Några ord till i ordförandefrågan (s)

”Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ”, skrev jag i min första reaktion på Göran Perssons avgång.

Jag valde då att inte argumentera mot enskilda personer men skulle mycket väl kunna ha gjort det.

I den opinionsmätning som Aftonbladet lät göra (och i många andra sammanhang, också på bloggar) seglade snabbt Margot Wallström upp som favorit. Nu tycks hon ju själv ha avböjt kandidatur, men eftersom jag för min del inte förordade henne, vill jag, för säkerhets skull, låta mina läsare ta del av mina argument.

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.

I mitt förra inlägg i partiordförandefrågan skrev jag:

”Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.”

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag om Wanja Lundby-Wedin:

”Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Det tycker jag avgör saken.

Flera kommentatorer har, även här på bloggen, gjort invändningen, att Wanja Lundby-Wedin inte sitter i riksdagen. Det är en berättigad, om än inte helt avgörande invändning – den gäller för övrigt i lika hög grad Margot Wallström.

Om man ändå finner, att det inte går att välja någon som inte sitter i riksdagen till partiledare och dessutom kanske vill åstadkomma en djärv generationsväxling, välja en person som kan vara partiledare i årtionden, hör jag till dem som kan tänka mig, att valberedningen allvarligt bör pröva namnet Carin Jämtin. Jag har fått stor respekt för henne i de sammanhang där jag har mött henne, och hon har ett internationellt engagemang, som ingen socialdemokratisk partiledare sedan Olof Palme har haft. Att sinnet ibland rinner över för henne och att hon – som i fallet israelernas mur på palestinskt område – också ger uttryck för detta tycker jag bara är ett plus!

Statsrådskollegan (än så länge) Morgan Johansson förordar henne som ny partiledare i dagens Expressen (21 september):

- Carin Jämtin, för hon är en person med stort hjärta och med stark känsla för solidaritet och jämlikhet. Jag tror att i vår oppositionspolitik måste vi visa att socialdemokratin är en stark röst för jämlikhet och solidaritet i världen. Vi kommer att se att klyftorna ökar – de som är rika kommer att bli väldigt rikare.

En människa med just sådana egenskaper vill jag själv se som socialdemokratisk partiledare.

Invandrare gick åt höger i valet

I Dagens Nyheter finns i dag (20 september 2006) ett mycket intressant bidrag till eftervalsanalysen, ”Invandrare gick åt höger i valet”.

Där jämförs data ur årets VALU-undersökning med motsvarigheten från 2002. De utpräglade vänsterpartierna (s) och (v) förlorar kraftigt bland invandrarna (medan mp ökar). Moderaterna, i förra valet rasiststämplade efter valstugereportaget i TV, får starkt ökat stöd bland invandrarna. Och, minst lika intressant: folkpartiet, som ju allmänt rasade i årets val, får också ökat stöd bland invandrarna.

En inte alltför djärv teori, i artikeln bekräftad av intervjuuttalanden av borgerligt röstande invandrare, är att deras helvete med att aldrig få jobb har fått dem att byta från att rösta vänster till att rösta höger: Nu prövar vi högeralliansen för att se, om det blir bättre då; sämre än så här kan det ju inte bli. Till det kan tilläggas att argumentet att alliansens politik leder till fler låglönejobb knappast biter på den här gruppen. Vad har de nu att välja på?

Av DN-artikeln framgår också att, utöver jobbpolitiken, främst familjepolitiken har fått många invandrare att rösta höger; vårdnadsbidraget nämns uttryckligen som argument i en av intervjuerna. (”Barnen ska inte börja dagis före tre års ålder.”)

Det här kulturkonservativa draget i många invandrares sätt att tänka fanns manifest också i ett par invandrarinlägg i dagens Ring P1. Där nämndes till exempel med emfas den bristande disciplinen och avsaknaden av läxor i skolan. Jan Björklund och folkpartiet, som av många bland oss andra uppfattas driva förslag med udden riktad mot invandrarna, gillas alltså av många invandrare med ursprung i antimoderna kulturer!

Slutsatsen blir att inte bara misslyckandet med att ge invandrarna jobb utan också misslyckandet med att på allvar integrera dem, även värderingsmässigt, i det svenska samhället i årets val har bidragit till socialdemokratins valförlust.

