Stefan Sundström: Fabler från Bällingebro

På omslaget till Stefan Sundströms nya CD ”Fabler från Bällingebro” (National NATCD 067, 2006) sitter Sundström omgiven av kor, och på CDns baksida finns en mjölkande fäbodstinta. På mittuppslaget i CD-häftet sitter Sundström i skogen; till höger om honom ser man ett par rävar.

Så fort jag börjar lyssna på första låten, ”Gässen på fälten”, tänker jag: En ny Dan Andersson är född! Och banne mig om inte tredje låten med sitt tunga komp, ”Den bängliga vägen till Bällingebro”, låter som en svart ballad (fast i modernare tappning).

Nej, jag skämtar inte. Och viktigare: Sefan Sundström skämtar inte.

I en tidningsartikel har jag fått en nyckel till att han, denne urstockholmare, har så mycket natur och så många djur i låtarna på sin senaste CD: Han har ärvt en gård i Dalarna (och har uppenbarligen där hittat en ny värld att foga till sin gamla). Han har gjort en Göran Greider.

Helt förvånad blir jag inte; Stefan Sundström har ju tidigare tagit Allan Edwall, också dennes jämtländska låtar, till sig.

Edwall är inte med, däremot Charlie Engstrand (som jag inte känner till) med ”En näve näring” och ”Haren” – märk de temata som finns i redan i titlarna.

Hästar, alltså andra djur, finns i en av Sundström tonsatt och bearbetad Cornelis Vreeswijk-dikt, ”Häst utan tyglar”, och i Sundströms egen storstadsanknutna ”Häst på Ekerö”.

Den senare är en mycket bra låt till tungt rockkomp – vilket utgör en häftig kontrast till föregående låt, ”Sabina går iväg längs Malecon”, en tango.

Men den här CDn rymmer ännu mer av musikaliska kontraster och nyvinningar. Både ”Vikmanshyttetrall”, vars musik Sundström har skrivit tillsammans med Martin Hederos, och Sundströms egen ”Dyrt att vara fattiglapp”, som jag strax ska återkomma till, är folkliga trallåtar.

Tro nu för all del inte, att ni inte kommer att känna igen Stefan Sundström på den här skivan. Ett exempel: ”Trägårn” har, trots den nya motivkretsen, mycket av just den associativa poesi, som man förknippar med hans sånger.

Den politiske Stefan Sundström då?

Jag har mycket ofta, när jag har gjort skivprogram om 1900-talets radikala svenska musik, spelat också Stefan Sundström.

På ”Fabler från Fällingebro” finns två mycket bra politiska låtar.

Den första är ”Dyrt att vara fattiglapp”, framförd i folklig trallton:

Dyrt att vara fattiglapp

Text och musik: Stefan Sundström (2006)

Det är dyrt att vara fattiglapp idag
Men billigt att va rik, ja då
köper man en bostadsrätt så klart
O håvar in profit, ja men
Om man är en fattiglapp idag
man får hyra nåt dyrt skit, ja

Och du ska passa dej att köpa på kredit
För jag vet ju hur det funkar Du
blir fast i ett modernt slags slaveri
Medans börsnissarna runkar

Sen får man slava som en slav för fem
Ja dom som inte har fått sparken Knegar
skiten ur sej innan dom kan knata hem
förbi fyllona i parken Som får
sitta där breve och skrämma dej
Tänk om jag får kicken
Dom ska sitta där och skrämmas Deras roll
är att ge folk nåt skrämt i blicken
Lite skam och lite tröst efter ditt slit
Nån film på tv och en baginbox Man kanske
skulle skaffa sej en ny tv
En plasmaskärm digitalbox Så trampar
man då lite längre ner
i skuld och GatoNegro-träsket
Så rullar kulorna så går det runt
Vi får skulorna och dom får fläsket, ja…

Lite Allan Edwall-influerat är det nog. Men förbannat bra. Helt utan skuld till att det har blivit så här är nog inte heller socialdemokratin – men nu blir det värre.

Den avslutande låten är helt makalös, redan i sin längd (16:21). Den heter ”1900” och är en en rundmålning, skarp i detaljerna, över hela vårt 1900-tal, med krig, revolutioner, kolonialism, Stalin och Hitler, den svenska socialdemorkatiska modellen. Och den ger inte mycket mer hopp om framtiden än det som till äventyrs uppstår genom att lyssnarna tar till sig texten och beslutar sig för att ändra på det som förefaller att vara historiens eviga upprepning:

1900

Text och musik: Stefan Sundström, 2006

Nu går larmet på detektorn i Svanhagens palats
Ingen ska få komma in där Bara Svanhagen får plats
Men larmet är så känsligt, ja det är översensitivt
Minsta katt får det att tjuta Sätter igång ett jävla liv
Han gjorde gården till en golfklubb
Ingen tupp numera gal
Han säjer Höns, det är så mycket nittonhundratal

