Povel Ramel: De bästa av Povels mångsidor

29 januari 2007 17:55 | Musik, Politik | 26 kommentarer

Som ett barn av den svenska efterkrigstiden har jag förstås en binge Povel Ramel-skivor i mina samlingar: LP, CD och någon box.

Nu har det kommit en ny box om fem CD med mycket av det bästa av det Povel har skrivit och sjungit in mellan 1944 och 2002: ”De bästa av Povels mångsidor” (Knäppupp/Universal Music 985 341-8, 2006″. Underrubriken ”Karamelodier i kategorier” ställer jag mig dock lite frågande till; temata för de fem CDna – ”kategorierna” – är i flera fall en smula svävande. Men strunt i det – urvalet är gott nog.

***

Den första CDn är betitlad ”Livat i holken. Povel – muntratören”.

Eftersom jag, när jag skaffade boxen, hade väntat mig ett mer kronologiskt urval och första CDn inleds med en tidig povelklassiker, ”Tjo vad det var livat i holken”, blir jag först överraskad av att den version man har valt är inspelad så sent som 1991. Men den här versionen, med sitt lätta reggaestuk, är faktiskt bra!

”Tjo vad det var livat i holken” och nästa låt, ”Johanssons boogie-woogie-vals”, tillkommen 1944, är för mig evigt förknippade med verandan i Juniskär, där vi lyssnade på dem på grabbarna Nordins vevgrammofon. Den som skaffade dem var min något äldre, nu döda kusin Kreete, som tillbringade några semesterveckor hos oss. Hon hade råkat krascha några av nordinarnas stenkakor och köpte, till allas stora förnöjelse, som ersättning de här ramellåtarna. Med dem kom vi i kontakt med Povel Ramels märkliga, flugiga och tungvrickande humor, i det senare fallet också med den kamp mellan musikstilar – gammaldans och boogie woogie – som var så utmärkande för tiden.

En höjdare i alla avseenden är ”Titta det snöar” från 1951. Den introducerades genom radion och Föreningen För Flugighetens Främjande (FFFF), i vilken utöver Povel också Brita Borg och Martin Ljung ingick.

Inte bara ”Titta det snöar” utan också till exempel ”Släkthuset” från 1955 och den suveräna ”Sorglösa brunn” från 1957 illustrerar ett återkommande tema i Povels låtskrivande, borgerlighetens övre skikt (som han ju själv kom ifrån). Mig gav livet på ”Sorglösa brunn” associationer till pensionatet, den forna sågverksvillan, i Juniskär, dit jag dagligen släpade mat och mjölk från Berglunds handelsbod – för vilket jag av pensionatsgästerna belönades med öknamnet Dramaten.

Närmare 1950-talsverkligheten ligger den för tiden djärva glädjeyttringen över att slippa frun och hennes hemska familj, ”Din njugge far och din snörpiga mamma”, och ”Är det nån som har en våning åt mig?”, en klagosång över lyhördhet och 1950-talets speciella gissel, bostadsbrisen (låten dock här i en version från 1991).

Två pangnummer är ”Har ni hört den förut? (1961), där Povel tillsammans med Gunwer Bergkvist och Brita Borg sjunger av honom tonsatta mer eller mindre dåliga historier, och så ”Jag diggar dig!”, där Povel tillsammans med Wenche Myhre exekverar något som måste karaktäriseras som tidig (1974) rap.

Sist en riktig höjdare: ”Birth of the Gammaldans” från 1967. Här har Povel applicerat de mångskiftande försöken att kartlägga jazzens rötter på den svenska gammaldansen. Han staplar nationella myter i ord och med landskaps- och naturanknytning och ger dem kongenial musikalisk uppbackning. Det blir ett fantastiskt panorama, 7:45 långt, mycket fyndigt och roligt – och så betagande!

***

Nästa CD heter ”Jumpy Session Party. Povel – jazzmakaren”. Ämnet är centralt: Det är väl känt, att Povel i unga år drogs till jazzen, också att hans hjärta har fortsatt att klappa för jazzen, särskilt för dixieland och annan gladjazz. Men även för blues.

