Gästskribent: Daniel Suhonen

25 september 2006 23:54 | Politik | 8 kommentarer

I dag fick jag mejl från Daniel Suhonen på ABF Stockholm:

Hej,
jag hittade följande artikel jag skrev för 1,5 år sedan. Den känns aktuellare än någonsin, förutom tempus!

Vänligen

Daniel

Eftersom artikeln är ett väsentligt bidrag till eftervalsdebatten, publicerar jag den här på nytt:

Välfärdsstaten och sysselsättningen som strategi – stolpar till ett
efterkrisprogram
inblick : 2005-02-14

Arbetarrörelsen upplever idag en allvarlig kris. Hotet från en ny borgerlighet som bryter in i välfärdspolitiken med en till synes närmast socialdemokratisk inriktning och rörelsens osäkerhet om de långsiktiga målen riskerar att bli ett stort problem i valet 2006. Det gäller att bryta dessa mönster och blicka framåt skriver Daniel Suhonen.

Arbetarrörelsen behöver ett program för en politik efter krisen som
sammanfattar de viktigaste utmaningarna och utgör ett konkret projekt – ett efterkrisprogram.

I min uppväxt fanns två iakttagelser som hängde intimt samman: Det första var att vår familj var arbetarklass därför att mina föräldrar hade vanliga arbetaryrken, mamma fritidsledare och pappa truckförare på ett lager. Den andra vissheten var att min mamma som blev förtidspensionär tidigt inte skulle klarat sig i ett annat samhälle än den svenska välfärdsmodellen.

För oss som arbetarklassfamilj blev välfärden något att både lita till och vara stolta över. Detta hade vår rörelse skapat. Just kopplingen mellan klassposition och lojalitet med välfärdssystemet är en av de centrala delarna i varför socialdemokratin har erövrat och bibehållit ett unikt förtroende i den svenska valmanskåren. Stora delar av arbetarklass- och tjänstemannakollektivet har av ideologiska och rationella skäl haft anledning att slå vakt om välfärdssamhället. Arbetarrörelsen har genom välfärdssystemen visat en praktisk lojalitet med sin ideologiska bas och sina väljare, och väljarna har lojalt fortsatt att rösta på socialdemokraterna. Socialdemokratin som rörelse har skapat de system som idag existerar och står som den yttersta garanten för upprätthållande av detta system. Så har det i alla fall uppfattats av de allra flesta, i alla fall till i mitten av 1990-talet då ett antal förändringar skedde:

1. Socialdemokratins nedprioritering av den fulla sysselsättningen och prioriteringen av sunda statsfinanser har ökat arbetslösheten och minskat utrymmet för en expansiv politik.

2. Genom denna förändring av politikens inriktning har den ekonomiska kris som pendlat fram och åter under tiden efter 1970-talet permanentats och flyttats in i den offentliga sektorn. Dagens diskussioner om dels hotande personalbrist och brister i själva omsorgen beror naturligtvis till stor del på de nedskärningar som genomförts under 1990-talet. Detta har lett till

3. Att andra politiska rörelser har klivit in i det välfärdspolitiska
fältet och tar för sig där arbetarrörelsen lämnar dörren öppen. Först
borgerlighetens Ny start för Sverige 1991 som snabbt gick i diket, och därefter vänsterpartiet som skördare i den socialdemokratiska
budgetsaneringens sådd. I dag har pendeln vänt och moderaterna förändrar hela sin politiska inriktning för att attrahera socialdemokratiska kärnväljare. Medvetna om att det knappast behövs mer än ett par procents rörelse över blockgränsen för att förskjuta de senaste tretton årens rödgröna opinionsmässiga majoritet till en blåsvart. Det gamla talesättet att välfärdsreformerna bara är ”ett klubbslag borta i riksdagen” känns
obehagligare och aktuellare än någonsin tidigare.

För trots att välfärdsforskare visar att det folkliga stödet för den
generella och jämlikhetsskapande välfärden är stabilt över tid, så har inte detta avspeglats i politikens utformning. Hela 1990-talet fram till idag har varit en lång permanent kris som förlänger den period av ekonomisk kris som inleddes på 1970-talet. Krisen har genom sin permanentering som normaltillstånd, trätt in i den offentliga sektorn och människorna själva. Så har rapporterna om neddragningar i kommuner och landsting som avlöpt i snabb följd förändrat bilden av Sverige. Intrycket av ett i många stycken avfolkande och avrustande samhälle tränger sig på. Det som vi tidigare hade råd att hålla oss med, sköta om, organisera, ryms
plötsligt inte i de ekonomiska ramarna. Prioriteringslistorna i sjukvården i Östergötland förra året var kanske en höjdpunkt i detta återtåg. Den kollektiva sorgen fäller modet hos tusentals kommunpolitiker som representerar väljare vars politiska vilja och värderingar aldrig kommer till uttryck, trots att de partier som säger sig står för detta erövrat majoriteten i val. Det är viktigt att se detta som en konsekvens av att arbetet för full sysselsättning avbrutits. En rörelse som inte har instrumenten att skapa det samhälle det utlovar kommer förr eller senare att ifrågasättas. Risken finns att detta ifrågasättande kan komma med stor
kraft i valen 2006. Konsekvensen av ett sådant maktskifte riskerar att bli allvarligare än fyra år med Reinfeldt. Risken är att socialdemokratins hegemoniska band med välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen bryts.

