Bo Söderstens kvinnor

Ibland har jag funderat över om Bo Södersten blev så där konstig, när han föll för Birgit Friggebo. Men så extrem är hon ju inte. Han är mycket värre.

Annars gick det mycket kvinnohistorier om Bo Södersten redan på den tiden då jag, i början av 1960-talet, lärde känna honom. En då frekvent visste att berätta, att han en del av sommaren tillsammans med sin skoter tog in på ett gotländskt pensionat, känt för att hysa många ensamma kvinnor på så kallad husmoderssemester.

Enligt denna historia sågs han, var och varannan dag, förvinna med skotern bland sanddynerna, alltid med en ny husmor bak på skotern.

Södersten putsade väl själv på den här auran, när han 1962 gav ut novellsamlingen ”Övertygelser” (Bonniers). Jo, han har faktiskt publicerat sig skönlitterärt också. (För övrigt kan jag inte längre hitta mitt exemplar, när jag letar i bokhyllan. Vem i helvete har lånat boken och inte lämnat igen den?)

Jag recenserade boken under min tid som redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets Libertas, på avdelningen Orientering. Kort om böcker, i nummer 3 1962:

Söderstens kvinnor

Laboremiten, tidenredaktören och nationalekonomen Bo Södersten har debuterat skönlitterärt med novellsamlingen ”Övertygelser” (Bonniers). Boken är en av vårens mest utskällda, i många avseenden med berättigande. Stilen är i allmänhet långt under nivån på Söderstens ofta lysande artikelprosa. De erotiska skildringarna är stereotypa och andas en viss kyla. De enda, som kan ha någon glädje av dem, är förmodligen studentpolitiker av generation Södersten; uppsalamiljön finns där och Laboremus och studentdebatterna.

Eftersom andra redan har stått för utskällningarna, ska jag försöka koncentrera de få rader jag har till mitt förfogande på några positiva sidor. Om man vågar datera novellerna efter de tidsuppgifter, som finns i dem, har Söderstens skönlitterära prosa utvecklats till det bättre med åren. I novellen ”Övertygelse”, i mitt tycke samlingens bästa, finns till exempel rätt aktuella yttranden om Castro, medan en del av de dåliga novellerna i uppsalamiljö uppenbarligen i tid ligger nära Söderstens egen studietid i staden.

Bäst är Södersten, när han tangerar det politiska, eller vad som i titeln kallas övertygelser. Novellen ”Det höga ämbetet”, en studie i makt med kyrklig bakgrund, hör hit, likaså den tidigare nämnda ”Övertygelse”. I ”Övertygelse” lyckas Södersten också göra det erotiska temat intressant. Här blandas erotiken med något, som man skulle kunna kalla klasskamp; novellens erotiska erövring har samtidigt ett politiskt innehåll. Man skulle kunna tala om politisk förförelse.

Enn Kokk

Bo Södersten försöker ärerädda Augusto Pinochet

På Expressens Sidan 4 (11 december 2006) försöker Bo Södersten, för övrigt inte för första gången, ärerädda Chiles förre, just avlidne diktator Augusto Pinochet. Pinochet räddade Chiles ekonomi, lyder rubriken.

Inte så att Södersten direkt försvarar Pinochets mördande. Men han menar, att Pinochet räddade Chile ur en djup ekonomisk kris och att den ekonomiska återhämtningen senare la grunden till återinförandet av demokratin. Det, menar Södersten, är förklaringen till ”att Pinochet för många chilenare framstått – och framstår – som mannen som räddade Chile i en ödesstund”.

Artikeln slutar så här:

”Augusto Pinochet gick bort i stillhet. Hur han kommer att dömas av historien är kanske i dag för tidigt att uttala sig om.”

Hå hå ja ja!

Bo Södersten hyllades en gång i tiden av min generation laboremiter som en radikal nationalekonom ur den något äldre generationen.

