Sergej Lukjanenko: Nattens väktare

Efter att ha skrivit lite om fantasy fick jag ett tips från en bloggläsare, Miriam Karlsson: Jag borde läsa ”Nattens väktare” av Sergej Lukjanenko. (Även Bo Strömberg, som talar ryska, visade sig känna till författaren och den succé han har gjort på hemmaplan.)

Alltså köpte jag den här boken, i svensk översättning av Roger Karlsson (Fabulera, 2006).

Sergej Lukjanenko är ryss men föddes 1968 i Kazakstan. Han är utbildad psykiater och dessutom alltså framgångsrik författare i fantasygenren. ”Nattens väktare” blev, när den kom ut, med sina 300.000 exemplar en bästsäljare i Ryssland; av den gjordes sedan en ännu mer storsäljande film.

Jag har nu läst ”Nattens väktare”: tyckte den var intressant men blev inte gripen.

Dess mytologi är inte särskilt avvikande från annat i genren: Utöver de vanliga människorna finns De Andra, de som i växlande grad har magiska krafter. De Andra är uppdelade i två konkurrerande grupperingar, Dagens Väktare (de onda) och Nattens Väktare (de goda).

Problemet (inte minst för bokens dramaturgi) är att de här båda motstående krafterna har ingått en balanspakt med varandra, ett avtal som hindrar den ena eller den andra sidan att slutgiltigt ta makten.

Sen finns en intressant komplikation (förmodligen det som har gjort boken så populär just i Ryssland): Nattens Väktare, den goda sidan, har experimenterat med att försöka skapa idealstater bland människorna, senast den nyss fallna kommunismen. Ett stort antal av Nattens Väktare har i sin människogestalt till och med arbetat för Tjekan. (Av en kortare passus att döma tycks de också ha haft ett finger med i spelet vid skapandet av nazismen.)

Undra på då att bokens hjälte (på sätt och vis antihjälte) Anton slits mellan sin lojalitet till Nattens Väktare med dess avtal med den mörka sidan och lusten att agera efter eget hjärta och intellekt.

Ett annat grundläggande problem med ”Nattens väktare” är att handlingen, trots mord, tvekamper och magisk kraftmätning, aldrig känns riktigt spännande. Till det kommer en del transportsträckor i handlingen, i några fall longörer.

På plussidan finns att flera av personerna i ”Nattens väktare”, med hjälten/anithjälten Anton i spetsen, känns mänskliga med sina böjelser och sina tvivel.

Melodikrysset nr 50

Lite mer livligt än vanligt runt omkring mig var det, när jag skulle lösa dagens melodikryss: Vid tiotiden anlände Bo med Viggo och Klara. Birgitta hade lovat baka pepparkakor med barnbarnen. Det gjorde hon också, men naturligtvis tittade ungarna då och då in också hos morfar, som satt och löste melodikrysset inne i sitt arbetsrum.

De här störningarna från de små älsklingarnas sida kompenserades dock av att Bo, som stannade en stund, utan minsta tvekan levererade svar på några frågor, som jag inte skulle ha klarat utan att googla.

En var den colombianska sångerskan och UNICEF-ambassadören Shakira, hon som sjöng ”Via especial”.

Inte heller kände jag igen dansbandslåten – hette den ”Vet inte vad som har hänt” på svenska? Långt mindre hade jag någon aning om vad den hette i original. Men Bo kom rappt med svaret: ”Love Is In the Air”.

Den sista frågan, som jag inte skulle ha klarat utan hans hjälp, var den om sångerskan från La Cream. Tess heter hon.

På gränsen till vad jag klarar – men här knäckte jag svaren själv – ligger Antique (Helena Paparizou och Nikos Panagiotidis), som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest med ”I Would Die For You”.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta Daniel Lindström med ”Någon slags verklighet”. För övrigt kan det aldrig någonsin, i något som helst sammanhang, heta ”någon slags”. Det heter ”något slags”, eftersom det heter ”ett slag”, inte ”en slag”.

Resten – och det gäller till och med filmmusiken och TV-signaturen – klarade jag lätt.

Filmen var Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, som jag har sett.