Allt på den här CDn är inte guldkorn. Det gäller till exempel inte inspelningarna från 1996, dock med undantag för ”Den busiga basunen” som har lånat melodin från ”Jazz Me Blues”.

Tolka inte detta som att jag generellt är kritiskt mot sena inspelningar. Bra jazz finns här från så sen tid som 2002: ”Droppen från New Orleans”, där Povel kompas av en av Uppsalas jazzstorheter, Ulf Johansson Werle, med band.

Men det är också roligt att lyssna på vad Povel åstadkom i jazzväg i unga dar. Ett exempel, från 1945, är ”Tack, tack, tack”, som pendlar mellan tidens bondjazz (Allan Johansson på vibrafon och dragspel) och the real thing (Carl-Henrik Norin på tenorsax).

En lätt jazzig bagatell, som mest lever på texten, är ”Komissarie Larsen” från 1954.

Inte heller skulle det bli jazz av ”Van att få som jag vill” från 1957, om det inte vore för Ove Linds klarinett- och Bengt Hallbergs pianospel.

Mer jazzig än den var från början är 1991 års version med Povel, uppbackad av Dompans band, av ”Vårt eget Blue Hawaii”. Vad yngre läsare/lyssnare ska veta är att det under perioden efter andra världskriget gick en våg av hawaiimusik över Sverige, ofta exekverad av en man som hette Yngve Stoor.

Sen finns också några av de riktiga höjdarna i Povels låtmakar-, revyartist- och skivartistkarriär med på den här CDn.

En av de oförlikneligt stora är ”The Gräsänkling Blues”. Här har Povel verkligen blueskänsla i sitt pianospel. Och texten är suverän:

”Jag glömmer ej den gången när jag stod där på perrongen
och min Elsa höll mej fången i ett stadigt grepp.
Hon sa jag skulle inte glömma de å de å de å de å de
och så sa tåget tut och gick och jag sa `Släpp!´,
och ännu kan jag höra hur det ringer i mitt öra:
Mata fiskarna, vattna cissusen. Häpp! Häpp! Häpp!

Jag ska köpa nya fiskar, ty dom gamla har tatt slut,
och jag själv är lika vissen såsom cissusen ser ut,
oh, hå, hå, hå, hå, o-ho!
Jag mår inte riktigt bra, ida!
Den vecka som har gått har trotsat all kalkyl,
och allt som finns i huset är kapsyl och magnecyl.”

Ytterligare en av Povels höjdare, i en snarast parodierande jazzstil, är den av Brita Borg exekverade revylåten från 1957, ”Fat Mammy Brown”.

Absolut värd att nämna i sammanhanget är vidare ”The Big Juleblues” från 1952 – den som slutar med ”Nu är det jul igen” – där Povel Ramel sjunger duett med Alice Babs.

En låt till på den här CDn skulle jag vilja nämna, ”Min högra hand” från 1971. Den visar vilken skicklig pianist Povel också är.

***

Den tredje CDn i den här boxen har getts titeln ”Håll musiken igång. Povel – låtbyggaren”.

Den röda tråd jag hittar här är att det ofta rör sig om komplicerade kompositioner, i arrangemang för orkester, med kvinnor som sjunger i par med Povel, ibland solo. De här låtarna har gärna en romantisk grundton, både när det gäller text och musik.

Det här draget finns tidigt i Povels musik. Ett tidigt (och hyggligt) exempel är duetten från 1954 med Mari Ade i ”Följ mej bortåt vägen”. Ett annat tidigt (men mindre bra) exempel är ”Varför är Louise så blyg?” från 1955 med Brita Borg och Flickery Flies.

Och att det inte alltid blev så bra senare heller kan exemplifieras med Margaretha Krook och Anders Eljas orkester i ”Mognadens process” från 1989.

