Last chorus: Sten Andersson

19 september 2006 17:30 | Politik | Inga kommentarer

Sten Andersson, född 1923, dog dagen före valdagen, 83 år gammal. Han hann enligt uppgift rösta. Så väl kände jag honom, att jag är helt säker på att han inte skulle ha haft något emot att jag nämner det allra först.

Han hann vara både socialminister och utrikesminister. Av hans internationella engagemang, och de var många, vill jag gärna nämna palestinafrågan; palestinaaktivist var han ända in i det sista. Det hedrar honom. I den här konflikten kände han en aldrig sviktande solidaritet med de mest utsatta, palestinierna.

Det slår mig, att jag först kom i närmare kontakt med honom under den israelresa partiets ombudsmän företog 1963. (Ni kan hitta mer om den resan i den fragmentariska memoardelen ovan.) Socialdemokratiska partiet var vid den tiden ensidigt israelvändligt, men Sten hörde alltså till dem som klarade att ompröva sina gamla ensidigheter.

I hjärtat var Sten en rörelsemänniska: från 1942 SSUare och strax också SSU-klubbens ordförande. 1953 blev han ombudsman på Stockholms arbetarekommun och 1975 dess ordförande.

Men mest känd är han – med all rätt – som den evige partisekreteraren (1962-1982). Som partisekreterare valdes han också in i partiets VU, som han lämnade först 1993.

Jag har under mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen på nära håll upplevt en rad både partiordförande och partisekreterare, men jag tror inte att någon bland dessa som fortfarande lever misstycker, om jag säger, att Sten Andersson fick man ett särskilt förhållande till. Vann man hans hjärta och förtroende, varade det livet ut.

Som den självständigt tänkande (och ibland självsvåldiga) person jag var och är, har jag naturligtvis haft mina skärmytslingar även med Sten Andersson. Men Sten var inte långsint. Och när han nästa gång kom med beröm, visste man, att det var ärligt menat. Själv minns jag till exempel när vi åkte hiss på 68an tillsammans och han kort och kärnfullt vände sig till mig i min egenskap av chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s), som jag kraftigt hade möblerat om: – Du gör en förbannat bra tidning!

Annars var hans förhållande till partiexpeditionen ofta lätt bohemiskt – det var inte alltid han var där regelbundet, vilket också ledde till bristande kunskaper om dem som han inte träffade så ofta. Om detta finns en annan hisshistoria: Sten åkte hiss ensam med en kvinna, som han tyckte föreföll bekant. Så han sa, prövande: – Har du jobbat länge på kvinnoförbundet? Kvinnan i fråga var kontorist och ordförande i fackklubben på partiexpeditionen. Tablå!

Sten hade dock en osviklig förmåga att lukta sig till när hans närvaro på partiexpeditionen behövdes. När det blåste upp till storm – och det gör det då och då i politiken – fanns han där. Inte bara som moraliskt stöd – han hittade också, som genom trolleri, de rätta greppen för att vrida utvecklingen rätt igen.

Han hade det man brukar kalla för politisk näsa.

Jag har nyligen skrivit om socialdemokratins förvandling från genuin folkrörelse till allt mer av valapparat. Sten var långt ifrån någon fiende till organisatorisk förnyelse; mycket sådant genomfördes under hans tid som partisekreterare. Men han värnade partiet just i dess egenskap av folkrörelse. När en lite ny typ av kanslihustjänstemän, redan under Olof Palmes tid som partiordförande, började visa tendenser till att försöka styra även partiexpeditionens förehavanden, värnade han benhårt partiexpeditionens – många där var kloka och erfarna långvägare – integritet.

Sten var vidare en så kul kille att jobba ihop med: full av hyss och historier (ibland kanske använda som sköld mot människor, som hotade att tränga in i hans allra innersta).

När jag skrev ihop en dödsruna över en mycket speciell arbetskamrat, Gösta Ohlsson, och ringde Sten för att få även honom att underteckna den, hade jag djärvts att nämna också några av vår avlidne arbetskamrats roliga egenheter. När jag läste upp detta, skrattade Sten högt och var genast beredd att sätta sitt namn under texten.

Därför är jag säker på att han inte skulle ha något emot att jag i den här texten, som är min dödsruna över honom själv, tog med ett par av mina egenupplevda Sten Andersson-historier från mina år tillsammans med honom. Man ska göra människor, även döda människor, full rättvisa!

En morgon kom jag – jag var pressekreterare då – en tidig morgon in på Stens rum i något ärende. Sten hade stängt dörren men var inte upptagen i telefon eller av någon annan person. Han föreföll leta efter något. – Kan jag hjälpa dig med något, Sten? frågade jag.

Sten berättade då, att han hade åkt in med tunnelbanan till station Rådmansgatan, T-banestationen närmast 68an. Det var fullt i vagnen, och han stod där och höll i sig i en stång, när det plötsligt började klia påtagligt på ena axeln. Sten försökte kratsa sig där, men då förflyttade sig det som kliade till andra axeln, och så där höll det på till dess att han plötsligt förstod: I hans ytterrock befann sig sonens dansmus! Nu gällde det att bara hålla masken och så snabbt som möjligt ta sig upp till rummet på plan fyra på 68an. In alltså, stäng dörren och av med rocken! Men den kvicka musen smet förstås och klängde nu i ilfart runt väggarna. Och vad värre var: alldeles snart skulle han få besök av en ambassadör från ett arabiskt land. Som den rådige funktionär jag var, lyckades jag med hjälp av Stens sekreterare, Maud Björklund, snart hitta en tom glasburk med plåtlock, och så gjorde vi andringshål i locket åt musen. Sen började jag jaga musen och knep den, varvid den för övrigt bet mig i fingret så att jag blödde. Vi hann stoppa musen i burken och få ut den, innan ambassadören kom. (Musen dog tyvärr.)

Så långt är historien fullständigt sann, men Sten hade inte varit Sten, om han inte hade bättrat på den lite och sen läckt den till Tysta Mari på DN. I den versionen slutar historien med att den arabiske ambassadören kommer in genom dörren, just i det ögonblick då Sten och jag har kastat oss ner på golvet i jakten på musen. Det hampar sig så, att vi båda ligger i riktning mot Mecka. Ambassadören blir mycket imponerad.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt). Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en för Sten okänd dam fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

Trodde jag att det fanns någon himmel, föreställer jag mig, att Sten nu satt där och skrattade. Han hade ett smittsamt garv.

***

Söderkisen Sten Andersson hade en del av sitt hjärta också i Stockholms skärgård, i sommarstugan på Ålö. Han gillade att vara där, också att fiska.

Att han segnade ner där, enligt uppgift efter en fisketur, känns därför inte helt fel.

Nästan exakt detsamma hände med min egen pappa. Han dog i sängen natten efter en fisketur med bästa kompisen.

Sämre kan man dö.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^