Sånger till Sten Andersson

14 januari 2007 18:58 | Musik, Politik | 27 kommentarer

När Sten Andersson fyllde sjutti, den 20 april 1993, fick jag i uppdrag att skriva några sånger till honom. Jag skrev bland annat följande sång, som framfördes av de äldre medarbetarna på partiexpeditionen, de som hade jobbat ihop med Sten under hans tid som partisekreterare; vi kallade oss för Veterankören:

På Sten Anderssons tid

Musik: Nils Ferlin (”På Arendorffs tid”)
Text: Enn Kokk, fritt efter Nils Ferlin och Arnold Bengtsson

På Sten Anderssons tid
då var himmelen vid
och visionerna nära att se.
Varje siffra var halt,
han drog på tusenfalt.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
När han budskapet skulle förkunna,
flydde borgarna ner i en tunna.
Mot en fattig som frös
var han mest generös.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Sextisex blev ett skred.
SIFO-kurvan gick ned,
och Sten Andersson gav oss besked:
Var procentsiffran låg,
var det fiffel och båg.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.
Fast sen rev han i gång Thore Skogman,
och vid ”Storfiskarvalsen” så log han.
Sextiåtta års val
blev en roskarneval.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

Det blev gyllene år.
Men med vågkammat hår
bonde-borgarna gjorde entré.
Det blev hårdare dar
för en arbetets karl.
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Av de löften som oftast förkunnats
hade många sen valet förtunnats.
Ja, dom skar och dom tog,
tills allt flera fick nog.
De´ va´ ingenting särskilt me´ de´.

(Enn Kokk: Sen blev Sten själv socialminister och fick brottas med Kjell-Olof Feldt.)

Nu är allting på sned.
Vår pension ska gå ned.
Vi har knappt råd att gå på café.
Ska det vara så här
med en röd ministär?
Kan ni se något särskilt me´ de´?
Nej, på Asplings tid, då var det annat,
det var innan all utveckling stannat.
PROs stöd var norm
för reform på reform.
De´va´ ingenting särskilt me´ de.

(Enn Kokk: Nu är det borgerlig regering igen, och den skär ner och skär ner. Lagom till sjuttioårsdagen har någon skämtare utsett Sten till överste nedskärare hos socialdemokraterna. Sten tröstar sig säkert med att han snart undkommer genom att gå i pension. Men:)

När du blir sjuttifem
och du blir en av dem
som får vistas på ålderdomshem,
kröns ditt livs karriär
med ett ledarskap där
– ja de´ e´ något särskilt me´ de´!
PRO blir ditt livs mål därföre.
Om ej Arafat har hunnit före.
Fast pensionspengen far,
blir medaljen väl kvar.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.

(Röd fana bärs in, och alla i lokalen ansluter sig till veterankören:)

Nej, vi tar nya tag,
och vi hoppas en dag
att en ljusning i mörkret få se.
Främst på vår barrikad
står Sten Andersson, glad.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Och för rättvisa ska vi då kämpa
och all ruttenhet vill vi bortlämpa.
Så vi slåss, med hans stöd,
bakom fanan så röd.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Vi vår hyllning frambär
med en visa, så här
– den man älskar den agar man me´.
Han är skälm och gamäng,
så han tål nog en släng.
De´ e´ ingenting särskilt me´ de´.
Ingen orreforsvas med tulpaner
finns i fotfolkets firandeplaner.
Röda rosor du får
för ditt hjärta som slår.
Ja, de´ e´ något särskilt me´ de´!

Och så fick han ett jättefång röda rosor.

***

När Sten Andersson fyllde sjuttifem, den 20 april 1998, fick jag anledning att återkomma med en ny visa:

Vid runt åttifem

Musik: John Lennon & Paul McCartney (”When I´m Sixtyfour”)
Text: Enn Kokk

När du blir gammal, tappar ditt hår – säg om tio år –
ska du trappa ner då, bli ordinär,
äntligen bli folkpensionär?
Kommer du då att finnas bland dem
som tas in på hem?
Har du fått nog då, får du nån ro då, vid runt åttifem?

Känner vi dig – och det gör vi visst – finner du det trist
att bara sitta stilla på äldre dar.
Du är en som flänger och far!
Kommer det bara minsta invit,
far du säkert dit,
när Arafat kallar, och om du pallar, än runt åttifem.

