Last chorus: Gunnar Hofring

I går var vi på begravningsceremoni för Gunnar Hofring. Missionskyrkan var packad med folk, ända upp på läktaren. De nu ledande (s)-politikerna här i Uppsala och i länet fanns där förstås, dessutom många av oss som i dag är veteraner plus jättemånga personliga vänner till Gunnar. Olika förgreningar och generationer av partiet centralt företräddes av Marita Ulvskog, Gertrud Sigurdsen, Lars Isaksson, Bosse Ringholm, Leni Björklund med flera.

Trots lokalen, Missionskyrkan, var ceremonin helt utan religiösa inslag. Ingrid Andersson tecknade bilden av Gunnar och hans gärning mycket mer detaljskarpt och nyanserat än jag har hört någon präst klara av motsvarande uppgift.

Själva kyrkolokalen är hur som helst vacker. Ofta tittade jag också ut genom det stora fönstret uppe vid taket: såg svarta trädgrenar mot gyllne moln och en blå himmel.

För sången och musiken stod Erik Lundberg, gitarr och piano, och Anna-Karin Oldeberg, sång och nyckelharpa. Det blev mycket Dan Andersson. Dels under samlingen (med dess bildspel över Gunnars liv) och den nästan oändliga defileringen. Dels som solosång: ”Gässen flytta”.

Naturligtvis också ett och annat som numera ofta framförs på begravningar, till exempel Evert Taubes ”Fragrancia”.

Den allra första sången med Anna-Karin och Erik var dock Mikis Thodorakis vackra ”En sång om frihet”, med svensk text av Bo Setterlind:

En sång om frihet

Grekisk originaltext: D Christodoulou (”Kaimos”)
Svensk text: Bo Setterlind
Musik: Mikis Theodorakis

D Em A7 D
Det finns ett hav som ingen ser
Em A7 D
Det finns en grav, där ingen dör
Em A7 D
Det finns en sol, som ej går ner
Em A7 D
Det finns en strand i varje själ

D Em
Och om du vill ditt väl förstå
A7 D
Och vara fri när molnen gå
G A7 D
Så bygg en värld att leva i
G Em A7 D
Nu gäller det ditt Liv, ditt eget Liv

D Em A7 D
Det finns en värld som ej förgår
Em A7 D
Det finns ett brev som ingen läst
Em A7 D
Det finns en vind som allt förstår
Em A7 D
Det finns en fri-het utan sår

Refräng

Text, noter och ackord hittar du i ”Våra vackraste visor och ballader” (redaktör Ingemar Hahne, Notfabriken, 2003).

En bra insjungning finns på ”Sven Bertil Taube sjunger Mikis Theodorakis” (EMI E 062-35135, 1974, som CD EMI 5410342, 2003).

Begravningen avslutades med Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”:

…ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe, 1988

1.
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

2.
När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned
sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

3.
Och du och jag ska sitta
vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer
i vårens klara ljus
Och utanför på gatan
där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

B-tema
Sångerna om frihet…

4.
Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga
Ja, sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Text, noter och ackord hittar du i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002).

Mikael Wiehe sjöng in ”…ska nya röster sjunga” på CDn ”Basin Street Blues” (Amalthea AM 80, 1988).

Efter begravningen gick vi över till den likaledes vackra Vinterträdgården i Folkets hus för macka, öl och kaffe och, som brukligt, minnestal.

Minnesstunden i Folkets hus avslutades med unison sång: sången var mycket välkänd för mig, som tog med den i sångboken ”Upp till kamp! Sånger om arbete frihet och fred” (Prisma, 1970):

Mitt eget land

Text: Beppe Wolgers
Musik: Olle Adolphsson

Jag hörde musik någonstans,
som kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
och dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster,
huvudstan ligger i mitt rum,
och i taket gör lyktor mönster,
det är dumt, men jag är nog dum.