TV-signaturen kunde knappast höra till något annat än ”Tre kronor” – som jag aldrig någonsin har sett.

Dagens barnvisa var ”Imse vimse spindel”.

Musikalfrågorna var ovanligt lätta. Dels spelades ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Dels spelades musik ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun”.

En annan klassiker, ”Smoke Gets In Your Eyes”, gav den svenska singularen öga.

Sist den roligaste frågan. The Mills Brothers sjöng ”Darling Nellie Grey”, som är ett av många bevis på att Evert Taube inte alltid komponerade ”sina” sånger själv. I Taubes version heter låten hur som helst ”Min älskling i Peru”. Och huvudstaden i Peru – svaret på frågan – heter Lima.

Nu ska jag återgå till att leka med barnbarnen. Klockan fem kommer Bo hit för att äta middag med oss och barnen, och sen tar han med ungarna hem.

Sen går jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Där spelar i kväll sonen, Matti Dahl, med band.

***

Söker du något svar till senaste melodikrysset och har hamnat här med hjälp av Google, kan du pröva med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Gunilla Banks: Med bästa vilja

Jag recenserade också Gunilla Banks´ skönlitterära debut i Aktuellt i politiken (s), på Spegeln i nummer 18 1982 (21 oktober):

Fin debut

Gunilla Banks har tidigare gett ut en välskriven och rolig barnbok. Nu debuterar hon som romanförfattare. Boken heter ”Med bästa vilja” (Prisma) och är väl värd att läsa.

Låt oss ta invändningarna först: Jag har under läsningen några gånger funderat över hur historien om Krister och Kerstin och Leo skulle hålla om den omplanterades i svensk miljö. Jag tycker också att slutet är lite lättköpt (lilla Cecilias sjukdom som utlöser Kristers och Kerstins hemflyttning och, ännu mer, slutscenen med Leo och Phebean).

Men samtidigt anser jag att ”Med bästa vilja” inte är en sedvanligt banal historia om slitningar och otrohet; den kan inte flyttas över från det västafrikanska landet Goray (Gunilla Banks har själv bott i Senegal) till Sverige. Till stor del är romanhandlingens konflikt betingad av just spänningarna mellan erfarenheter och samhällen, av kulturchock, av den artificiella miljö ambassad- och biståndsfolk lever i.

Sin främsta styrka har ”Med bästa vilja” i just skildringen av den här miljön: de blundande idealisterna, cynikerna, de sysslolösa hustrurna, alkoholisterna, den internationella konferensmaffian – och så förstås det omgivande havet av av infödda (den smala, europaanknutna överklassen, gyttret av fattiga, rebellerna, tjänarna). Många av de människor som skymtar förbi (Muhammed, paret Grünberg, Phebean, allra mest kanske den alkoholiserade tolken Ann) är trovärdiga fastän de är tecknade med lätta streck; de är långt ifrån några schabloner.

Till det kommer att Gunilla Banks skriver med en pricksäkerhet och en synbarlig lätthet som gör det troligt att hon kan åstadkomma mycket mera.

***

Av Gunilla Banks har jag också (och har läst men inte recenserat), med dedikation, uppföljaren ”Två och två” (Prisma, 1985). Den tyckte jag inte var riktigt lika bra som debutboken.

Gunilla Banks: Barnen i den gula korridoren

Gunilla Banks debuterade 1978 med barnboken ”Barnen i den gula korridoren”.

I julnumret av Aktuellt i politiken 1978 (nummer 21, 7 december) hade jag ett uppslag om hårda klappar till barnen under rubriken En stor säck barnböcker. Ambitionen var att ge många tips, varför utrymmet för varje enskild bok blev kort.

Recensionen av Barbro Lindgrens ”Garderobsbio” (Rabén & Sjögren) avskutas med: ”Redan den avslutande `Jag är ett vanligt urberg´, vers för gammaldags skolavslutningar, är värd bokpengarna.”

Sen kommer följande:

Den skulle nog de ovanliga skolbarnen i Gunilla Banks ”Barnen i den gula korridoren” (Tiden, illustrationer Eva Eriksson) ha gillat. Det är en väldigt stark debutbok! Den är tänvärd och samtidigt vansinnigt rolig. Läs till exempel kapitlet ”Åhörardag”!