Bob Dylan: Workingman´s Blues # 2

Bob Dylans återkomst på “Modern Times” (Columbia 82876 87606 2, distr Sony, 2006) till att skriva också politiska texter har väckt stort intresse. Framför allt gäller detta “Workingman´s Blues # 2″. Så här skrev jag om den, när jag nyligen recenserade skivan:

”Det # 2 syftar på är Merle Haggards `Working Man Blues´, den som i Thorstein Bergmans svenska version heter `Vår tids arbetarsång´; jag skrev om den för en tid sen. Här knyter Dylan an till countrygenrens grepp att skildra arbetaren som underdog i det amerikanska samhället; han använder till och med begreppet proletariat (`The buyin´ power of the proletariat´s gone down / Money´s getting shallow and week´).

Fortsättningen ger uttryck för en bitter insikt, giltig här lika väl som i USA: `It´s a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad.´

Och så nästa erfarenhet: `Just sitting here trying to keep the hunger from / Creeping it´s way into my gut.´

Och det värsta av allt, att vara helt utanför, att inte längre behövas: `Gonna sleep off the rest of the day / Sometimes no one wants what we got / Sometimes you can´t give it away.´

Woody Guthrie kunde inte ha sagt de bättre.

Och den här mannen – Dylan alltså – påstår i sina memoararer, att han inte är politisk. Jag tror att han driver med oss ibland.”

Jag har genom min sitemeter sett, att rätt många har letat efter texten. På nätet har jag hittat följande text; det är bäst att säga att det är fråga om en oauktoriserad utskrift:

Workingman´s Blues # 2

Text och musik: Bob Dylan

There´s an evening haze settlin´ over town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´ power of the proletariat´s gone down
Money´s gettin´ shallow and weak
Well, the place I love best is a sweet memory
It´s the new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad

My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
While I´m listening to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting here trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut

Chorus:
Meet me at the bottom, don´t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman´s blues

Well, I´m sailin´ on back, ready for the long haul
Tossed by the winds and the seas
I´ll drag ´em all down to hell and I´ll stand ´em at the wall
I´ll sell ´em to their enemies
I´m tryin´ to feed my soul with thought
Gonna sleep off the rest of the day
Sometimes no one wants what we got
Sometimes you can´t give it away

Now the place is ringed with countless foes
Some of them may be deaf or dumb
No man, no woman knows
The hour that sorrow will come
In the dark I hear the night birds call
I can feel a lover´s breath
I sleep in the kitchen with my feet in the hall
Sleep in like a temporary death

(Chorus)

Well, they burned my barn, and they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?

Now they worry and they hurry and they fuss and they fret
They waste your nights and days
Then I will forget
But you´ll rembember always
Old memories of you to me have clung
You´ve wounded me with your words
Gonna have to straighten out your tongue
It´s all true, eveything you´ve heard

(Chorus)

In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you down
They´ll break your horns and slash you with steel
I say it so it must be so

Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you
To lead me off in a cheerful dance
I got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means

(Chorus)

Last chorus: Sten Andersson

Sten Andersson, född 1923, dog dagen före valdagen, 83 år gammal. Han hann enligt uppgift rösta. Så väl kände jag honom, att jag är helt säker på att han inte skulle ha haft något emot att jag nämner det allra först.

Han hann vara både socialminister och utrikesminister. Av hans internationella engagemang, och de var många, vill jag gärna nämna palestinafrågan; palestinaaktivist var han ända in i det sista. Det hedrar honom. I den här konflikten kände han en aldrig sviktande solidaritet med de mest utsatta, palestinierna.

Det slår mig, att jag först kom i närmare kontakt med honom under den israelresa partiets ombudsmän företog 1963. (Ni kan hitta mer om den resan i den fragmentariska memoardelen ovan.) Socialdemokratiska partiet var vid den tiden ensidigt israelvändligt, men Sten hörde alltså till dem som klarade att ompröva sina gamla ensidigheter.

I hjärtat var Sten en rörelsemänniska: från 1942 SSUare och strax också SSU-klubbens ordförande. 1953 blev han ombudsman på Stockholms arbetarekommun och 1975 dess ordförande.

Men mest känd är han – med all rätt – som den evige partisekreteraren (1962-1982). Som partisekreterare valdes han också in i partiets VU, som han lämnade först 1993.

