Vilse i pannkakan
28 december 2006 18:18 | Varia | 9 kommentarerAv en artikel i gårdagens UNT, med uppföljande artiklar i dagens Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, framgår det, att Ingegerd Troedsson vid en ålder av 77 år lämnar Moderata samlingspartiet. Det här är ingen medlem vem som helst; Troedsson har bland annat varit statsråd och, därtill nominerad av sitt parti, riksdagens talman.
Jag har naturligtvis träffat henne åtskilliga gånger. Dels representerade hon Uppsala län i riksdagen. Dels har vi, åtminstone en gång varje år, setts vid den lunch den sittande talmannen i samband med riksdagens högtidliga öppnande ger för sina företrädare med respektive.
Politiskt står vi mycket långt ifrån varandra. Den som vill ha exempel ber jag att läsa dels första rapporten från SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, ”Jämlikhet” (Socialdemokraterna, 1969), dels Ingegerd Troedssons bok ”Den kommenderade familjen. 30 år med Alva Myrdals familjepolitik” (Timbro, 1999). Alva Myrdal var ordförande och jag en av sekreterarna i jämlikhetsgruppen, och när Troedsson 30 år efter dess rapport riktar udden mot Myrdal, träffar hon i själva verket lika mycket mig – jag skrev nämligen det mesta i rapporten om familjepolitik, jämställdhet och dithörande frågor.
Troedssons ståndpunkt i de här frågorna är reaktionär, men jag respekterar henne för att hon står fast vid sina mörkblå åsikter.
Så här motiverar hon sitt avhopp från de nya moderaterna:
– Jag känner inte igen mig i partiet längre. De stora visionerna om självbestämmande och rätten att själv avgöra hur man vill leva är borta. Det handlar bara om åtgärder, inte om ideologi. De grundläggande idéerna som skatt efter bärkraft är helt borta och det gör mig ledsen, säger hon.
Fredrik Reinfeldts ometikettering av partiet till ”nya moderaterna” och ”nya arbetarpartiet” har obestridligen varit framgångsrik, men jag misstänker, att det är långt fler än Ingegerd Troedsson, som känner sig vilsna i den pannkakan.
Partiets starka och stora nyliberala falang har knappast bytt åsikter över en natt (valnatten) – de där två statsråden, som föll första veckan med den nya regeringen, föll knappast på grund av personligt slarv utan på grund av handlingsmönster som hade med deras ideologiska övertygelse att göra.
Och här i Uppsala har vi förre moderatriksdagsmannen Gustaf von Essen, som numera är kommunalråd för kristdemokraterna. Han har mörkblå moral och är i många frågor närmast socialkonservativ. Ensam om detta är han knappast.
Vad står då moderaterna egentligen för i dag?
Det enda man med säkerhet kan säga ryms i en omvänd valparoll från min ungdom: Högern (är inte längre) att lita på.
Generalproblemet är dock knappast bara moderaternas: Det är många som i dag känner sig vilse i pannkakan.
Kristdemokraterna försöker profilera sig som ett modernt socialkonservativt parti. Problemet är, att partiet också rymmer kristen höger av ett närmast amerikanskt slag. Vem minns inte den stora insamlingen för kristendomsundervisningens bevarande i skolan, när partiet startades? Vem har inte stött på dess fanatiska abortmotståndare? Gör gärna en studieresa hit till Uppsala för att studera Livets Ord!
Centern, från början klasspartiet Bondeförbundet, var länge själva urbilden för mittenpolitiken: Kunde man förverkliga sina särintressen ihop med högern, så OK. Men ansåg man sig vinna mer på samarbete med sossarna, var det också OK, till och med under långa sammanhängande perioder. I 2006 års val fick partiet, då företrätt av människor som Frederick Federley, många nyliberala röster i storstäderna. Om centerledaren säger Ingegerd Troedsson, denna moderat classic, att hon ”har gott hopp om Maud Olofsson, hon verkar bra”.