Man säjer, att ensam är fri,
den frie lär vara den starke.
Men du och jag blir ändå vi,
och jorden får blommande marker,
och nätterna skimrar av bloss,
bara för oss…

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Jag vet, att det finns en raket,
som flög till en främmande himmel,
men säj mej en enda planet
som jorden, för den ger mej svindel!
Och därför så stannar jag kvar,
jag vet jag har…

…liksom du någon plats på jorden,
som jag kallar mitt eget land,
det är svårt att få tag på orden,
men du vet, hur det känns ibland.
När man känner, att allt är nära,
och att allt finns en mening i.
Ska det vara så svårt att lära,
det att mänskorna – det är vi…

…har du hört någon gång musiken,
när jag fattar helt lätt din hand,
och i världen omkring finns riken,
men de är alla samma land.
(Vissling eller nynning till slutet)

Noter och ackord finns också i ”Upp till kamp!”.

Några CD, där du kan höra Olle Adolpsson sjunga den här sången: ”Olle Adolphsons bästa! Nu är det gott att leva” (EMI 7243 5 27145 2 0), ”Diamanter, CD 1 1961-66″” (EMI 7243 5 94831 2 2) och ”På gott & ont: 51 adolpsonare, inspelningar 1956-95 & En stol på Tegnér” (EMI 4751692).

Jag strävar vidare mot 70-årsdagen

Den 19 juni fyller jag 70 år. Jag känner mig långt ifrån så gammal, men det är sant. Hustrun fyller också 70, fast den 20 september. Vi firar förstås våra riktiga födelsedagar tillsammans med barn, barnbarn och övrig familj. Men vi har också tänkt ordna en gemensam 70-årsmottagning för våra övriga vänner.

Vi har redan bokat dag och plats. Det blir fredagen den 31 augusti, preliminärt 13.00-18.00, i Stabby prästgård här i Uppsala. Om vädret blir vackert – och det kan det vara i slutet av augusti – kan gästerna också hålla till utomhus.

Stabby prästgård ligger vid Stabby gärde, där jag ofta, när jag som student var nyinflyttad till det närbelägna Jumkilsgatan, tillfredsställde min längtan tillbaka till landet genom att plocka blommor bland komockorna. Dessutom fick Laboremus lokal i närheten.

När Birgitta och jag sedan blev ett par, promenerade vi ofta där ute.

Och märkligt nog köpte sen vår dotter Kerstin och hennes man Bo en bostadsrättslägenhet här ute. Lille Viggo betraktar fortfarande Stabbyskogen som sin skog.

***

För dem som inte har någon egen erfarenhet kan jag berätta, att det inte är särskilt svårt att få dagarna att gå när man är pensionär. Det jag berättar på bloggen täcker bara en bråkdel av mitt liv. Ofta har jag i själva verket svårt att hinna med allt vad jag vill göra. Just nu försöker jag till till exempel lyssna mig igenom den Ramel-box jag har köpt: jag har hittills hunnit ta mig igenom två av sammanlagt fem CD – när jag är klar, ska jag skriva om dem.

***

När vi återvände till Uppsala efter nyårs- och trettonhelgsvistelsen i Öregrund, började genast sammanträdandet.

Jag har haft två långa sammanträden med s-v-mp-gruppen i kulturnämnden och ett kort möte med nämnden – före nästa nämndsammanträde ska jag på ett sammanträde med kommunledningen.

Den uppdragsplan kulturkontoret har lagt fram under den nya borgerliga majoriteten är verbalt ambitiös men behöver kompletteras med reda siffror för vad det nämnda (ytterligare) kommer att kosta. Hur ekvationen sen rent ekonomiskt går i hop får vi se: Årets borgerliga budget är snävare än vår, och hur ska man klara tillkommande kostnader?

Den nya majoriteten i kulturnämnden har än så länge inte sökt sak med oss. Den har till och med gjort markeringar i motsatt riktning: Bo Östen Svensson och jag, båda (s), föreslås sitta kvar som ordförande i stipendieutskottet respektive i folkrörelsearkivets styrelse, inte på grund av vår partitillhörighet utan på grund av vår kompetens, betonar kulturnämndens nye ordförande.

***

Dan efter hemkomsten från Öregrund hade vi sammanträde i styrelsen för Ordfront, Uppsala. Vi tänker bland annat anordna ett möte om klimatfrågorna med TV-meteorologen Per Holmgren; jag återkommer om detta. Den 26 maj är uppsalaavdelningen värd för Ordfronts riksstämma. Naturligtvis diskuterade vi också den ekonomiska situation Ordfront befinner sig i.

