Käringen mot strömmen och Käringen med strömmen

Jag ser på Inkommande länkar, att Eva Rundkvist har besökt min blogg. Eva var under gymnasietiden (och även senare) kompis till Anna (Kettner) och är gift med min gamle arbetskamrat Bo Krogvig.

Eva har döpt sin blogg, Käringen mot strömmen, efter en signatur, som användes av den legendariska journalisten Barbro Alving.

Det påminner mig om att Björn Jensen, som hjälpte till med att skriva Korta meningar i Aktuellt i politiken (s), en gång döpte om min hustru, den dåvarande energiministern Birgitta Dahl, till Käringen med strömmen. Jag publicerade det.

Familjemiddag

I går hade vi bjudit hit Birgittas faster Karin – Karin Dahl – på middag. Karin har varit lärare och också anställd på Skolöverstyrelsen. Hon är 86 men still going strong. Hennes radikalism, till exempel i skolfrågor och i internationella frågor (fred, solidaritet med de utsatta palestinierna med mera), har inte mattats med åren.

Vi hade också bjudit vår dotter Kerstin med man (Bo) och barn (Viggo och Klara), och med tanke på barnen samlades vi tidigt, tre på eftermiddagen, för att avsluta med middag klockan fem.

Eftersom vi skulle bli sju personer, såg jag chansen att laga något som man aldrig kan laga, när man bara är två: jag köpte en stor gås på Konsum, dan före eftersom den var fryst och måste tinas.

Den lagade jag – det tar tid – efter ett estniskt recept:

Jag sköljde och torkade av gåsen.

Sen dränkte jag den ut- och invändigt med citronsaft, pressad direkt ur en stor citron. Därefter kryddade jag den (även invändigt) med seltin och svartpeppar.

Gåsen fyllde jag med torkade katrinplommon och bitar av skalade och urkärnade äpplen, våra egna från Öregrund.

Jag la gåsen med bröstet upp i ett ugnsfat med galler; under gallret hade jag dess förinnan lagt fler bitar av äpplen samt katrinplommon. (Dit ner sipprar, medan gåsen är i ugnen, fett från gåsen. Där hamnar också det vatten, som jag öser gåsen med.)

Gåsen ugnsstekte jag i 250 grader, i varmluftsugn. Enligt det recept jag följde skulle gåsen ugnsstekas i 25 minuter per kilo gås, vilket visade sig stämma bra, när jag provade med nål.

Att jag öste gåsen med lite vatten bidrog till att göra skinnet på gåsen knaprigt.

Till gåsen serverade jag tre saker.

Dels gjorde jag, i en annan ugn (vår lägenhet har i det pentry, som hör till tvåan vi slog samman med vår ursprungliga lägenhet, ytterligare en spis) ugnsstekt potatis. Jag skalade potatis för ett ugnseldfast fat, på vars botten jag hade olja plus seltin, paprikapulver och en aning svartpeppar; jag rullade potatisarna i detta. Potatisen blir både god och ser festlig brun ut, om man gör så här.

Dels värmde jag upp en stor aluminiumform med surkålsgryta, som jag, allt sen jag lagade den i julas, har haft i frysen. Den här surkålsgrytan heter på estniska mulgikapsad – ursprungligen är den tillagad med skivor av rimmat sidfläsk, men nu fanns det bara en del av fettet kvar i resterna av surkålsgrytan, som i övrigt är tillagad av en burk surkål och någon deciliter korngryn samt smaksatt med seltin och rikligt med kummin. När jag ursprungligen lagade surkålsgrytan, hade jag den i ugn med skivorna av rimmat sidfläsk överst i 180 graders värme i upp emot två timmar.

Slutligen gjorde jag en sallad av grönsallat, tomater och skivor av saltgurka i olivolja, seltin, svartpeppar och en smula citronsaft.

Det här blev en så mäktig middag, att jag uteslöt tanken på att också göra någon förrätt.

Däremot lagade jag efterrätt, en stor fruktsallad. Ingredienser: bitar av apelsinklyftor, skivor av banan, en liten burk ananas, ringarna delade i bitar och med dess naturliga saft kvar som del av fruktsalladslagen, en hel stor grapefrukt delad i bitar, bitar av urkärnade och skalade päron samt gröna och blå delade druvor. För att göra fruktsalladen mer ätbar för en diabetiker som jag har jag lärt mig att som lag använda Coop cider light, konstsötad, alltså utan socker. Fruktsalladen fick stå kallt i flera timmar, innan den serverades.

Viggo och Klara föredrog vaniljglass (med riktig vanilj) och fick förstås då det.

Men gåsen föll både Viggo och Klara på läppen, särskilt Viggo som ville ha mer.

Viggo är i den där åldern, då han misstänksamt ställer frågor om alla rätter som han inte tidigare har prövat, så också om gåsen. Hans föräldrar förklarade då, att gåsen var ungefär som kyckling, fast större.

När Viggo sen åt med god aptit och backade om, konstaterade hans hårt arbetande och ofta pressade mamma, att nu måste dom väl börja laga gås till middag ungefär varje måndag.

Middagen blev faktiskt väldigt god, tror jag att jag törs säga. Men jag gjorde en fadäs. Jag la gåsen i sitt spad med äpplen och katrinplommon i ett stort Arabia-fat (blått, Valencia) och bar in den hel – den var ju så grann! – till bordet i matsalen. Så borde jag inte ha gjort. Jag borde ha skurit upp den i köket, före serveringen. Nu fick jag ett litet helvete att skära loss bitar åt de väntande och allt hungrigare gästerna. Alltid lär man sig något, även av sin egen fåfänga.

Inte bara Viggo utan nu även lillasyster Klara är allt mer hemtama i vår lägenhet: där finns så många intressanta saker att beskåda och undersöka. Det är också hjärtevärmande att ha vunnit båda barnbarnens fulla förtroende: I går kom Klara ett par gånger och bad morfar om hjälp, till exempel med att skala en banan. Och två gånger kom hon ut till mig, medan jag dukade i matsalen, och kramade mig utan att säga ett ord. Runt låret. Det är så högt hon når.

Bilder av barnen (och även av mig när Klara som vanligt gungar på morfars fot) hittar du på dotterns, Kerstins, blogg.

Bäst utan partiledare

I en Kort mening skrev jag nyligen:

”Under en lång tid har socialdemokraterna nu, utan att till gagnet ha någon partiledare, haft mycket höga opinionssiffror.

Vi skulle kanske fortsätta på den linjen?”

På ledarsidan i Dagens Nyheter (27 januari 2006) gör Lotta Fogde en liknande analys:

”Aldrig är svenska partier så populära som när de saknar ledare. Bildt på Balkan gynnade moderaterna. Persson på väg ut fungerar just nu utmärkt för socialdemokraterna. Det senaste halvårets jakt på ny socialdemokratisk partiledare tyder dessutom på att populärast blir den som saknar eller hemlighåller egna åsikter. Mot den bakgrunden kan man börja fundera över varför partier väljer partiledare över huvud taget.”

Lotta Fogde är före detta statssekreterare (s), före detta dock inte på grund av den senaste valutgången. Hon var tidigare statssekreterare hos Leif Pagrotsky och var en av de statssekreterare som fick fan för att hon deltog i kampen mot EMU.