Luciakonsert med Uppsala musikklasser

När vi i fredags kväll gick mot Domkyrkan, fanns där en jättekö nästan ända ner mot S:t Erikstorg. Det är många – många av dem är förstås föräldrar, syskon och andra anförvanter – som vill vara med om musikklassernas traditionella luciakonsert. Vi behövde dock inte bekymra oss: Vi hade fått reserverade platser längst fram i kyrkan. Det senare handlar inte om att ”fint” folk, till exempel den före detta talmannen, särbehandlas. I Birgittas fall är inbjudan ett tack för att hon här om året genom lobbying i vårt eget parti spelade en viktig roll för att lösa lokalfrågan för musikklasserna.

Varken hon eller jag har några egna intressen i den här frågan. Vi tycker bara, att musikklasserna spelar en viktig roll, bland annat som påfyllare nerifrån i åldrarna, i Uppsalas kulturliv. Musikklasserna är också ett exempel på rimlig och positiv valfrihet inom den kommunala skolans ram – det ska inte behövas privatskolor för att gå de elever till mötes, som vill fördjupa sina kunskaper i musik. I det kulturpolitiska program kulturnämnden utarbetade och som antogs av fullmäktige, har vi, på socialdemokratiskt initiativ, till och med velat utvidga verksamheten till kulturskola. Vi får väl se hur det blir med det nu…

Redan innan man ens skymtar det enormt långa luciatåget, stiger tonerna av ”Sankta Lucia” upp mot Domkyrkans gotiska valv: studsar där, så det nästan låter som kanon. Men det är inte fråga om kanon, däremot stämsång. Och så skrider luciatåget fram i två separata led längs kyrkans väggar, förenas nere vid ingången till dubbla led och vandrar upp igen genom mittgången, de äldre eleverna försedda med levande ljus, de yngre med elektriska.

Musikklasserna sjunger under ledning av David Anstey och Gunnel Haulin. I huvudsak utan ackompanjemang men med mindre orgelinslag av Lars-Göran Angsten.

Programmet är långt och innehållsrikt, 23 sånger om jag har räknat rätt. Någon enstaka Christmas carol – men mest är det sånger ur den svenska och nordiska traditionen, många av dem förstås lånade utifrån och införlivade i vår sångskatt. Allt man kan vänta sig finns där: olika varianter av luciasånger och staffansvisor. Adams ”Julsång” (med Lars Arvidson som solist). ”Jul, jul, strålande jul”. Och så ”Stilla natt” och andra julpsalmer.

Som församlingssång användes ”Nu tändas tusen juleljus”. Jag kan tänka mig att sjunga med i första versen:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens mörkblå rund.

Men sen kommer allt det där jag inte tror på, i tredje versen dessutom ”Du stjärna över Betlehem”, som i dagens värld väcker känslor av kluvenhet.

Trosmässigt känns det egendomligt, men jag är ju uppvuxen med det här kristna arvet, kan till och med psalmerna utantill efter alla dessa år. Och så är det vackert. Och i minnet kan jag förnimma doften av våta yllevantar i vinterdunklet före jul i Nylands skola, Njurunda.

Ett kulturarv är det här onekligen.

Vad har arbetarrörelsen gjort av sitt kulturarv?