Lisa Tetzner: Nybörjare i livet

Den andra ungdomsboken av Lisa Tetzner, utgiven 1957 i Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna, som jag har köpt in på Tradera, heter ”Nybörjare i livet”. Att jag själv tidigare inte har läst den beror säkert på att jag när den gavs ut redan gick i andra eller tredje ring i gymnasiet (andra eller tredje beroende på om boken gavs ut under våren eller hösten).

Boken riktar sig, enligt baksidestexten, till flickor tretton år och uppåt. De här könsbestämningarna har jag aldrig brytt mig om. Jag klassar också boken snarare som ungdomsroman än som traditionell flickbok.

Men eftersom handlingen utspelar sig i tysk borgarklass, är dess samhälleliga ram just traditionell eller kanske snarare konventionell. Lisa Tetzners huvudperson Anne visar självständighet men sprattlar icke desto mindre i konventionernas garn. Skildringen av övergången från barndom till ungdom är, utifrån dessa förutsättningar, realistisk, också väl berättad (och väl översatt av Stig Kassman).

Men jag har även invändningar mot boken. Handlingen, som startar med nedslag i Annes släkts historia, är också fortsättningsvis nedslagsartad. Det som händer Anne i barndomens föräldrahem och sommarhus, på sanatoriet, på konvalescenthemmet och under den första riktiga förälskelsen kunde ha blivit (bättre) berättelser var och en för sig.

Nu får jag intrycket av att Lisa Tetzner har skrivit någons biografi eller memoarer: att hon frammanar en ung människas liv genom att i ord måla ett antal bilder. Detta förstärks av att boken är tillägnad hennes man, författaren Kurt Held, av att huvudfiguren Annes mormor är gift med en Theodor Held och av att boken har undertiteln ”Berättelsen om en barndom”.

För en vuxen läsare, intresserad av historia och kulturhistoria, är den här boken intressant, därför att den spänner över nästan hela den tyska språk- och kultursfär, som fanns före andra världskriget. Annes barndomshem finns uppenbarligen i Schlesien, som Tyskland tvingades avträda till Polen efter andra världskriget. (Från Schlesien kom också Miriam i ”Vi i 67an”.) Därifrån görs utflykter in i de delar av dåvarande Tjeckoslovakien, som var tyskspråkiga. När Anne blir lungsjuk, får hon först åka med mamma till Schweiz (fast till den italienskdominerade Lugano-trakten, varifrån förresten Tetzners Sotarpojken kom.) Barnsanatoriet ligger vid den tyska nordsjökusten; där träffar Anne också flickor från Berlin (där ju Barnen i 67an-serien startar. Sen tillbringar hon, tillsammans med en rad adliga flickor, en tid i en flickpension, som rimligen borde ligga i Wien i Österrike (vilket inte hindrar dansläraren från att, i boken oöversatt, starta danslektionerna med ”Faites attention, mes dames, un, deux, trois!”).