Däremellan finns ett stort antal floppar i just den här genren, tyvärr exponerade även på den här CDn. Några låtar som Povel gjorde tillsammans med Wenche Myhre i ”Pow Show” 1 och 2 (1970 respektive 1982) kan tjäna som exempel: de låter som romantisk muzak.

Men här finns härliga nummer också.

Ett sådant är den långa (9:22), tempovarierade och roliga ”Håll musiken i gång”, som Povel skrev för Monica Zetterlund. Från samma år, 1967, härstammar också Monicas underbara insjungning av ”Den sista jäntan”, som Povel skrev åt henne på hemsnickrad värmländska – som Monica genast förvandlade till något mer idiomatiskt.

En annan lyckad låt i den här genren är den charmiga ”Tänk dej en strut karameller” från 1959, pianolektionen ur ”Funny Boy”, där Povels och Gunwer Bergkvists röster flyter in i varandra och kring varandra.

Och så finns här ytterligare två höjdare.

Dels ”Underbart är kort”, här i en sen version (från 1991) med Povel till Anders Eljas orkester – det som lyfter den här inspelningen är Red Mitchells jazziga kontrabas.

Dels, och framför allt, ”Ta av dej skorna” från 1965. Povel sjunger tillsammans med Gals and Pals – Ulla Hallin, Pia Lang, Kerstin Bagge, Lasse Bagge, Svante Thuresson och Gillis Broman; jag har för evigt minnen förknippade med Lasse Bagge & co från socialdemokratiska valturnéer kring decennieskiftet 1960-tal/1970-tal – till Bengt Hallbergs orkester.

”Ta av dej skorna” är en av de allra bästa låtarna i Povel Ramels repertoar – omdömet gäller både musiken och texten. Dock måste man nämna, att större delen av texten, bland annat de verser jag nedan citerar, har skrivits av Beppe Wolgers; de gjorde en revy tillsammans. Här har Wolgers fjärmat sig från genrens romantiska fernissa; texten är både fantasifull och konkret. Så här kan kärlek vara:

Ӏpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen faller från trän.
Själv jag lever så sorglöst skolöst fast timmen verkar sen!
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny…

Underbart att ha hustru, för hon finns hos mej varje dag.
Vi kan älska närhelst vi vill, så ljuvligt och praktiskt!
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dej barn – det är väl fantastiskt!

Ta av dej skorna, ta av dej skorna, ta av dej skorna, oh, oh, oh.”

***

Frågan är om inte den fjärde CDn, ”Tvålar, corkar och kokosnötter. Povel – bearbetaren”, är den bästa i boxen. Dess signum är stilparodier och inlånta melodier med ny text av Povel Ramel.

Den inleds med ”Var är tvålen?” ur filmen ”Ratataa” från 1956. Här åstadkommer Povel tillsammans med Martin Ljung, Tosse Bark, Oscar Rundqvist och Allan Johansson en träffsäker imitation av tidens mycket populära amerikanska sånggrupper som The Delta Rythm Boys – som jag såg och hörde vid en midsommarfest i Juniskär – och Golden Gate-kvartetten; den svenska gruppen kallar sig för övrigt The Tvålen Gate Qartett.

Nästa låt går heller inte av för hackor: ”Balladen om Eugen Cork”. Den här balladen, med sin kör som aldrig är med på noterna utan ständigt måste rättas, är en godmodig parodi från 1954 på Evert Taube.

Därefter får man en radioversion från 1950 av den sanslösa ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, där Povel har satt nya ord på en mer ekivok engelskspråkig förlaga. Den här sången lyssnade vi också på tillsammans med kusin Kreete och bröderna Nordin på verandan i min barndoms Juniskär.

Också ”Den gamla vaktparaden”, inspelad 1951 med bland andra Bibi Johns, hörde, med sin parodi på marschmusik av typen ”Alte Kameraden”, till min tidiga ungdoms favoriter.

Dårpippi fick man också av ”Småfoglarne”, Povels obetalbara version av ”Mockin´ Bird Hill”.