Pressgrodor

Hittat unde Pressgrannar i Grönköpings Veckoblad nummer 10, december 2006:

”Allt fler som opererar sig har bristande utbildning och saknar läkarlegitimation.”

Metro

(Under rubriken Borgerlig familjepolitik?:)

”Lena Adelsohn Liljeroth kommer under sitt första EU-möte att diskutera möjligheten för Sverige att ha kvar barn- och alkoholreklamförbudet.”

Metro

”Webbfrågan: Tittade du på talangjakten Idol eller på slutdebatten inför valet?
Ja 27 %
Nej 28 %
Vet ej 55 %”

Ystads Allehanda

Gunilla Banks betygsätter partiledarkandidater

Gunilla Banks heter en gammal arbetskamrat från 68an – vi ses numera mycket sporadiskt. I Dagens Nyheter (15 december 2006) finns en stor födelsedagsintervju med henne – hon fyller 70 år på söndag. Grattis på 70-årsdagen, Gunilla!

Gunilla är en mycket begåvad och engagerad person: Hon har arbetat bland annat på Olof Palmes minnesfond, på Nordens fackliga samorganisation och på UNICEF. Hon har också skrivit ett par barnböcker och ett par skönlitterära böcker.

DNs födelsedagsintervjuare, Rolf Broberg, passar också på att fråga henne, vem hon vill se som ny partiledare och hur hon ser på partiledarkandidaterna.

Hennes favorit som ny partiledare visar sig vara Morgan Johansson:

– Han är lyhörd, har förmågan att se människor, har visioner.

För min egen del har jag pläderat för att Morgan åtminstone borde väljas in i VU, så att partiledningen får den nödvändiga nytändningen.

Margot Wallström avfärdar Gunilla ganska kort:

– Margot Wallström, hon har det bra som hon har det.

Gunilla Banks´ svar i fråga om Carin Jämtin låter nästan som en replik på det jag senast skrev om Carin på min blogg:

– Carin Jämtin har små barn och en bra man; men om hon skulle ta jobbet vore det i realiteten som att säga ”vi ses om fyra år”.

Helt obetalbart är hennes omdöme om Mona Sahlin:

– Mona Sahlin. Om socialdemokratin garanterat vill förlora också nästa val ska man välja henne.

***

Jag ser att några andra sossebloggar nu avfärdar mina negativa omdömen om Mona Sahlin med att jag skulle vara en sur gammal gubbe med irrelevanta åsikter.

Nu ska det bli intressant att se, hur samma personer avfärdar Gunilla Banks, också hon en person med integritet, djupt rotade socialdemokratiska värderingar och mycket lång erfarenhet av arbete inom arbetarrörelsens olika förgreningar.

Sista sammanträdet med gamla gänget

I dag hade kulturnämnden sitt sista sammanträde för 2006 och därmed också det sista sammanträdet, innan högeralliansen tar makten även över kulturpolitiken.

På dagordningen fanns inga omvälvande frågor men väl beslutsärenden av stor betydelse för dem som verkar inom kulturlivet här i Uppsala, till exempel årliga verksamhetsbidrag och produktionsbidrag för 2007 inom områden som teater, dans, film, musik, kulturmiljövård och kulturhistoria, konst och fotografi och allmän kultur (det senare sådant som Folkrörelsearkivet och Dag Hammarskjöldbiblioteket). Vi beslöt också att från 2007 öka stipendiesummorna för Gösta Knutsson-stipendiet och Uppsala kommuns hedersstipendium till vardera 20.000 kronor.

Vi från den röd-gröna gruppen ställde avslutningsvis också en skriftlig fråga till den nya högeralliansmajoriteten om de oroande uttalanden kommunalrådet Cecilia Forss (m) har gjort i P4 Uppland om att det av oss och kulturkontoret planerade nya stora kultur- och bildningscentret i Stenhagen – förskola, skola, sporthall, bibliotek och lokaler för kultur- och fritidsaktiviteter – kan komma att bantas genom att en del av lokalytorna i stället hyrs ut.