Blir det nåt val år tvåtusensju – tio år från nu –
hindras säkert mången, som nu finns här,
av rätt svåra ledgångsbesvär.
Men om så i rullstol, ska han va´ me´,
åka på turné.
Iförd tupé far Sten på turné, fast han är åttifem.

Visan trycktes sen i Aktuellt i politiken nummer 16, den 4 maj 1998.

27 kommentarer

  1. Enn:
    Bara en kommentar; inget svar behövs naturligtvis. Du har gjort din permanentade syn mycket klar. Hade inte tänkt skriva mer politik men…

    …men jag kan inte hejda mig; rimmen bara kommer. Som du har jag författat sånger i femtio år. Hyllningen var en alltför stor utmaning. Sten Andersson och Arafat! Ingenting att vara stolt över. Du behöver inte tillrättavisa mig denna gång; ska hålla det kort och sött. Jag vet att du inte tål kritik av Arafat eller politiska blunder ditt parti i din generation var involverad i. Men – here goes:

    Fortsättning och återblick:

    Ja ni tog nya tag
    trodde säkert en dag
    att en ljusning därför kunde ske.
    Men tyvärr slog det slint
    ifrån er labyrint.
    De’ va’ ingenting särskilt me’de’.
    För om man vandrar med arafattyper,
    man drages in i det ruttna som dryper
    ifrån terrorns mission,
    PLO-korruption
    De’ e’ någonting ruttet i de’.

    Ja, på er barrikad
    gick det bra vara glad
    över mycket ni lyckades me’.
    Men tyvärr finns det de’
    som gick mycket på sne’!
    Det var någonting ruttet i de’.
    För de’ man skicka’ till folket i nö-öd
    gick alltför ofta alls inte till brö-öd,
    men till bomber och stank
    och till Arafats bank!
    Det finns mycket att ångra i de’.

    Hej svejs!

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2007 01 15 3:56 #

  2. Till A-K Roth: Som jag har kunnat konstatera förut: Du har fått Arafat på hjärnan!

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 15 12:56 #

  3. Hej!

    Partiet har inte haft en stark partisekreterare sedan Sten Anderssons dagar. Sten Andersson hade modet att våga kritisera Palme när han gjorde ett ett dåligt framträdande, andra jamade med i hyllingskören, eller viftade på svansen.

    Göran Persson hade handlingsutrymmet att handplocka statsråd och på slutet även partisekreretare, Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog.

    På kongressen 2009 ska det väljas en ny partisekreterare, hoppas det blir en stark person med integritet som slår vakt och värnar om partiet. Under senare år har partiexpeditionen, 68:an blivit för mycket av ett transportkompani.

    Sten Andersson hade som motto: sitt uppdrag ska man ta på största allvar, däremot ska man kunna skrattta och le åt sig själv (fritt översatt).

    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2007 01 15 13:46 #

  4. Till Rustan Rydman: Jo, just den sortens integritet hade Sten Andersson; det är bland annat den jag hyllar.

    Sten är förstås svår att överträffa som partisekreterare, men jag tycker nog, att både Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog, som du nämner, har sina poänger.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 15 14:28 #

  5. Njä, nja, inte direkt. Han var en gangster som andra gangsters. Skyldig till otaliga mord av egna och andra. Det är väl snarare folks naivitet i att sätta sån tilltro på denne jag inte kan förstå. Kan bara anta att du själv inte har några invändningar mot vad denne stod för. Och det är sannerligen bekymmersamt. Du representerar ju i viss mån den politiska linje som hyllade honom.

    Idag firar vi minnet av Martin Luther King i USA. Hans stil beundrar jag verkligen, en bjärt kontrast till he-who-shall-not-be-named.

    Men ”besatt”? Och nu ”på hjärnan”? Var det inte så man bemötte oliktänkande i gamla Sovjet? Vet hut!

