Partiledarfrågan igen
11 december 2006 21:42 | I skottgluggen, Politik | 33 kommentarerI morse läste jag Eric Sundströms intervju med Margot Wallström i Aktuellt i Politiken (nummer 48, 11 december 2006), och jag delar Erics slutsats, att det verkligen rör sig om ett nej till partiledarskapet, vilket ytterligare förstärks av att även valberedningens ordförande, Lena Hjelm-Wallén, som också har talat med Margot, är av samma mening.
Som läsare av denna blogg vet, beklagar jag inte det här nejet.
Värre är det då, att Carin Jämtin i dag också har gett samma negativa besked. Min bedömning har varit, att valberedningen, om den vill ha en radikal föryngring på partiledarposten, borde pröva hennes namn. Eftersom jag vet en del om henne, även privat, har jag befarat det här nej-svaret: Hon har relativt små barn och kunde tänkas tycka, att oppositionsledarskapet i Stockholm var tufft nog. Men jag vet också, att hennes man jobbar på partiexpeditionen och således har den mest förstående arbetsgivare man kan tänka sig i en sådan här situation. Så med Margot borta ur leken borde valberedningen, uppbackad av samtliga partidistrikt på samma linje, kunna vädja till henne en gång till.
Många drar nu slutsatsen, att det då måste bli Mona Sahlin, som har hygglig uppbackning även hon bland partidistrikten. (En del, bland andra tidningen Metro i morgon och några bloggar, framför allt Ulf Gudmundsons mycket lästa och länkade, har då påpassligt citerat det jag har skrivit om Mona. Jag tänker för den skull inte krypa till korset och modifiera mina kritiska omdömen om henne.)
Min slutsats är en annan.
Om även Carin Jämtins nej verkligen är definitivt, inträder en ny situation. Då måste partidistrikten och valberedningen tänka om från dessa nya förutsättningar: Vem vill man verkligen, aktivt, ha som ny partiledare? Då handlar det om att nominera en person. (I själva verket är det valberedningens egendomliga metod att låta partidistrikten nominera var sitt helt startfält som har lett oss in i denna återvändsgränd.)
Och då kan jag inte finna annat än att min ursprungliga linje är aktuell igen: Övertala LOs Wanja Lundby Wedin att ta på sig partiledarskapet och förse henne, under innevarande riksdagsperiod, med en kompletterande parlamentarisk ledare, gärna för mig kallad vice ordförande. Wanja är en av de få diskuterade, som kan samla hela partiet och dessutom har fackföreningsrörelsen bakom sig.
33 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej!
Jag tycker att LO Wanja är bra namn när Margot
och Carin tacka nej. Wanja står i mittfåran.
Enn, vi har samma uppfattning för första gången.
Kors i taket!
Mvh
Rustan Rydman
Comment by Rustan Rydman — 2006 12 11 22:55 #
Sen när är partiet en förstående arbetsgivare? OM Carin Jämtins nej är ett nej så lutar jag åt Ulrica Messing. Erfarenhet i kombination med generationsbyte. Fast vi borde införa direktval av ordförande. Då skulle kandidaterna vara tvungna att deklarera sin kandidatur och åsikter öppet. Dagens påveval är inte värdigt en demokratisk organisation.
Comment by Fredrik Jansson — 2006 12 12 11:59 #
Vad gäller Margot Wallström så torde det väl stå klar att hennes nej verkligen är ett nej. Men Carin Jämtins ”nej” vad är det motiverat av, övertalning inom partiledningen? Eller är det samma sorts nej som Göran Perssons en gång? Ett första blygsamhetsnej?
Måtte man inte välja Mona Sahlin. Jag tror hon vore en katastrof för partiet. Hon knep nog röster en gång, men det tror jag inte hon gör idag. Själv har jag inget förtroende alls för henne. Jag skulle inte kunna tänka mig att rösta på henne och Nuder skulle aldrig få min röst. LO-Wanja har jag inte heller något förtroende för dessvärre.