I min bokhylla har jag, från en så sen tidpunkt som 1970, den av Södersten redigerade antologin ”Svensk ekonomi” (Rabén & Sjögren), försedd med följande dedikation:

”Till Enn Kokk
med socialistisk hälsn
Bo S”

En privat nobelmiddag

I TV ser jag utdelningen av nobelpriset i Konserthuset. Som vanligt är jag mest intresserad av litteraturpristagaren, inklusive talet till litteraturpristagaren. I år gör Horace Engdahl en elegant avrundning på turkiska. Hur god vet jag inte, men jag ser att Orhan Pamuk och, nere på parkett, hans dotter ler vänligt.

Birgitta kommer hem från Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna, först när prisutdelningen är klar. Då är jag klar att servera vår privata lilla nobelmiddag.

Den här seden är tämligen ny för oss, inte bara för att vi inte längre bjuds in till nobelfesten. Vi skulle nog inte ha kommit på idén med nobelmiddag hemma själva, men vi upptäckte, att vår dotter Kerstin hade infört den här seden i sitt hem, tyckte att det var kul och apade efter.

Så det här var vad jag bjöd hustrun på i går:

Till förrätt avocadohalvor med en röra bestående av gräddfil, pepparrotsvisp och mjukost med rökt ren plus bitar av hamburgerkött, alltsammans garnerat med persilja.

Till huvudrätt skulle jag gärna ha valt gås eller kalkon, men det är ju hopplöst att laga något så stort för bara två personer. Alltså kompromissade jag: tog en färsk gödkyckling men lagade den efter ett modifierat estniskt recept på ugnstekt gås. Jag dränkte kycklingen i lime invändigt och utanpå och saltade (Seltin) och pepprade (rikligt med svartpeppar) den utvändigt och invändigt. Under och inuti la jag också en klick smör. Sen späckade jag den och omgav den med torkade katrinplommon och klyftor av äpplen från Öregrund. Detta stoppade jag i ugnen, 250 grader, tillsammans med stora, skalade potatisar, penslade med olja och kryddade med Seltin och paprikapulver. (För att sära på kycklingen och potatisarna, hade jag den förra i en mindre form, placerad i en större, där potatisarna ugnsbakades.) Under tillagningen vände jag också kycklingen, när ovansidan hade fått färg.

Till detta serverade jag en flaska Rioja, Baron de Ley, Reserva 2001, ett mycket gott vin till rimligt pris.

Framför TVn – vi såg på utsändningen av nobelfesten – serverade jag sedan efterrätten, en äppelkaka gjord efter ett estniskt recept på rabarberkaka.

Den här äppelkakan görs i två steg.

Först gör man ett pajskal. Jag gör oftast en dubbel sats, men det här är grundreceptet till bottendegen:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
några rivna bittermandlar samt rivet citronskal.

Rör smör och socker poröst. Blanda i ägg och sen mjöl och riven bittermandel och rivet citronskal – smakämnena är viktiga; de ger den här äppelkakan karaktär. Smeten breds ut till minst en halv centimeters tjocklek i en smörad form eller plåt. Grädda i 175 graders ugn i minst 5-6 minuter – pajskalet ska börja ta lite färg.

Pajskalet fyller man sen med med äppelfyllning och sockerkaksdeg.

Till äppelfyllning:

Skalade och urkärnade äpplen, gärna syrliga, i antal som räcker till att rikligt fylla det pajskal/den form du använder
Socker och rikligt med kanel blandas – blandningen ska räcka till att ordentligt smaksätta äppelklyftorna.

Fördela äppelklyftorna jämnt över hela pajskalet och strö över blandningen av socker och kanel. Häll sockerkaksdeg över alltsammans:

Till sockerkaksdeg:
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar vetemjöl

Rör äggulor och socker poröst, tillsätt vetemjölet och sist de uppvispade äggvitorna. Häll detta jämnt över äppelfyllningen. Grädda i 175 graders ugn i 15-20 minuter eller tills ytskiktet har börjat ta färg.

Servera med vispgrädde.

***

Den som är nyfiken på mina erfarenheter av riktiga nobelfester hänvisar jag till sökfunktionen: sök efter rubriken Om nobelfester.