Jag har under mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen på nära håll upplevt en rad både partiordförande och partisekreterare, men jag tror inte att någon bland dessa som fortfarande lever misstycker, om jag säger, att Sten Andersson fick man ett särskilt förhållande till. Vann man hans hjärta och förtroende, varade det livet ut.

Som den självständigt tänkande (och ibland självsvåldiga) person jag var och är, har jag naturligtvis haft mina skärmytslingar även med Sten Andersson. Men Sten var inte långsint. Och när han nästa gång kom med beröm, visste man, att det var ärligt menat. Själv minns jag till exempel när vi åkte hiss på 68an tillsammans och han kort och kärnfullt vände sig till mig i min egenskap av chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag kraftigt hade möblerat om: – Du gör en förbannat bra tidning!

Annars var hans förhållande till partiexpeditionen ofta lätt bohemiskt – det var inte alltid han var där regelbundet, vilket också ledde till bristande kunskaper om dem som han inte träffade så ofta. Om detta finns en annan hisshistoria: Sten åkte hiss ensam med en kvinna, som han tyckte föreföll bekant. Så han sa, prövande: – Har du jobbat länge på kvinnoförbundet? Kvinnan i fråga var kontorist och ordförande i fackklubben på partiexpeditionen. Tablå!

Sten hade dock en osviklig förmåga att lukta sig till när hans närvaro på partiexpeditionen behövdes. När det blåste upp till storm – och det gör det då och då i politiken – fanns han där. Inte bara som moraliskt stöd – han hittade också, som genom trolleri, de rätta greppen för att vrida utvecklingen rätt igen.

Han hade det man brukar kalla för politisk näsa.

Jag har nyligen skrivit om socialdemokratins förvandling från genuin folkrörelse till allt mer av valapparat. Sten var långt ifrån någon fiende till organisatorisk förnyelse; mycket sådant genomfördes under hans tid som partisekreterare. Men han värnade partiet just i dess egenskap av folkrörelse. När en lite ny typ av kanslihustjänstemän, redan under Olof Palmes tid som partiordförande, började visa tendenser till att försöka styra även partiexpeditionens förehavanden, värnade han benhårt partiexpeditionens – många där var kloka och erfarna långvägare – integritet.

Sten var vidare en så kul kille att jobba ihop med: full av hyss och historier (ibland kanske använda som sköld mot människor, som hotade att tränga in i hans allra innersta).

När jag skrev ihop en dödsruna över en mycket speciell arbetskamrat, Gösta Ohlsson, och ringde Sten för att få även honom att underteckna den, hade jag djärvts att nämna också några av vår avlidne arbetskamrats roliga egenheter. När jag läste upp detta, skrattade Sten högt och var genast beredd att sätta sitt namn under texten.

Därför är jag säker på att han inte skulle ha något emot att jag i den här texten, som är min dödsruna över honom själv, tog med ett par av mina egenupplevda Sten Andersson-historier från mina år tillsammans med honom. Man ska göra människor, även döda människor, full rättvisa!

En morgon kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han föreföll leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag.

Sten berättade då, att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andringshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt). Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en för Sten okänd dam fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.

***

Söderkisen Sten Andersson hade en del av sitt hjärta också i Stockholms skärgård, i sommarstugan på Ålö. Han gillade att vara där, också att fiska.

Att han segnade ner där, enligt uppgift efter en fisketur, känns därför inte helt fel.

Nästan exakt detsamma hände med min egen pappa. Han dog i sängen natten efter en fisketur med bästa kompisen.

Sämre kan man dö.

Valseger med hjälp av blå dunster

Självfallet är jag ledsen över att valet gick åt helvete, i riket så väl som i Uppsala.

Ledsen men inte helt överraskad. Jag har, som den envisa och övertygade människa jag är, argumenterat mot högeralliansen in i det sista, och på valdagen gjorde jag två tvåtimmarspass som valsedelsutdelare.

Men den som läste mitt ganska uppmärksammade inlägg ”Om den alltför proffesionaliserade politiken” här om dagen kan inte ha undgått att se budskapet: i den position socialdemokratin har låtit manövrera in sig i, blir det allt svårare att att vinna val.