Comment by Kerstin — 2006 12 12 15:37 #
(den här kommentaren råkade hamna på ferl ställe förut:) En fördel med Mona Sahlin är att hon trots allt fortfarande har en ganska stark förankring i den allmänna opinionen (hon var ex.vis fortfarande med bland de 10 främsta i SIFOs årliga undersökning om Sveriges mest beundrade kvinnor). Jag tror att hon har ett starkare stöd bland folk i allmänhet än i sitt eget parti, vilket samtidigt kan bli ett problem för henne. Jag tycker nog också att hon kan vara lite fladdrig ibland och´slarvig med både det ena och det andra. Men hon är idag en av SAPs mest rutinerade och erfarna politiker och dessutom en lysande debattör. Jag är mer tveksam till den fem år äldre Wanja Lundby-Wedin, som är helt oprövad i verkliga politiska sammanhang. Enn, bakom din starka aversion mot Mona anar jag att det mer handlar om politiska skillnader än om huruvida hon har varit “lat”. Det vore rakare att tillstå det än att ägna sig åt att angripa hennes person.
Comment by Tjelvar — 2006 12 12 16:27 #
Vad gäller Mona Sahlins ”lathet” eller ”slarvighet” så har nog tyvärr även ganska många som inte jobbat lika tätt med henne som Enn liknande erfarenheter. Historier om återbud till möten som kommer fem i tolv har nog alla som varit aktiva i socialdemokratin erfarenheter av på ett eller annat sätt.
Sedan tror jag det finns en annan brist med Mona Sahlin som partiledare. Som jag uppfattat det är hon populär framförallt bland invandrargrupper och kvinnor i offentlig sektor. Förvisso två viktiga väljargrupper för socialdemokratin, men trots allt två grupper som ändå röstar (s) i stor utsträckning. Hon är inte den kandidat som fångar in den ”medelklass” som många av hennes anhängare menar är så viktig för socialdemokratin. Detta samtidigt som hon förmodligen inte är den som entusiasmerar partiets kärnväljare (förutom de ovan nämnda grupperna).
Comment by Fredrik Jansson — 2006 12 12 16:39 #
Nu är jag inte ensam om att tycka, att Mona Sahlin är mer än lovligt oberäknelig, ibland slarvig. Jag träffade senast i dag gamla arbetskamrater, numera pensionärer, på en jullunch på 68an, och intervjun med mig i dagens Metro utlöste en rad spontana vittnesmål av samma slag. Också Fredrik Jansson vittnar om det här i sin bloggkommentar.
Så det är inte så, Tjelvar, att jag skjuter det här slaget av kritik framför mig för att dölja något annat.
Också om Mona Sahlins politiska position, eller kanske snarare brist på position, har jag för övrigt skrivit. Jag skrev att hon under SSU-tiden snarast var traditionalist men nu mer är lierad med förnyargruppen (som ju i dag återfinns i partiet) dock – och det är viktigast – att hon ibland mer verkar röra sig åt det håll dit vinden blåser än agera utifrån en egen genomtänkt ståndpunkt.
Det är ingen bra position för en partiledare ens om hon – vilket är fallet med Mona – faktiskt har attraktionskraft, både som person och gent emot de grupper som nämns i kommentarerna till min bloggtext.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 12 18:12 #
Nej, nej och åter nej, som LO-anställd: nej vi vill inte att Wanja flyttar på sig. Nu, med en högerregering och dess attacker mot facket behöver vi en LO-ordförande som är stark som Wanja Lundby-Wedin.
Comment by RS — 2006 12 12 22:38 #
var det ingen som såg Uppdrag granskning? Det programmet som handlade om kommunals strejk, vi fick de hur Lundby spelade under täcket med persson samtidigt som hon lovade att stödja Thörn, samtidigt som hon bakom lyckta dörrar hotade Thörn med indraget stöd för att de gick för långt i sina krav. Vill ni ha en sådan statsminister?
Dessutom är hon alltför slingrig i de intervjuer som blivit lite besvärliga. Tyvärr, det finns ingen bra kvinnlig partiledarkandidat sedan Jämtin och Wallsröm tackat nej. Välj en kvinna och förlora valet 2010, välj en man och få hela massmedia på er men ha en chans att vinna valet 2010.
Jag läser en massa borgeliga bloggar, de hoppas unisont att Socialdemokraterna väljer Sahlin till partiledare, varför tror ni?
Comment by robsten — 2006 12 12 23:17 #
Robsten skriver:
Jag läser en massa borgeliga bloggar, de hoppas unisont att Socialdemokraterna väljer Sahlin till partiledare, varför tror ni?