ODs Caprice 2006

Som alla som läser den här bloggen vet, är jag och min hustru hängivna musikvänner; Birgitta har bland annat varit ordförande för Sveriges körförbund, landets näst efter idrotten största folkrörelse.

Här i Uppsala har vi några av Sveriges yppersta körer. En av dem är manskören Orphei Drängar, OD.

I lördags kväll var vi på deras Caprice i en knökfull universitetsaula. En Caprice bjuder på överraskningar; programinslagen, allra minst gästartisterna, är inte kända i förväg – man får heller inget program.

Den här Capricen var jätterolig från början (spermierna) till slut (änglarna). Som röd tråd hade den alltså livskurvan: sångliga delavsnitt ägnades barndomen, ungdomen, lumpen, medelåldern och ålderdomen. Så här kul var det länge sedan jag hade på en konsert.

Som sammanbindande (och livsförloppet framåtdrivande) länk fungerade en av gästartisterna, Wille Crafoord, som rätt många i publiken, Willes insatser för den moderata valsegern till trots, varken tycktes känna igen eller känna till. Hur som helst, han gjorde ett rejält jobb, som vanligt som en musikalisk kameleont; det enda som stör mig lite är att han ibland försöker vara en corneliskopia.

Men den som, framför alla andra, fick publikens ovationsartade jubel var Henrik Dorsin. Flera av hans nummer, uppbackade av OD, var helt sanslösa: från den inledande snapsvisan till allsången ”Heja Sverige” på ”Rule Britannia” – denna lagomhyllning till fosterlandet kommer att skrålas i många uppländska syrenbersåer nästa midsommar. Många – bland dem jag och Birgitta – känner till Henrik från till exempel TV4s ”Parlamentet”. Men inte visste vi vilken sånglig begåvning den här mannen också har! Han demonstrerade den framför allt i sin långa, fullkomligt suveräna operaparodi. Vid middagen på slottet efteråt sa vi det också till honom själv.

Ett minnesvärt nummer stod dirigenten, Robert Sund, för: Han aviserade, under publikens ljudliga protester, sin avgång. Den muntliga deklarationen följde han sen upp med att solo (!) sjunga en passande beatlesklassiker, John Lennons och Paul McCartneys ”When I´m 64″:

When I get older, losing my hair, many years from now,
Will you still be sending me a Valentine, birthday greetings, bottle of wine?
If I’d been out ’till quarter to three, would you lock the door?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Hmm——mmm—mmmh.
You’ll be older, too. Aaah, and if you say the word, I could stay with you.

I could be handy, mending a fuse, when your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside, sunday mornings, go for a ride.
Doing the garden, digging the weeds, who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Every summer we can rent a cottage in the Isle of Wight, if it’s not too dear. We shall scrimp and save.
Ah, grandchildren on your knee, Vera, Chuck, and Dave.

Send me a postcard, drop me a line stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say, yours sincerely wasting away.
Give me your answer, fill in a form, mine forever more.
Will you still need me, will you still feed me, when I’m sixty four?

Han ackompanjerade sig själv på flygeln, upplyst av en stor elkandelaber. För att göra texten ännu mer personlig fogade han in namnen på sina egna barnbarn. Inget öga var torrt.

Men sen kom ODs conferencier in och meddelade torrt, att Robert även fortsättningsvis var välkommen på repetitionerna; det behövdes alltid folk som kokade kaffe.

Efteråt var det, om man hade betalt för det också (och det hade min hustru gjort), Stor-OD med galamiddag i Rikssalen på Uppsala slott: laxrulle med färskost och räkor plus löjromsdressing och dilltoast, vitvinsmarinerad lammfilé med dijonsås, ugnstekt potatis och grönsaker samt chokladtårta med hallonsås och vaniljcurd – det senare måste förstås en diabetiker som jag avstå från. Till förrätten drack vi Slottskällans pilsner och årets julsnaps, Gripsholms aquavit, till huvudrätten förstås ett rött vin, 2004 Compolieti Ripasso, Luigi Righetti, Valpolicella, Italien. Det som serverades till efterrätten, El Candado PX Sherry, A R Valdespino, Jerez de la Frontera, Spanien, kunde jag bara smutta på; det var alldeles för sött för mig.