Detta gäller särskilt när socialdemokratin, som i årets val, har skickliga och förslagna motståndare. Man kan häpna över att så många väljare är så naiva, att Fredrik Reinfeldt med uttryck som ”Nya moderaterna” och med etiketten ”arbetarparti” på sitt parti har lyckats slå blå dunster i ögonen på dem. Men karln har lika fullt lyckats med sin uppläggning och gjort en formidabel valrörelse. Han har lyst av självförtroende.

Vilket man inte kan beskylla Göran Persson för. I TV-debatterna har han inte riktigt verkat trivas. Eftersom jag vet, att han i sina bästa stunder är en lysande talare, var det här desto mer obegripligt. Måste han helt behärska arenan för att komma till sin rätt? (Avigsidan av det här är att det lätt blir enmansshow – jag är ju inte den förste som påpekar det här draget hos Persson, men jag menar, att den här egenheten är både en styrka och svaghet hos honom.)

Jämför med Maria Wetterstrand i debatten i TV 4 – hon flög, som Peter Gustavsson skrev på sin blogg – så förstår ni vad jag menar.

Göran Persson har också fått på pälsen för annat, till exempel förvärvet av en lantegendom i Sörmland och bygget av ett hus, som ironiskt nog heter Torp. Jag är ganska häpen när folk inom arbetarrörelsen, som här, inte begriper, att människor, som pretenderar på att vara dess ledande företrädare, har särskilda krav på sig i fråga om livsstil och moral. (En del av de så skallade s-skandalerna har samma bakgrund.) Ingen som regelbundet läser min blogg kan ha fått uppfattningen att jag är någon asket eller renlevnadsman, men jag syftar i det här fallet på de ganska naturliga jämförelser folk gör med Tage Erlanders våning på Fyrverkarbacken och Olof Palmes radhus i Vällingby.

Nå, låt oss gå vidare till två saker, som ändå var mer betydelsefulla för att det inte bar ända fram:

För första gången i modern svensk politisk historia lyckades högeralliansens fyra partier hyggligt hålla ihop under hela valrörelsen. Den borgerliga oenigheten har tidigare varit ett av socialdemokratins trumfkort i valrörelse efter valrörelse – fråga mig som har varit med sen hedenhös. Nu var rollerna plötsligt ombytta: Fredrik Reinfeldt kunde i TV i fråga efter fråga peka på att (s), (v) och (mp) lämnade skiljaktiga besked.

Min slutsats blir att nästa (s)-ledare måste vara beredd att prata ihop sig med (v) och (mp) om ett gemensamt regeringsprogram i valets viktigaste frågor – det kommer ändå att finnas tillräckligt manöverutrymme för de enskilda partierna att profilera sig i sina hjärtefrågor.

Jag säger detta fullt medveten om att det finns speciella relationsproblem i förhållandet mellan speciellt (s) och (v), men jag är övertygad om att det går att lösa dessa problem. För socialdemokratins del handlar det om att ge upp kravet på inte bara (v) utan också (mp) att nästa variant av EU-författningen ska antas av riksdagen – det är ett fullt rimligt krav, att den frågan ska avgöras i en folkomröstning. För vänsterpartiets del handlar det om att partiet slutgiltigt måste göra upp med sitt kommunistiska arv. Om vänsterpartiet i likhet med norska SV kunde framträda som ett vänstersocialistiskt parti och den bilden inte ständigt stördes av små leninepigoner, skulle inte bara det rödgröna alternativets utan också vänsterpartiets egna vinstchanser öka avsevärt.

Så över till den andra missen. Jag har tidigare skrivit uppskattande om årets socialdemokratiska valmanifest, och jag menade det verkligen: i detta centrala valdokument fanns mycket av socialdemokratins klassiska reformprofil. Problemet var, att manifestet kom så pass sent – för sent för att hinna reparera den bild som sattes hos väljarna under åren av ekonomisk sanering.

Det andra problemet med valmanifestet – jag skrev om det, när det publicerades – var att det inte innehöll någon tydligt röd tråd, någon sammanhållande ideologi. Socialdemokratins valbudskap ideologiserades och fick mer av vänsterprofil först i valrörelsens slutskede och då främst i argumenteringen mot en del av högeralliansens mest arbetarklassfientliga förslag. Det var ju bra, att budskapet på den punkten skärptes mot slutet – men det kom också alldeles för sent.

