Musik från Malawi

29 mars 2007 15:30 | Musik | Kommentering avstängd

Med sig hem från Malawi har Birgitta CDn ”Zani Muwone” (RISA Sheer Sound SLCD 021, 2002). Musiken på den är skriven av och sjungs av Wambali, det vill säga Mte Wambali Mkandawire, som också genomgående spelar klassisk akustisk gitarr.

Från yngre dar, framför allt från 1960-talet, har vi mängder av afrikansk dansmusik och folkmusik i våra skivhyllor. Givetvis från Sydafrika men också från Västafrika och från det före detta brittiska Östafrika. Dock inget från Malawi.

Vi har dansat mycket till den här afrikanska musiken, ofta med afrikaner bland gästerna. Ljudbilden och rytmerna sitter fortfarande i bakhuvudet.

När jag hör den här CDn, blir jag till att börja med lite störd: Hur dansar man till det här? Vad är det som känns annorlunda?

Ett svar på den sista frågan bör vara, att inte heller afrikansk musik, jämförd med då, numera sen länge är påverkad av popmusiken. Instrumenten är av den typ som är vanlig också här: elgitarrer, keyboards. hammondorgel, percussion. Som en reminiscens av äldre afrikansk dansmusik finns också ett brass med, men till och med brasset låter annorlunda i den här nya omgivningen.

De första fem låtarna gör mig alltså mest konfunderad.

Om det nu beror på tillvänjningen eller på att de bästa låtarna faktiskt finns på slutet – påföljande sju låtar känns på lite olika sätt mer intressanta.

Den första som fångar mitt intresse är ”Mutipulike”, som framförs enbart med hjälp av klassisk gitarr och stålsträngad gitarr.

Och nästa låt svänger riktigt bra: ”Unyamata Mphawaka”.

Nästa låt, ”Mwatisanda”, överraskar mycket: Den har tycke av gammal schlager; det skulle nog gå att dansa långsam vals till den.

Dansant, men med mycket liv i, är ”Nkhondo Mkhonde”.

”Vya Ku Chidika” överraskar genom att den bland annat spelas på dragspel. Hur kom dragspelet in i den malawiska musiken?

Och plötsligt en låt, som i mina öron låter nästan som det som jag uppfattar som klassisk ”afrikansk” dansmusik, ”Mwene Vyose”.

Och så ”Muli Nane”, där bandet åter igen överraskar med att använda inte bara dragspel utan också irländsk flöjt och – programmerad percussion.

Slutligen: Fråga mig inte, vad titlarna betyder!