tidskriften. Dels genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade antologin ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag, 1954).

Jag skaffade ”Svensk poesi” året därpå, 1955, när jag var femton år. Jag ska villigt erkänna, att jag då hade betydligt lättare för att ta till mig de antologidikter, som var var skrivna av Bo Bergman, Anders Österling, Sten Selander och Gabriel Jönsson, för att inte tala om Helmer Grundström och Alf Henrikson, än de sju dikter, som var skrivna av Elsa Grave.

Men det fanns ett, inte alltid intellektuellt begripligt, sug i hennes dikter. Som i den här:

Blodboken

Blodboken jäser till havsnatt
av stjärnskott
och kall augustihimmel,
vi skall sluta de blå bladen
kring okända, lysande öar
och känna hur hjärtat vidgas
av en sol som slår ut i blod
och stannar förmörkad.

Elsa Graves barndomsmiljö präglades starkt av slaggberg i stenkolsdistriktet i nordvästra Skåne.

”Mycket av Elsa Graves skapande börjar som minnesbild och reaktion på denna miljö. Men till det hittills sagda måste knytas en reservation. Mörker och djävulskap finns men det är inte detta som ger den stora tonen åt hennes diktning. Den som läser hennes produktion möter sakrala frågor, böner och förbannelser, texterna handlar om krig och fred, död och överlevnad. Ömsinta rader gäller vård av djur och barn, hon skriver om barn i deras hjälplöshet och mödrar i livets kritiska ögonblick”, säger Ingvar Holm i förordet till den av honom redigerade samlingsvolymen Elsa Grave: ”Dikter” (Norstedts, 2004).

Ingvar Holm försöker också leda i bevis, att det finns en inte bara geografisk gemenskap mellan Elsa Grave och några av Skånes stora humorister, Frans G Bengtsson, Hans Alfredson och Falstaff Fakir:

”Gud, morrade jag, du som är så fullkomlig
i din godhet – och så fullkomlig
i din ondska
Försök äntligen att vara medelgod
som en vanlig människa och hindra
massmordsbenägenhet i vårt
tekniska precisionsparadis
där höjdpunkten är 2 miljoner döda
per skott…

Så uttrycks läran i diktcykeln Geas lusmässa i samlingen För isdemoner är fan en snögubbe (1985).

När man ser den sistnämnda boktiteln och läser namnet på andra samlingar – Från taggarnas värld, Tre lyriska gräl, Slutförbannelser, Sataneller – och dikttitlar (Bilskrotning, Till våra sophögar, Tröstätning, Barnförbrukning), så erinrar man sig att Elsa Grave är från det hörn av Skåne där den obesegrade komiken och det stora litterära skämtlynnet hör hemma.”

Den dikt av Elsa Grave Exonymia (Ann-Christin Sandlund) lyfter fram i anslutning till det jag skrev om Elsa Beskow trycktes just i ”Från taggarnas värld” (1958):

Taggsång

Vaggsång
taggsång
för tistelbarnet
tjutande i snåret
getingar surrar
om bulor och smärta
och fladdermusen visar
sin täta tandrad
för månen.
Tjut lilla tistelbarn
lilla Rosa med guldbaggens bo
i näsans knopp
taggarna kommer nog snart
ur din käft
krokiga spetsiga taggar
kommer i långa rader
barnet skall stingas
som geting och törne.
Lilla Rosa med guldbaggen
skall vässa sin klo
i tistelsnåret
och med vassa ögon
kissa i havet på solen
tills hon möter hajarnas blick
röd som solnedgången
vaggsång
taggsång.

Elsa Beskow hos Bror Hjorth

1 mars 2007 22:19 | Barnkultur, Konst & museum, Ur dagboken | 3 kommentarer

Elsa Beskow (1874-1953) präglade tidigt min bildvärld. Inte så att hennes böcker fanns i mitt hem – jag kommer från en fattig estnisk flyktingfamilj. Men i småskolan drabbade hennes bilder mig med full kraft. Jag hade lärt mig att läsa (på estniska) vid tre års ålder, men när vi hade kommit till Sverige, fick jag lika fullt vänta till nio års ålder innan jag fick börja skolan, Nylands skola. Första skoldagen där försågs jag med den av Elsa Beskow illustrerade ”Vill du läsa?” och läste den samma eftermiddag från pärm till pärm i mitt rum hos Halléns i Nyland, där jag var inhyst i början av höstterminen. Lite knackigt gick det fortfarande med svenskan: Vad var nu ”rabarberknopp”?