Lite vemodigt var det, inte bara för att majoriteten skiftar. Det blir mycket stora personförändringar i nämnden, både på grund av valresultatet och på grund av att högerpartierna minskar antalet ledamöter i nämnden, också för att så många av kamraterna i den röd-gröna gruppen har valt att sluta. Jag gav dem i gruppen, som slutar men som var närvarande, var sin blå julhyacint.

Extra passande – han är nämligen holländare – var det att ge en lökväxt till ordföranden, Kees Geurtsen (s), som i dag gjorde sitt sista sammanträde.

Kees avtackades först av tillträdande ordföranden, Jan-Erik Wikström (fp), sedan för den röd-gröna gruppens räkning av mig med ett bokpaket och Margret Kihlén med en limerick. Dess förinnan hade även personalen, anförd av Lisen Hessner och Fia Söderberg, avtackat Kees med en dikt och ett bildspel.

Jag startade mitt tacktal med att påminna om att kulturen är en ömtålig planta, som alltid behöver stöd. Jag läste som en utgångpunkt upp en vers av Alf Henrikson:

Att Mozart ej skulle lida nöd
hade man kunnat begära
med wienerschnitzel och wienerbröd
och wienerkorvar så nära.

Det var inte lätt för Mozart att klara sig, men än i dag skulle majoriteten kulturarbetare inte klara sig utan stöd, konstaterade jag och noterade också, att kulturnämnden under den period då den har letts av Kees Geurtsen har åstadkommit ovanligt mycket: Reginateatern och kulturpolitiska programmet till exempel. Och snart kommer mycket mer av det vi har slitit med under hans ledning: Musikens hus, Linné-jubileet och det nyrenoverade Biologiska museet.

Inte så att Kees har åstadkommit det här ensam. Vi är många som har drivit på och bidragit med idéer. Ibland har vi varit överens över blockgränserna, ibland oense – så måste det ju vara i en demokrati.

Jag påminde om att att ordförandens (Kees Geurtsens alltså) roll ju är att leda debatten; han kan inte tala så mycket själv men tvingas åhöra allt som sägs från salen. Kanske har han upplevt det så här, menade jag, och travesterade Alf Henrikson:

I debatten i nämnden hörde jag pladdret flöda.
Åsikter kostar ingenting men kunskaper kostar möda.

Kees avgång har ingenting att göra med valutgången. Han hade, långt innan man kunde ana den, beslutat sig för att sluta, efter tolv intensiva år i kommunalpolitiken.

Kanske hade han, föreslog jag, resonerat som Alf Henrikson diktade:

Av trettiotusen dagar
kan ett människoliv bestå.
Den som fått leva i åttio år
såg dock inte så många som så.
Vi har färre tillfällen än vi tror
att se dagarna komma och gå.

För min och gruppens del, sa jag, hoppades jag nu, att Kees skulle få möjlighet att se dagarna komma och gå, också att tillfredsställa egna böjelser, till exempel få mer tid till det egna konstnärliga skapandet. Eller till att sjunga Cornelis – Kees är en utmärkt cornelistolkare och sjunger på sitt och Cornelis´ språk, holländska.

Eftersom Jan-Erik Wikström hade talat för hela nämnden, tackade jag Kees för hans sätt att leda den röd-gröna gruppen. Vi har fått gott om tid att diskutera igenom frågorna på nästa dagordning, också framtidsfrågorna. Kees har varit lyssnande och lyhörd, låtit alla komma till tals. När jag konstaterade, att Kees ordförandeskap i gruppen har inneburit, att vi egentligen aldrig har haft partipolitiska skiljelinjer på våra gruppsammanträden, i stället alltid har resonerat oss fram till en gemensam ståndpunkt, nickade också vänsterpartiets och miljöpartiets representanter.

Jag nämnde tidigare, att vi höjde summan för kommunens hedersstipendium.

Vid föregående nämndsammanträde tilldelades konstnären Ulla Fries hedersstipendiet för 2006. Motiveringen, formulerad av kulturnämndens stipendieutskott, lyder:

Ulla Fries har ett namn som konstnär långt utanför vår stad och är en av vår tids stora grafiker, som, till all lycka, valt att stanna och verka här. En konstnär man med stolthet hänvisar till när någon undrar om Uppsala som konststad.