Det som sjöngs till snapsdelarna går knappast att beskriva i ord för den som aldrig har ätit middag med gäster, som består av en manskör och många tidigare medlemmar av kören. Skönsången fortsatte sedan under hela middagen och avslutades med Stor-Glunten.

En av höjdpunkterna under Stor-OD var som vanligt Hans Dalborgs middagstal. En mer spirituell talare får man leta efter.

Tacktalet, också det hörvärt, hölls av nya kulturministern, Lena Adelsohn-Liljeroth, som trots sin partitillhörighet inte drog sig för att skämta om TV-licenser. Under middagen och under kaffet och cognacen efteråt pratade vi mycket med Jan-Erik och Cecilia Wikström, med Jan-Erik, som nu tar över ordförandeskapet i kulturnämnden, bland annat om situationen för kulturpolitiken i Uppsala efter valet. Jag vill inte vara indiskret om det konkreta innehållet i samtalet, men det är väl ingen hemlighet, att Jan-Erik, redan före valet, har haft sina tvivel om det moderata samlingsparti, som nu helt dominerar högeralliansen i Uppsala.

Under middagen pratade Birgitta – som satt bredvid dem – med Folke Alin och Cecilia Rydinger Alin samt med Robert och Margareta Sund, som satt mitt emot. Vid kaffet och avecen hamnade vi vid samma bord som Hans Dalborg samt Lena Adelsohn-Liljeroth och Ulf Adelsohn; vi känner båda paret Adelsohn sen åratal:Birgitta har haft Lena som ledamot i Nordiska museets nämnd. Jag var som journalist med på den moderatstämma, som valde Ulf till partiledare och satt vid samma bord som han vid presslunchen efteråt. Jag minns fortfarande hur Ulf – en glad skit – uttryckte sina känslor över vad han just hade varit med om: ”Jag känner mig som ett utsketet äpple.”

Vi stannade tills dansen började och dansade under de första låtarna, bland annat ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men det var inte samma tryck i dansmusiken den här gången, som när Phontrattarne spelar; de är ju upptagna på annat håll. Vi måste också hem och lägga oss: Tidigt på söndag morgon skulle Birgitta åka till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Dalarna.

Hon kommer hem i kväll, lagom till nobelmiddagen i TV. I år lagar jag vår variant av den.

Söndagens, nobelfestdagens, stora ettabild i Upsala Nya Tidning föreställer för övrigt min hustru, förra talmannen Birgitta Dahl, klädd i den röda sidenklänning hon hade vid nobelfesten 1998 – tyget är köpt i Chinatown i New York, och klänningen är sydd av min landsmaninna, skräddaren Aino Kastberg, som har sytt de festklänningar Birgitta inte har sytt själv.

Bilden är tagen i universitetets trapphall före Capricen. Den blev sista biten i ett bildreportage på hela fyra sidor i dagens UNT.

På ettabilden syns även jag, iförd pingvinskrud.

***

PS. Vid Capricen och den efterföljande middagen lyste som vanligt den nuvarande landshövdingen i Uppsala med sin frånvaro, trots att han bor i slottet. Han hör givetvis till de inbjudna. Enligt ett rykte jag har hört genom en ledande ODit, ska det bero på att han i början av sin landshövdingekarriär i Uppsala var med på ett Stor-OD men blev stött, när han inte fick sitta bredvid den vid detta tillfälle närvarande drottningen. Då ska man komma ihåg, att det inte är landshövdingen som är värd vid middagen, även om den hålls på Uppsala slott.

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

När vi i fredags kväll gick mot Domkyrkan, fanns där en jättekö nästan ända ner mot S:t Erikstorg. Det är många – många av dem är förstås föräldrar, syskon och andra anförvanter – som vill vara med om musikklassernas traditionella luciakonsert. Vi behövde dock inte bekymra oss: Vi hade fått reserverade platser längst fram i kyrkan. Det senare handlar inte om att ”fint” folk, till exempel den före detta talmannen, särbehandlas. I Birgittas fall är inbjudan ett tack för att hon här om året genom lobbying i vårt eget parti spelade en viktig roll för att lösa lokalfrågan för musikklasserna.