Det som, tror jag, fångade oss mest i ”Hjalmar och Hulda” från 1956 var övergången från traditionell ballad till jazz.

”Bladbergeri hurra!” gillade jag faktiskt redan när den kom 1957, men jag har börjat uppskatta den ännu mer efter det att jag hade blivit gammal nog för att själv ha upplevt firmafester.

”Grisälven” är en parodi på en av tidens stora schlager, norska ”Nidälven”. Först senare i livet har jag också tänkt tanken, att Povels text, skriven 1949, måste vara en av de riktigt tidiga miljökampsångerna:

Grisälven

Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

I ”Plommon & Beethoven” från 1971 är det Lille Bror Söderlundh respektive ”Vind i seglen” som har försett Povel med musik och inspiration; i ”Rymdraketvalsen” heter inspiratören Fred Winter.

Miljökampsången från 1949 påminner om att Povel Ramel, i och för sig sällan men lika fullt, har en politisk sida.

Ett tydligt exempel är ”The Nej Tack Jump” från kärnkraftsomröstningen 1981. Den kom på en singel från Knäppupp (KN-7002). Jag har den. Och nu alltså även på CD. Jag skulle gärna återge texten, men tyvärr finns den inte i någondera av de två sångböcker med Povel Ramels visor jag äger: ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, ny upplaga Litteraturfrämjandet, 1987) samt ”Tänk dej en strut karameller” (Reuter & Reuter, 1997)

Däremot har jag texten till en annan av Povel Ramels få politiska visor, ”Varför är det ingen is till punschen?”, en rent hjärtskärande skildring av ”den gamla goda tidens” klassamhälle:

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

Den här sången skrev Povel för revyn ”Ryck mig i snäret”, 1964. I en kommentar skriver han i ”Lingonben”:

”Under tvångsomskrivandet av den olyckade norlanderhyllningsrevyn `Ryck mig i snöret´ blev jag till slut så illamående av all kringflytande sekelskiftesnostalgi, att det kändes som en frisk befrielse att få kräka ur sig ovanstående beska drapa. Kanske borde man försätta sig i kväljning lite oftare, rentav – så att det blev tätare mellan uppkasten i sagosoppan!”

Ytterligare två höjdare återstår att nämna från den här skivan; båda brukade jag lyssna på i Curt Fredéns grammofon, när vi en sommar båda bodde i var sitt hyresrum i en lägenhet på Jumkilsgatan i Uppsala.

Den ena är den underbara ”Sommartrivialiteter à la Birger Sjöberg”, den andra är den lika underbara men ännu roligare ”Torstigste bröder (à la Carl Michael Bellman)”, båda från 1961. Ramel är verkligen en mästare på att göra pastischer.

***

Den femte och sista CDn i den här serien, ”Titta jag flyger. Povel – exotikern”, rymmer förvisso några av de bästa låtar Povel har gjort, men det är mer glest mellan dem. Där finns till och med några låtar, vars kvalitet ligger långt under Povels genomsnitt, till exempel ”I Puerto Rico” med Brita Borg 1959. Den geografiska bestämningen i titeln (och i flera andra låtar) leder oss dock till temat för den här CDn: poveltexter om exotiska miljöer.

Redan i inledningen till CDn finns några goda exempel: ”Titta jag flyger” från 1951, ”Flug med till Siam” (om Povels och Susannas egen bröllopsresa) samt, inte minst ”Måste vägen till Curaçau gynga så?” från 1960.

Sen kommer en lång transportsträcka, men den följs av ”Naturbarn”, som mer än väl kompenserar för transportsträckan.

Därefter blir det en lång transportsträcka igen.

Men CDn slutar med två av Povel Ramels paradnummer:

Dels det obetalbara samtalet med den japanske kyparen i ”The Sukiyaki Syndrome” från 1984.

Dels färden till självplågaren i Indien, ”Ittma Hohah” från 1950, som starkt bidrar till att ge Povel Ramel en av tätplatserna i den svenska revyhistorien.