Valseger med hjälp av blå dunster

18 september 2006 19:15 | I skottgluggen, Politik | 16 kommentarer

Självfallet är jag ledsen över att valet gick åt helvete, i riket så väl som i Uppsala.

Ledsen men inte helt överraskad. Jag har, som den envisa och övertygade människa jag är, argumenterat mot högeralliansen in i det sista, och på valdagen gjorde jag två tvåtimmarspass som valsedelsutdelare.

Men den som läste mitt ganska uppmärksammade inlägg ”Om den alltför proffesionaliserade politiken” här om dagen kan inte ha undgått att se budskapet: i den position socialdemokratin har låtit manövrera in sig i, blir det allt svårare att att vinna val.

Detta gäller särskilt när socialdemokratin, som i årets val, har skickliga och förslagna motståndare. Man kan häpna över att så många väljare är så naiva, att Fredrik Reinfeldt med uttryck som ”Nya moderaterna” och med etiketten ”arbetarparti” på sitt parti har lyckats slå blå dunster i ögonen på dem. Men karln har lika fullt lyckats med sin uppläggning och gjort en formidabel valrörelse. Han har lyst av självförtroende.

Vilket man inte kan beskylla Göran Persson för. I TV-debatterna har han inte riktigt verkat trivas. Eftersom jag vet, att han i sina bästa stunder är en lysande talare, var det här desto mer obegripligt. Måste han helt behärska arenan för att komma till sin rätt? (Avigsidan av det här är att det lätt blir enmansshow – jag är ju inte den förste som påpekar det här draget hos Persson, men jag menar, att den här egenheten är både en styrka och svaghet hos honom.)

Jämför med Maria Wetterstrand i debatten i TV 4 – hon flög, som Peter Gustavsson skrev på sin blogg – så förstår ni vad jag menar.

Göran Persson har också fått på pälsen för annat, till exempel förvärvet av en lantegendom i Sörmland och bygget av ett hus, som ironiskt nog heter Torp. Jag är ganska häpen när folk inom arbetarrörelsen, som här, inte begriper, att människor, som pretenderar på att vara dess ledande företrädare, har särskilda krav på sig i fråga om livsstil och moral. (En del av de så skallade s-skandalerna har samma bakgrund.) Ingen som regelbundet läser min blogg kan ha fått uppfattningen att jag är någon asket eller renlevnadsman, men jag syftar i det här fallet på de ganska naturliga jämförelser folk gör med Tage Erlanders våning på Fyrverkarbacken och Olof Palmes radhus i Vällingby.

Nå, låt oss gå vidare till två saker, som ändå var mer betydelsefulla för att det inte bar ända fram:

För första gången i modern svensk politisk historia lyckades högeralliansens fyra partier hyggligt hålla ihop under hela valrörelsen. Den borgerliga oenigheten har tidigare varit ett av socialdemokratins trumfkort i valrörelse efter valrörelse – fråga mig som har varit med sen hedenhös. Nu var rollerna plötsligt ombytta: Fredrik Reinfeldt kunde i TV i fråga efter fråga peka på att (s), (v) och (mp) lämnade skiljaktiga besked.

Min slutsats blir att nästa (s)-ledare måste vara beredd att prata ihop sig med (v) och (mp) om ett gemensamt regeringsprogram i valets viktigaste frågor – det kommer ändå att finnas tillräckligt manöverutrymme för de enskilda partierna att profilera sig i sina hjärtefrågor.

Jag säger detta fullt medveten om att det finns speciella relationsproblem i förhållandet mellan speciellt (s) och (v), men jag är övertygad om att det går att lösa dessa problem. För socialdemokratins del handlar det om att ge upp kravet på inte bara (v) utan också (mp) att nästa variant av EU-författningen ska antas av riksdagen – det är ett fullt rimligt krav, att den frågan ska avgöras i en folkomröstning. För vänsterpartiets del handlar det om att partiet slutgiltigt måste göra upp med sitt kommunistiska arv. Om vänsterpartiet i likhet med norska SV kunde framträda som ett vänstersocialistiskt parti och den bilden inte ständigt stördes av små leninepigoner, skulle inte bara det rödgröna alternativets utan också vänsterpartiets egna vinstchanser öka avsevärt.

Så över till den andra missen. Jag har tidigare skrivit uppskattande om årets socialdemokratiska valmanifest, och jag menade det verkligen: i detta centrala valdokument fanns mycket av socialdemokratins klassiska reformprofil. Problemet var, att manifestet kom så pass sent – för sent för att hinna reparera den bild som sattes hos väljarna under åren av ekonomisk sanering.

Det andra problemet med valmanifestet – jag skrev om det, när det publicerades – var att det inte innehöll någon tydligt röd tråd, någon sammanhållande ideologi. Socialdemokratins valbudskap ideologiserades och fick mer av vänsterprofil först i valrörelsens slutskede och då främst i argumenteringen mot en del av högeralliansens mest arbetarklassfientliga förslag. Det var ju bra, att budskapet på den punkten skärptes mot slutet – men det kom också alldeles för sent.

Till detta bör man lägga, att det på en punkt fanns en allvarlig innehållslig brist i valmanifestet. Manifestet var verkligen inte – jag har läst det och citerat det – som ibland lättvindigt har påståtts renons på jobbskapande åtgärder, men parollen arbete åt alla borde i år, i likhet med alla andra valrörelser jag känner till, ha haft en mer central plats i manifestet.

I den självprövande valanalys socialdemokratin nu måste ta itu med är två ting lika viktiga, också förutsättningar för varann: Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter. Och socialdemokratin måste åter bli en bred, samhällskritisk folkrörelse. För att slippa upprepa mig själv vill jag på dessa punkter be läsarna att gå tillbaka till mitt inlägg för några dar sen, ”Om den alltför professionaliserade politiken”.

Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.

Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.

Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.

Och lugn.

Som Olof Palme och Sten Andersson sa efter ett annat historiskt valnederlag: Fram till nästa val ska vi jaga borgarna med blåslampa!

***

Allra sist: Under vems ledning ska detta genomföras?

Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ.

Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.