***

I fredags var vi först på tjugondagknutsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott. Träffade där många av de sedvanliga deltagarna i det offentliga livet i Uppsala, också ett före detta statsråd (inte härifrån Uppsala), en före detta kollega till Mona Sahlin, som kom fram och uttryckte sina tvivel på henne som partiledare (samt refererade till andra, som lär vara av samma mening).

Annars är det ju intressant att se, hur alla de som har varit tysta och hukat nu, när manegen tycks vara krattad för Mona, kliver fram i media och stöder henne.

Motståndet finns där dock fortfarande. Jag har blivit uppringd av en partivän från Västkusten, som ville starta ett bloggupprop mot henne. (Jag avstyrkte.) Och senast i dag blev jag uppringd av en partimedlem här i Uppsala, som ville veta, om det bland kandidaterna från Uppsala till partikongressen fanns någon eller några, som skulle vara beredda att rösta mot Mona, till och med om hon stod kvar som ensam kandidat.

Jag försökte argumentera på linjen, att det då ju inte längre fanns något val, men han ville inte höra på det örat.

Själv har jag lagt min röst på tre, tror jag, förnuftiga människor, dock inte med just det här kriteriet som utgångspunkt.

Som jag tidigare har sagt: Jag kommer att förbli socialdemokrat, även om partikongressen väljer en häst till ny ordförande. I mitt fall handlar det främst om ideologisk tillhörighet.

***

Mitt långa ansvar för partiets program och ideologi ger mig uppdrag också i andra länder. En kinesisk diplomat, Gao Feng, förbereder utgivning på kinesiska av samtliga socialdemokratiska partiprogram. Han har bett om – och fått – tillåtelse att också översätta mina kommentarer till de olika partiprogrammen i boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (redaktör Klaus Misgeld, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001). Jag har skrivit en text också om det senaste partiprogrammet, det som inte finns med i boken. Björn von Sydow ska skriva förord till den bok som nu färdigställs för den kinesiska publiken.

***

På fredag kväll hade vi Anna och hennes flickor, Sara, Amanda och Ella, här på middag, även Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Birgitta bjöd på en läcker middag, moules marienièrs.

Vi avslutade med att se på ”Lewis”, uppföljaren till ”Komissarie Morse”, som jag har följt både på TV och i bokform.

Engelska TV-deckare missar jag ogärna. Agatha Christie har aldrig tillhört mina favoriter, men det har ändå varit småkul att se de Hercule Poirot-filmatiseringar TV 4 nu sänder.

***

Annas Ella stannade kvar över natten. Under lördagen fick hon sin julklapp från Birgitta: att tillsammans välja och köpa en ny jacka. Dessutom gick Birgitta och Ella till äventyrsbadet i Fyrishov.

***

Det här gjorde, att vi måste vänta till söndag med att städa ut julen. Det var hög tid att slänga ut julgranen, som barrade kraftigt. Också alla andra julsaker städades undan.

Sen städade vi tillsammans lägenheten: dammtorkade, dammsög och skurade golven.

Nu är allting som vanligt igen.

***

Mellan allt detta har jag förberett ett styrelsemöte i Helga Henschens Vänner (föregående mötesprotokoll plus dagordning för nästa sammanträde) samt författat verksamhetsberättelse och dagordning inför årsmötet lördagen den 24 februari klockan 13.00-14.30 i Wendela Hebbes hus i Södertälje. Efter årsmötet, klockan 15.00-18.00, har föreningen ett seminarium betitlat ”Helga och Peter – bilder från ett äktenskap”; Peter är alltså Peter Weiss. Bland de medverkande finns Ami Lönnroth, Staffan Lamm, Berit Skogsberg, Laila Nygren och Eric Matteoni samt, per brev, Helgas och Peters dotter Rebecca Weiss. Seminariet följs av en subventionerad middag, där samtalet fortsätter. Kostnad; 100 kronor för seminariet, 175 kronor för middagen. Anmälan sker genom insättning av beloppet på plusgirokonto 985920-8 (Wendelas Vänner) senast den 15 februari.