”Tomtebobarnen” fanns alltså inte som bok i mitt hem, men sagan gjorde djupt intryck på mig, när jag läste den i ”Vill du läsa?”. Detsamma gäller ”Olles skidfärd”, ”Blomsterfesten i täppan”, ”Sagan om den lilla lilla gumman” och mycket mera.

Elsa Beskows närvaro i min tidiga bildvärld förstärktes ytterligare av att hon också hade illustrerat den skolsångbok vi använde, den 1943 utgivna ”Nu ska vi sjunga”.

När jag klev in i Birgittas värld, hade jag Elsa Beskow med mig. Självfallet fanns Elsa också i hennes barndom, men vad jag tänker på är att jag vid ett tillfälle, när vi fortfarande bara var vänner, uppvaktade hennes dotter Anna med ”Tomtebobarnen” plus, som en ploj, Karl Marx´ och Friedrich Engels ”Kommunistiska manifestet”.

Elsa Beskows ”Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin” har jag däremot aldrig haft samma hjärtliga och personliga förhållande till. Kanske inte för att Farbror Blå står i något uppenbart motsatsförhållande till min Farbror Röd ovan; Marx levde ju privat ett påtagligt borgerligt liv. Snarare var det nog så att tanternas och Farbror Blås borgerliga liv fanns långt utanför den värld som var min.

Men det mesta Elsa Beskow hade lagt sin hand vid, egna historier eller andras, väckte barnets fantasi. Och de här bilderna i fyrfärg var ju så vackra!
Könsrollsstereotyperna hos Beskow, där tomtebobarnens far är stark och modig (och dessutom sträng!) medan tomtemor är snäll och rar, präglade också i hög grad den arbetarklassmiljö, där jag växte upp. Jag har senare, som vuxen, blivit varse det här och brutit med normen från då. Men i motsats till en del andra har det inte lett mig till att vända mig bort från Beskow och hålla mina barn borta från henne; jag tror, att barn, som har annorlunda förebilder att identifiera sig med, inte tar skada av stereotyperna i ”Tomtebobarnen”.

Så Elsa Beskows sagor har förekommit riktligt i vårt hem, och barnen har fört dem vidare till ytterligare en generation.

Annas dotter Ella, tio år, har tillbringat ett par dygn av sitt sportlov hos oss. Birgitta tog henne i julas till ett långt besök i Fyrisbadet, och äventyrsbadet där lockade till ytterligare ett besök hos mormor. Före hemfärden i dag hann vi också med ett kulturprogram.

Vi var på Bror Hjorths hus här i Uppsala och såg en utställning med Elsa Beskows originalteckningar till ”Tomtebobarnen” och till böckerna om Petter och Lotta samt tanterna Grön, Brun och Gredelin och farbror Blå. Till att börja med verkade Ella mer förströdd än jag och Birgitta, som ivrigt närstuderade de välbekanta bilderna. Men så kom en av de anställda på museet och gav Ella ett fyrsidigt frågeformulär, som fordrade, att man letade upp enskilda bilder, och då var lyckan gjord!

Själv fascinerades jag kanske mest av en bild jag inte mindes, den där Farbror Blå kryper in i en iglooliknande snökoja, medan Petter och Lotta ser på. Jag tror den hör hemma i ”Farbror Blås födelsedag”.

Vi gick också över till Bror Hjorth-delen av det här museet, som i hans gamla ateljé och i en del biutrymmen permanent visar mängder av hans målningar, skulpturer med mera. Birgitta och jag har förstås sett det här upprepade gånger – som ledamot i kulturnämnden är jag också med och finansierar Bror Hjorths hus – men för Ella var det en nyhet. Åter igen visade det sig, att Bror Hjorths konst blev intressant för tioåringen i det ögonblick det fanns något mer än konstverken att hänga upp intresset på: i det här fallet var det en guide, som berättade, och Ella hängde villigt på.

Vi avslutade med kaffe för de stora och läsk och bulle för Ella i museets cafeteria, pratade också där en stund med chefen för Bror Hjorths hus, Küllike Montgomery, som jag känner tjänstevägen. Som ni kanske förstår av förnamnet, är hon estniska.