Det är nån ny tid som har kommit Till vår lantliga avkrok
Här har man gått och lodat, ja man är fan inte klok
Vilken tur att förra seklet med allt
förtryck och krig och svält
äntligen har tagit slut Medans jag gått här och drällt
Och tänker man tillbaka Ja det var katastrofalt
Låt oss slippa vara med om ett till nittonhundratal

Europas alla makter hade dragit raka streck
över Afrika och spridit Jesu ord och namnlös skräck
Englands spinnerier dom spann loss på full effekt
av slavhandeln och Indiens skrädderier gick i däck
Europas överklass dom stal ihop allt sitt startkapital
Och när inget mera fanns att dela på börja vårt 1900-tal

Tysklands Junkrar dom var mästare
på att få folk att gå i takt
Englands lorder körde negerjakt
o hade skaffat massa makt
Britannien har kolonier Det vill vi också ha
Så starta första världskriget och folk dom skrek hurra
För dom körde propaganda då, med tidningar och tal
Det kallas numera reklam och det är tjugohundratal

Några miljoner dog, dom stod och sköt
lite håglöst på varann
Några år i leran och ingen av dom vann
Till slut sa dom till varann Att va är det här för skit
Dom vi skjuter på är ju som oss
Vem är det som sår split
emellan alla människor, jo det är vår general
Vi skjuter han så blir det fred och nittonhundratal

Ja, det var nånting i luften, det var revolution
När den fattige kan läsa, då blir han svag i tron
För första gången nånsin fanns maktens möjlighet
inom räckhåll för dom fattiga som
alltid varit dom som slet
Generaler direktörer och en och annan korpral
blev rädda att bli blåsta på sitt nittionhundratal

I Tyskland vart det uppror, i Finland blev det krig
Och Sveriges överklass sket på sej och skicka vapen dit
Åkte över och sköt torpare
i Tammerfors som tog sej ton
Torparna fick stryk men Ryssland fick revolution
Ja, i Ryssland drömdes drömmar
Aldrig mera nån grym Tsar
Men sen gick det som det gick
med vårt nittonhundratal

Redan innan Lenin dog hade nånting slirat snett
När man skippat själva tanken med arbetarnas sovjet
Stalin han tog över, gjorde mardröm av en dröm
Skillnaden mot förr var att den fattige blev dömd
till döden om han gnällde Resultatet blev rätt skralt
av försöket till ett lyckligare nittonhundratal

I Sverige var det mera lagom,
jag tror jag tycker det är bra
Överklassen tvangs att dila med sossedemokraterna
Om ni ger fan i våra företag så får ni bättre lön
Slipper ta av er mössan, ni slipper stryk och morgonbön
Folk fick det bättre ställt än nånsin
genom detta stilleståndsavtal
Så länge borgarna var rädda
och det är nittonhundratal

Men nu snackar vi 30-tal och Lenin låg där i sin borg
som ett spöke sömnlös, svarta duvor fanns på hans torg
Den sista bolsjeviken sköts i Stalins källare
Och i Tyskland dök det upp en kis
som inte var nåt snällare
Nej, nu ska vi ha ordning, sa en hatisk korpral
Det börja stinka mer på allvar nu vårt nittonhundratal

Sovjet dom spöa Hitler, det var dom och ingen ann
Men USA gick med på slutet
Nu säjs det att det va dom som vann
Men USA har aldrig gett sej på nån som är lika stark
Över en miljon ton bomber
släpptes över Vietnams mark
Och miljoner nya döda och en skog helt bränd och kal
Coca Cola Blod och Olja det är vårt nittonhundratal

Men rocknroll kom från Amerika, det var en jäkla tur
Och folk började drömma åter om att slippa ur sin bur
Uniformer och medaljer och tron på den starkes rätt
led bankrutt 45, man såg ju vart det hela lett
En del gav blommor till soldater, det kanske var banalt
Men ett försök att rädda vårt nittonhundratal

Men att 60-talet va så tyst
det är en myt, för jag var med
Farbror Sven o Hyland hade makten
i mitt plugg och på TV
Och 70-talet säjs ju va nåt slags hippiediktatur
Men slipsklädda stofiler såg till att göra livet surt
för mej och alla andra som flinade åt rektorns tal
Fullt av sagor och av myter är vårt nittonhundratal

Överklassen dom höll god ton av skräck för en revolt
Stormakterna dilade Höll världen i sitt våld
Men våldet härska inte här, ingen tiggde ingen svalt
Det var bara i vår TV men det känndes nästan ballt
här i Sverige, kommer ni ihåg vårt stilleståndsavtal
Överklassen bröt det plötsligt sent nittonhundratal

