Sven Ingvar: Det spökar ombord

Sven Ingvar (född 1919) var på 1950- och 1960-talen, faktiskt också fortfarande under 1970-talet, en av Sveriges mest lästa ungdomsboksförfattare. Han var en av dem som, vid sidan av Astrid Lindgren, bidrog till att göra Rabén & Sjögren till det ledande barn- och ungdomsbokförlaget i Sverige.

Hans debutbok var ”Det spökar ombord”. Jag läste den, när den 1952 gavs ut i serien FiBs ungdomsböcker, med omslag och illustrationer av Hans Arnold. Det är en mycket tidstypisk bok: Dess huvudperson, Göran Askberg, som har gått igenom realskolan, drömmer om att i stället gå till sjöss. (Även jag hade minst en sådan realskolekamrat.)

Trots titeln är ”Det spökar ombord” inte en bok, präglad av tonårsdrömmar om äventyr ombord, för att inte tala drömmar om att få besöka främmande, sydliga länder (det senare något nästan ouppnåbart för pojkar i till exempel min ekonomiska situation).

Äventyr blir det förstås – det måste det finnas i en ungdomsbok som lockar stor publik. Men bokens litterära styrka i ligger i att den är en socialrealistisk, mycket stark skildring av vardagslivet till sjöss.

Där sockrar Sven Ingvar verkligen inte verkligheten. Allt finns med: en undermålig, ofta farlig arbetsmiljö, rostskrapning, brist på sömn, sjösjuka, vaktpass i mörker och kyla; inte ens manskapet ombord idealiseras. Livet till sjöss skildras så initierat, att jag – nu när jag läser om den – tar reda på hur det kommer sig. Jo, Sven Ingvar har själv varit sjöman, flydde förresten i den rollen 1938 för livet från nazisterna i Stettin.

Sen innehåller boken förstås också en serie spännande och mystiska händelser av sabotagekaraktär. Något spöke är det dock inte som genomför sabotagen. Förövaren drivs av en blandning av sinnessjukdom och förvridet klasshat.

Det är helt obegripligt att Rabén & Sjögren inte har återutgett den här boken utan i stället har släppt alla Sven Ingvars böcker till ett annat förlag.

Lisa Tetzner: Nybörjare i livet

Den andra ungdomsboken av Lisa Tetzner, utgiven 1957 i Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna, som jag har köpt in på Tradera, heter ”Nybörjare i livet”. Att jag själv tidigare inte har läst den beror säkert på att jag när den gavs ut redan gick i andra eller tredje ring i gymnasiet (andra eller tredje beroende på om boken gavs ut under våren eller hösten).

Boken riktar sig, enligt baksidestexten, till flickor tretton år och uppåt. De här könsbestämningarna har jag aldrig brytt mig om. Jag klassar också boken snarare som ungdomsroman än som traditionell flickbok.

Men eftersom handlingen utspelar sig i tysk borgarklass, är dess samhälleliga ram just traditionell eller kanske snarare konventionell. Lisa Tetzners huvudperson Anne visar självständighet men sprattlar icke desto mindre i konventionernas garn. Skildringen av övergången från barndom till ungdom är, utifrån dessa förutsättningar, realistisk, också väl berättad (och väl översatt av Stig Kassman).

Men jag har även invändningar mot boken. Handlingen, som startar med nedslag i Annes släkts historia, är också fortsättningsvis nedslagsartad. Det som händer Anne i barndomens föräldrahem och sommarhus, på sanatoriet, på konvalescenthemmet och under den första riktiga förälskelsen kunde ha blivit (bättre) berättelser var och en för sig.

Nu får jag intrycket av att Lisa Tetzner har skrivit någons biografi eller memoarer: att hon frammanar en ung människas liv genom att i ord måla ett antal bilder. Detta förstärks av att boken är tillägnad hennes man, författaren Kurt Held, av att huvudfiguren Annes mormor är gift med en Theodor Held och av att boken har undertiteln ”Berättelsen om en barndom”.