Vill du bli medlem i Helga Henschens Vänner (och till exempel också gå på årsmötet), betalar du 150 kronor (ytterligare 75 kronor om ni är två familjemedlemmar, som vill vara med) på plusgiro 247394-0, Helga Henschens Vänner.

***

I går var det vår bröllopsdag. Jag var upp till blomsterhandeln vid torget och komponerade en bukett till Birgitta i gult och orange: rosor, mimosa och anemoner.

Den stod på bordet i matsalen under vår stillsamma middag tillsammans.

***

Från bröllop till begravning: I eftermiddag begravs Gunnar Hofring i Missionskyrkan. Honom har vi, även om han var lite yngre (cancern tog honom), känt sen tiden i Laboremus. Han hörde först till gänget av laboremiter som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem.

Birgitta har bland annat rest med honom i Guinea-Bissau, när de under dramatiska omständigheter besökte PAIGC-gerillan under befrielsekriget mot portugiserna.

Senare blev han ordförande i det socialdemokratiska partidistriktet här i Uppsala län.

Själv har jag mött honom inte bara på Uppsala arbetarekommuns möten och på distriktskongresserna utan också vid partistyrelsesammanträdena.

***

Efter begravningen åker vi till Stockholm. Jan Hammarlund, som jag har skrivit om då och då, har releaseparty klockan 18.00 i ABF-huset, Sveavägen 41, med efterföljande konsert (klockan 19.00). Jan ska presentera sin nya CD, ”Den röda linjen”, som jag ser fram emot.

Kom gärna till konserten. Det kostar bara 50 kronor.

Efteråt går Birgitta och jag tillsammans med Jan och andra till den persiska restaurangen Hatam nere runt hörnet.

Vi kanske ses?

Korta meningar

Jag måste bekänna, att jag har varit en sammanträdesförstörare av rang: en som, apropå något som har sagts runt bordet, har skrivit små lappar, som har gått runt bland deltagarna och ofta fått dem att totalt tappa koncentrationen.

Det gick så långt att arbetskamraterna, både när jag skulle fylla 50 och när jag skulle fylla 60, smygsamlade mina sammanträdeslappar och gav ut dem i tryckt form. När jag fyllde 50 som ett anspråkslöst A 5-häfte i kontorsoffset, när jag fyllde 60 i form av en riktig trycksak i A 4-format och med omslag i fyrfärg.

Det senare hette Enn Kokk: Långt mer än 60 korta meningar.

Långt ifrån allt i den här tillfällighetsgenren blir naturligtvis till guldkorn. Dessutom blir kommentarerna ibland obegripliga, om man själv inte har varit med i den situation då de fälldes.

Ett exempel: Informationschefen, Bo Krogvig, sänder under ett VU-sammanträde runt en ny broschyr, som fokuserar på den för övrigt närvarande partiledaren Göran Persson. Där nämns bland annat att Persson kommer från Vingåker. Varvid jag skickar runt följande lapp: VIN VET JAG VAD DET ÄR. MEN VAD ÄR GÅKER?

Här några blandade karameller från 60-årsboken, begripliga eller inte:

Veterinär, så kallad koordinator

BEKÄMPA ARBETSSLÖHETEN!

VÄLKOMNA ATT ANSLUTA ER TILL MITT LEDAINSTITUT!

En nation i arbete
Av Jules Verne

Med dagens opinionssiffror bör vi väl arrangera en unhappy hour?

Åkerremiss, som dom säger i LRF

Gökar, en urbefolkning

Masmedia, som det heter i Dalarna

Det är skillnad på utbildning och inbillning

Tror ni det blir livat efter detta?

Vi bör inte byta fot förrän på partikongressen.
Sten Olsson

Nämn en enda Persson som har uttryckt sig så!

Förlorarna får väl ta sig en vinare

Kan det ändå inte vara fråga om sovjetiska minkar? Från Minsk

Som schnitzlarna säger: Vi vill vara delaktiga i paneringen!

A-lotterierna, med vinster från försvarets underskottslager

Om man gav ut dr Hegel i pocket med vackra läkare och undersköterskor på omslaget, kunde det kanske bli en riktig kioskvältare

Finns det några förslag om när själva arbetet ska utföras?

Målstyrning: Lunchen serveras exakt klockan 12.00

Den dominerande arbetsmetoden i det här partiet är inte rådslag utan dårslag!