Nu finns det tiggare igen, dom rika tog tillbaks sin makt
Och dom gör reklam i DN för nån ny avlägsen slakt
Samma gamla girighet som 1900 kallt
när folk visste sin plats och teg
och slet och frös och svalt
Dom kallar tiden ny men det är bara nytt fodral
Vi är tillbaka där låten börja om vårt nittonhundratal

Och Svanhagen här bredvid kallar sig direktör
Fast jag vet fan inte riktigt vad det är Svanhagen gör
Ju mera deg han tjänar, ju mera blir han rädd
och sur och arg och misstänksam
och ensam i sin bädd
Svanhagen följer med sin tid, han är rå,
han är brutal
Var det han som vann på målsnöret
av vårt nittonhundratal

Svanhagen han jagas av en dröm han drömt en gång
Han vill svälja hela jordklotet Men svalget är för trångt
Han ser livet som en köttbit som han måste äta opp
Jordklotet är ett dibröst Han suger ut allt han får opp
Man blir jävligt rädd för döden om livets mening är att ta
Då fortsätter denna mardröm Vårat nittonhundratal

Ackord för gitarr och piano kan hämtas på internet.

En bitter dag

Hösten är dyster och bister
glädjelös och sinister.
Politiken sin tjusning mister
när, trots ränker och lister,
ingen har hamnat i klister.
I dag har det inte avgått en enda minister.

SKOTT

(Staffan Skott på Dagens Nyheters Namn och Nytt 19 oktober 2006)

Från Skapande Människa till Det tänkande hjärtat

Birgitta har i tretton år varit ordförande för Stiftelsen Skapande Människa.

Stiftelsen delar årligen ut tre stipendier om vardera 100.000 kronor – stipendierna kan dock delas mellan flera personer – till unga forskare/konstnärer eller konstnärer/forskare. Stipendiaterna ska, enligt stadgarna, ”i genomförda arbeten/projekt eller i vederhäftigt presenterade projektbeskrivningar visa idérikedom, fantasi, lust och handlag beträffande arbete av gränsöverskridande karaktär i skärningspunkten mellan konst och vetenskap ägnat att ge nya infallsvinklar och möjlighet till förståelse av såväl vetenskapens som konstens utforskande och beskrivning av människans livsmöjligheter.”

Seminarier arrangeras årligen.

Stiftelsen har ett femårigt samarbete med Riksbankens Jubileumsfond, som har garanterat ekonomin.

Efter årets seminarium samlades styrelsen till ett kort sammanträde för att avgå – Stiftelsen Skapande Människa finns kvar, men enligt den hittillsvarande styrelsens (Birgitta Dahl, Rutger Barnekow, Tom Beyer, Peje Emilsson, Tjia Torpe och Sven Unger) mening bör nu nya krafter ta över.

Det avslutande sammanträdet hölls i vårt hem, där den avgående ordföranden bjöd på middag: till förrätt gravad öregrundssik plus kycklingleverpaté, till huvudrätt Hederlig svensk gryta (den heter så) med egenhhändigt plockad blandsvamp plus morötter från vår trädgård i Öregrund, till efterrätt rabarberpaj (på rabarber från samma trädgård) med maräng och vispgrädde, alltsammans lagat av värdinnan.

Vid bordet hölls förstås tacktal, men i takt med att maten och dryckerna sjönk ner, uppstod ett trevligt surr, som ni förstår av styrelsens sammansättning också med meningsbrytningar. Tjia Torpe (s) diskuterade till exempel kulturpolitik med Peje Emilsson, som är moderat och VD för Kreab. Det framgick att Emilsson har viss fäbless för amerikansk kulturpolitik med dess höga grad av privat finansiering (privat engagemang, skulle han nog för egen del framhålla), ett ämne som jag tidigare har diskuterat med en av mina kommentatorer här på bloggen. Det här ska dock, betonade Emilsson, inte tolkas så att han därmed skulle vara fiende till all skattefinansierad offentlig kulturpolitik, till exempel kommunala bibliotek.

Emilsson och jag berättade roliga minnen av Gösta Bohman för varandra. Med Tjia talade jag om vår enorma samling av politisk musik, bland annat progg, och om Tjias förflutna i ungdomen på MNW i Vaxholm.

Onsdagskvällen tillbringade jag och Birgitta i en radikalt annorlunda miljö, nykterhetsrörelsens hus Drabanten på Bangårdsgatan.

Ordfront i Uppsala, i vars styrelse jag ingår, hade inbjudit Yvonne Hirdman att tala om sin nya bok om Alva Myrdal. Jag var samtalsledare och konstaterade, när jag presenterade Yvonne för publiken, att hon och jag har åtminstone en gemensam erfarenhet av Alva Myrdal: att tolka hennes handstil. Yvonne har gjort utskrifter ur Alvas brevsamling. Jag var i slutet av 1960-talet sekreterare i den av Alva ledda jämlikhetsgruppen. Till innehållet i Yvonnes bok, “Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006) ska jag be att få återkomma utförligare. Låt mig nu bara konstatera, att det blev en spännande presentation, följd av en frågestund med en rad tänkvärda frågor.