    Mvh,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2007 01 15 14:40 #

  6. Till A-K Roth: Marthin Luther King har jag heller inget emot. Tvärt om!

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 15 15:01 #

  7. Hej!
    Sten Andersson spelade i egen division.
    Marita Ulvskog har starka sidor,
    bland stort genomslag i media, en viktig.
    egenskap i dagens mediasamhälle.
    Jag lyssnade till Marita Ulvskog på ett partimöte
    på Södermalm, cirka 5-6 år sedan, gjorde ett bra intryck.
    Mvh
    Rustan Rydman

    Comment by Rustan Rydman — 2007 01 15 16:24 #

  8. Underbart komma överens om något.

    I det andra har naturligtvis jag rätt och du fel eller delvis fel! :)

    MLK har vi i USA hyllat i skolorna på många sätt. Numera hyllar man hans minne genom att ge barnen ledigt från skolan (bra hyllning?) men månaden februari ägnas åt att studera ”black history”. Jag minns att när jag undervisade matematik i high school, så hittade jag på en övning med ekvationslösningar och bokstavskoder. När de kom på rätt svar löd texten ”I HAVE A DREAM”. Som en liten påminnelse om MLK.

    Egentligen har jag – med några uppenbara undantag – bara beundran av det du skriver. Men visst går jag i taket ibland. Bra med opposition och åsiktsfrihet, eller hur?

    BTW, intressant sylta, den estniska. Det sättet har jag aldrig hört talas om, att sitta och dra köttrådarna och göra en trådig sylta. Säkert mycket god men den trådar sig inte i munnen? Hos oss malde mamma köttet till kalvsylta, och det blev mitt jobb som barn att dra köttkvarn. Gissa hur mycket av det möra goda köttet som fann sig till min mage, som oftast fick i sig kött bara på söndagar, ofta någon färs blandat med bröd? Andra åter fnyser åt malet kött i syltan; det ska vara hackat för hand i jämnstora bitar!

    Lev väl,

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2007 01 15 17:36 #

  9. Är inte herr Kokk lite väl bunden till historien inom SAP och missar dagens händelser och kraven på politiker? Kanske blir det så när man vistas hela livet bland likasinnade, både mentalt och fysiskt. Jag är årsbarn med Kokk, uppväxt i ett arbetarhem, fd medlem i SSU, fd medlem i Pappers etc, etc. Enligt min mening förlorade SAP sin ”arbetarsjäl” redan under Palmes och Strängs tid och har sedan dess inte återfått sin betydelse för den svenske industriarbetaren. Varför finner jag inte någon analys av valförlusten på Kokks hemsida? Nu när du själv inte sitter på 68:an och skriver ihop partiets visioner har du ju chansen att kritiskt analysera och tala om för alla socialistiska mediarepresentanter att Göran Persson fullföljde enbart det som Palme och Sträng (senare med benägen hjälp av Malm) startade:
    1. En fullständigt makalös utbyggnad av den offentliga byråkratin med alla dess verk, myndigheter och institut som i sin tur krävde ohemula skattehöjningar och efterföljande inflation och devalveringar.
    2. De lågavlönades skatt höjdes så till den grad att en industriarbetare hade en marginalskatt på 75% år 1977.
    3. De lågavlönade hamnade då i en fullständigt absurd situation och behövde bidrag från staten i olika former. Nu började arbetaren att resa rygg!

    Comment by Lars Rudström — 2007 01 15 22:37 #

  10. Till Lars Rudström: Din kommentar visar bara, att du inte har läst min blogg särskilt mycket. Jag har, från valet och framåt, upprepade gånger kommenterat valutgången, till exempel kritiskt granskat partiledarens beteende i valrörelsen, som så många andra konstaterat att socialdemokratin brast i fråga om jobbpolitiken och även kritiserat bristen på sammanhållande ideologi.

    I fråga om ideologin är säkert inte jag, med mitt radikala vänsterperspektiv, och du själv ense.

    Du gör ett nummer av din SSU-bakgrund och din bakgrund i Pappers. Av dina övriga formuleringar drar jag slutsatsen, att du i det val som var förmodligen röstade på ett annat ”arbetarparti” än jag. Det där som kallar sig det ”nya”.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 16 1:32 #

  11. Å andra sidan kan man ju tycka att dem med det radikalaste vänsterperspektivet har tappat bort det gamla arbetarpartiet.