Jag tror att det beror just på det som andra påpekat ovan, hon inger inte den välutbildade medelklassen något förtroende – tvärtom och givetvis räknar de borgerliga med att vinna på att hon blir socialdemokratisk partiledare.
Jag vet förstås ingenting om det slarv med tider etc. som Enn skriver om, men jag kunde läsa en hel del mellan raderna när hon var i blåsväder i samband med förra partiordförandevalet. Det man anade under rubrikerna var en person som var i total avsaknad av ekonomiskt sinne och ordning på den fronten. En person som hade massor av P-böter, som verkade rädd för bruna kuvert och inte betalade sina räkningar, som använde kontokort ganska intensivt (då tänker jag inte på en enstaka Toblerone) och som dessutom lovade att återkommande tjata om att ”vi hade levt över våra tillgångar”, kan man inte lita på.
Att hon själv levde över sina tillgångar betvivlar jag inte, men en partiledare måste ju kunna skilja på sin egen ekonmi och statens och dessutom ha förmåga att sköta den förra om man ska tro att hon ska kunna ta ansvar för en hel nation.
Nej, ta och tjata lite mer på Carin Jämtin – hon kanske ger med sig efter ett tag om hon känner att hon har stort stöd inom rörelsen
Vad gäller Nuder så förlåter jag honom inte skämtet om ”köttberget” som skulle kosta för mycket, eller bli besvärligt att baxa runt. En man som talar så om sin föräldrageneratikon kan man inte lita på. Jag, och jag tror ingen i vår generation (Enns och min) skulle ha kommit på idén att tala om våra föräldrar på det sättet i hans ålder. De försörjde oss, de ordnade oss fantastiska möjligheter till utbildning mm som tidigare generationer inte hade haft, förmåner som Nuder också haft och som vår generation har bekostat och som han spottar på med sådana skämt. Tala om att vara pueril!
Comment by Kerstin — 2006 12 13 0:21 #
Vad säger ni om Ulrica Messing? Var står hon egentligen någonstans.
Hur är hon som ideolog? Hur är hon som debattör? Hur ”går hon hem”?
(Jag vet att hon är för EMU och att hon tidigare propagerat för pigavdrag. För mig är det två stora minus.)
Comment by Daniel — 2006 12 13 0:57 #
Jag föreslår llja Batljan som ny partledare. Duktig kommunpolitiker från Nynäshamn. En politker med självförtoende och kompetens att leda partiet.
Comment by Mats — 2006 12 13 5:17 #
Jag är ledsen att göra Enn besviken, men jag är alltså inte samma person som den lysande journalistiska stjärnan som fyllde public service förr i tiden. Det är ett vanligt misstag, dock. Ibland blir jag kallad Ulf, ibland tror folk att vi är släkt. Helt säkert har jag fått några jobb på svt enbart tack vare att folk fäster vikt vid rätt efternamn. Jag är heller inte samma person som den lysande nyckelharpisten och riksspelemannen. Jag bara solar mig i deras glans.
Däremot är jag en trogen läsare av denna blogg. Svagast är jag för det musikhistoriska.
Vänligen,
Per Gudmundson
Comment by gudmundson — 2006 12 13 5:22 #
Kan inte låta bli att ta upp en annan sak om Mona Sahlin, (fast jag lovat mig själv att låta bli). Vad har Sahlin åstakommit under alla år som minister, minister för olika departement? Hon har varit jämställdehetsminister, idrottsminister (då lovade hon återinföra proffsboxningen och fick med Roberto) intergrationsminister, tja jag kommer inte ihåg alla ministerposter hon haft. Hon har ofta framträtt i TV, pratat och fört fram de floskler som för dagen varit högsta mode, men vad har honm åstakommit?
När har hon stuckigt ut hakan och sagt något som inte varit politiskt korrekt, gått emot den uppfattning som för dagen varit högsta mode? jag kan inte minnas en enda gång då hon gått emot tidens strömning vad gäller politik, rätta mig om jag har fel.