Yvonne fick en mycket hjärtlig och välförtjänt slutapplåd.

En intressant iakttagelse var också att en relativt stor del av publiken den här gången kom från Uppsala arbetarekommun, som vid sitt senaste möte, det som hölls efter valförlusten, fick ett informationsblad om Ordfronts Alva-möte med Yvonne Hirdman. Det vore kul, om fler sossar kunde hitta till Ordfront: bli medlemmar och delta i våra möten. I Ordfront kommer de då att bland andra möta många av dem som socialdemokraterna har formerat majoritet med i kommunen, vänsterpartister och miljöpartister. Ordfront har ingen partipolitisk anknytning, men där finns en fri radikal debatt, som breddar det som ingår i partiernas egna normala arrangemang. Och naturligtvis är många av medlemmarna i Ordfront partilösa.

Redan tisdagen den 7 november klockan 19.00 kommer nästa spännande Ordfront-arrangemang: ”Tala om klass – och skrivande” med författarna Anneli Jordahl och Elsie Johansson. Samtalsledare är Kjell Eriksson, deckarförfattare, trädgårdsmästare och ordförande i Ordfront Uppsala. Lokal: Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Yvonne Hirdman om Alva Myrdal hos Ordfront

Bilderna av Alva Myrdal är många, men få torde bestrida, att hon var en av 1900-talets mest betydelsefulla svenska politiker.

Berättelsen om Alva Myrdal handlar om den moderna sociala tanken, om folkhemmets födelse, om jämlikhet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Privat om kärlek och äregirighet, underordning och trots i genusdramat mellan Alva och Gunnar Myrdal.

Om allt detta har Yvonne Hirdman skrivit en kritikerrosad bok, ”Alva Myrdal – Det tänkande hjärtat” (Ordfront, 2006).

Yvonne Hirdman gästar Ordfront i Uppsala och berättar om sin bok.
Samtalsledare: Enn Kokk
Tid: onsdagen den 18 oktober klockan 19.00.
Plats: TR-salen i nykterhetsrörelsens hus Drabanten, Banggårdsgatan 13 – Drabanten ligger snett över Kungsgatan från Uppsala C sett.
Entré: 60 kronor, 40 kronor för medlemmar i Ordfront.

Spring ifrån döden!

Pressgroda, hittad i Journalisten nummer 28 2006:

”Motion minskar risken att dö”

Sydsvenskan

In med Morgan Johansson och Carin Jämtin i VU

På DN.debatt finns i dag (Dagens Nyheter 17 oktober 2006) en mycket viktig eftervalsartikel av Morgan Johansson, ”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”.

Här har vi ett före detta statsråd som vågar tala klarspråk: ”Problemet är inte att vi inte nådde ut med vårt budskap. Problemet är att folk inte trodde på vårt budskap.”

Johansson vågar tala i klasstermer, om ”hur ojämlikhet, arbetslöshet och klassklyftor trycker ner människor och i sin förlängning ställer svaga grupper mot varandra”. Och han varnar för att, om partiet nu följde till exempel Jan Anderssons och Stig-Björn Ljunggrens råd och slog in på en än mer blairistisk linje, skulle partiet bringas ner till en nivå under 30 procent – och Sverigedemokraterna à la Danmark rekrytera många av de visserligen förvirrade men av socialdemokratin övergivna och i nästa val hamna på över 10 procent.

Morgan Johansson tror inte, att en socialdemokratisk politik, som på ett tydligare sätt skulle ta de utsattas parti, skulle få medelklassväljarna att för gott överge socialdemokratin:

”Medelklassen har röstat på socialdemokratin för att partiet står för en generell välfärdsmodell som binder samman samhällsklasserna. Den har valt socialdemokratin för att den inte vill leva i ett land med djupa klyftor mellan fattiga och rika, där en del lever i överflöd och andra bor i portuppgångar. Se har trott på socialdemokratins solidaritetstanke.

Varför röstade då denna medelklass i mindre utsträckning på socialdemokratin 2006? Ja, det berodde inte på att socialdemokratin vägrade att lova subventionerade hembiträden och avskaffad förmögenhetsskatt. Förklaringen är snarare att de borgerliga partierna lyckades slå socialdemokratin i vår bästa gren: förmågan att kunna bekämpa arbetslösheten.”

Ungefär samma bedömning som jag av Morgan Johanssons DN-artikel gör också Dag Larsson.

Ska socialdemokratin komma tillbaka, är partiledarbyte bara första steget.

