Sergej Lukjanenko: Nattens väktare

Efter att ha skrivit lite om fantasy fick jag ett tips från en bloggläsare, Miriam Karlsson: Jag borde läsa ”Nattens väktare” av Sergej Lukjanenko. (Även Bo Strömberg, som talar ryska, visade sig känna till författaren och den succé han har gjort på hemmaplan.)

Alltså köpte jag den här boken, i svensk översättning av Roger Karlsson (Fabulera, 2006).

Sergej Lukjanenko är ryss men föddes 1968 i Kazakstan. Han är utbildad psykiater och dessutom alltså framgångsrik författare i fantasygenren. ”Nattens väktare” blev, när den kom ut, med sina 300.000 exemplar en bästsäljare i Ryssland; av den gjordes sedan en ännu mer storsäljande film.

Jag har nu läst ”Nattens väktare”: tyckte den var intressant men blev inte gripen.

Dess mytologi är inte särskilt avvikande från annat i genren: Utöver de vanliga människorna finns De Andra, de som i växlande grad har magiska krafter. De Andra är uppdelade i två konkurrerande grupperingar, Dagens Väktare (de onda) och Nattens Väktare (de goda).

Problemet (inte minst för bokens dramaturgi) är att de här båda motstående krafterna har ingått en balanspakt med varandra, ett avtal som hindrar den ena eller den andra sidan att slutgiltigt ta makten.

Sen finns en intressant komplikation (förmodligen det som har gjort boken så populär just i Ryssland): Nattens Väktare, den goda sidan, har experimenterat med att försöka skapa idealstater bland människorna, senast den nyss fallna kommunismen. Ett stort antal av Nattens Väktare har i sin människogestalt till och med arbetat för Tjekan. (Av en kortare passus att döma tycks de också ha haft ett finger med i spelet vid skapandet av nazismen.)

Undra på då att bokens hjälte (på sätt och vis antihjälte) Anton slits mellan sin lojalitet till Nattens Väktare med dess avtal med den mörka sidan och lusten att agera efter eget hjärta och intellekt.

Ett annat grundläggande problem med ”Nattens väktare” är att handlingen, trots mord, tvekamper och magisk kraftmätning, aldrig känns riktigt spännande. Till det kommer en del transportsträckor i handlingen, i några fall longörer.

På plussidan finns att flera av personerna i ”Nattens väktare”, med hjälten/anithjälten Anton i spetsen, känns mänskliga med sina böjelser och sina tvivel.