    Comment by A-K Roth — 2007 01 16 18:49 #

  12. Till A-K Roth: Den som har ett radikalt vänsterperspektiv har alltid arbetarnas – inte nödvändigtvis arbetarepartiets – bästa för ögonen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 17 0:10 #

  13. Ett generellt påstående:

    ”…Den som har ett radikalt vänsterperspektiv har alltid arbetarnas – inte nödvändigtvis arbetarepartiets – bästa för ögonen…”

    Ja, nog kan det väl hända att en med detta perspektiv har arbetarnas bästa för ögonen eller tror att han/hon har det; vad detta i verkligheten resulterar i kan vara vad som helst om det slår slint. Vi är ju människor och vi felar. Vem är det som definierar vad som är det ”bästa” för arbetare? De radikala vänstra som hade så dåligt omdöme att de for omkring i världen och faktiskt hyllade och berömde allsköns tyranner från gamla Rumänien, Östtyskland, Campuchea eller Kuba? Tänkte de på arbetarnas bästa i dessa länder?

    Du såg själv hur det kan gå; har läst om kirunasvenskarnas öde och om hur tvångssteriliseringar fortsatte in på 70-talet – om detta nu är sant.

    Och på den linjen hävdar jag att svenska radikala vänstern precis som andra partier kan fela och har felat grovt i några avseenden.

    Det kanske behövs mer distans för att se somligt? Vi får vänta några decennier kanske.

    Comment by A-K Roth — 2007 01 17 14:27 #

  14. Till A-K Roth: Och vad av allt detta har jag försvarat? Vill du söka sak om detta får du lov att uppsöka någon annan blogg. Eller starta en egen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 17 17:06 #

  15. Inte tror jag du har direkt försvarat något; ibland kan tystnad vara talande nog. Drar mig till minnes att t.ex. en svensk internationell stödorganisation mörkade sin egen undersökning som visade att svenska skattepengar gick dit det inte var meningen att det skulle gå. Vilket ansvar det ledande partiet hade i detta vet jag inte.

    Men det är nog för mycket begärt och orealistiskt att vare sig vänster- eller högerradikala ska kunna vara speciellt självkritiska. Har du kritiserat ditt partis agerande på 60-70-talen har jag missat det. Det vrkar snarare som att du uar stolt och nostalgisk.

    Om att uppsöka annan blogg eller starta egen: Snyft, sosspensionär vill inte veta å kritik från nätan lika gammal arbetarjänta. Enn – anledningen till att jag drivit dessa frågor här är att jag trodde du i egenskap av sossepatriark och sekreterare hade svar.

    Det blir svårt inte kommentera när man ser uttalanden men jag ska försöka.

    A-K

    Comment by A-K Roth — 2007 01 17 20:54 #

  16. Till A-K Roth: Både Rumänien (där jag var i somras) och Cuba har jag kommenterat på bloggen. Försök inte pådyvla mig något jag inte står för! Jag är socialist men en demokratisk socialist.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 17 23:06 #

  17. Ett ytterligare ”dessutom” till Herr Kokk: Jag behöver inte göra ”ett nummer” av min bakgrund. Den är jag stolt över, och framför allt för att jag inte låtit mig bli en av dessa byråkrater som nu i flertalet 4500 tjänstemän dväljs inom Regeringskansliet. Med vad har dessa bidragit till den svenska industrins utveckling?

    Comment by Lars Rudström — 2007 01 18 1:49 #

  18. Hej Enn,

    Läser din blogg med stort intresse. Vi har haft en diskussion på jobbet om´vilka det var som satte dit Mona förra gången internt i partiet. Det var ju inte så att Expressen plötsligt kom på att hon hade betalningsanmärkningar hävdar vi. Skulle vara kul att höra om detta är skrönor eller har en verklighetsbakgrund att Göran P mfl intrigerade?

    /C-J

    Comment by C-J Lundqvist — 2007 01 18 11:03 #

  19. Till C-J Lundqvist: Som du vet, har Mona Sahlin verkligen inte varit mitt förstahandsval, varken då eller nu.

    Att delta i intriger ligger däremot inte för mig. Under mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen lierade jag mig aldrig någonsin med någon person eller gruppering – vilket väl är en av förklaringarna till att jag överlevde där så länge.

    Eftersom jag höll mig borta från intrigmakeri och folk visste om det, fick jag ofta inte ens veta, vad som pågick. Den teori du lanserar har jag således aldrig ens hört talas om.