Det behövs både en korrigering av partiets kurs åt vänster – och dess förinnan en valanalys värd namnet; jag tvivlar starkt på att det gamla gängets Berit Andnor kan åstadkomma det senare.

Och ännu viktigare: ska det här bli möjligt, behövs det också fler personbyten i VU.

Jag har tidigare förordat Wanja Lundby-Wedin som ny partiordförande.

In också med den klarsynte Morgan Johansson och sinnebilden för internationell solidaritet Carin Jämtin i VU!

Svante Foerster: I detta land, kamrat

Min dotter Kerstin, med vilken jag har ett regelbundet tankeutbyte också på våra respektive bloggar, letade för en tid sen efter Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”, den med temat ”Grey is beautiful”. Genom googlande hittade hon den del av dikten, som jag inför socialdemokraternas kongress i Sundsvall plockade ut för ett tal av Göran Persson. Jag hade tänkt mig, att han skulle använda det i sitt anförande om den förestående programrevisionen (den som jag förresten sen hoppade av på grund av EMU-frågan), men han valde i stället att använda den i ett programtal om demokrati. Han blev mycket förtjust i dikten, och eftersom han hade läst Foerster (han är mycket mer beläst än många tycks tro), sa han förvånat, när han hade läst igenom den: ”Varför har jag inte sett den här dikten förut?”

Det kan bero på att den aldrig ingick i någon av Foerster själv utgiven diktsamling.

Ursprungligen publicerades den (i hela sin ansenliga längd) nämligen i en socialdemokratisk valdiktsamling, “Man kan inte äga en katt” (redaktör Bernt Rosengren, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, 1976).

Därefter trycktes den i den av Thomas Nydahl redigerade Svante Foerster-antologin “Kärleken upphäver tiden. Dikter 1952-1981″ (Symposion, 1987).

Senast återgavs den i “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

Jag skrev in hela Foersters dikt på Kerstins blogg, och eftersom den är en av de finaste politiska dikter jag vet (också med många andra kvaliteter), tycker jag, att den platsar också på min egen blogg.

I detta land, kamrat

I.

Grey is beautiiful och
gråhet är vår arvedel: gråhet
är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.
Det finns rentav ett ord för detta.
Den grå massan.
En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.

Grey is beautiful och
det finns faktiskt en skönhet i Svenska
Kommunalarbetareförbundet.
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

II.

“Bli
den du är.”
Frågan om socialismen är en klassfråga
men så är, i någon mån, också frågan om socialisterna.
Det är inte alldeles sant att man är född till socialist;
inte heller är det sant
den här gången lika lite som annars
att sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Socialist blir man.

“Det kostar.
Det kostar olika mycket. Det kostar var och en mycket.”
En akt av personlig befrielse
kan samtidigt vara det arv man för vidare; så förenas
en mänska.
Mänskan som en enhet av motsatser.

Bli
den du är
ingenting
kostar dig mer.

III.

Friheten,
skrev Rosa Luxemburg, som kunde lyssna på alla,
kunde lyssna på fåglar;
som spärrades in, men till gallret kom fåglar;
som tidigt visste hur hon skulle dö; friheten
innebär frihet också för dem
som tänker annorlunda.

I detta land, kamrat,
medger du, helst självklart, rätten för de annorlunda.
I nästan alla andra länder hör du till de annorlunda.

I detta land, kamrat,
hör det som är uppnått och självklart
till det som i andra länder är ouppnått och möjligen tänkbart.

I detta land, kamrat,
hör du om Öst-Berlin, Poznan, Ungern, Dubcek, Gdansk
eller Radom 1976. Men du slipper frågan:
Hur stor, hur plötsligt stark, skall
en revolt vara
för att vara progressiv; en berättigad kritik och självkritik?
Hur många revolutionärer skall en revolution omfatta
i ett revolutionärt samhälle
för att inte vara en kontrarevolution?

“Konstruktiva förslag från arbetsplatserna”, säger på TT idag
borgmästaren i Radom. Samtidigt som han
från Warszawa begär tjugo miljoner i återbyggnadsbidrag
och redovisar sjuttiofem sårade poliser.
Hans debatt var dyrare än vår.

I detta land, kamrat, som är landet Sverige,
har du en röst.
För när votering är begärd
skall den verkställas.

IV.

Nog nu
med folk som kommer från en annan klass
och som på uppdrag av ingen
proklamerar sig som arbetarklassens företrädare.
Den klass de kommer ifrån
har aldrig behövt några företrädare.
Varför skulle vi?

Nog nu
med folk som kommer ur en mildare bris
än den vind som vi står i
och som säger bildat under lampkronorna
att visst har ni rätt i mycket. Men felet med er är
att ni skall politisera allting.
Nog borde vi kunna gå samman om det grekiska kulturarvet
eller talet till kvinnan?

V.

