Ett vemodigt farväl

15 oktober 2006 14:54 | Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I fredags var vi i Stockholm för att ta ett sista farväl av Sten Andersson. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Stockholms arbetarekommun och Sten Anderssons familj ordnade en minnesstund i kongresshallen i Folkets Hus – var annars?

Begravningen hade redan ägt rum. Utanför Folkets hus träffade vi Stens son Gunnar, som efter en Sturm und Drang-period som r-are på Brunnsvik återvände till fadershuset. Vi känner varann sen många år, kände varann också då. Gunnar berättade om den lättnad han kände, när begravningen väl var genomförd. Jag känner igen det så väl: jag har själv beskrivit känslan efter min egen pappas respektive mammas begravning i termer av katharsis. I såna sammanhang är ritualer inte att förakta.

Gästerna var så många att det känns meningslöst att räkna upp namn. För mig och Birgitta var de också välkända; det blev mycket hälsande. Det var som att se sitt eget liv passera revy: där fanns gamla arbetskamrater från 68an, distriktsombudsmän från Stens tid som partisekreterare, före detta statsråd (det är de ju alla numera), VU- och partistyrelseledamöter, partikamrater från övriga Norden, fackföreningsfolk, företrädare för andra partier, personliga vänner till Sten (ibland också till mig). Och det märkliga är, att jag inte tror, att det fanns någon enda, som var där av plikt. Sten var en sån som det var lätt att få en personlig relation till, också att tycka om.

Minnesstunden började med ett bildspel. Till musik av Vivaldi bläddrades blad fram ur fotoalbumet: Sten som partisekreterare, Sten tillsammans med svenska politiker, Sten tillsammans med internationella storheter, Sten tillsammans med Britta och barnen, Sten på sitt älskade Ålö. Bland dem som förekom på ett par av bilderna fanns Birgitta, som under minnesstunden satt på min högra sida, och Sören Thunell, som satt bredvid henne. Sören var den som tipsade Sten om mig, vilket ledde till att jag i januari 1968 anställdes på partiexpeditionen.

Sen följde en mycket ovanlig version av ”Vi bygger landet” med Esbjörn Hazelius solo på fiol. Vi sjöng alltså inte, men eftersom praktiskt taget alla i salen kunde texten och tänkte på den, får ni den här:

Vi bygger landet

Musik: Samuil Jakovlevitj (Lakovlevich) Pokrass (1894-1939)
Rysk originaltext: P Grigoriev (1920)
Originalet är en mycket känd rysk rödgardistsång. Men till Sverige kom sången via Österrike och Norge. I Österrike förekom den i en socialdemokratisk valfilm, ”Die Arbeiter von Wien” (1934). Den översattes genast till norska av Arne Paasche Aasen (1901-1978) och, via norskan, till svenska av
Karl Fredriksson (signaturen Nordens Karlsson i Socialdemokraten/Morgon-Tidningen).

Vi bygger landet i gärning och ord,
röjer dess tegar och plöjer dess jord.
Vi bärgar skörden som åkrarna gav,
timret ur skogen och fångsten ur hav.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och milornas kol
stöpte vi järn av och smidde till stål.
Fiskarens koja och torparens hem
röjde vi plats för och timrade dem.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Vi är fabrikens och plogarnas män,
vi reste bygden och värnade den.
Vi är de kvinnor som bördorna bar,
skapade lyckan och höll henne kvar.

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Hör hur det sjunger från rem och pistong,
hör hur det växer till arbetets sång,
susar från axen av gulnande säd,
stiger i klangen från släggor och städ:

Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan,
i svält och armod
nu bygger vi den nya tid.

Göran Persson gav minnesbilder och hälsade å organisatörernas vägnar de närvarande välkomna till minnesstunden.

Ännu mer personlig – han lockade till och med till skratt – var Ingvar Carlsson. Han var också befriande rak med att påminna om att Sten inte drog sig för att kritisera den socialdemokratiska regeringen (om Israel-Palestina).

På det följde Lars Forssells (svensk text) och Boris Vians (fransk originaltext, ”Le deserteur”, och musik) fredsvisa från algerietkrigets dagar ”Jag står här på ett torg”. Nu fanns hela det medverkande musikergänget på scenen: utöver Esbjörn Hazelius också Sofia Karlsson, sång och gitarr, samt Sofie Livebrant, piano. Jag skulle våga sätta en slant på att Sofia Karlsson nån gång har lärt sig texten ur min ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) – hon är dotter till min gamle arbetskamrat och vän Leif Karlsson. I ”Upp till kamp!” finns hur som helst text, noter och ackord.

Sen var det dags för Stens norske utrikesministerkollega och personlige vän Thorvald Stoltenberg. Hans minnesord andades värme och saknad. Han markerade särskilt den auktoritet och närvaro, även humor, som utmärkte Sten Andersson.

Efter Stoltenberg talade Carin Jämtin, som nu blir first lady i den arbetarekommun, som var söderkisen Stens egen. Föga förvånande tog hon upp Stens förmåga att visa solidaritet, inte minst med palestinierna.

Sen kom Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius igen med ”Valsen till dig” av Helena Thorpy och Gunnel Mauritzon och så ytterligare en låt, som fanns i min ”Upp till kamp!”, ”Mitt eget land” av Beppe Wolgers (text) och Olle Adolphson (musik).

Det sista minnestalet, av SSUaren Faraj Abu-iseifan, stod sig väl också i jämförelse med de tal som hölls av de ovan nämnda politiska proffsen. Liksom Carin Jämtin manade han oss att bära Stens internationella engagemang vidare.

Och så kom den fantastiska avslutningen. Sofia Karlsson, Sofie Livebrant och Esbjörn Hazelius sjöng Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en sång där också Ålö – Stens älskade Ålö – förekommer.

Innan de började sjunga, introducerade Sofia sången och berättade om sin egen relation till Sten. (Hennes pappa, Leif Karlsson, jobbade under många år under Sten, först på partiexpeditionen, sedan på socialdepartementet. Familjerna Andersson och Karlsson bodde ett stenkast från varann och umgicks. Sofia har känt Sten sen hon föddes, eller åtminstone sen hon började känna igen andra människor än mamma och pappa.)

Sofia berättade att hon mindes Sten från somrarna på Ålö, i hennes minne ständigt rökande ål. Den rökta ålen bjöd han henne på, på hårt bröd.

Och så berättade hon, att hon hade sjungit ”Vals på Mysingen” på Stens 75-årsdag. Sten hade då dragit henne åt sidan och sagt: ”Den måste du sjunga vid min begravning.”

När sången har klingat ut, tittar jag och Sören på varann. Vi har båda tårar i ögonen.

– Jag blev ledsen, säger Sören med grumlig röst.

***

Läs gärna också mina egna minnesord över Sten Andersson. Använd sökfunktionen och skriv in Last chorus: Sten Andersson.