Varken hon eller jag har några egna intressen i den här frågan. Vi tycker bara, att musikklasserna spelar en viktig roll, bland annat som påfyllare nerifrån i åldrarna, i Uppsalas kulturliv. Musikklasserna är också ett exempel på rimlig och positiv valfrihet inom den kommunala skolans ram – det ska inte behövas privatskolor för att gå de elever till mötes, som vill fördjupa sina kunskaper i musik. I det kulturpolitiska program kulturnämnden utarbetade och som antogs av fullmäktige, har vi, på socialdemokratiskt initiativ, till och med velat utvidga verksamheten till kulturskola. Vi får väl se hur det blir med det nu…

Redan innan man ens skymtar det enormt långa luciatåget, stiger tonerna av ”Sankta Lucia” upp mot Domkyrkans gotiska valv: studsar där, så det nästan låter som kanon. Men det är inte fråga om kanon, däremot stämsång. Och så skrider luciatåget fram i två separata led längs kyrkans väggar, förenas nere vid ingången till dubbla led och vandrar upp igen genom mittgången, de äldre eleverna försedda med levande ljus, de yngre med elektriska.

Musikklasserna sjunger under ledning av David Anstey och Gunnel Haulin. I huvudsak utan ackompanjemang men med mindre orgelinslag av Lars-Göran Angsten.

Programmet är långt och innehållsrikt, 23 sånger om jag har räknat rätt. Någon enstaka Christmas carol – men mest är det sånger ur den svenska och nordiska traditionen, många av dem förstås lånade utifrån och införlivade i vår sångskatt. Allt man kan vänta sig finns där: olika varianter av luciasånger och staffansvisor. Adams ”Julsång” (med Lars Arvidson som solist). ”Jul, jul, strålande jul”. Och så ”Stilla natt” och andra julpsalmer.

Som församlingssång användes ”Nu tändas tusen juleljus”. Jag kan tänka mig att sjunga med i första versen:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens mörkblå rund.

Men sen kommer allt det där jag inte tror på, i tredje versen dessutom ”Du stjärna över Betlehem”, som i dagens värld väcker känslor av kluvenhet.

Trosmässigt känns det egendomligt, men jag är ju uppvuxen med det här kristna arvet, kan till och med psalmerna utantill efter alla dessa år. Och så är det vackert. Och i minnet kan jag förnimma doften av våta yllevantar i vinterdunklet före jul i Nylands skola, Njurunda.

Ett kulturarv är det här onekligen.

Vad har arbetarrörelsen gjort av sitt kulturarv?

Melodikrysset nr 49

I dag började det relativt enkelt, vilket är bra, eftersom det ger ledbokstäver. Orup sjöng ”Med dig i mina tankar”, och Evert Taubes litterära figur var förstås Rönnerdahl.

Och för att fortsätta med enkla klassiker: Povel Ramels ”Underbart är kort” var lätt att identifiera, liksom en låt som jag associerar till Harry Brandelius, ”Ungmön på Käringön”, även kallad ”Fiskargubben”, vilket förstås skulle ge verbet fiska. Ytterligare ett exempel är Gunnar Wiklunds svenska tolkning av en Jim Reeves-låt, ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”) – den som uppfann telefonen var ju Graham Bell. Och ännu enklare var det att identifiera Owe Thörnqvists ”Kom och titta här”, som har handlingen förlagd till en skola.

Lite förvirrande var det att höra Inger ”Pippi” Nilsson sjunga disco (”Keep on Dancing”). Men visst var det hon, och hennes rollefternamn var då förstås Långstrump.

Det finns artister, som man känner igen på rösten. En sådan är Lill Lindfors, som här sjöng ”Gör mig lite levande” tillsammans med textens upphovsman, poeten Jacques Werup. En annan är Willie Nelson, han med ”On the Road Again”.