För att undvika detta krävs ett handlingsprogram – ett efterkrisprogram.

Det skulle kunna vara utformat ungefär så här:

1. Den fulla sysselsättningen. Rätten till arbete är centralt för
individen och strategisk för arbetarrörelsen; därför sätts alla resurser in för att samtliga arbetsföra sätts i arbete, studier eller andra åtgärder. En satsning på välfärdstjänsterna bidrar till detta.

2. Generell och solidariskt finansierad välfärdspolitik. Den långsiktiga
utarmningen av den offentliga sektorn måste upphöra, nya resurser skjutas till. En växande förtroendeklyfta minskar möjligheterna att vinna makten. Socialdemokratin kan föra en folkligt omtyckt politik, om vi återvänder till grundvärderingarna.

För att genomföra de första två punkterna måste beslut tas om att ändra eller avskaffa utgiftstaken i statsbudgeten och balanskraven i kommuner och landsting, vilket kombineras med följande punkt:

3. Skatterna kan komma att höjas för att klara av en aktiv politik. För att slippa stora budgetunderskott bör framförallt den statliga
inkomstskatten höjas, men även alkohol-, tobaks- och förmögenhetsskatter bör justeras uppåt. En stor del av offentlig sektors och transfereringssystemens kris beror på sänkta skatter för enskilda och företag sedan 1990. Skatterna återgår till full välfärdsfinansiering.

4. Kollektiv kapitalbildning. Genom ett överskott i de offentliga
finanserna kan pengar avsättas för kollektiva ändamål i framtiden.
Pensionsfonderna bör i större utsträckning användas för att nå politiska mål som sysselsättning och miljömässig omställning enligt kanadensisk modell med aktivt ägande.

5. Bostad åt alla. Bostadsbristen visar att marknaden inte klarar av att sköta detta välfärdsområde. Genom återinförande av vissa subventioner av bostadsbyggande och renoveringar hålls en jämn byggnadstakt i fas med behoven.

6. Kulturpolitik. Kultur på alla områden behövs för att genomföra den samhällsförändring som arbetarrörelsen eftersträvar. En kraftig satsning på public service-radio och -tv ger alternativ vid sidan om de kommersiella mediernas utbud. Ökat presstöd med mål om mångfald på tidningsmarknaden ger minst en stor socialdemokratisk morgontidning i Stockholm, Göteborg och Malmö och räddar de andratidningar med olika partifärg som idag hotas. Kommunala bibliotek, teatrar och studieförbund ges ökat stöd.

7. Grönt folkhem. Omställningen av Sverige går långsamt. Investeringsstöd och offentliga gröna upphandlingar kan Sverige fortsätta gå i bräschen för en miljöriktig omställning av hela samhället. Här kan ges plats för en ny trepartsöverenskommelse som gör industri, fack och samhälle i fas för ett grönt folkhem.

8. Forskning och högre utbildning. För att bygga för framtiden bör
satsningarna på högre utbildning och forskning öka. Samhället bör ta ett stort ansvar.

9. Häva segregationen. Miljonprogrammens upprustning och insatser enligt ovan i arbetsmarknad, kultur och miljö inleds och bidrar för ett mer integrerat samhälle. En viktig del av detta är ett förbud mot religiösa friskolor till och med gymnasienivå vilket kombineras med en kraftig satsning på utbildning och mindre skolklasser.

10. Sverige i världen. För att stärka möjligheterna för en gynnsam
utveckling i världen bör bistånd och utbytesprojekt stärkas. Sverige borde bli världsledande på internationella kontakter. Genom förstärkta formella ambassadfunktioner, fler utbytesstudenter inom alla ämnen, nivåer och discipliner, liksom ökade möjligheter för anställda att under begränsad tid ha internationellt utbyte inom sitt yrke, kommer förståelsen och
kontakter att öka.

Genomför arbetarrörelsen ett sådant konstruktivt arbete kan hoten om valförlust avvärjas och de breda folklagren även i fortsättningen känna samhörighet med socialdemokratin. I värsta fall, om inget görs riskerar socialdemokratins unika position som ledande folklig politisk kraft i Sverige att för överskådlig tid undermineras.

