Gott nytt år!

Jag har fyllt våra båda fågelbord med vildfågelfrö och hängt upp talgbollar i syrenerna. Men det dröjer innan fåglarna åter börjar hitta hit. Där har varit tomt länge nu.

På eftermiddagen går Birgitta och jag på långpromenad runt Öregrund. Adventsstjärnor och ljusstakar lyser i fönstren. Men det är inte många människor ute i det begynnande dunklet. I flera fall önskar oss, de som ändå är ute och som känner igen oss, gott nytt år, vilket vi återgäldar.

Öregrund är sig i stort sett likt. Men av gamla restaurang Hasselbacken återstår bara en grus- och stenhög. Där ska byggas bostäder: nära havet – och dyra, kan man förmoda.

Några vi möter uppmärksammar oss på en ny julsed här i Öregrund: 24 olika fönster mot gatan runt om i den centrala staden kring hamnen har förvandlats till numrerade luckor i en jättelik adventskalender. Fönstret till Hembygdsgården illustrerar till exempel temat tomtebolycka. Fönstren, ibland också i privata hus, har inretts à la stora dockskåp. Ett projekt av det här slaget kan bara förverkligas i en småstad, där alla känner varandra. Men jag undrar vem som har hittat på och organiserat det här.

Birgitta förbereder nyårsaftonsmiddagen: grön sparris, hummer, hallon från den egna trädgården. Inför middagen går jag ut och tänder marschaller på bergknallarna runt huset och längs gången ner mot grinden.

Nej, vi väntar inte gäster. Efter det stora julkalaset med barn och barnbarn inne i stan åker vi alltid ut till lugnet och friden i Öregrund. Huset städades grundligt innan vi åkte in till stan i höstas. Vi har med hyacinter och amaryllis, och här finns lite tomtar och ljusstakar, som Birgitta placerar ut. Hon hänger också några prydnader i de stora knippen av enris hon tog in när vi anlände; de står nu i urnor i köket och på glasverandan.

Nyårsafton firar vi, sen många år, bara med varandra. Vi äter och umgås, lyssnar kanske på musik. Jo, vi ser också ”Grevinnan och betjänten” och kanske något mer i TV. Men efter midnatt, när vi har skålat med varann och varit ute några minuter för att se kaskaden av fyrverkerier mot natthimlen, sitter vi där, två gamla ateister, och lyssnar på radions utsändning av kyrkklockors klang från hela Sverige.

Jag tänker på genomlevda årtionden och svunna nyårsaftnar. Jag tänker på 1950-talet då morgondagarna sjöng. Och vart tog den där elden vägen, som brann i oss under 1960- och 1970-talen? Var blev ni av, ljuva drömmar?

Vemodigt konstaterar jag, att framtiden nu, och sedan länge, ter sig mycket mörkare än när jag var en ung man. Och jag tror inte, att detta har ett dyft med min egen stigande ålder att göra.

Men jag slutar aldrig att hoppas: Kanske kommer nya strömningar, som kan ge mig och hela samhället tron tillbaka på, om inte nya himlar, så i varje fall en ny jord.

Under tiden gäller det att inte tappa modet. För att citera Tage Danielsson:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Och er, mina kära läsare, vill jag önska ett bättre nytt år.