Folkpartiet har, under ledning av Lars Leijonborg och Jan Björklund, bringats så långt åt höger, att det knappast kan komma längre åt det hållet. Kvar i partiet finns ett antal tysta och hukande socialliberaler, som övervintrar i väntan på bättre tider.
I själva verket rymmer socialdemokratin fler mycket mer verksamma och synliga personer, som skulle kunna etiketteras som socialliberaler eller näst intill. Får man framföra önskemålet, att nästa partiledare – i motsats till Göran Persson i en intervju under valrörelsen – vågar kalla sig demokratisk socialist?
I Vänsterpartiet dväljs ett gäng, som (liksom de flesta socialdemokrater) är demokratiska socialister – alltså socialdemokrater. Dess värre har de där sällskap (även på ledande poster) av människor, som kallar sig kommunister – och i värsta fall rent av är det.
Miljöpartiet de gröna, slutligen, utgör en pannkakssmet med ingredienser, som är svåra att blanda. Anhängarna av en radikal miljöpolitik tvingas, om de menar allvar med vad de säger, att begränsa den otyglade marknad, som aldrig leder till några gröna mål. Här finns grunden för att de ofta väljer att samverka åt vänster. Ofta, men inte alltid. Sammelsuriet av småskalighet, decentralisering och valfrihet för valfrihetens egen skull leder dem också, alltför ofta, i armarna på borgarna.
Jag önskar innerligt en politikens strukturrationalisering med målet att väljarna kunde få välja mellan partier med tydligare konturer i fråga om värderingar och grundläggande samhällsanalys, partier med ideologier som automatiskt förknippas med dem – helst längre än under en valperiod.
9 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Med Göran Persson blev det tydligt att socialdemokraterna inte längre stod för sina gamla idéer och ideal, men egentligen var det väl Kjell-Olof Fledt som tog de första stegen mot ett annat och mindre solidariskt samhälle.
Jag gillade aldrig Feldt, och jag minns när Olof Palmes nya regeringen presenterades efter valet 1982. Det var inte såååå många roliga prickar om man säger så. Så jag konstaterade dystert att den ende som kunde göra Palme rangen stridig var Feldt, och, tillade jag, tänk om Palme dör, då är det Feldt som styr.
Jag trodde väl inte att Palme skulle dö, men det gjorde han alltså, och nästan exakt ett år efter hans död började omsvängningen och då slog socialdemokraterna nästan knock out på de borgerliga genom att i snabba drag effektuera deras önskemål, slag i slag.
Som vanligt intresserad väljare fick jag definitivt intrycket att den som drev på i den nya riktningen var Kjell-Olof Fledt. Sedan fick han förstås svansar, folk som hängde på och tyckte det var alla tiders med något nytt, en av dem var Göran Persson, så som jag uppfattade saken och jag ansåg då och anser fortfarande att hans kommunalisering av skolan var ett stort svek.
Kanske kan vara intressant att få information om hur folk utanför etablissemanget uppfattade saken då det begav sig, för spelet bakom kulisserna känner jag ju inte till.
Comment by Kerstin — 2006 12 29 1:51 #
Att något skedde inom socialdemokratin på slutet av 80-talet tror jag ingen kan säga emot. Frågan handlar snarare om vilka som genomförde den här kursomläggningen, som på något sätt fullbordades när man proklamerade att inflationsbekämpning var överordnat arbetslöshetsbekämpning någon gång 91-92.
Jag var ju knappt född på den tiden men som jag upplever det fanns det ingen större diskussion kring det här inom partiet. Det verkar ju vara en radikal skillnad på de texter som publicerar runt 91 års val och det tre år tidigare. Eller är jag ute och cyklar nu?
När det gäller de andra partierna så är ju beskrivningen av borgarna helt korrekt, men jag tycker att miljöpartiet och vänstern ofta får mycket oförtjänt skäll. Vänstern har gjort ett grymt jobb i att försöka hålla tillbaka oss från att sväva ut allt för långt på den tredje vägen. Miljöpartiet å sin sida är ju de som väckt miljötänket inom hela vår rörelse.
