En sång om Mona och en om Göran

13 januari 2007 13:47 | Musik, Politik | 5 kommentarer

När jag arbetade på socialdemokrtiska partistyrelsen, 68an kallad, utsågs jag ständigt att ingå i kommittéer inför julfester och liknande evenemang. Jag utfärdade då bulletiner under pseudonymen Afdelningen för nöjeslif.

Till mina specialiteter som nöjesmedarbetare hörde att författa visor – nya ord till kända melodier – oftast riktade till bestämda personer.

Jag ska ge er ett par exempel, hopsnickrade till julfesten den 19 december 1994 men nog så aktuella ändå.

Jag väntar
Ombudsmännens sång till Mona Sahlin

Text: Enn Kokk (fritt efter Dan Andersson)
Musik: Gunnar Turesson (”Jag väntar vid min mila”)

Jag väntar i min A-sal medan timmarna skrida,
medan kaffet det kallnar i Folkets hus kök.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida.
Hon lovade komma men gick upp i rök.

Medelst omröstning med hjälp av blankett, med olika vetenskapliga svarsalternativ när det gällde nödvändiga egenskaper, utsåg personalen mig till årets julgran.

De som röstade på mig prickade på blanketten för att granen skulle ha följande egenskaper:

* ha ett stiligt grenverk
* vara rund om stammen
* vara gran(n)
* kunna falla med behag
* ha en omvittnad förmåga att sprida ljus omkring sig
* kunna lysa upp små mysiga rum
* kunna glittra
* vara en rikt förgrenad begåvning

Som alltid i sådana här sammanhang, satsade jag till 110 procent på att de som hade utsett mig skulle få full valuta för sina röster.

Eftersom hustrun efter valet hade utsetts till talman och jag därför hade tvingats att, för första gången i mitt liv, anskaffa frack, blev frack, frackskjorta och frackväst, vit fluga samt lackskor min grundläggande julgransutstyrsel. Denna försåg jag med sparsamma julgransprydnader: några lagom glittrande där ordnarna brukar sitta, ett glitterband på tvärs över axeln och magen och så höjdpunkten: julgranskulor fästa i grenen.

Carina Sundling, som bakom scenen hjälpte mig att fästa de senare med säkerhetsnålar, höll inte på att kunna fullgöra sitt uppdrag på grund av skrattanfall.

De senare var dock ingenting jämfört med det vrål som mötte mig, när jag inträdde på scenen.

Efter ett ärevarv runt bland personalen gick jag åter upp på scenen och framförde där följande sång (som för övrigt trycktes i Aktuellt i politiken nummer 50, den 23 december 1994):

Granens sång

Åren med Carl Bildt är slut, slut, slut,
Wibble har vi burit ut, ut, ut.
Persson heter vår profet,
kommer snart med hårt paket.
Det blir inte roligt!

Enn Kokk