Apropå fjällvärlden, står det något om fiskar i det här programmet?

FRED I MELLANÖSTERN – OCH PÅ KONGRESSEN

Kommunal gräsklippare, så kallad offentlig sekatör

Förslag till julfesten:
Kör bestående av alla under året frånskilda sjunger Internationalen med alternativ text:
”Det dånar uti äktenskapet”

En blick på herr Persson säger mig att han är mer intresserad av efterrätt än av arbetsrätt

Nu kommer vi till huvudfrågan, sa bödeln

Presentation av vårpropositionen:
Jag säger bara OH!

Vårdhemmet Dr Alzheimers Minne

Nästa socialdemokratiska valfilm:
”DOM KALLAR OSS DOM(S)”
(Regi: Stefan Jarl)

De säkra väljarna, som är gamla, har tappat närminnet

Medbestämmande på fångvårdsanstalterna, så kallad interndemokrati

Uppställning av fångarna på rastgården, så kallad internmobilisering

Där nere i Europa handlar det väl mest om avlatsrörelse?

(Lapp överlämnad till Margot Wallström
Socialministern bara mururoar sig!

Ledningsgruppen, en basorganisation

Lönetillägg till avdelningschef, det så kallade basbeloppet

Socialdemokratins framtidsdebatt präglas av ett lungsiktigt perspektiv

Lotsarna kräver grundtrygghet!

Enligt finansministerns mening bör det heta riskdagen

Alla viktiga beslut fattas av en osynlig kraft, den så kallade markanden

Om man ska permanenta valberedningen kan man inte ha flintskalliga medlemmar

LRF och dess siloorganisationer

Den största gruppen är röriga väljare

En uppgörelse med centern i EMU-frågan skulle kunna innebära införandet av lokala valutor, till exempel UME i Västerbotten

Snart är enda sättet att öka antalet socialdemokrater att använda kloning

Det enda som går uppåt för partiet är att misstron mot regeringen ökar

(s)-kommentar:
TEMO – är inte det ett tvättmedel?

Skarprättarna är väl också huvudmotståndare?

Undergrupper är väl mer för Livets Ord?

Till känd melodi:
”Jag är Enn och jag har mina lappar”

Erik Beckman: Farstu

På kultursidorna läser jag en serie hyllningsartiklar till Erik Beckman, med anledning av att hans ”Samlade dikter” har utkommit (Norstedts, 2006, med förord av Fredrik Nyberg). Det rör sig om en drygt 400-sidig volym, som jag känner på mig att jag kommer att skaffa.

Erik Beckman (1935-1995) var en mycket egensinnig och läsvärd författare. För övrigt inte bara poet; i mina bokhyllor finns ”Kameler dricker vatten” (1991, Bonniers Delfin-serie 1999) samt ”Inlandsbanan” (1967, Modernista pocket 2002).

Men det var som poet jag först mötte honom, i ”Farstu” (Nya lyrikserien, Bonniers, 1963). Jag recenserade den i Libertas nummer 4 1963:

Ordens näsor

Den poesi Erik Beckmans debutsamling ”Farstu” (Nya lyrikserien, Bonniers) rymmer är inte konkret i ortodox bemärkelse. Dock rymmer ”Farstu” drag av konkretism; så i ”En sida schaktarbete”:

Här ett
sluttaxlat
stenbärarlag

Vi är
ord som
står här

Här är
spettarlag med
långa ryggar

Vi är ord som
bara står här

Vi
med

Vi är ord som
står bara här

”En sida schaktarbete” illustrerar förunderligt väl genom sitt nyckelord, schaktarbete, Beckmans metod. I inledningsdiktens två första verser formuleras ett program: ”Inte orden, inte det de pekar på / men själva näsorna de pekar med är meningen.”

Men ”Farstu” rymmer också annan dikt, rolig och egenartad, som gör Erik Beckman till en av årets mest spännande debutanter. När läste vi sist ”En kärleksdikt under morotsträd”?