Med oändligt tålamod och tidskrävande omsorg mejslas de ömtåligaste växter och varelser fram i det finaste precisionsarbete som senare, satt under press, får betraktarens ögon att se med nyklarnad blick. Man drabbas helt enkelt av förundran och undran över sådant man tidigare tagit för givet i livet, som så ofta när man ställs inför det vi kallar verklig konst.

Och inte nog med det: Vid dagens sammanträde med kulturnämnden gav vi Ulla Fries dessutom i uppdrag att, för 300.000 kronor (vilket inkluderar samtliga ingående kostnader) utföra ett konstverk i mönstrat glaslaminat för glasväggen i den nya receptionen till Biologiska museet, den vägg som vetter in mot Vasaparken.

Medförande även detta besked stegade vi efter sammanträdets slut i väg till lunchen på Walmstedtska gården för årets hedersstipendiat, Ulla Fries. Jag kan lugna skattebetalarna med att det är årets enda lunch på deras bekostnad, en ganska enkel lunch med ett glas mousserande vin under prisutdelningen, då stipendiekommitténs ordförande, Bo-Östen Svensson (s), talade, och ett glas vin (vitt vin i år, eftersom vi åt fisk) till huvudrätten.

Den som är nyfiken på Walmstedtska gården kan gå in på upplandsmuseets hemsida och där klicka på Walmstedtska gården.

Mer Jacques Tardi

Mitt letande efter egna recensioner av fler seriealbum, tecknade av Jacques Tardi, gav ett magert resultat.

I en serieöversikt i Aktuellt i politiken nummer 14 1981 (20 augusti) hittade jag korta omnämnanden av tre Tardi-album:

En hel del serier görs i dag inte på det enfaldiga sätt som seriegenrens okunniga kritiker föreställer sig. De läsovana barn och tonåringar som man använder som argument mot serier skulle ungefär lika gärna (eller snarare ogärna) läsa Franz Kafkas ”Processen” eller Christian Morgensterns ”Det upplysta månlammet” som Jacques Tardis ”Den ödesdigra resan” och ”Gevärsblomman” (Carlsen/if, översättning Dagny Dahlberg).

Jacques Tardi skriver och tecknar annars den enligt min mening intressantare serien om Adèles extraordinära äventyr (färg Anne Delobel). Tredje delen heter ”Den galne vetenskapsmannen” (Serier för vuxna, Carlsen/if, översättning Dagny Dahlberg). En av huvudrollerna har i det här avsnittet en apmänniska från tidernas gryning, återuppväckt à la Frankensteins monster.

Léo Malet & Jacques Tardi: Dödens adress

Den franske serietecknaren Jacques Tardis (född 1946) ”Adèles extraordinära äventyr”, som finns på svenska i albumform, har jag både läst och tidigare skrivit om (i Aktuellt i politiken) – jag ska gärna, någon gång, återpublicera vad jag skrev om dem.

Nu har jag, genom Seriebokklubben, köpt ett annat album – en tjock inbunden bok – som han har tecknat, ”Dödens adress” (översättning Marianne Öjerskog, textning Gunnar Pettersson, Medusa, 1989). Men den här gången har han tecknat efter en detektivroman av deckarförfattaren och surrealisten Léo Malet (1909-1996).

Först blir jag en smula konsternerad av brytningarna i Tardis stil: mot en bakgrund av ett realistiskt tecknat tyskt fångläger för tillfångatagna franska soldater framträder människor, som i sin tecknade skepnad i viss utsträckning påminner om persongalleriet i ”91an Karlsson”. Tardi ger dem dock undan för undan mer liv och karaktär, och miljöerna, liksom personerna tecknade i svartvitt och gråtoner, är genomgående pricksäkert fångade.

Tiden är 1940-1941 och platsen Frankrike, dels Lyon i marskalk Philippe Pétains ”fria” zon (auktoritärt styrd under tyskt överinseende) samt Paris i den av tyskarna ockuperade delen av Frankrike. Tidsmarkörerna, i form av affischer, skyltar, grafitti och tidningstext, är många och slående, i vissa fall också med dolda budskap och ordlekar.