Den enda gång då hon inte uppträtt som en hal teflonlaminerad yrkespolitiker är i samband med mordet på Fadime, då erkände hon att hon varit naiv och i någon mån blivit förd bakom ljuset, då gav hon intryck av vanlig hederlighet, det är enda pluspoäng hon tagit hos mig. Det vore ett gigantiskt misstag av snarast episka proportioner att välja henne som partiledare för Socialdemokraterna, att sedan DN:s ledarredaktion vill ha henne är en sak, de är ju för fan inte Socialdemokrater (inte jag heller längre förvisso, jag vill dock att Alliansen får en opposition värd namnet, t.o.m. bloggare från Alliansen tycker att motståndet skulle bli väl svagt med Sahlin vid det socialdemokratiska rodret, tror det var Alexandersson som skrev det, men är ej säker)
Under valrörelsen staplade Sossarna misstag ovanpå varandra, det var fler än jag som undrade om man hade en urangutang som valstrateg. Man förde fram Ulvskog som nästan tävlar med Sahlin i impopuläritet, hon var nästan den enda man såg efter Persson som väl ändå gjorde sitt jobb (underskattad i borgerliga medier), smart, oerhört smart, ville man lämna över till Alliansen för att vila upp sig? Vidare fokuserade man inte på A-kasseavgiftens höjning, det gör facken EFTER valet, ännu ett genidrag. Sänkningen av de bidrag som Alliansen skulle göra fokuserade man på i stället, det var väl det som arbetande människor i allmänhet INTE hade något emot. man går till höger där man skulle gått till vänster, man går till vänster där man skulle gått till höger. Är det så att man som yrkespolitiker till slut tappar kontaken med de som till slut skall rösta fram en?
Ett litet tips, den röstberättigade allmänheten tycker inte alltid som svensk massmedia med DN i spetsen, samma grupp tycker definetivt inte som riksdagsmännen (kvinnorna) i en massa frågor, på valdagen är det inte riksdagen eller massmedia som röstar, det är människorna ute i verkligheten.
Comment by robsten — 2006 12 13 5:58 #
Till Per Gudmundson: Det är jag som borde be om ursäkt. Jag borde ha kollat bättre i stället för att utgå från mina associationer. Jag lovar att aldrig kalla dig för Ulf mer.
Tack annars för de vänlig orden om min blogg. Just det jag skriver om musik för regelbundet läsare till min blogg.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 12:08 #
Partiledarfrågan rör helt uppenbart upp sinnena.
Mona Sahlin har jag väl vid det här laget egentligen skrivit mer än nog om. Flera av dem som har kommenterat har plussat på hennes minuskonto, om man säger så. En intressant tilläggsiakttagelse dock, gjord bland annat av Kerstin Berminge: att hon haussas som (s) ledare i borgerlig press kan ju knappast ha som motiv, att socialdemokratin med henne som ledare skulle ha lättare att vinna nästa val. (Det här sättet att resonera blir ännu tydligare i en kommentar på Per Gudmundsons blogg.)
Så till Wanja Lundby-Wedin. I en så här viktig och för socialdemokratin livsavgörande diskussion måste man hålla huvudet kallt och redovisa både plus och minus.
Jag kan gå med på att Wanja ibland, också kring det senaste valet, inte har gjort en tillräckligt stark insats i TV. (Sådant kan dock tränas bort.) Jag anser också, att hon i EMU-valet gjorde ett misstag genom att gå emot vad en mycket stor majoritet av LOs medlemmar tyckte.
Men hon är normalt – och här talar jag av egen erfarenhet – en både lyssnande och lyhörd person, i det avseendet en slående kontrast till Göran Persson. Det är en sådan ledare socialdemokratin behöver i en tid, då stora medlemsgrupperingar inte marscherar i takt med varann. Ett exempel: Wanja är inte alls den EMU- och EU-stridis, som Margot Wallström – bara för att ta ett exempel ur partiledarkandidathögen – är.
Kerstin Berminge och andra, som är tveksamma till Wanja Lundby-Wedin, bör fundera lite över varför Rose-Marie Södergren, anställd på LO, slåss så hårt för att få ha henne kvar där: Wanja ses som en stark värnare av fackföreningsmedlemmarnas intressen i högerregeringens tid.
Men den rollen kunde hon ju också ha som (s)-ledare, Rose-Marie.
Daniel ställer frågor om Ulrica Messing: Var står hon egentligen någonstans? Hur är hon som debattör? Hur är hon som ideolog?