Du är dum om du tror att din kärlek
är nåt mot min
sliddersladder är ditt prat
om vita liljor och allehanda blomster
rådjursögon har jag aldrig sett ens
men jag säger dig:
jag är stenhårt dödförälskad
i en kvinna leare än din
fulare än din och dina tidigare

Enn Kokk

Sånger till Sten Andersson

När Sten Andersson fyllde sjutti, den 20 april 1993, fick jag i uppdrag att skriva några sånger till honom. Jag skrev bland annat följande sång, som framfördes av de äldre medarbetarna på partiexpeditionen, de som hade jobbat ihop med Sten under hans tid som partisekreterare; vi kallade oss för Veterankören:

På Sten Anderssons tid

Musik: Nils Ferlin (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, fritt efter Nils Ferlin och Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ner i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

(Enn Kokk: Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.)

Nu är allting på sned.
Vår pension ska gå ned.
Vi har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De´va´ ingenting särskilt me´ de.

(Enn Kokk: Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utsett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:)

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja de´ e´ något särskilt me´ de´!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.

(Röd fana bärs in, och alla i lokalen ansluter sig till veterankören:)

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Och för rättvisa ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss, med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar man me´.
Han är skälm och gamäng,
så han tål nog en släng.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Och så fick han ett jättefång röda rosor.

***

När Sten Andersson fyllde sjuttifem, den 20 april 1998, fick jag anledning att återkomma med en ny visa:

Vid runt åttifem

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”When I´m Sixtyfour”)
Text: Enn Kokk

När du blir gammal, tappar ditt hår – säg om tio år –
ska du trappa ner då, bli ordinär,
äntligen bli folkpensionär?
Kommer du då att finnas bland dem
som tas in på hem?
Har du fått nog då, får du nån ro då, vid runt åttifem?

Känner vi dig – och det gör vi visst – finner du det trist
att bara sitta stilla på äldre dar.
Du är en som flänger och far!
Kommer det bara minsta invit,
far du säkert dit,
när Arafat kallar, och om du pallar, än runt åttifem.

Blir det nåt val år tvåtusensju – tio år från nu –
hindras säkert mången, som nu finns här,
av rätt svåra ledgångsbesvär.
Men om så i rullstol, ska han va´ me´,
åka på turné.
Iförd tupé far Sten på turné, fast han är åttifem.

Visan trycktes sen i Aktuellt i politiken nummer 16, den 4 maj 1998.

En sång om Mona och en om Göran

När jag arbetade på socialdemokrtiska partistyrelsen, 68an kallad, utsågs jag ständigt att ingå i kommittéer inför julfester och liknande evenemang. Jag utfärdade då bulletiner under pseudonymen Afdelningen för nöjeslif.

Till mina specialiteter som nöjesmedarbetare hörde att författa visor – nya ord till kända melodier – oftast riktade till bestämda personer.

Jag ska ge er ett par exempel, hopsnickrade till julfesten den 19 december 1994 men nog så aktuella ändå.

Jag väntar
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Medelst omröstning med hjälp av blankett, med olika vetenskapliga svarsalternativ när det gällde nödvändiga egenskaper, utsåg personalen mig till årets julgran.

De som röstade på mig prickade på blanketten för att granen skulle ha följande egenskaper:

* ha ett stiligt grenverk
* vara rund om stammen
* vara gran(n)
* kunna falla med behag
* ha en omvittnad förmåga att sprida ljus omkring sig
* kunna lysa upp små mysiga rum
* kunna glittra
* vara en rikt förgrenad begåvning

Som alltid i sådana här sammanhang, satsade jag till 110 procent på att de som hade utsett mig skulle få full valuta för sina röster.

Eftersom hustrun efter valet hade utsetts till talman och jag därför hade tvingats att, för första gången i mitt liv, anskaffa frack, blev frack, frackskjorta och frackväst, vit fluga samt lackskor min grundläggande julgransutstyrsel. Denna försåg jag med sparsamma julgransprydnader: några lagom glittrande där ordnarna brukar sitta, ett glitterband på tvärs över axeln och magen och så höjdpunkten: julgranskulor fästa i grenen.

Carina Sundling, som bakom scenen hjälpte mig att fästa de senare med säkerhetsnålar, höll inte på att kunna fullgöra sitt uppdrag på grund av skrattanfall.

De senare var dock ingenting jämfört med det vrål som mötte mig, när jag inträdde på scenen.