Sen satte vi Ella på stockholmståget tillsammans med storasyster Sara, som har tillbringat några sportlovsdagar hos morfar Bengt och hans Inger; Bengt kom till tåget med Sara.

Därefter gick Birgitta och jag och handlade tre nätbackar av svart plast. I dem ska vi förvara två andra barnbarns, Viggos och Klaras, leksaker och böcker. De är också praktiska att ta med till Öregrund, när vi flyttar ut dit i påsk.

Grön vänster

1 mars 2007 11:44 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Arbete & Fritid, en mycket hörvärd progg-grupp, bestod av Thomas Mera Gartz, sång, elgitarr, trummor, tamburin. tenorsax, Tord Bengtsson, piano, trummor, fiol, klockor, dragspel, Ove Karlsson, sång, elgitarr, cello, orgel, cittra, Ulf Ärtan Wallander, tenorsax, sopransax, och Torbjörn Abelli, ståbas, elbas, orgel.

Jag återger här en recension jag skrev i Aktuellt i politiken (s) nummer 5 1980 (6 mars):

Grönvänster

Arbete & Fritid är musikaliskt en av musikrörelsens allra bästa grupper. Helt följdriktigt sågar dom av Tommy Rander på Nacksving med ett improviserat, helt textlöst stycke, ”Kalvdans”. Det sker på den fina LPn ”Håll andan” (MNW 92P, SAMdistribution), som också innehåller intressanta musikaliska experiment som ”Dorisk dron” och ”Thulcandra” och den medeltidspräglade ”Vägvisa”. ”Kopparna på bordet” låter på något sätt amerikansk medan ”Harmageddon Boogie” är en kombination av revy och härlig boogie!

Nej till atomenergi, fri kommunism med arbetarråd, Mullvaden är nyckelbegrepp i ”Jag föddes en dag” och en positionsbestämning för Arbete & Fritid. Jag har svårt att hitta bättre – och mer begåvade! – exempel på grönvänster inom proggmusiken. I ”Kopparna på bordet” får ekologin nätan drag av religiös mystik. Och ”Harmageddon Boogie” är det hittills roligaste i textväg från det hållet.

Jag har haft stort nöje av den här skivan fastän jag inte delar alla dess grundvärderingar.

***

Jag passar på att publicera texten till ”Harmageddon Boogie”:

Harmageddon Boogie

Text och musik: Ove Karlsson, 1980

När storkommunens pampar blir för stora i truten
då samlas kommunalstrala djävlar runt knuten
Dom hjälper till att så och dom hjälper till att skörda
och dom är både blåa gröna bruna grå och röda

Refräng:
När allting går på sne och stora daldammen brister
då kan man inte laga den med Karlssons klister
då är det bara å kuta
dä ä inte värt å sluta
på Pilkalampinoppis topp

När oljan sprutar ut i sjön och vattnet förstör
då blir det inga fiskar åt vår broilerfabrikör
och ingen fisk går heller till hans hundmatsfabrik,
stackars gullisnuttan våran kockerspanieltik

När allting…

När drivhuseffekten gör atmosfären kvav
och polerna smälter och jorden blir till hav
då kunde väl delfinerna ta över kommersen
men dom dog ju redan i första versen

När allting…

När skogsbolaget huggit ner den sista lilla granen
då finns det ingen luft mer i ballongerna åt barnen
då blir det till att hålla andan hela dagen lång
och medan vi gör det sjunger jag på min sång

När allting…

När bomberna faller från himmelen ned
så är det skit detsamma om den fattige har nån sked
då blir allting ingenting på ett enda litet kick
och jämlikheten inför sig i samma ögonblick

När allting…

Som ni ser så är sätten att dö på flera
och innan vi slår till hittar vi sökert på mera
Man tycker att det räckte med ett sätt åt gången
men vi ska vara värst och dö av hela kånkarången

Mänskan är en skit som guppar kring i tidens älv
och visste hon det så skulle hon släppa sig själv
men hon verkar vara nöjd med att va fängslad i en ända
för om man släpper ut sig kan ju vad som helst hända
Hon kunde kanske flyta in till tidens strand
Hon kunde kanske rent av bli spolad i land
Hon kunde kanske hitta en sol att sova hos
Hon kunde bli förvandlad från dynga till ros