Léo Malet & Jacques Tardi: Dödens adress

Den franske serietecknaren Jacques Tardis (född 1946) ”Adèles extraordinära äventyr”, som finns på svenska i albumform, har jag både läst och tidigare skrivit om (i Aktuellt i politiken) – jag ska gärna, någon gång, återpublicera vad jag skrev om dem.

Nu har jag, genom Seriebokklubben, köpt ett annat album – en tjock inbunden bok – som han har tecknat, ”Dödens adress” (översättning Marianne Öjerskog, textning Gunnar Pettersson, Medusa, 1989). Men den här gången har han tecknat efter en detektivroman av deckarförfattaren och surrealisten Léo Malet (1909-1996).

Först blir jag en smula konsternerad av brytningarna i Tardis stil: mot en bakgrund av ett realistiskt tecknat tyskt fångläger för tillfångatagna franska soldater framträder människor, som i sin tecknade skepnad i viss utsträckning påminner om persongalleriet i ”91an Karlsson”. Tardi ger dem dock undan för undan mer liv och karaktär, och miljöerna, liksom personerna tecknade i svartvitt och gråtoner, är genomgående pricksäkert fångade.

Tiden är 1940-1941 och platsen Frankrike, dels Lyon i marskalk Philippe Pétains ”fria” zon (auktoritärt styrd under tyskt överinseende) samt Paris i den av tyskarna ockuperade delen av Frankrike. Tidsmarkörerna, i form av affischer, skyltar, grafitti och tidningstext, är många och slående, i vissa fall också med dolda budskap och ordlekar.

Den historia Tardi berättar efter Malets roman har kriget och ockupationen som fond men inte som fokus för berättelsen. I ett läger i Tyskland för franska krigsfångar möter huvudpersonen, detektiven Nestor Burma, den gåtfullt minnesberövade medfången ”Bulan”, som dock hinner dö före Burmas repatriering till Lyon. Märkliga händelser, med start på järnvägsstationen i Lyon, får Burma att börja gräva i vem Bulan egentligen var: En gammal vän och medarbetare till Burma skriker där, precis när han blir skjuten, ”Rue de la Gare 120″ – samma gatunamn och nummer har Bulan tidigare stönat fram i dödsögonblicket.

Hela handlingen och ännu mindre upplösningen ska jag inte avslöja, dock att det hela handlar om kriminalitet i förkrigstidens Frankrike och en dramatisk händelse med grym snikenhet som bakgrund i själva det tyska ockupationsögonblicket. Slutet är à la klassisk deckare: vår hjälte inviterar samtliga misstänkta till en sammankomst och avslöjar där, vem som är skurken.

Alltihop är vägjort och läsvärt, men jag har ändå två invändningar.

Tardi återger troget (antar jag; jag har inte läst Malets bok) den ganska invecklade deckarhistoria Malet har skrivit. En serietecknare, som hade startat från scratch, skulle i större utsträckning ha låtit bildhistorien tala.

Storyn är intressant. Men jag upplever inte den där riktiga spänningen, den som finns där, när jag läser, säg, Henning Mankell eller ”Modesty Blaise”.