    Lustigt nog blev jag så sent som i går uppringd av en journalist, som hade snappat upp en intrig från den rakt motsatta sidan. Inte heller i det fallet kunde jag leverera någon bekräftelse (inte heller någon dementi).

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 18 11:52 #

  20. Men du själv kallar ju din syn ”radikalt vänsterperspektiv”, och det ganska ofta. Vad har jag missat? Menar du att radikala vänstern alltid har stått fast bakom demokratisk socialism? Och vad är skillnaden mellan socialism och socialdemokrati?

    Under alla år i USA har jag lite självsäkert (detta med självsäkerheten får man kanske med modersmjölken i Sverige :) ) beskrivit svenska socialdemokratien som icke-socialistisk. Typ: ”Sverige är inte socialistiskt; det är socialdemokratiskt; det finns ju ‘free enterprise'”. Detta hade min egen far sagt och han var med från början. Blev tom hyllad vid begravningen av några som kom, gjorde honnör och kallade honom ”kamrat —-ström”.

    För övrigt hade jag inte nutidens Rumänien i tankarna. Det var det forna styret under Ceaucescu och så förstås röda khmererna, Östtysklands m.fl. diktaturer svenska extremvänstern sägs ha haft samröre med, jag hade i åtanke.

    Nej, jag tror nog inte detta är rätta sajten att få några svar eller någon kritisk återblick på eventuella forna misstag. Jag har gjort fel som drivit på. Du kanske har förslag på andra i ”innekretsen” som har förmågan till självkritik? Eller så får man vänta tills det kommer ut i arkiven. När man själv är under jorden.

    Comment by A-K Roth — 2007 01 18 13:07 #

  21. Tack för svar ! Trodde inte det heller. Men det skall bli intressant att följa de kommande veckornas debatt. När 73% av webbläsarna i aftonbladet tycker att hon inte är rätt (ok ingen korrekt MU men ändå) borde det vara ett svårslaget rekord i mått av uppförsbacke. Men fyra år är ju förstås en evighet i politiken.
    hlsn,
    C-J

    Comment by C-J Lundqvist — 2007 01 18 18:03 #

  22. Till A-K Roth: Även jag avsåg Ceausescu. Vad du inte tycks ha klart för dig är att du har att göra med en av socialdemokratins mest militanta antikommunister. Jag har publicerat en rad småskrifter och flera böcker, riktade mot kommuniseterna och kommunismen, inklusive de nu desto bättre fallna diktaturerna.

    Jagär är en demokratisk socialist.

    Kan du inte sluta upp med dina okunniga kommentarer!

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 19 0:30 #

  23. Det du skrivit utanför denna blogg är jag tyvärr inte medveten om eftersom jag inte känner till alla som är ”världsberömda i Sverige”. Men borde inte en militant antikommunist inom partiet ha ställt sig emot samröre med KGB’s och Ceausescos protegé, den person du tror jag fått på hjärnan? Din antikommunism kanske kom lite senare?

    All information som fanns om den som av somliga kallas den moderna terrorismens fader borde ha stoppat Sverige och andra västländer från att stödja honom och hans organisation. Men man spelade rakt in i deras händer. Men vill man inte se så vill man inte. Och detta är ingen drapa!

    Jaja, jag ska sluta. Detta leder ingestans.

    Comment by A-K Roth — 2007 01 19 7:29 #

  24. Bara en liten kommentar till C-J Lundqvist: om du på fullt allvar tror att ”ABs nätläsare”, dvs de som har möjlighet att surfa på nätet på dagtid, i någon som helst mening representerar svensk opinion råder jag dig att tänka om. Enligt samma nätläsare hade moderaterna egen majoritet i välja5rkåren i september, 86 procent tyckte att Bildt var en mycket bra urikesminister i oktober och nära 70 procent hoppades att borgarna skulle vinna valet. Däremot finns det mätningar av den riktiga väljaropinionen, ex.vis från SIFO i veckan, som visar Mona S är en populär och omtyckt politiker – om än omstridd.

    Comment by Mats — 2007 01 19 10:33 #

  25. Till A-K Roth: Det du säger att du inte kan känna till finns här på bloggen. Under ”Om Enn Kokk” hittar du de pamfletter och böcker mot kommunismen jag har publicerat, med utgivningsår och allt. Tyngdpunkten i utgivningen ligger på tidigt sjuttiotal, då ju Sverige (och även många andra länder) drabbades av en ny våg av revolutionära rörelser.