Till detta bör man lägga, att det på en punkt fanns en allvarlig innehållslig brist i valmanifestet. Manifestet var verkligen inte – jag har läst det och citerat det – som ibland lättvindigt har påståtts renons på jobbskapande åtgärder, men parollen arbete åt alla borde i år, i likhet med alla andra valrörelser jag känner till, ha haft en mer central plats i manifestet.

I den självprövande valanalys socialdemokratin nu måste ta itu med är två ting lika viktiga, också förutsättningar för varann: Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter. Och socialdemokratin måste åter bli en bred, samhällskritisk folkrörelse. För att slippa upprepa mig själv vill jag på dessa punkter be läsarna att gå tillbaka till mitt inlägg för några dar sen, ”Om den alltför professionaliserade politiken”.

Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.

Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.

Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.

Och lugn.

Som Olof Palme och Sten Andersson sa efter ett annat historiskt valnederlag: Fram till nästa val ska vi jaga borgarna med blåslampa!

***

Allra sist: Under vems ledning ska detta genomföras?

Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ.

Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.

Det finns ingen ångervecka

Det finns ingen ångervecka efter valet. Röstar ni på högeralliansen, får ni ett systemskifte. De viktigaste argumenten för att i stället rösta (s) får ni på Peter Gustavssons blogg.

Melodikrysset 37

Lördag morgon och nyheterna basunerar ut, att högeralliansen leder i samtliga gallupundersökningar i dag. Visserligen inom felmarginalen men ändå hotfullt nog. Fan, är ni inte riktigt kloka, ni som vill ändra färdriktning i svensk politik?!

Jag lugnar nerverna med att som vanligt lösa melodikrysset.

Ingenting var så där hopplöst svårt – den här gången fanns där till exempel inga nya artister, som jag inte har lyckats lära mig namnet på.

Anna Book sjöng ”Andalucia” och Tomas Ledin ”Inte en chans”. Sandie Shaw med ”Puppet on a String” mindes jag från Eurovisionsschlagerfestivalen. Danska sångerskan Hanne Boel – hon med ”Don´t Know Much About Love” – har jag till och med recenserat. Och hon som sjöng ”Where or When?” tillsammans med Rod Stewart var vår egen Lisa Ekdahl.

Den i melodikrysset nästan alltid närvarande Evert Taube hade två låtar med den här gången. Dels ”Serenad i Prästgatan” med sonen Sven-Bertil Taube plus Mikael Samuelson. Dels ”Brevet från Lillan” – här var klurigheten, att det sökta ordet inte var Ellinor, som avsändaren heter.

Thor Modeen var det som var ”En äkta mexikanare”. Och Edvard Persson-låten handlade om ”En liden vid kanin”, för att anpassa stavningen till Edvards skånska uttal.

Så förhärdad hundhedning jag är, tycker jag det är roligt med gamla andliga sånger. Jag har nog till och med i min barndom sjungit ”O hur saligt att få vandra” i den numera rivna filadelfiakyrkan i Juniskär.

Och gamla visor i folkton som ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” tycker jag är helt underbara.

Jacques Offenbach slutligen hör väl inte direkt till mina favoriter, men jag klarade honom också.

Allra sist: Gå nu och rösta i morgon. Och rösta på socialdemokraterna!

***

Om du genom googlesökning har hamnat här i jakt på något ord i senaste melodikrysset, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och leta under den senaste lördagen.

Demokratisk socialism

”Socialismens idé om jämlikhet och demokrati är en modern och tidlös tanke som är värd att kämpa för. Arbetarrörelsen bär denna idé.”

Daniel Suhonen i SSUs tidskrift Tvärdrag (3 2006).

Om den alltför professionaliserade politiken

En av mina medredaktörer till laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar? (Ordfront, 2002), Klas Gustavsson, gav 2004 ut den intressanta debattboken ”Socialismens liv efter döden” (Atlas). I den ville han bland annat beskriva, hur socialdemokratins förnyelsearbete har inneburit en anpassning till ett ”postpolitiskt tillstånd”.