Egentligen är de här frågorna svaret på Daniels fråga, vad man ska anse om Messing. Jag har själv skrivit ganska balanserat om henne. Dels uppträdde hon under EMU-debatten mer än lovligt aggressivt mot EMU-motståndarna i regeringskansliet; hon har också förordat pigavdrag. Dels har hon i eftervalsdebatten ställt sig bakom den i regeringskretsen som har gått längst till vänster, Morgan Johansson. Min slutsats i ett tidigare inlägg var, att hon kanske – om Wanja Lundby-Wedin (som inte sitter i riksdagen) valdes till partiordförande – kunde utses till parlamentarisk (s)-ledare.
Mats föreslår Ilja Batlan som ny partiledare. Jag känner inte Batlan men vet, att han gjorde mycket bra ifrån sig i Nynäshamn.
Det här förslaget rymmer dock en vidare och mycket mer intressant frågeställning än det enskilda namnförslaget. Det finns säkert ute på det kommunala fältet socialdemokrater, som i viktiga avseenden har intressantare ledaregenskaper än de nudrar som nu finns på startfältet. Problemet är att de inte är kända för någon större allmänhet.
Och hur kommer det sig då, att detta startfält är så nuderiserat?
Ett av flera problem med Göran Perssons ledarskap är att det i så hög grad har haft karaktären av One Man Show. De flesta av dem som har släppts in i regeringen och i partiets VU har varit sådana som uppmuntrade Persson, löste problem åt honom och, vid behov, höll honom under armarna. Samtidigt har regeringskansliet, även formellt, gjorts om till en enda sammanhållen beslutsförsamling – statsrådens och deras departements gamla självständighet har avskaffats.
Och hur skulle det då, som förr, kunna finnas utrymme runt partiledaren för starka och självständiga, ibland till och med självsvåldiga ministrar, kända för en stor allmänhet och självklara i en diskussion om ny partiledare den dagen som den diskussionen kommer?
Det är nästan ett under, att några personer av det senare slaget har slunkit med ändå: Carin Jämtin, Morgan Johansson och Leif Pagrotsky, även Marita Ulvskog (men hon var ju ett arv från Ingvar Carlssons tid).
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 13:07 #
Problemet för socialdemokratin är att Anna Lind mördades. Hon hade både lyhördhet och styrkan att stå upp för sin övertygelse. Hon bar det bästa av arvet från tidigt folkhem och Palmes globala engagemang. Dessutom var hon både mamma och hustru, på ett självklart sätt. Med henne dog socialdemokratin, det kan verka överdrivet, men en sådan politiker föds det bara en av i varje generation. Och Anna Sjödin lär ju inte vara den kommande stjärnan. Nä, det är kört. Jag blir ledsen av att tänka på eländet. Jag röstade på F! senast.
Comment by Exonymia — 2006 12 13 14:12 #
Till Ann-Christine Sandlund: Jag delar din höga värdering av Anna Lindh – även om jag, till exempel i EU- och EMU-frågorna, inte delade hennes uppfattning. Men helt ensam som tänkbar (s)-ledare var hon ju ändå inte. Carin Jämtin för till exempel vidare Olof Palmes globala engagemang.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 14:53 #
Förlåt, men jag kan inte från min plats i förskingringen och utanför er speciella grupp hålla mig från att fråga om det som lyser så klart med sin frånvaro bland alla kommentarer:
Finns det inga män inom partiet som kan tänkas vilja bli partiledare? Är det ristat i sten att det nödvändigtvis måste vara en kvinna? Det låter så pinsamt att man är så ställd inför valet av partiledare. Jämställdhet i all ära men har det inte gått för långt om en man inte ens kan tänkas?
Det är mycket som verkar ristat i sten i inrikes-och utrikespolitik i ert parti och det bäddar för en ofta mycket olycklig, ensidig politik för socialdemokraterna.
Kan en man inte bli partiledare denna gång?