För en vuxen läsare, intresserad av historia och kulturhistoria, är den här boken intressant, därför att den spänner över nästan hela den tyska språk- och kultursfär, som fanns före andra världskriget. Annes barndomshem finns uppenbarligen i Schlesien, som Tyskland tvingades avträda till Polen efter andra världskriget. (Från Schlesien kom också Miriam i ”Vi i 67an”.) Därifrån görs utflykter in i de delar av dåvarande Tjeckoslovakien, som var tyskspråkiga. När Anne blir lungsjuk, får hon först åka med mamma till Schweiz (fast till den italienskdominerade Lugano-trakten, varifrån förresten Tetzners Sotarpojken kom.) Barnsanatoriet ligger vid den tyska nordsjökusten; där träffar Anne också flickor från Berlin (där ju Barnen i 67an-serien startar. Sen tillbringar hon, tillsammans med en rad adliga flickor, en tid i en flickpension, som rimligen borde ligga i Wien i Österrike (vilket inte hindrar dansläraren från att, i boken oöversatt, starta danslektionerna med ”Faites attention, mes dames, un, deux, trois!”).

Jonas Morian 2006 års bästa politiska bloggare

Jonas Morian med bloggen ProMemorian vann omröstningen om 2006 års bästa politiska bloggare. Grattis, Jonas! Jonas blogg är mycket riktigt (i motsats till min, vilket jag påpekade, när jag nominerades, av Erik Laakso, visade det sig – tack!) just en politisk blogg. Oftast också intressant, tycker jag, även om jag inte alltid delar Jonas uppfattningar.

Själv har jag i dag inte lyckats nå Bloggen Bent, som ordnade omröstningen – det är något tekniskt tjall. Men genom Erik Laaksos blogg vet jag en del om resultatet.

Det mest anmärkningsvärda med omröstningen är egentligen, vilket Erik påpekar, det extremt låga antalet deltagare, 230 röstande. Det är ju verkligen inte mycket. Som en jämförelse kan jag nämna, att jag just nu dagligen har dubbelt så många besökare per dygn på min blogg, och jag har då och då haft långt flera, vid toppar över 700 per dygn.

Ändå har jag inte använt mig av några speciella knep för att ständigt öka min läsarskara. Jag har till exempel aldrig pingat på Intressant.se. Jag använder mig aldrig av foton och andra bilder. Jag skriver gärna texter, vars längd ligger långt över bloggenomsnittet.

Jag har i stället tryggt litat på att allt fler läsare, i takt med att de hittar eller tipsas om bloggen, ska stanna kvar som återkommande läsare, och så tycks det ha fungerat.

På den linjen tänker jag fortsätta.

Socialdemokratin är mer än ett idéparti

Peter Hultqvist var en av mina efterträdare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s); vi satt samtidigt i partiexpeditionens ledningsgrupp. Numera är han ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna och riksdagsledamot.

I nummer 1 2007 (8 januari) av bådas vår gamla tidning har han skrivit ett klokt inlägg inför partikongressen och partiordförandevalet, ”S är mer än ett idé-parti”.

Inledningen är polemisk:

”Allt oftare dyker åsikten att socialdemokratin i huvudsak är ett idéparti upp. Även ledande partivänner markerar det ibland. För mig är socialdemokratin i grunden ett intresse- och klassparti. Ur detta förhållande har idéerna om ett jämlikt och rättvist samhälle hållits levande genom åren.”

Hultqvist fortsätter:

”Hela den facklig-politiska samverkan är en djup intressegemenskap. De som inte ser det har, som jag ser det, något grundläggande att lära sig om svensk arbetarrörelse. Den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen är två grenar på samma träd. Medlen och rollerna är olika men syftet detsamma, nämligen att värna och tillvarata löntagarnas intressen. Därför är det inte rimligt att karaktärisera socialdemokratin som ett renodlat idéparti.”

