Per Tenggren om Enn Kokk och Mona Sahlin

En av mina gamla arbetskamrater på 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Per Tenggren, Perten kallad, har på sin blogg kommenterat det jag har skrivit om Mona Sahlin:

”Gamle biträdande partisekreteraren Enn Kokk har på sin blogg haft synpunkter på Mona Sahlins eventuella partiledarkandidatur. Slarver är hon och så saknar hon ideologiskt djup. Efter att ha arbetat på samma expedition som Enn Kokk kan jag nog med viss sannolikhet säga att vi är alla slarvrar i Enns ögon. Jag kommer ihåg mina första PM som kom tillbaka i internposten, kriarättade med röd penna. Jag har aldrig sett så mycket rödfärg i mitt liv, vare sig före eller efter.

Men det där med ideologiskt djup stör mig lite. Man undrar vem som passerar Enns ideologiska nålsöga. Messing? Nuder? Någon annan? Mona tycker jag har en god ideologisk känsla och framför allt en osedvanligt god kommunikativ förmåga. Mona har också känsla för nya strömningar i samhället. Jag känner Enn som en klok person. Men här är Kokk vilse i pannkakan.”

Det var nog ingen PM av Per Tenggren jag rättade utan snarare ett utkast till ett partistyrelseprotokoll – jag var huvudansvarig för de här protokollen. Jag kan trösta Per med att det blev bra till slut. Ingvar Carlsson sa till mig, när han satt och läste VU- och partistyrelseprotokoll för sina memoarer, att det var ovanligt välskrivna protokoll.

Jag noterar med intresse, att Perten inte gör något försök att vederlägga mig i sakfrågan. Och hur skulle han kunna – vi vet ju alla som var med, att min beskrivning är korrekt.

Pertens försvarslinje blir i stället, att vi ju alla (i Enn Kokks ögon) är slarvrar. Nå, inte alla. Men om vi tar Pertens utsaga som en självbekännelse, vill jag gärna mildra kritiken genom att tillägga, att han, ibland, var en mycket charmfull och trevlig slarver.

I vilka avseenden lämnar jag därhän, eftersom ju Per Tenggren veterligen inte kandiderar till partiledarposten.

Den andra delen av hans resonemang bommar totalt måltavlan – Per Tenggren skulle inte skriva så, om han hade läst allt vad jag har skrivit på den här bloggen i den aktuella frågan.

För det första har jag aldrig bestridit att Mona Sahlin också har goda sidor, till exempel några av de egenskaper som Per T nämner.

För det andra vet alla som har läst mina inlägg i partiledarfrågan, att min huvudkandidat hela tiden har varit Wanja Lundby-Wedin.

Folkpartiet vill att eleverna bara ska tala svenska i klassrummet

Folkpartiet i Malmö vill att eleverna bara ska tillåtas tala svenska i klassrummet.

Det kan bli intressanta engelsklektioner.

Musik i midvintertid

De många lediga dagarna kring nyår använder jag bland annat till att lyssna på musik.

Sent i fredags kväll såg jag och Birgitta till exempel ”Bruce Springsteen: The Seeger Sessions” i SVT 1. Jag har skrivit utförligt och uppskattande om Springsteens seegertolkningar – se under Kulturspegeln, Musik -, givetvis också sett filmavsnitten på skivan. Ändå var det helt underbart att se Springsteen och bandet i full aktion i S:t Luke´s Church i London.

En del av nyårsaftonen tillbringade jag och Birgitta med att på glasverandan lyssna på Arvo Pärts musik på CDn ”Da Pacem” (Harmonia Mundi HMU 907401, 2006), som jag fick av Birgitta i julklapp. Eesti filharmoonia kammerkoor (Estniska filharmoniska kammarkören) framför under ledning av Paul Hillier nio verk av Pärt, både à capella och till orgel.

Arvo Pärt (född i Paide, Estland, 1935) är inte bara Estlands störste nu levande kompositör; han hör i dag till de största namnen i världen: spelas överallt.

Från 1968 och framåt, då Pärts musik fick en allt mer religiös inriktning – Pärt är djupt troende ortodox – och dessutom tog sig nya experimentella former, började han censureras i det dåtida Sovjetestland. 1980 emigrerade han, först till Wien, sen till Berlin. Därefter har hans musik gjort ett veritabelt segertåg över världen.

Mer religiöst inriktad musik blev det på nyårsdagen. Vi åkte fram och tillbaka till Uppsala för den traditionella nyårskonserten med i år femtioårsfirande Uppsala akademiska kammarkör (UAK). Utöver den skönsjungande blandade kören medverkade Drottningholms barockensemble med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och, som sångsolister, Karin Roman, sopran, Monica Groop, alt, Rufus Müller, tenor, och Lars Arvidson, basbaryton. Alla dessa ledde dirigenten Stefan Parkman till ett njutbart samspel.

Två verk framfördes.

Först Sven-David Sandströms (född 1942) ”Magnificat”, som efter premiärframförandet vid Europäische Musikfest i Stuttgart förra året här hade kompletterats med fyra nya satser. Jag är imponerad av vad jag fick höra.

Efter pausen blev det dags för Georg Friedrich Händels (1685-1759) ”Messias”. Vilken musikälskare minns inte hallelujapartiet, här framfört med bravur av kören:

”Hellelujah, for the Lord God omnipotent reigneth.
The kingdom of this world is become the kingdom
of our Lord and of his Christ; and he shall reign
for ever and ever. King of Kings, and
Lord of Lords. Hallelujah.”

Skönt var det också, trots att jag har grava invändningar mot textbudskapet i hela ”Messias”, att höra sopranen Karin Roman sjunga till exempel denna aria:

”Rejoice greatly, O daughter of Zion, shout O
daughter of Jerusalem, behold thy king cometh
upon thee. He is the righteous Saviour and
he shall speak peace unto the heathen.”

Före konserten, i pausen och vid mottagningen efter konserten träffade vi förstås en rad bekanta; under konserten satt förresten Robert Sundh och hans hustru precis framför oss. Vi träffade till exempel landshövdingen Anders Björck med hustru Py-Lotte; Björck passade på att från en honom närstående källa återberätta interiörer från Mona Sahlins tid på näringsdepartementet. Vi träffade våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren, som ville veta, vad vi ansåg i partiledarfrågan. Vi träffade givetvis kulturnämndens avgångne ordförande Kees Geurtsen (s) och hans hustru Kerstin som är alt i UAK, även den nye oppsitionsledaren i kulturnämnden, Peter Gustavsson (s), som jag sammanförde med Lars och Carina Burman; Lars arbetar med universitetets kultursatsningar.

Väl återkomna till Öregrund slog vi oss, efter några skivor rostbiff och lite rödvin, ner framför TVn: En ny högtidsstund väntade i SVT 1: ”En sång till Mikael”. Mikael var förstås Mikael Wiehe, en av mina svenska favoriter. Även han börjar bli till åren, 60 närmare bestämt – och med anledning av detta ställde ett antal fina artister till med ett hyllningskalas med publik. Inför 20.000 personer hyllades han med egna låtar vid malmöfestivalen av Thåström, Timbuktu, brorsan Thomas, Lisa Ekdahl, Ebba Forsberg, Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och kanske fler, som jag för stunden inte kommer på. Och så fick Wiehe själv sjunga. Han intervjuades också om sitt verk, sina övertygelser och, förstås, om sin relation till den avlidne vännen Björn Afzelius. Skönt med en människa som vågar stå för något!