Finns det verkligen inget som alliansregeringen gillar med kultur?

22 februari 2007 13:01 | Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

”Lägg ned, strama till, minska stödet – konturerna av en borgerlig kulturpolitik framträder. Finns det verkligen ingenting som alliansregeringen gillar med kultur, ingenting som den vill tillföra?”, frågar Barbro Hedvall, skribent på Dagens Nyheters ledarsida, i dagens (22 februari 2007) DN.

Hon skriver det som en reaktion mot planerna på att lägga ner vuxenutgivningen i pocketserien En bok för alla.

Hon får på kultursidorna i dagens (22 februari 2007) Svenska Dagbladet eldunderstöd av Magnus Eriksson, som skriver, att ”regeringen nu, trogen sin dogmatik, vill dra in det blygsamma stödet för en utgivning av kvalificerade böcker som främst haft ett läsfrämjande syfte. Böckerna säljs på biblioteken, och de finns ofta på skolorna. Som Hans-Erik Arleskär, vd för En bok för alla och en av landets främsta förläggare, påpekade i gårdagens tidning är även vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen en viktig avnämare. Och så naturligtvis även vi andra, mer eller mindre vanliga bokköpare, som gärna lägger en volym från En bok för alla i högen utöver de andra böcker vi köper.

Ingen i bokbranschen ser En bok för alla som ett hot mot den egna utgivningen. Men även om de stora förlagen skulle sälja en eller annan löpande band-producerad svensk kriminalroman mindre för att en potentiell köpare i stället valde Jhumpa Lahiri eller Orhan Pamuk (en gång introducerad i Sverige av just Arleskär) i En bok för alla-serien, skulle det rimligtvis ligga i linje med regeringens skol- och bildningsideal, åtminstone sådana dessa proklamerats.

Därför blir det också så löjligt när folkpartiets kanonkramare och kulturpolitiska alibi Cecilia Wikström i gårdagens SvD hänvisar till Atlantis (”ett kommersiellt förlag”) klassikerutgivning och säger att denna haft större betydelse för den litterära kanon än En bok för alla. Jämförelsen är vettlös. Dels syftar inte En bok för alla-utgivningen till att skapa en kanon, dels är även Atlantis ypperliga klassikerutgåvor beroende av statligt stöd eller annat stöd. De utländska klassikerna får litteraturstöd, de svenska ges ut med stöd av Svenska Akademien som åtnjuter skatteprivilegium. Och detta är helt i sin ordning, eftersom utgivningen knappast varit möjlig annars.

Ingen har kunnat visa att utgivningen av En bok för alla har snedvridit konkurrensen, så vitt jag vet har ingen ens påstått det.”

Eriksson slutar sin artikel så här:

”Den här typen av förslag saknar helt realitetsförankring. De styrs av dogmatiken. För moderaterna och deras alltmer osjälvständiga stödpartier är statligt stöd till press och kultur en styggelse. Sådana verksamheter skall inte staten lägga sig i. Fast det är okej med lokaliseringsstöd till privata företag och lagar som hotar den personliga integriteten och den nätburna informationsfriheten. Kulturen blir en testballong för att se hur mycket libertarianskt stål väljarna tål.”

Och testballongerna är flera.

Nyss fick en stor del av landets teatrar ta emot en ekonomisk smäll.

Många trodde ju, att det skulle bli bättre på den här punkten, när Cecilia Stegö Chilò fick gå och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister, men hittills finns det inget som tyder på det.

Bland det första Adelsohn Liljeroth ställde sig bakom var ju Stegö Chilòs förslag om att avskaffa den fria entrén för vuxna på de statliga museerna; det skulle nog inte bli så farligt.

Nu har vi facit. Dagens Nyheter toppar i dag (22 februari 2007) sin etta med rubriken

35 procent färre går på museum

Arkitekturmuseet har förlorat 83 procent av besökarna, Östasiatiska och Historiska museet båda över 50 procent. Nordiska museet ligger ungefär på snittet, har gått ned från 21.200 till 14.297 besökare. (Jämförelserna gäller januari 2006 mot januari 2007.)

Adelsohn Liljeroth slår ifrån sig: ”museerna måste kunna locka med annat än gratis inträde.

– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha museer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den”, säger kulturministern.

Här ser vi högeralliansens blinda fläck, i kulturpolitiken så väl som på många andra områden.

För det första har människor olika stora ekonomiska resurser. Och det finns många i det här samhället som måste använda det lilla de har till livets absoluta nödtorft.

För det andra finns det ingenting som tyder på att alla människor, ens om de hade lika stora ekonomiska resurser (vilket verkligen inte är högeralliansens mål), skulle använda dem på just kultursektorn, till exempel museerna. Även förmågan att ta till sig kultur är snedfördelad.

Och det är här skon klämmer för ultraliberalerna: enligt dem är det ett övergrepp på individen att försöka utmåla någonting i livet som mer eftersträvansvärt än annat eller – hemska tanke – försöka leda medborgarna dit. För libertarianerna och deras eftersägare är statlig kulturpolitik, för att återigen citera Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, en styggelse.