Den historia Tardi berättar efter Malets roman har kriget och ockupationen som fond men inte som fokus för berättelsen. I ett läger i Tyskland för franska krigsfångar möter huvudpersonen, detektiven Nestor Burma, den gåtfullt minnesberövade medfången ”Bulan”, som dock hinner dö före Burmas repatriering till Lyon. Märkliga händelser, med start på järnvägsstationen i Lyon, får Burma att börja gräva i vem Bulan egentligen var: En gammal vän och medarbetare till Burma skriker där, precis när han blir skjuten, ”Rue de la Gare 120″ – samma gatunamn och nummer har Bulan tidigare stönat fram i dödsögonblicket.

Hela handlingen och ännu mindre upplösningen ska jag inte avslöja, dock att det hela handlar om kriminalitet i förkrigstidens Frankrike och en dramatisk händelse med grym snikenhet som bakgrund i själva det tyska ockupationsögonblicket. Slutet är à la klassisk deckare: vår hjälte inviterar samtliga misstänkta till en sammankomst och avslöjar där, vem som är skurken.

Alltihop är vägjort och läsvärt, men jag har ändå två invändningar.

Tardi återger troget (antar jag; jag har inte läst Malets bok) den ganska invecklade deckarhistoria Malet har skrivit. En serietecknare, som hade startat från scratch, skulle i större utsträckning ha låtit bildhistorien tala.

Storyn är intressant. Men jag upplever inte den där riktiga spänningen, den som finns där, när jag läser, säg, Henning Mankell eller ”Modesty Blaise”.

Partiledarfrågan igen

I morse läste jag Eric Sundströms intervju med Margot Wallström i Aktuellt i Politiken (nummer 48, 11 december 2006), och jag delar Erics slutsats, att det verkligen rör sig om ett nej till partiledarskapet, vilket ytterligare förstärks av att även valberedningens ordförande, Lena Hjelm-Wallén, som också har talat med Margot, är av samma mening.

Som läsare av denna blogg vet, beklagar jag inte det här nejet.

Värre är det då, att Carin Jämtin i dag också har gett samma negativa besked. Min bedömning har varit, att valberedningen, om den vill ha en radikal föryngring på partiledarposten, borde pröva hennes namn. Eftersom jag vet en del om henne, även privat, har jag befarat det här nej-svaret: Hon har relativt små barn och kunde tänkas tycka, att oppositionsledarskapet i Stockholm var tufft nog. Men jag vet också, att hennes man jobbar på partiexpeditionen och således har den mest förstående arbetsgivare man kan tänka sig i en sådan här situation. Så med Margot borta ur leken borde valberedningen, uppbackad av samtliga partidistrikt på samma linje, kunna vädja till henne en gång till.

Många drar nu slutsatsen, att det då måste bli Mona Sahlin, som har hygglig uppbackning även hon bland partidistrikten. (En del, bland andra tidningen Metro i morgon och några bloggar, framför allt Ulf Gudmundsons mycket lästa och länkade, har då påpassligt citerat det jag har skrivit om Mona. Jag tänker för den skull inte krypa till korset och modifiera mina kritiska omdömen om henne.)

Min slutsats är en annan.

Om även Carin Jämtins nej verkligen är definitivt, inträder en ny situation. Då måste partidistrikten och valberedningen tänka om från dessa nya förutsättningar: Vem vill man verkligen, aktivt, ha som ny partiledare? Då handlar det om att nominera en person. (I själva verket är det valberedningens egendomliga metod att låta partidistrikten nominera var sitt helt startfält som har lett oss in i denna återvändsgränd.)

Och då kan jag inte finna annat än att min ursprungliga linje är aktuell igen: Övertala LOs Wanja Lundby Wedin att ta på sig partiledarskapet och förse henne, under innevarande riksdagsperiod, med en kompletterande parlamentarisk ledare, gärna för mig kallad vice ordförande. Wanja är en av de få diskuterade, som kan samla hela partiet och dessutom har fackföreningsrörelsen bakom sig.