Också artikelns avslutning kan jag helhjärtat sluta upp bakom:

”När socialdemokratin nu ska välja väg och ny ledare får inte frågor som handlar om rättvisa och en skarp fördelningspolitisk profil glömmas bort. Där finns kärnan i både partiets idé- och intressebas. Att ha det klart för sig varje dag ger god orientering när liberalismens olika kastvindar gör sig gällande i mediabruset. Förnyelse är inte att surfa med på den spelplan som näringslivets lobbyister och kvällspressen erbjuder.”

Låt oss hoppas att Peter Hultqvists syn kommer att prägla både den politiska kurs partikongressen stakar ut och partiledarvalet.

Jag framhärdar: inte minst i detta perspektiv vore LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin, en bra partiordförande.

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Svenska Dagbladet: Sahlin tillbaka under luppen

I går (6 januari 2007) utkom inga morgontidningar, men i Svenska Dagbladets nätupplaga fanns en ledare, ”Sahlin tillbaka under luppen”, som utförligt kommenterar både det Britta Svensson i Expressen och jag på min blogg har skrivit om Mona Sahlin.

Du kan läsa artikeln här.

Bob Dylan: TV Live & Rare `63-`75

Av min son, Matti Dahl, själv gitarrist och singer-songwriter, fick jag i julklapp DVDn Bob Dylan: ”TV Live & Rare `63-`75” (Falcon Neue Medien FNM 0292, 2004). Matti vet att jag är dylanfan – jag har bland annat alla hans officiella (och många inofficiella) CD i mina skivhyllor.

Här om kvällen såg jag DVDn tillsammans med Birgitta. Bildmässigt är den kanske ingen höjdare, men det är kul att ha de här filmavsnitten i dylansamlingen.

Stämmer konsertdatumen på DVD-boxen, är tidsspännvidden inte så stor som DVD-titeln antyder: Newportfestivalen den 25 juli 1965, Johnny Cash Show första maj 1969 och en konsert för Bangladesh första augusti 1971.

En stort andel av materialet är i svart-vitt, vilket inte stör mig, som är uppvuxen även med svart-vita filmer.

Hur som helst: det är kul att se Bob Dylan på scen, inte minst med ett knippe tidiga sånger, de där som fick oss som var nästan lika unga som han att börja lyssna på honom: ”A Hard Rain´s A-gonna Fall”, ”Mr Tambourine Man”, ”Blowin´ In the Wind”. Den sist nämnda och dess svenska översättning hittar du förresten texterna till under Kulturspeglen, Sångtexter.

”Mr Tambourine Man” och ”Maggie´s Farm” är inte kompletta. Å andra sidan görs de med tryck inför newportpubliken.

Ytterligare ett par favoriter är ”Living the Blues” och ”Girl From the North Country”.

Mera Mona

Kommentarerna till vad jag har skrivit om Mona Sahlin fortsätter att hagla in. Eftersom jag för andra gången får (den redan tidigare med nej besvarade) frågan om jag har haft något att göra med den kampanj, som fällde henne förra gången, vill jag upprepa svaret:

Nej, jag har inte tipsat några media om hennes tillkortakommanden då, och jag vet absolut ingenting om några andra som eventuellt skulle ha gjort det.

Jag är rak, vilket somliga i den pågående partiledardebatten ryggar för. Och jag är hederlig: Säger jag något, försöker jag inte dölja, att det är jag som har sagt det.

Bo Widegren tipsar mig i sin kommentar om en artikel av Christer Isaksson. Han läste artikeln i gårdagens Kvällsposten och hittade den inte på dess webb. Själv läser jag dagligen Expressen, där jag – med intresse – läste den. Artikeln heter ”Christer Isaksson om rädslan för Sveriges Tony Blair: Därför tvekar partiet inför Mona Sahlin”. Expressen har lagt ut artikeln på webben.

Isaksson är för Sahlin som partiledare och framhäver hennes goda sidor. Samtidigt innehåller den värdefull information – minnet är kort – om varför många inom fackföreningsrörelsen inte vill ha henne. Så läs artikeln här!