Comment by A-K Roth — 2006 12 13 14:56 #
Denna gång och denna gång. I 117 år har vi nu haft idel manliga partiledare. Ett byte på den punkten skulle nog inte skada.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 15:59 #
Jag är ju en gräsrot och det är vi som röstar fram resp bort partier. Sanningen är den att OM Anna Lind hade levt idag hade sossarna vunnit. Hon hade redan byggt upp en stabil krets av beundrare, särskilt under åren som utrikesminister, men även som miljöminister. Hon var förankrad hos folket redan från 1980-talet. Vem hade hört talas om Jämtin innan hon blev minister, av oss ”vanliga”? Jag förstår att du har en annan insyn i partiet, kanske t o m vet mindre smickrande saker om Anna Lind, men det är vi oinvigda, som bara ser politiker i massmedia, som är i majoritet. Och för mig (och för många som jag samtalar med) har ingen lyckats profilera sig. Som utrikesminister dammades Laila Freyvalds av, bara den övergången, från Anna till Laila, visade väl vartåt socialdemokratin barkade?
En helt annan sak: jag läste historien om ditt liv som var mycket intressant och rörande. Jag är född i Ångermanland, så det slår alltid an en ton i hjärtat. Ett vackrare namn än Juniskär kan inte finnas.
Comment by Exonymia — 2006 12 13 17:35 #
Till Ann-Christine Sandlund: Nej, jag sitter inte och tjuvhåller på ”mindre smickrande saker” om Anna Lindh. Vi hade olika meningar i EU- och EMU-frågorna men tyckte lika om mycket annat och hade dessutom en bra personlig relation. Det hände att hon ringde hem till mig för att höra efter, vad som hade hänt vid något VU-sammanträde, där hon inte hade kunnat vara med. När jag lämnade VU-sekreterarskapet och mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare, ringde hon också och sa ungefär: ”Enn, hur ska jag nu få reda på, vad som egentligen händer i Baltikum?” (Hon var då utrikesminister och hade horder av ambassadörer och UD-tjänstemän till sitt förfogande.)
Ändå: ett parti kan inte stå och falla på en enda person, ens om de heter Olof Palme eller Anna Lindh. Och du kan lita på mig, om jag säger att Carin Jämtin, just i internationella frågor, är personligt och djupt engagerad på samma sätt som de båda nämnda.
I fallet Juniskär är det inte bara namnet som är vackert. Juniskär ligger vid en havsvik med mindre öar och så en bergig och delvis skogklädd skärgård utanför viken. Byn är mycket vacker! Vi bodde på stranden längst in i viken.
Jag har varit mycket också i grannlandskapet Ångermanland: Min moster och ingifte morbror bodde och fiskade i Berghamn, jag har gjort lumpen i Sollefteå och så vidare.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 17:56 #
Tack för svar. Tanken att ge kvinnor en chans är bra men om det är så inristat att det inte går att rucka på kan partiet ha målat in sig i ett hörn. Det verkar ju vara lite knepigt just nu också.
Comment by A-K Roth — 2006 12 13 21:05 #
Till A-K Roth: Det handlar ingalunda om att ge kvinnor en chans. De bästa av de nu föreslagna kvinnorna är bättre än de nu föreslagna männen.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 13 21:12 #
Bland männen kan jag bara tänka mig Pagrotsky
som imponerat på mig i de sammanhang där jag har hört honom, dessutom tycker han som jag om EU :-).
Men som sagt, varför i all sin dar sade Carin Jämtin så plötsligt ”nej”? Hon var inte alls lika kategorisk nejsägare i utfrågningen i radion härom veckan. Vilka påtryckningar eller hot har man utsatt henne för inom partiet?
Jag vet ingenting om intrigmakeriet på riksdagsnivån men jag har sett en hel del av sådant på den kommunala nivån, och det jag sett där har inte varit vackert, så jag anar dessvärre ugglor i mossen här.
Comment by Kerstin — 2006 12 14 1:43 #
”…De bästa av de nu föreslagna kvinnorna är bättre än de nu föreslagna männen…”
Bra att det handlar om meriter, kvalifikationer och liknande. Jag hade bara inte sett något om föreslagna män till posten.
Comment by A-K Roth — 2006 12 14 2:50 #
”De bästa av de nu föreslagna kvinnorna är bättre än de nu föreslagna männen”
Jasså? Men dessa kvinnor har ju sagt nej, eller menar ni att Sahlin och Lundby är bättre än Nuder, Bodström och Padgrotsky?