I en artikel i SSUs tidskrift Tvärdrag (3 2006), ”Den proffsiga politiken”, tar han upp temat igen:

”De senaste decenniernas samhällsförändringar har inneburit att nationalstatens suveränitet urholkats, att den gamla klassidentiteten delvis uppluckrats och att de politiska partierna förlorat förtroende. Politik är inte längre en fråga om grundläggande sociala konflikter och pekar inte längre framåt mot en möjlig befrielse. Här finns inte längre någon plats för ett radikalt ifrågasättande av samhällsordningen och politiken handlar istället om att parera kriser. Därför kan socialdemokraterna inte lova några genomgripande reformer i valrörelsen, utan nöjer sig med att varna för faran med ett borgerligt maktövertagande.

De politiska partiernas organisationer har under de senaste decennierna kommit att anpassas till detta postpolitiska tillstånd. När arbetarrörelsen i början av förra seklet bröt mark för demokratin upprättades samtidigt en ny modell för det demokratiska styret. Folkopinionen kanaliserades genom medlemsbaserade masspartier. Partiernas verksamhet finansierades genom medlemsavgifter och medlemmarna var den viktigaste agitatoriska resursen. Idag har de politiska partierna dramatiskt minskat sina medlemmar. Verksamheten kan finansieras genom statliga bidrag (och affärsmässigt drivna lotterier).

Kontakten med väljarna säkras genom de stora medierna och folkopinionen avläses genom raffinerade metoder för opinionsundersökningar, fokusgrupper etc. Politiken blir till en vara som skall säljas genom en noga planerad marknadsföringsplan. De politiska partierna gör sig på så sätt alltmer oberoende av sina medlemmar. Philip Gould, en av de ledande partistrategerna bakom Tony Blairs förnyelse av det brittiska labourpartiet, uttryckte själv denna förändring: ”Vi behöver färre personer, men bättre”. Medlemmarna kunde ersättas av anställda specialister.

Den organisatoriska utvecklingen av socialdemokraterna har följt samma tendens. Medlemsbasen har minskat, samtidigt som till exempel staben av anställda politiska sekreterare ökat på alla nivåer. Valorganisationen har helt professionaliserats till ett gigantiskt maskineri för röstfiske.

Min poäng är alltså att politiken förlorat makt och att man anpassat sig till denna situation. Har man inte makt att förändra samhället, så får man istället visa muskler på annat sätt.

– – –

Partiorganisationen har samtidigt förändrats från att vara en medlemsbaserad massrörelse till enbart en professionell partiapparat, med den enda uppgiften att vinna val och besätta politiska förtroendeuppdrag.

– – –

Det är ur denna situation som socialdemokraterna måste bryta sig loss om man i framtiden vill göra anspråk på att vara en del av vänstern. Man måste våga erkänna att samhället präglas av sociala konflikter, som kräver radikala ställningstaganden. Man måste lämna identiteten som ett parti av statsmän och istället identifiera sig som en rörelse av samhällskritiker.”

Så långt Klas Gustavsson.

Jag har varit med om hela den här processen: I början av 1960-talet, när jag blev partiaktiv, också under 1970-talet, var socialdemokratin fortfarande i huvudsak det slags folkrörelseparti, som Klas Gustavsson beskriver. Därefter har medlemstalet gradvis sjunkit och partiapparaten professionaliserats; jag har – utan att på något sätt själv ha initierat det – varit med också om professionaliseringsprocessen: hur valrörelserna à la USA började ledas från ett War Room med specialister på sofistikerade opinionsmätningar, mediaspecialister och annat sådant.

Jag tvivlar starkt på att den här utvecklingen har varit nödvändig, framför allt på att professionaliseringen är en nödvändig följd av ekonomins internationalisering och liknande yttre faktorer. När det gäller det senare, borde vi – socialdemokratin – i mycket högre grad ha spjärnat mot till exempel en alltför självutplånande hållning gent emot EU. (Sverige har ju bevisligen lyckats med detta, när det har byggts upp en stark motkraft, som till exempel inför folkomröstningen om EMU.) Vi borde också i mycket högre grad ha arbetat för att tillsammans med fackliga organisationer och andra progressiva rörelser över hela världen bygga motallianser mot den i dag tämligen otyglade internationella kapitalismen.

Också i vårt eget samhälle finns – även om den sorts kommersiella media som finns kvar här gör allt för sprida ett falskt medvetande – klassklyftor och grundläggande sociala konflikter.