I samma nummer av Expressen (5 januari 2006) finns en annan mycket läsvärd artikel om Mona Sahlin, Britta Svenssons kolumn ”Nej, det handlade inte bara om en Toblerone…”. Mitt kritiska inlägg om Mona Sahlin var faktiskt en mild västanfläkt jämfört med vad Britta Svensson påminner oss om. Läs artikeln här!

Melodikrysset nr 1 2007

Årets första melodikryss var svårt för en som under det här året fyller 70. Som de som regelbundet läser min blogg vet, hör jag ingalunda till de äldre personer, som bara lyssnar till den musik som jag hörde, när jag själv var ung. I mina skivhyllor finns såväl Timbuktu som Petter och Kent. Men jämfört med hur det var, när jag var barn (en radiokanal, stenkakor, ingen TV) är musikutbudet i dag en evigt skvalande flod, där det är mycket svårare att fånga upp guldkornen. Man orkar inte lyssna på allt; dessutom är mycket – även av det som slår – i min smak dåligt. (Naturligtvis gjordes det dålig musik också när jag var ung. Men det begränsade utbudet gjorde, att man tog del av praktiskt taget allt som kom – vilket är omöjligt i dag.)

Utifrån detta resonemang:

Trots vad jag säger ovan, lyckades jag relativt snabbt identifiera Pet Shop Boys. Oasis (med ”Look Back In Anger”) tog lite längre tid att komma på.

Melodifestivalerna och Eurovision Song Contest brukar jag pliktskyldigast se, mest för att sen kunna klara melodikrysset. Men jag tycker uppriktigt, att en stor del av det som spelas där saknar den egenart, som skulle göra det möjligt att komma i håg en låt fem minuter efter det att den har spelats. The Poodles från melodifestivalen 2006 har jag följaktligen inget som helst minne av – jag är inte senildement – och hade följaktligen aldrig klarat utan att googla. Detsamma gäller sångerskan Tess (från Alcazar), som var gästartist på deras ”Metal Will Stand Tall”.

Däremot kände jag omedelbart igen artisten (Roger Pontare) och låten (”När vindarna viskar ditt namn”), när jag hörde den senare sjungas på engelska. Vad man än anser om Pontare, gör han ett kraftfullt och bestående intryck vid första ögon- och öronkastet (om man får säga så).

Men för att återvända till sånt som jag aldrig tror mig ha hört förut: Nic & the Family i ”Hej, hej Monica”. Det ska ha varit en landsplåga. Var var jag då?

”Titanic” har jag faktiskt aldrig sett, men det är klart att jag som någorlunda allmänbildad vet, att Céline Dion sjöng i filmen (”My Heart Will Go On”).

Veckans gissning (det fattades bara ett a): den från barnprogram kända skådespelerskan, som sjöng om vår och vackert väder bör ha varit Eva Remaeus, Magnus och Brasses nu tyvärr döda kollega i ”Fem myror”.

Resten var lätt, mycket lätt – alltså för en man som i juni fyller sjuttio.

Inger Berggren var det som sjöng ”När det är sol och vår”.

Barnvisan handlade om en liten råtta.

Filmmelodin var ”Vi klarar oss nog ändå”.

Max Hansen hörde vi i ”Värdshuset Vita hästen”.

Och veckans Taube handlade om Ellinor som dansar.

***

Söker du svar på allra senaste melodikrysset, föreslår jag, att du går in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, alternativt klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

En häst för ett kungarike?

Dieter Strand skrev en gång i världen, att han är det slags sosse, som skulle rösta på partiet, även om det valde en häst till partiordförande.

När nu allt fler av de kompetenta kandidaterna till partiordförandeposten säger nej och de som tycks finnas kvar är som de är, får väl valberedningen slå in på Dieters linje och föreslå en häst till ny partiordförande.

Men jag kräver att man då åtminstone väljer ett sto.