Comment by robsten — 2006 12 14 7:25 #
Till Kerstin Berminge: Också jag har, inte minst efter det att han som näringsminister sa nej till EMU, en hög uppfattning om Leif Pagrotsky. Men det vore väl fan, om vi inte heller den här gången lyckades skaka fram en både villig och kompetent kvinna till partiledarposten.
Carin Jämtins nej har, som jag redan har skrivit, sannolikt sin bakgrund i hennes privata situation (relativt små barn). Men, som jag också redan har skrivit: det skulle nog gå att lösa.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 14 16:33 #
Till Robsten: Med någon som kallar mig för ”ni”, av den egna bloggen att döma dessutom är sverigedemokrat, känns det inte meningsfullt att föra några samtal.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 14 16:40 #
[…] Länk: Enn Kocks blogg […]
Pingback by Motvallsbloggen » Niandet – en eländig ungdomssed — 2006 12 15 2:06 #
En ganska kul kommentar står http://redaktorens.blogspot.com för. Han eller hon har vänt hela min argumentation mot Mona Sahlin mot mig själv. I motsats till många av mina belackare är jag en man med humor, så jag leder gärna mina läsare vidare till den här kommentaren.
Dock: jag har egentligen aldrig varit SSUare, i stort sett bara studentförbundare. Och jag har aldrig ens varit i närheten av att vara kommunist.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 15 22:45 #
Du har aldrig varit kommunist, men det finns krafter som vill revidera det politiska spektrumet så att allt från socialdemokratins vänsterkant och bortåt, stämplas så.
Sedan jag inledde min vuxna politiska gärning har jag vid fråga aldrig sagt annat än att jag är en Socialist, demokratiskt socialist och tillika republikansk socialist, undantagsvis Marxist (Men det kommer sig ganska naturligt av att vara socialist), likväl fick man under valrörelsen utstå spe och hållas till ansvar för saker som skett långt innan jag föddes, och som man inte på några vilkors vis skulle ställa upp på.
Jag skulle tippa att jag inte står allt för långt ifrån dig politiskt, olyckligtvis så riskerar man om man förespråkar Keynesisk ekonomisk politik, gemensamt ägande av samhällsvitala institutioner osv att stämplas så.
Det är den negativa konsekvensen av att inte ha någon egen stark motpart mot nuvarande tidningar och massmedia.
Comment by Fredrich Legnemark — 2006 12 16 11:03 #
Jag har läst länken om niandet och är ganska förvånad över att det ska ha kommit tillbaka i vissa cirklar. Please let it not be so!! I kommentarerna kan man bl. a. läsa att det är McDonalds och amerikanernas fel. Är hela svenska folket syndabocksinriktade?
Blandar man ihop servil med serviceorienterad månntro? Kan det också ha kommit inflytande från andra länder genom immigranter som har andra språkvanor, där det kanske bär emot att dua?
Vi som är gamla nog att ha vuxit upp under det singulara niandets tid (jag i sulfitfabrikernas Nolaskogs) är mycket glada att slippa detta krångel. Det var roligt att läsa länken och skrivarens minnen. I min ungdom var jag hellre tyst än tala till främmande med underliga titlar. Jag är rädd att de få gånger jag måste titulera någon ”högre” så blev det bara ”ni”. Jag förstod inte att det också var oförskämt. Men nu kan man vara artig och belevad utan ni singularis. Tacka inflytande från engelskan för det. Tu och vous fortlever i Frankrike; hur det är med Du och Sie i Tyskland nu vet jag inte.
Men visst kan man vara oartig och oförskämd med ”du” så det förslår!
Men du, Enn, det ”ni” du fann från sign. Robsten var säkert ett kollektivt ni, ett specialfall av ni pluralis. Jag ser det ofta från höger, vänster och mittemellan på bloggar, speciellt när ovettet börjar ryka. Kollektivanklagelsen!
Till den grad din blogg är politisk – du verkar tillhöra den ”politiska adeln” inom socialdemokraterna, skriver om politik ibland, skriver om Ordfront där du är aktiv – tror du inte Robsten kan ha menat ni pluralis? Er grupp, ert agenda, era initiativ?
Mvh,
A-K
Comment by A-K Roth — 2006 12 16 14:20 #
Till A-K Roth: Nej, jag tror inte det var ett plural-ni. Det är ju min blogg, och de som i övrigt tar till orda där kan ha högst olika uppfattningar.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 16 15:31 #