    Hur du ens kan komma på idén att försöka bunta ihop mig med Ceausescu & co är helt obegripligt med tanke på till exempel den recension jag helt nyligen publicerade av Sandra Kalnietes bok. Också Olof Palme, Sten Andersson med flera – jag kände dem väl och har koll på vad de har sagt och skrivit – var samtidigt demokratiska socialister och antikommunister.

    Försök att förstå: du är ute och cyklar!

    Åter igen: starta gärna en egen blogg för dina myter och manier. Jag lovar att aldrig någonsin lämna någon kommentar, hur befängda dina utsagor än är.

    Comment by Enn Kokk — 2007 01 19 12:03 #

  26. Vill bara instamma med Mats. Mona har stod.

    Och dessutom vill jag inflika att jag ar trott pa att socialdemokraternas partiledarval behandlas som Sveriges presidentval (ok liten overdrift). Det ar faktiskt vart val, var partiledare. Sjalv ar jag socialdemokrat fran Skane, och dar ar det enligt media INGEN som stodjer Mona. Konstigt, jag gor ju det (aven om Jamtin var mitt forstahandsval).

    Comment by Catti — 2007 01 21 11:38 #

  27. Tack för info som hjälper en del att förklara din inställning men som fortfarande inte förklarar somligt agerande, ett agerande som kanske satte en kurs som verkar följas än idag.

    Jag får nog hitta svar på annan plats, t.ex: En bok om Olof Palme av en Claes Arvidsson som kommer ut i dagarna: MED VERKLIGHETEN SOM FIENDE.

    Som C.A. själv skrivit om sin bok i SvD,

    ”…Under arbetet med min bok Olof Palme – Med verkligheten som fiende har jag bl a slagits av motsägelsefullheten i hans person och politiska liv. Jag tänker inte på överklassbakgrunden, utan på att han både var vänsterintellektuell och kommunistjägare. Eller på fredspolitiken och den hemliga alliansen med USA och Natoländer. Han var en exceptionell politiker i en exceptionell tid…”

    Det är liknande du också har fört fram.

    Nästa citat närmar sig mina frågor:

    ”…Utrikespolitiskt spelade Palme i ett fält mellan stormaktsblocken. Han agerade dörröppnare för Ho Chi Minh, Yassir Arafat, Fidel Castro och Daniel Ortega. Han gav också politiskt och materiellt stöd till avkolonialiseringen av Södra Afrika. Tyvärr rymdes inte krav på demokrati i Palmes neutralism. Resultatet blev därefter. Ett svek, tycker jag…”

    Det blir nog intressant läsning. Goda insatser och dåliga.

    Att Sverige under Palme och Andersson agerade dörröppnare för Arafat verkar klart. Andersson gjorde mer än öppna dörren; han gick hand i hand – bokstavligen – och arbetade hårt för att få Arafat accepterad. Ingen borde ha fallit för det; man visste vad han stod för.

    Annan intressant läsning är det som en f.d. chef för information under Ceausescu, Mihai Pacepa, har tecknat ned, bl.a. en artikel jag läst i Wall Street Journal. En bok av samma författare, ”Kremlin Terrorists” beskriver hur Arafat och PLO skapades och lanserades under kalla kriget.

    Med tanke på vad PLO stod för kan jag bara dra slutsatsen att svenska ledare var lurade eller att de medvetet spelade med somligt i kommunistblocket – trots att de var antikommunister. Om du själv har skrivit kritiskt om Arafat och Sovjets och Rumäniens roll i lanseringen av PLO har jag missat det. Men annars verkar du mest defensiv när kritik av Arafat kommer. Det är sannerligen dags att Sverige gör upp med sitt förflutna i denna instans också.

    Somliga som var entusiastiska för khmer rouge kom till sans och ändrat ton efter ett tjugiotal år. Hur länge kommer det att ta innan man gör upp med detta förflutna?

    Kan bara ana hur välkommet detta blir. Inte se, inte höra, inte tala något ont om Arafat är tydligen det som gäller.

    Comment by A-K Roth — 2007 01 22 6:02 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^