Blyertsgrå, satänggrå, silvergrå.
Grå som gryningen, grå som en näve grus på fönstret.
Timmergrå, granitgrå, sidengrå, järngrå.
Grå som en gammal trenchcoat,
grå som det ädla dammet i en vinkällare,
grå som stormmoln, stackmoln,
grå som skärgårdshällar och silverpopplar.
Grå som solrök den dag som börjat med mjölkvitt regn och hagelskurar.

Den grå färgen kan vara en moder
havande med guld, ockra, falurött och skarpt orange.
Den grå färgen kan vara en vind,
en duk, ett segel
som från en kust till en annan
för en nyckelpiga med sig
eller lössjord, kritstoft, en colibri eller frön av pinje.
Den grå färgen, kubisternas, Picassos, Schjerfbecks
rymmer alltid minst ett äventyr;
långsamt ned ur molnen för att landa
tycks för ett exakt ögonblick
varje stad utjämnas grå,
även vita städer, Tel Aviv, Havanna,
och i samma ögonblick förälskar sig
någonstans i denna stad ändå minst två personer.

Den här dikten, särskilt dess inledning, har jag själv använt otaliga gånger vid möten om socialdemokratisk ideologi, ofta med rubriken ”Socialismen i socialdemokratin”.

Men mitt förhållande till Svante Foerster (1931-1980) är långt, mycket längre.

Det började med att jag på 1950-talet läste artiklar av honom på socialdemokratiska Afton-Tidningens, ATs, kultursida. Jag fick också korn på honom som poet, bland annat i den tidskrift den unglitterära gruppen Metamorfos gav ut. I bokhandeln i Sundsvall lyckades jag köpa hans tre första diktsamlingar: ”Solmässa” (1954), ”Gränstid” (1955) och ”Blues” (1956).

I gymnasiet, i andra ring vill jag minnas, fick vi i uppgift att presentera var sin bok eller författare. Det blev föredrag om allt från Anne Frank till Stagnelius. Själv valde jag att tala om Svante Foersters författarskap.

Om honom fanns det inte en rad i de handböcker klasskamraterna nyttjade. Så jag skrev till honom för att få veta lite mera.

Det kom inget svar. Men långt senare, långt efter det att jag hade hållit mitt föredrag, kom det ett svar, ett långt och personligt brev, där han inte bara besvarade mina frågor utan också urskuldade det långa dröjsmålet. (Jag vill minnas att han bland annat hade skilt sig.)

Det här ledde till en fortsatt brevväxling, ojämnt fördelad över åren men långvarig. Svante var en fantastisk brevskrivare, ja han gjorde brevskrivandet till konst. (En del av hans brev, dock inte till mig, finns förresten postumt utgivna i ”Jag saknar dig på ett mumlande sätt. Brev 1952-1978” i urval av Alvar Alsterdal, 1987.)

Svante var känd som jazz- och bluesfantast och hade en ansenlig samling skivor. (Den ovan nämnda diktsamlingen ”Blues” indikerar detta. Redan debutsamlingen ”Solmässa” innehåller förresten lyriska porträtt av jazz- och bluesstjärnor.) Väl anländ till Uppsala för att plugga blev jag snabbt i stället uppslukad av politik och ordförande i Laboremus 1960-1961. Inför Laboremus´ julfest 1960 ringde jag Svante, som häpet och glatt utbras ”Nämen Enn!”. (Vi hade då fortfarande aldrig träffats.) Jag fick honom att göra ett jazzprogram med skivor ur den egna samlingen inför julfestgästerna på Västgöta nation.

Så blev vi då äntligen också personligen bekanta. Detta följdes av fler personliga möten. Bland annat minns jag ett möte en Första maj i Stockholm då jag tillsammans med Svante och ett antal spanienaktivister – frivilliga, syndikalister och andra – hade ett minnesmöte över spanska inbördeskriget och republiken.

Men framför allt kom vi att träffas under min period som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Svante levererade ett antal noveller till tidningen – de illustrerades alltid av hans kompis Björn Hinders – och han kom då, som så många andra författare, personligen upp på redaktionen. Den sista novellen var han uppe och lämnade strax före sin allt för tidiga död (1980).

Jag avslutade min kåserande ledarsidesspalt ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 11 1980 (11 juni) så här:

”När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.”

Den där blandningen, av politik och musik, av socialdemokrati och frihetlig socialism, var så karaktäristisk för Svante. Han var förresten en mästare i att med lätt hand blanda stort och smått till någonting dödligt viktigt. Det går att studera i den samling kåserier och varia Lil Yunkers ställde samman 1987, ”En djävel på att vara människa”.

Och kanske framför allt i den roman som är hans mästerverk, ”Klasskämpen” från 1964. Det är en frustande vital och rolig bok, ett riktigt konstverk.