Dagens klassiska kompositör var Wilhelm Peterson-Berger, förkortad PB. Jag har honom i skivhyllorna men har inte lyssnat på honom på länge. Men eftersom musiken sas illustrera något ur växtriket, bör det ha varit ett stycke ur ”Frösöblomster”.

Sist de tre frågor, som vållade mig någon huvudbry.

Jag hade inga svårigheter att komma på, att det var Laleh som sjöng ”Unga pojkar och äldre män”. Men eftersom jag aldrig läser kvällstidningarnas nöjessidor och skvallerbilagor, har jag ingen aning om vad hon ska vara bra på att göra. Jag kom dock fram till att det måste vara sy. Se kommentarer!

Detta bekräftades sedan, när jag googlade efter vem som kunde tänkas ha gjort ”Back In Baby´s Arms” och själv föreslog Patsy, eftersom jag hade P och T och, sannolikt, SY. Jo, Patsy Cline har gjort den här låten. Men jag måste tillstå, att jag varken har minnen av henne eller av låten.

Slutligen filmmusikfrågan, och där vill jag understryka, att mitt svar är en gissning – jag har ju för övrigt tidigare bekänt, att jag är rätt usel på TV-signaturer och filmledmotiv. Det skulle vara musik ur en relativt modern skräckfilm, och jag hade N och R, så här gissar jag på att musiken kom från ”När lammen tystnar”. Jag har filmen i huset i Öregrund, men det skulle inte hjälpa om jag hade den här, i lägenheten i Uppsala, eftersom jag inte längre kommer i håg, hur musiken lät, som Eldeman spelade.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Grön musik

Martin Kjellin, miljöpartist som nu lämnar kulturnämnden i Uppsala, har skickat följande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina bloggläsare:

Hej!

Vid ett gruppmöte för några månader sedan, där bristen på nutida politisk musik diskuterades, lovade jag att jag skulle spela lite grön politisk musik för er. Naturligtvis har jag lyckats glömma bort det gång på gång sedan dess, vilket jag nu tänkte försöka kompensera. Jag vill därför tipsa om Den förlorade generationen, ett band som spelar ”grön progg” och som jag själv har gjort några smärre inhopp i. En av centralfigurerna i bandet är för övrigt Niclas Malmberg, som ni alla torde vara mer eller mindre bekanta med i rollen som miljöpartistiskt kommunalråd.

Alla bandets låtar finns för avlyssning och nedladdning (”alla rättigheter serverade”) på adressen dfg.rosnix.net. Från den senaste skivan ”Tillväxten eller livet” kan jag särskilt rekommendera ”Lösningen på alla problem”, som kommer med en dos sund tillväxtkritik, ”Facklåten”, med ett queert perspektiv på tillvaron, och ”Alla”, som sätter asylpolitiken i fokus. Samtliga anbefalles varmt till alla röda nämndkamrater.

Mycket nöje och dito eftertanke!
/Martin

Feminismen gör framsteg i Uppsala

I dagens UNT (7 december 2006) presenteras de av högeralliansen utsedda nämndordförandena.

Av sammanlagt 18 nämndordförande är inte mindre än tre (3) kvinnor.

Feministiskt Initiativ, som stal röster från det förlorande vänsterblocket, kan nu konstatera, att partiet också i Uppsala har bidragit till dessa fantastiska framsteg för feminismen.

Om tomten och Fidel Castro

Mikael Söderlund, moderat stadsbyggnads- och trafikborgarråd i Stockholm, har dels skrivit brev till SVTs chef Eva Hamilton och klagat på att årets julkalender har ifrågasatt tomtens existens, dels anmält TVs temalördag om Fidel Castro till granskningsnämnden.

Julkalendern om LasseMajas detektivbyrå brukar jag se – jag gillar den. Temalördagen om Castro har jag inte sett, så om det programmet har jag ingen berättigad uppfattning.