En tidigare version av artikeln har varit publicerad i Pockettidningen R.

***

Så långt Daniel Suhonen.

Jag återpublicerar hans artikel, därför att den ger bränsle åt den nödvändiga eftervalsdebatten.

Välkomna med synpunkter!

Födelsedagar

25 september 2006 14:58 | Ur dagboken | 1 kommentar

Vår ambulerande tillvaro fortsätter. Förra veckan hade Birgitta uppdrag inne i stan, medan jag var i Öregrund. Helt ensam var jag dock inte – min bror Matti hälsade på och stannade över natten. Han hade två nyfångade gäddor med sig från Gräsö, och så plockade vi fallfrukt: äpplen, päron och plommon.

Innan det var dags för mig att åka in till Uppsala skulle jag klippa gräset. Det gick bra första vändan, men så stannade plötsligt motorn. Jag gjorde rent under och fyllde på bensin, men startsnöret gick plötsligt inte att dra ut. Jag kollade också tändstiftet (som är alldeles nytt) och försökte på nytt: nu gick startsnöret att dra ut, men ingen tändning! Och det flödade ut olja över kåpan. Så det var bara att släpa i väg fanskapet till järnaffären igen, för andra gången på kort tid.

Vi har också en gammal elklippare med laddningsbart batteri, men batteriet klarar allt kortare – löjligt korta – bitar gräsmatta. Ändå måste man ju göra sitt bästa: Jag tog en bit på fredag eftermiddag, en bit på lördag och i dag, måndag, har jag klippt ytterligare en bit. Men fortfarande finns det gräsmatta kvar att klippa.

Lördag kväll till söndag kväll har jag varit inne i Uppsala.

Hela lördagen hade Birgitta och min bror Matti varit ute i skogen och plockat svamp, faktiskt också fått en hel del. På lördag kväll åt vi tillsammans en god middag, tillagad av Birgitta.

I vår familj håller vi seden att fira födelsedagar, även ojämna sådana, högt. I september är det en ansamling av födelsedagar att fira.

Den 13 september fyller vår dotter Kerstin år, 37 i år.

En vecka senare, 20 september, är det Birgittas födelsedag. Hon kom i kapp mig nu och är även hon 69.

Och i dag, den 25 september, fyller Kerstins och Bos son Viggo fyra år.

Birgitta firade jag för egen del på valdagen – så blev det något roligt även med den. Jag gjorde smörgåstårta med rostbiff och uppvaktade med böcker, blomsterlök och Mozart-skivor. På kvällen, före valvakan, bjöd jag på en mustig höstgryta. Även min bror Matti var med och stannade och hjälpte oss att svära på valvakan.

Kerstin var jag och småfirade lite med nyinköpta rosor och blomsterlökar till hennes och Bos trädgård, men Kerstin hade i övrigt deklarerat, att man kunde fira henne söndagen den 24 september, då hon skulle ha födelsedagsmiddag för Viggo, som ju egentligen fyller först i dag. Även mamma/mormor Birgitta fick hänga med på ett litet födelsedagsbarnshörn.

Av mig fick Kerstin böcker, CD och arabiaporslin med muminmotiv.

Men självfallet var det lille Viggo som var huvudperson (även om lilla Klara, ett och ett halvt, också fick några paket för att inte känna sig undanträngd). Av mig fick Viggo böcker (som jag hoppas kunna återkomma till, när jag läst dem för honom), ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som CD, några Pippi Långstrump-filmer som DVD och så påskliljor och tulpaner – Viggo har redan ett land där han odlar morötter; det ska böjas i tid! Mormor och morfar hade tillsammans – med Bos hjälp, tack! – köpt en rutschkana till familjen Strömbergs-Kokks villaträdgård. Den blev genast en succé (Bo monterade den i smyg). Inte bara Viggo utan också lilla Klara åkte i den gång på gång.

Annars var den här liksom familjens övriga födelsedagsfester ett sätt att träffas över generationsgränserna. Från Sollefteå hade barnens farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, kommit ner. Bos bror Per var där liksom Kerstins syskon: Matti med sin Karin och Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Och så min bror Matti.

Det blev presentutdelning och sen födelsedagskaffe ute på den stora verandan. Senare också jättegod födelsedagsbuffé. (Fast Viggo hade, när hans mamma frågade honom om vad han ville ha för mat på sin födelsedag, med förtrytelse sagt: – Tårta, har jag ju sagt! Se vidare på Kerstins blogg.)

Att ha de här småttingarna, Viggo och Klara, på nära håll och känna deras vänskap och förtroende är nog det största sedan våra egna barn var små. Att tillsammans med Viggo leka med lego på golvet eller att gunga Klara på foten – hon gillar det och vill göra det om och om igen – är stort. Det känns rent av som att ens liv har haft en mening.