En av min dotter Kerstins kompisar, Magnus Andersson, som emellanåt skriver kommentarer även på min blogg, påminde mig om ett stycke i ”Klasskämpen”, som har ett direkt samband med den dikt Kerstin ville ha hela texten till:

Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur Klasskämpen. Det är slutet på en intensiv kärleksscen:

”Då förstod jag. Att detta i någon form var kärlek. Så mycken förtrolighet leder till kärlek eller är kanske ett hemligt uttryck för kärlek.

Då, om inte förr.

Fast jag vet ingenting med bestämdhet om förhållandet mellan kärleken och beständigheten.

— Vilket är det vackraste ord du vet? frågade hon späd i min famn.

Och jag svarade med samma uppriktighet:

— Votering är begärd och skall verkställas.”

Jo, Svante Foerster har också skrivit åtskilligt, som inte håller samma höga klass; han var en ojämn författare.

Men han är värd att kommas i håg för ”I detta land, kamrat”, för ”Klasskämpen” och åtskilligt annat han skrev. Och för att han var en djävel på att vara människa.

Jan Hammarlund och Vibeke Olsson samtalar, sjunger och läser

Från Jan Hammarlund har jag fått föjande mejl, som jag gärna vidarebefordrar till mina läsare:

Hur vi skriver romaner/sånger
Vibeke Olsson och Jan Hammarlund
samtalar, sjunger och läser

Lördag 21 oktober klockan 17.00
Tellus i Midsommarkransen, telefon 645 75 51
www.tellusbio.nu, entré 50 kronor
———————————-

Vibeke Olsson har bl a skrivit en rad historiska romaner
om antikens Rom och en roman om en ung kvinna i Nazityskland,
”Molnfri bombnatt”. Hon kommer nu ut med en essäsamling.

Själv har jag ju kommit i gång och skrivit en rad nya sånger,
som kommer på CD snart – hur de kom till berättar jag gärna om!

Jan

Vin & Sprit bör importera georgiskt vin

I Dagens Nyheter finns i dag (15 oktober 2006) en larmartikel med rubriken ”Rysk frost slår hårt mot georgiska viner”. Den handlar om hur Putins Ryssland genom ekonomiska sanktioner försöker strypa det sturiga Georgien. En av metoderna är att strypa vinimporten från Georgien, en gång Sovjetunionens vinkällare.

Jag minns själv, från mina tidiga besök i Estland, att de viner och den konjak som fanns att köpa kom från de kaukasiska republikerna plus Moldavien. Kvaliteten var mycket blandad, vilket torde ha att göra mer med femårsplanernas massproduktion än med kunskapen om vintillverkning. Vin har tillverkats i Georgien under 8000 år! Och i Georgien finns druvsorter som är helt unika för detta land: Saperavie, Rkatsiteli och Mtsvane.

Under självständighetstiden har kvaliteten i vintillverkningen förbättrats. Export förekommer numera till både USA och delar av Västeuropa. Men Ryssland är den största köparen av georgiska viner, och importförbudet slår följaktligen mycket hårt mot den georgiska vinindustrin.

Skulle inte (än så länge) statliga Vin & Sprit kunna göra en insats för det hårt trängda Georgien genom att börja importera några av de bästa georgiska vinerna? Det skulle säkert gå att sälja hyggligt stora kvantiteter på V & S´ hemmamarknader, de nordiska länderna plus Estland och Polen, länder där man har tillverkning och/eller egen försäljningsorganisation. Går det bra, kunde ju det av V & S delägda Maxxium också börja sälja georgiska viner i resten av världen.

Om inte V & S för något år sen hade fattat ett par så enfaldiga beslut – att bolaget inte ska ägna sig åt vintillverkning och att, som en följd av detta, sälja vingården Rabiega i Provence – skulle jag dessutom också förorda, att V & S köpte och utvecklade ett antal vingårdar i Georgien.

Men sprittillverkning ligger ju fortfarande inom ramen för det V & S ska ägna sig åt. Så köp då åtminstone någon stor och bra georgisk konjakstillverkare och sälj konjaken – eller vad den nu får lov att heta för fransmännen – genom de kanaler jag redan har nämnt.

Ett vemodigt farväl

I fredags var vi i Stockholm för att ta ett sista farväl av Sten Andersson. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stockholms arbetarekommun och Sten Anderssons familj ordnade en minnesstund i kongresshallen i Folkets Hus – var annars?

Begravningen hade redan ägt rum. Utanför Folkets hus träffade vi Stens son Gunnar, som efter en Sturm und Drang-period som r-are på Brunnsvik återvände till fadershuset. Vi känner varann sen många år, kände varann också då. Gunnar berättade om den lättnad han kände, när begravningen väl var genomförd. Jag känner igen det så väl: jag har själv beskrivit känslan efter min egen pappas respektive mammas begravning i termer av katharsis. I såna sammanhang är ritualer inte att förakta.