Men en hemsk tanke slår mig: Tänk om tomten finns och i själva verket bor på Cuba och – tänk på skägget! – heter Fidel Castro.

Hur tänker Mikael Söderlund hantera det?

Bara svenska och norska serier i DN

Jag är, som ni vet, en hängiven serieläsare. Varje dag läser jag samtliga serier i de tre tidningar vi prenumererar på (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning), dessutom i Aftonbladet och Expressen som vi dagligen köper. Jag läser därutöver serietidningarna Earnie, Kalle och Hobbe, Larson, Nemi, Pondus och Rocky; jag köper lösnummer för att jag gillar att göra så – naturligtvis vore det billigare att prenumerera, men jag bejakar mina irrationella drag.

Morgontidningarna och därmed serierna i dem läser jag vid ett utdraget morgonkaffe efter frukost – jag är ju pensionär, bevars. I morse, när jag läste serierna i DN, slog det mig, att DN faktiskt inte har en enda amerikansk serie.

De enda utländska serierna är två norska, Lise Myhres ”Nemi” och Frode Øverlis ”Pondus”. Eftersom jag köper serietidningarna Nemi och Pondus, har ni väl redan listat ut, att jag gillar de här serierna. ”Nemi”, inte för att jag står hennes livssyn nära, men det är roligt att få inblick i hennes Goth-värld. ”Pondus” för att den är en modern motsvarighet till gamla tiders familjeskämtserier. Även den här seriens stereotyper – Pondus´ fanatiska uppslutning bakom Liverpool, kompisen Jockes ständiga uppraggningar (under påverkan av öl och andra starka drycker) av den enda kvinnan hemskare än den andra (han är dock numera sambo med son) – är mig personligen främmande, men de är roliga, på ett groteskt sätt till och med realistiska. (Ännu mer groteska är Jockes mamma och hans tyske styvfar.)

En svensk motsvarighet till de här serierna är Martin Kellermans ”Rocky”. Den har jag ett lite mer ambivalent förhållande till: Den är i sina bästa stunder en rolig och pricksäker kartläggning av en generation och dess beteenden (barrundor, attityder, sexuella relationer), vilka inte är mina. Men jag retar mig också på till exempel den drogliberalism och den brist på moral den ibland ger uttryck för. Ibland känns den också monoton.

Jan Romare, som förekom som serietecknare redan i gamla Folket i Bild, har egen plats på DNs seriesida. Just nu går hans ”Himlens änglar”, en utmärkt serie som på ett fyndigt sätt varierar ett begränsat tema. Ännu mer förtjust är jag i hans fortsättningsdeckare ”Slim Smart”.

Den allra bäsa dagliga serien i DN är Ulf Lundkvists suveräna ”Assar”, som bland annat utmärks av att den förrymde korven Assar rätt sällan förekommer i handlingen. Men där finns andra återkommande figurer, goda så väl som onda: Tyrone, som – även om han har svurit kålrotseden – kanske inte kan kallas superhjälte men väl under namnet Bimbo är brottets fiende nummer ett, hans ständige fiende Razor (han som stjäl Trocadero hos handlar Andersson och ständigt säger ”bryna, fjässa, nuppa, sponken”), den bottenlöst onde Baron Bosse, TV-producenten och reklammakaren Elof Öman och andra. Alltsammans utspelar sig i Nollberga, en spegel av hela det lantliga Sverige. Till det jag alltid fascineras av i den här serien är Ulf Lundkvists förmåga att ständigt blanda bort korten: historien börjar på ett sätt, men sen glider den plötsligt in på ett sidospår, och så har man efter ett tag totalt glömt bort hur det hela började.

Slutligen har DN avdelningen Gästserien med plats för nya svenska serietecknare. Lovvärt – men kvalitén växlar naturligtvis.

Om jag finge önska mig någon gammal DN-serie tillbaka, vore det, utan någon som helst konkurrens, Marten Toonders nästan oöverträffade ”Tom Puss”. Dess olika avsnitt skulle jag oavbrutet dagligen vilja läsa, om och om igen, fram till dess att jag dör.