Jan Hammarlund: Röda linjen

Den 18 januari hade Jan Hammarlund releaseparty för sin nya CD ”Röda linjen” (Skördemåne records SCD 07, 2007) i ABF-huset i Stockholm. Jag och Jan har gjort program ihop i ABF-huset (”Ett annat USA är möjligt”), och jag och Birgitta var inbjudna till releasepartyt och den efterföljande konserten. Som väntat var det mängder av människor på vänsterkanten där. Bland dem som jag träffades fanns Lars Ohly, som jag passade på att gratulera på födelsedagen, post festum. Vi känner inte varann närmare, men i det offentliga livet träffas vi då och då. Vi har till och med haft radiodebatt med varandra, om kommunismen; på den tiden framhärdade han fortfarande i att kalla sig kommunist. Sist vi sågs sa han, att han ibland läser min blogg.

Jag nämner det här för att lite grann ringa in Jan Hammarlunds publik: sossar och vänsterpartister, aktivister i olika vänsterrörelser. När Jan under konserten sjöng ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”, en sång om den av SL sparkade ordföranden i SEKO-klubben 119, Per Johansson, spanade han ut över salen i förhoppning att få syn på Johansson.

I lördags rekommenderade jag mina bloggläsare att lyssna på, och hörde själv förstås, Jan Hammarlund i visprogrammet ”Felicia” i radions P 2. Programledaren Carin Kjellman jämförde där, i intervjun med Jan Hammarlund, den senare med Pete Seeger. Jan tyckte det var hedersamt men värjde sig en smula.

Helt galen är jämförelsen verkligen inte. Låtar som ”Livet i Lunde” (om skotten i Ådalen 1931), ”Flickan från bergen” (om mordet på Fadime Sahindal), ”Jessie från Psagot” (om byrackan som flyttade från israeliska Psagot till palestinska Ramallah, en historia hämtad ur International Herald Tribune) och den redan nämnda ”Livet i Lunde” har alla som gemensam nämnare en väl berättad historia med ett politiskt budskap, en kombination som också utmärker många av Seegers sånger. I den sist nämnda, bluesaktiga sången levererar Hammarlund till och med ett gitarrspel, som för tankarna till Seeger.

Ändå är det inte Seeger jag själv främst vill jämföra Hammarlund med. Vid ett tillfälle under konserten i ABF-huset lutade jag mig mot Birgitta och teaterviskade: ”Det här låter som Joan Baez.” Och mycket riktigt angav Jan Hammarlund i Carin Kjellmans intervju i ”Felicia” just Joan Baez som förebild, till och med tidig och avgörande förebild: Han hade lyssnat och lyssnat på hennes LP och så tränat in låt efter låt på gitarr. Hans gitarrspel – mycket drivet förresten – för utan tvivel tankarna till Baez. Jämförelsen med Joan Baez ligger också nära genom att Jan Hammarlunds röst har en så ljus klang.

Ska jag återge någon politisk sång av Jan Hammarlund, väljer jag ”Jerusalem”. Dels för att den handlar om Israel-Pelestina-konflikten, som Jan är mycket engagerad i. Dels för att dess huvudpersoner är ett homosexuellt par, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim; Jan är själv bög.

Jerusalem

Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod,
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola
i Jerusalem.
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl mänskor ungefär som vi
med sin glädje sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck
i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
– vimmelkantiga av helighet irrar de kring i mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus,
människor begravna under rivna hus,
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.
Vi har lärt oss kalla det Jerusalem. Många andra kallar den Al Quds
– alla de förföljda och förtrampade, dem som mänskliga sköldar sover hos
– alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar är reliker av samma poesi
– själva månen liknar en feberfantasi
över Jerusalem.

Askenazim som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmer om ett jämlikt liv
i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbineroch en arg chassid
skriker och grälar om sabbatsfrid,
ilska över prideparaden som drar förbi
på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam.
Olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring
i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim
och du och jag förvandlas till fäder, jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter partriark
som vill avla arvingar och erövra mark,
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på och vi hamnar lite här och där.
Inget Blut und Boden med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär.
Det är inte gudar och profeter som styr utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut
under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med svekfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör
– en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för.
Men du har smugglat kärleken med hem till mig och nu lämnar den nog ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två
i Jerusalem.

Stockholmsk hembygdskänsla finns i både den inledande och den avslutande sången på CDn, två mycket fina låtar som lätt fastnar i ens musikminne, ”Simma i Vinterviken” och ”Den röda linjen”. Den senare är en T-banelinje, välkänd för stockholmarna – men sångens budskap är dubbeltydigt:

”Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött”.

Jag är också mycket svag för den tragikomiska historien om Franz Schubert, ”Frasses ständiga otur”.

Och så rymmer CDn en underbar bagatell som, redan den, gör skivan värd att köpa:

Mitt handbagage är allt jag har

Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.

Det finns en hed i gömda land.
Jag längtar dit igen ibland.
Jag ger mig av på egen hand.
Mitt handbagage är allt jag har.

Min väg är ljus, min väg är lång,
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.

Självständighet ger trovärdighet och respekt

Den oftast mycket läsvärde Johan Sjölander – länk finns här – har en intressant betraktelse om bloggosfären på sin blogg. Hans utgångspunkt är Jonas Morians blogg, PromeMorian, som nyligen välförtjänt vann omröstningen om bästa politiska blogg:

”Först ska jag chocka bloggosfären; trots att vi är med i samma parti håller jag inte alltid med om allt Jonas Morian tycker och tänker. Och för att fördjupa chocken med risk för att en och annan nu hamnar i ett akut komatillstånd – jag tycker detta är bra. Det är bra med bloggare som tar partipolitisk ställning utan att ge avkall på sin personliga integritet och som vågar bedöma både personer och förslag utifrån egna meriter istället för från förutfattade meningar. Även om denna bedömning till och från riskerar att avvika från din egen.

Men var finns borgerlighetens motsvarighet? Om jag får generalisera lite tycker jag att borgerliga bloggare alltför ofta är precis tvärtom – de vägrar erkänna partitillhörighet men är nästan löjligt förutsägbara i sitt allt sossarna gör är dåligt/regeringen är bra-analyserande av verkligheten.”

Jag håller med Johan Sjölander om både det förra och det senare.

I fråga om det förra har jag också en del egna, färska erfarenheter. Av två skilda slag.

Det jag skrev om socialdemokratins partiledarval fick – främst genom den diskussion om Mona Sahlin som kom att föras på min blogg; märk att mitt anslag ursprungligen var bredare – ett mycket stort genomslag inte bara i bloggosfären utan också i övriga media. Antalet läsare av bloggen växte också kraftigt.

Om vi håller oss till de socialdemokratiska läsarna av min blogg, har jag en stark känsla av att många uppskattade just det Johan Sjölander lyfter fram: här fördes en diskussion, som var öppen och personlig; här fanns en debattarena, där man inte sopade problemen under mattan. Det är det här min gamle kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson i sin kommentar uppskattar.

Men det fanns också socialdemokrater som, à la de borgerliga bloggar Johan Sjölanders inlägg har udden riktad mot, blev ursinniga över att debatten fördes i så öppen ton. I sin mildaste (och inlindade) form löd budskapet: Plädera gärna för din egen kandidat, men kritisera inte öppet dem du inte vill se som partiledare.

Restaurang Kung Birger

Efter kulturnämndens sammanträde väntade jag som vanligt på bussen utanför Burger King.

Skulle inte någon kunna starta en kedja lunchrestauranger med svensk husmanskost, förslagsvis med namnet Kung Birger?