Gästerna var så många att det känns meningslöst att räkna upp namn. För mig och Birgitta var de också välkända; det blev mycket hälsande. Det var som att se sitt eget liv passera revy: där fanns gamla arbetskamrater från 68an, distriktsombudsmän från Stens tid som partisekreterare, före detta statsråd (det är de ju alla numera), VU- och partistyrelseledamöter, partikamrater från övriga Norden, fackföreningsfolk, företrädare för andra partier, personliga vänner till Sten (ibland också till mig). Och det märkliga är, att jag inte tror, att det fanns någon enda, som var där av plikt. Sten var en sån som det var lätt att få en personlig relation till, också att tycka om.

Minnesstunden började med ett bildspel. Till musik av Vivaldi bläddrades blad fram ur fotoalbumet: Sten som partisekreterare, Sten tillsammans med svenska politiker, Sten tillsammans med internationella storheter, Sten tillsammans med Britta och barnen, Sten på sitt älskade Ålö. Bland dem som förekom på ett par av bilderna fanns Birgitta, som under minnesstunden satt på min högra sida, och Sören Thunell, som satt bredvid henne. Sören var den som tipsade Sten om mig, vilket ledde till att jag i januari 1968 anställdes på partiexpeditionen.

Sen följde en mycket ovanlig version av ”Vi bygger landet” med Esbjörn Hazelius solo på fiol. Vi sjöng alltså inte, men eftersom praktiskt taget alla i salen kunde texten och tänkte på den, får ni den här:

Vi bygger landet

Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)
Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av
Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen).

Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Göran Persson gav minnesbilder och hälsade å organisatörernas vägnar de närvarande välkomna till minnesstunden.

Ännu mer personlig – han lockade till och med till skratt – var Ingvar Carlsson. Han var också befriande rak med att påminna om att Sten inte drog sig för att kritisera den socialdemokratiska regeringen (om Israel-Palestina).

På det följde Lars Forssells (svensk text) och Boris Vians (fransk originaltext, ”Le deserteur”, och musik) fredsvisa från algerietkrigets dagar ”Jag står här på ett torg”. Nu fanns hela det medverkande musikergänget på scenen: utöver Esbjörn Hazelius också Sofia Karlsson, sång och gitarr, samt Sofie Livebrant, piano. Jag skulle våga sätta en slant på att Sofia Karlsson nån gång har lärt sig texten ur min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – hon är dotter till min gamle arbetskamrat och vän Leif Karlsson. I ”Upp till kamp!” finns hur som helst text, noter och ackord.

Sen var det dags för Stens norske utrikesministerkollega och personlige vän Thorvald Stoltenberg. Hans minnesord andades värme och saknad. Han markerade särskilt den auktoritet och närvaro, även humor, som utmärkte Sten Andersson.

Efter Stoltenberg talade Carin Jämtin, som nu blir first lady i den arbetarekommun, som var söderkisen Stens egen. Föga förvånande tog hon upp Stens förmåga att visa solidaritet, inte minst med palestinierna.

Sen kom Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius igen med ”Valsen till dig” av Helena Thorpy och Gunnel Mauritzon och så ytterligare en låt, som fanns i min ”Upp till kamp!”, ”Mitt eget land” av Beppe Wolgers (text) och Olle Adolphson (musik).

Det sista minnestalet, av SSUaren Faraj Abu-iseifan, stod sig väl också i jämförelse med de tal som hölls av de ovan nämnda politiska proffsen. Liksom Carin Jämtin manade han oss att bära Stens internationella engagemang vidare.

Och så kom den fantastiska avslutningen. Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius sjöng Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en sång där också Ålö – Stens älskade Ålö – förekommer.

Innan de började sjunga, introducerade Sofia sången och berättade om sin egen relation till Sten. (Hennes pappa, Leif Karlsson, jobbade under många år under Sten, först på partiexpeditionen, sedan på socialdepartementet. Familjerna Andersson och Karlsson bodde ett stenkast från varann och umgicks. Sofia har känt Sten sen hon föddes, eller åtminstone sen hon började känna igen andra människor än mamma och pappa.)

Sofia berättade att hon mindes Sten från somrarna på Ålö, i hennes minne ständigt rökande ål. Den rökta ålen bjöd han henne på, på hårt bröd.

Och så berättade hon, att hon hade sjungit ”Vals på Mysingen” på Stens 75-årsdag. Sten hade då dragit henne åt sidan och sagt: ”Den måste du sjunga vid min begravning.”

När sången har klingat ut, tittar jag och Sören på varann. Vi har båda tårar i ögonen.

– Jag blev ledsen, säger Sören med grumlig röst.

***

Läs gärna också mina egna minnesord över Sten Andersson. Använd sökfunktionen och skriv in Last chorus: Sten Andersson.