Efter ett ärevarv runt bland personalen gick jag åter upp på scenen och framförde där följande sång (som för övrigt trycktes i Aktuellt i politiken nummer 50, den 23 december 1994):

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket.
Det blir inte roligt!

Enn Kokk

Melodikrysset nr 2 2007

Det fanns ingenting i årets andra melodikryss, som jag för min del fann oöverstigligt svårt.

För att ta det mest moderna först: Marit Bergman sjöng ”No Party”. Ratata sjöng ”Jackie”. Och Eva Dahlgren sjöng ”Som ett äventyr”.

Men naturligtvis var det ännu lättare för mig att komma i håg Jules Sylvains ”Med dig i mina armar”. Och skulle jag inte känna igen Nat King Cole i ”Rambin´ Rose”?

Barnkulturen i det här krysset var heller inte särskilt svår. Vi hörde en låt, som skulle knytas till Emil i Lönneberga, och så ”Oh My Way” ur disneyfilmen ”Björnbröder”, där sångaren är Phil Collins.

Östen förekom dubbelt upp. Dels Östen Warnerbring i ”Sommaren med dig” eller ”En sommardröm i vitt”. Dels Östen med resten som sjöng ”Maria”.

Också Evert Taube förekom i dubbel uppsättning. Dels med ”Min älskling du är som en ros”. Dels med ”Fritiof och Carmencita”, där det sjungs om ”dragspel, fiol och mandolin”.

När det gällde TV-lustspelet, där John Harryson spelade Ludde, kände jag igen rösten på Inga Gill i rollen som Sofi. Men titeln på lustspelet mindes jag inte, så jag googlade. ”Gunghästen” hette det.

Beppe Wolgers´ ”När lyktorna tänds på Karlaplan” har som förlaga den av Vera Lynn insjungna ”The Nightingale Sung In Berkeley Square”, vilket senare skulle ge pluralen näktergalar. Såna frågor gillar jag!

Vakna först i sommartid

Elisabet Hermodsson (född 1927) är författare, konstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism som grund. Jag lärde personligen känna henne som en konstnärligt mångsidig och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Vi har fortfarande sporadisk kontakt, eftersom vi båda bor i Uppsala.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

P M Nilsson: Bildt måste gå

Jag är ingen större vän av kvällstidningar i allmänhet och av Expressen mer specifikt. Men ibland finns där guldkorn.

I gårdagens Expressen (11 januari 2007) gjorde politiske redaktören P M Nilsson en briljant analys av den situation Carl Bildt har försatt sig i. Slutsatsen framgår av rubriken, Bildt måste gå.

De av mina läsare, som inte själva läser Expressen, kan ta del av artikeln här.

Läs Peter Gustavsson om partiledarvalet!

Som jag nyligen skrev i en kommentar till ett par kommentarer till vad jag har skrivit om Mona Sahlin: Jag är vid det här laget urless på debatten om henne. Men kommentarerna haglar in, och då hör det till god ton att svara.

Jag har ibland tyckt, att det är förvånande, att inte fler skriftligt ger uttryck för vad de säger till mig och andra. Ibland tänker jag lite elakt, att de med varm hand överlåter det till mig (som ju inte längre har någon karriär att försvara).

Men så kliver det då ut en ung lovande man, Peter Gustavsson, en kille i ungefär samma ålder som min son, och lyckas, kort och koncist, sammanfatta allt det som motståndet mot Mona Sahlin som partiledare handlar om. Hans text heter ”Jag borde egentligen inte heller skriva om Mona” och återfinns på hans blogg.

Två steg längre ner på Peter Gustavssons blogg finns en annan text med anknytning till ämnet, ”Partiledarvalet är en fars”. Jag har länge tänkt skriva ungefär den här texten, men nu är det gjort, så läs Peters text i stället.

Så som valberedningen har lagt upp sitt arbete, riskerar vi till slut att stå där med en partiledare, som få från början aktivt ville ha.

En fars är det. Med inslag av grekisk ödestragedi. Ett kortspel med bilder av så kallade kandidater på korten, fast så egendomligt konstruerat, att flertalet av oss till slut kommer att sitta med Svarte Petter i handen.