Jag upplever Miljöpartiet väldigt ofta som något slags utopisocialister, de håller med oss i de flesta av våra mål med saknar fullständigt uppfattning om klasstrukturer och maktförhållanden, vilket naturligtvis är tråkigt.
Comment by Jonas Ryberg — 2006 12 29 3:27 #
Din beskrivning av partierna är ganska träffande.
Min förhoppning för femton år sedan var ,att moderaterna skulle delas upp i två delar. Dels ett
mörklblålila sektparti och ett bredare med samma inriktning sóm representeras av ”det nya moderaterna”. På samma sätt hade jag gärna sett att ett socialdemokratiskt parti av ”gråsossemodell” funnits och ett pyttelitet argt helrött kommunistparti som komplement.
Då hade möjligheten funnits att de båda blocken internt balanserat varandra. Och de båda sektpartierna fått stryka på foten.
Och med Din beskrivning av partierna hade alla riktningar tillgodosetts och tyglats inom sin sfär.
Nu begriper jag inte varför tonen är så hård mot
vissa förändringar som görs.
Leif Ekstedt
Comment by Leif Ekstedt — 2006 12 29 12:03 #
Ett par korta kommentarer bara.
Naturligtvis spelade Kjell-Olof Feldt en roll för att föra bort socialdemokratin från den vänsterkurs Olof Palme företrädde. Ett av skälen till att han lyckades var att Olof Palme, tyvärr, var måttligt intresserad av ekonomi. Däremot reagerade han häftigt, när Feldt försökte introducera tanken på privata dagis.
Sen har Feldt fått många och inflytelserika efterföljare, så inflytelserika att många yngre makthavare på olika nivåer i partiet faktiskt uppriktigt tror, att den kurs partiet har i dag är dess historiska.
Miljöpartiet har naturligtvis spelat en viss roll som väckarklocka och utmanare. Men jag vågar, med risk för att anklagas för nepotism, hävda, att min hustru, Birgitta Dahl, under sin tid som miljö- och energiminister lyckades utforma en självständig och radikal socialdemokratisk miljö- och energipolitik.
Denna nya linje stadfästes också i 1990 års partiprogram, som i uttryckets bästa mening är röd-grönt. Jag röjer väl inga partiskadliga hemligheter, om jag nu avslöjar, att jag hade en mycket aktiv samarbetspartner, när jag skrev de här avsnitten av programmet.
Tyvärr finns det inga djupare spår kvar av denna röd-gröna legering i det senaste partiprogrammet, det nu gällande.
Comment by Enn Kokk — 2006 12 29 17:21 #
Enn Kokk skriver:
Sen har Feldt fått många och inflytelserika efterföljare, så inflytelserika att många yngre makthavare på olika nivåer i partiet faktiskt uppriktigt tror, att den kurs partiet har i dag är dess historiska.
Det tycks även en massa unga liberaler och moderater tro!
Comment by Kerstin — 2006 12 30 5:55 #
Ang Moderaterna kommer jag att tänka på den så alltid kloke Björn Afzelius som uttryckte det väldigt bra för rätt många år sedan i låten ”Svarta gänget”. Afzelius, lika aktuell då som nu…
O så God fortsättning!
Comment by MK — 2007 01 01 18:40 #
Till MK: Jo, Afzelius är rikligt representerad i mina skivhyllor – jag borde kanske ha skrivit mer om honom än det lilla du kan hitta under Kulturspegeln.
God fortsättning med de strävanden jag läste om på din blogg!
Comment by Enn Kokk — 2007 01 01 22:25 #
Jag läste vad du skrev om ”50”, intressant! För övrigt är Afzelius Nacksvings-låt ”Missbruk” förmodligen en av hans bättre ur mitt perspektiv. Insiktsfullt och politiskt.
Till sist, jag skrev lite om dig och politisk ideologi i dagens sista inlägg apropå något jag läste på Promemorian som raljerade lite över ideologins betydelse.
Comment by MK — 2007 01 02 0:44 #
Till MK: Man tackar!
Comment by Enn Kokk — 2007 01 02 10:55 #