En grundläggande, nästan oursäktlig dumhet är därför arbetarrörelsens gradvisa reträtt från mediemarknaden. (Och det hjälper då inte heller att i något slags mycket formell mening bibehålla inflytandet över en eller annan ledarsida: Vad hjälper det, att Olle Svenning sprattlar lite på Aftonbladets ledarsida, när resten av tidningen är till förväxling lik Expressen?)

Utan märkbar makt över opinionsbildning och debatt kommer arbetarrörelsen aldrig att kunna ta sig ur den situation, som Klas Gustavsson så korrekt beskriver.

Och då handlar det inte bara om att äga tidningar med en annorlunda profil än den i dag hart när allenarådande.

Makt över opinionsbildningen kräver att arbetarrörelsen äger bokförlag, vars utgivning utmanar rådande tankemönster, till exempel återutger de socialistiska klassiker, som utgör de friska källflödena för rörelsens radikala tanketradition, och också ger ut nya böcker i samma tradition, böcker som vågar ifrågasätta dagens kapitalistiska världsordning.

Rörelsen själv måste i sin tur organisera läsning av och tankeutbyte kring dessa böcker. Har ni hört ord som ”studiecirklar” och ”studiekampanjer”? ABF är faktiskt, än så länge, inte nedlagd. Och det är bäst att tillägga, att teorier och samhällsstudier alltid måste ha ett framåtriktat syfte: Vilka är slutsatserna av den analys, som vi genom studierna och läsningen har fått nya redskap för att göra – hur vill vi förändra Sverige och världen?

Men farliga för borgerligheten och dess samhälle blir vi först, om vi blir många: en fokrörelse i ordets ursprungliga mening, en rörelse som ställer krav och kan sätta makt bakom kraven, till exempel i valbåset. Mina egna erfarenheter, främst av det sena sextiotalets socialdemokratiska jämlikhetskampanj, är att det finns ett dialektiskt förhållande mellan att ställa radikala krav och att värva människor till en folkrörelse. Ett parti, som driver krav om angelägna samhällsförändringar, får också medlemmar. Många nya medlemmar.

Jag hoppas innerligt, att söndagens val ska innebära ett nej till högeralliansens Sverige.

Skulle det ändå gå åt helvete, är den diskussion jag tar upp absolut nödvändig, om arbetarrörelsen ska komma tillbaka (och med det senare menar jag inte det banala, att svenska folkets omedvetna ombytlighet åter igen ska leda till en ny regeringskonstellation efter fyra eller åtta år).

Men samma diskussion är lika livsnödvändig, om 68ns War Room till slut besegrar allianspartiernas motsvarigheter.

Så här kan det inte fortsätta. Arbetarrörelsen måste återta makten över tankebildning och problemformulering i vårt samhälle och skaffa sig ett stabilt, långsiktigt grepp över åt vilket håll samhällsutvecklingen går.

Min röst på söndag går som vanligt till socialdemokraterna.

Men hur det än går, tänker jag inte nöja mig med faktum. Socialdemokratin behöver en bred och djup debatt om sin ideologi, om politikens riktning och om rörelsens egen organisation.

Meningen med livet?

Sitter vid köksbordet och dricker förmiddagskaffe. Lyssnar med ett halvt öra på Ring P1.

En man ringer upp och efterlyser partiledarnas svar på en viktig fråga, som hittills inte har belysts i valrörelsen, meningen med livet. På Tomas Tengbys anmodan preciserar han sig: Företagen tävlar med varann om marknadsandelar. Alla tvingas vi att tävla om jobben. Allting verkar vara en enda stor tävling. Men så borde det väl inte vara? Borde vi inte samarbeta med varandra?

Jag påminner mig tiden när jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, och var sekreterare i dess ledningsgrupp. Inför sammanträdena brukade jag gå runt i huset och fråga avdelningscheferna, om de hade några ärenden till det kommande sammanträdet.

En hårt arbetande kamrat sa vid ett sådant tillfälle med en suck djupt ur hjärtat att vi borde ta upp meningen med livet.

Så jag satte upp ”Meningen med livet” på dagordningen.

Vid sammanträdet bordlades ärendet.

Vad jag vet är det bordlagt än i dag.

Så jag väntar med spänning på vad partiledarna ska säga i Ring P1.