Sven Ingvar: Det spökar ombord

Sven Ingvar (född 1919) var på 1950- och 1960-talen, faktiskt också fortfarande under 1970-talet, en av Sveriges mest lästa ungdomsboksförfattare. Han var en av dem som, vid sidan av Astrid Lindgren, bidrog till att göra Rabén & Sjögren till det ledande barn- och ungdomsbokförlaget i Sverige.

Hans debutbok var ”Det spökar ombord”. Jag läste den, när den 1952 gavs ut i serien FiBs ungdomsböcker, med omslag och illustrationer av Hans Arnold. Det är en mycket tidstypisk bok: Dess huvudperson, Göran Askberg, som har gått igenom realskolan, drömmer om att i stället gå till sjöss. (Även jag hade minst en sådan realskolekamrat.)

Trots titeln är ”Det spökar ombord” inte en bok, präglad av tonårsdrömmar om äventyr ombord, för att inte tala drömmar om att få besöka främmande, sydliga länder (det senare något nästan ouppnåbart för pojkar i till exempel min ekonomiska situation).

Äventyr blir det förstås – det måste det finnas i en ungdomsbok som lockar stor publik. Men bokens litterära styrka i ligger i att den är en socialrealistisk, mycket stark skildring av vardagslivet till sjöss.

Där sockrar Sven Ingvar verkligen inte verkligheten. Allt finns med: en undermålig, ofta farlig arbetsmiljö, rostskrapning, brist på sömn, sjösjuka, vaktpass i mörker och kyla; inte ens manskapet ombord idealiseras. Livet till sjöss skildras så initierat, att jag – nu när jag läser om den – tar reda på hur det kommer sig. Jo, Sven Ingvar har själv varit sjöman, flydde förresten i den rollen 1938 för livet från nazisterna i Stettin.

Sen innehåller boken förstås också en serie spännande och mystiska händelser av sabotagekaraktär. Något spöke är det dock inte som genomför sabotagen. Förövaren drivs av en blandning av sinnessjukdom och förvridet klasshat.

Det är helt obegripligt att Rabén & Sjögren inte har återutgett den här boken utan i stället har släppt alla Sven Ingvars böcker till ett annat förlag.