Valseger med hjälp av blå dunster
18 september 2006 19:15 | I skottgluggen, Politik | 16 kommentarerSjälvfallet är jag ledsen över att valet gick åt helvete, i riket så väl som i Uppsala.
Ledsen men inte helt överraskad. Jag har, som den envisa och övertygade människa jag är, argumenterat mot högeralliansen in i det sista, och på valdagen gjorde jag två tvåtimmarspass som valsedelsutdelare.
Men den som läste mitt ganska uppmärksammade inlägg ”Om den alltför proffesionaliserade politiken” här om dagen kan inte ha undgått att se budskapet: i den position socialdemokratin har låtit manövrera in sig i, blir det allt svårare att att vinna val.
Detta gäller särskilt när socialdemokratin, som i årets val, har skickliga och förslagna motståndare. Man kan häpna över att så många väljare är så naiva, att Fredrik Reinfeldt med uttryck som ”Nya moderaterna” och med etiketten ”arbetarparti” på sitt parti har lyckats slå blå dunster i ögonen på dem. Men karln har lika fullt lyckats med sin uppläggning och gjort en formidabel valrörelse. Han har lyst av självförtroende.
Vilket man inte kan beskylla Göran Persson för. I TV-debatterna har han inte riktigt verkat trivas. Eftersom jag vet, att han i sina bästa stunder är en lysande talare, var det här desto mer obegripligt. Måste han helt behärska arenan för att komma till sin rätt? (Avigsidan av det här är att det lätt blir enmansshow – jag är ju inte den förste som påpekar det här draget hos Persson, men jag menar, att den här egenheten är både en styrka och svaghet hos honom.)
Jämför med Maria Wetterstrand i debatten i TV 4 – hon flög, som Peter Gustavsson skrev på sin blogg – så förstår ni vad jag menar.
Göran Persson har också fått på pälsen för annat, till exempel förvärvet av en lantegendom i Sörmland och bygget av ett hus, som ironiskt nog heter Torp. Jag är ganska häpen när folk inom arbetarrörelsen, som här, inte begriper, att människor, som pretenderar på att vara dess ledande företrädare, har särskilda krav på sig i fråga om livsstil och moral. (En del av de så skallade s-skandalerna har samma bakgrund.) Ingen som regelbundet läser min blogg kan ha fått uppfattningen att jag är någon asket eller renlevnadsman, men jag syftar i det här fallet på de ganska naturliga jämförelser folk gör med Tage Erlanders våning på Fyrverkarbacken och Olof Palmes radhus i Vällingby.
Nå, låt oss gå vidare till två saker, som ändå var mer betydelsefulla för att det inte bar ända fram:
För första gången i modern svensk politisk historia lyckades högeralliansens fyra partier hyggligt hålla ihop under hela valrörelsen. Den borgerliga oenigheten har tidigare varit ett av socialdemokratins trumfkort i valrörelse efter valrörelse – fråga mig som har varit med sen hedenhös. Nu var rollerna plötsligt ombytta: Fredrik Reinfeldt kunde i TV i fråga efter fråga peka på att (s), (v) och (mp) lämnade skiljaktiga besked.
Min slutsats blir att nästa (s)-ledare måste vara beredd att prata ihop sig med (v) och (mp) om ett gemensamt regeringsprogram i valets viktigaste frågor – det kommer ändå att finnas tillräckligt manöverutrymme för de enskilda partierna att profilera sig i sina hjärtefrågor.
Jag säger detta fullt medveten om att det finns speciella relationsproblem i förhållandet mellan speciellt (s) och (v), men jag är övertygad om att det går att lösa dessa problem. För socialdemokratins del handlar det om att ge upp kravet på inte bara (v) utan också (mp) att nästa variant av EU-författningen ska antas av riksdagen – det är ett fullt rimligt krav, att den frågan ska avgöras i en folkomröstning. För vänsterpartiets del handlar det om att partiet slutgiltigt måste göra upp med sitt kommunistiska arv. Om vänsterpartiet i likhet med norska SV kunde framträda som ett vänstersocialistiskt parti och den bilden inte ständigt stördes av små leninepigoner, skulle inte bara det rödgröna alternativets utan också vänsterpartiets egna vinstchanser öka avsevärt.
Så över till den andra missen. Jag har tidigare skrivit uppskattande om årets socialdemokratiska valmanifest, och jag menade det verkligen: i detta centrala valdokument fanns mycket av socialdemokratins klassiska reformprofil. Problemet var, att manifestet kom så pass sent – för sent för att hinna reparera den bild som sattes hos väljarna under åren av ekonomisk sanering.
Det andra problemet med valmanifestet – jag skrev om det, när det publicerades – var att det inte innehöll någon tydligt röd tråd, någon sammanhållande ideologi. Socialdemokratins valbudskap ideologiserades och fick mer av vänsterprofil först i valrörelsens slutskede och då främst i argumenteringen mot en del av högeralliansens mest arbetarklassfientliga förslag. Det var ju bra, att budskapet på den punkten skärptes mot slutet – men det kom också alldeles för sent.
Till detta bör man lägga, att det på en punkt fanns en allvarlig innehållslig brist i valmanifestet. Manifestet var verkligen inte – jag har läst det och citerat det – som ibland lättvindigt har påståtts renons på jobbskapande åtgärder, men parollen arbete åt alla borde i år, i likhet med alla andra valrörelser jag känner till, ha haft en mer central plats i manifestet.
I den självprövande valanalys socialdemokratin nu måste ta itu med är två ting lika viktiga, också förutsättningar för varann: Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter. Och socialdemokratin måste åter bli en bred, samhällskritisk folkrörelse. För att slippa upprepa mig själv vill jag på dessa punkter be läsarna att gå tillbaka till mitt inlägg för några dar sen, ”Om den alltför professionaliserade politiken”.
Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.
Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.
Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.
Och lugn.
Som Olof Palme och Sten Andersson sa efter ett annat historiskt valnederlag: Fram till nästa val ska vi jaga borgarna med blåslampa!
***
Allra sist: Under vems ledning ska detta genomföras?
Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ.
Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.
Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.
Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.
Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.
16 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Wanja Lundby-Wedin? Det tror jag inte, hon sitter ju inte i riksdagen. Fyra år med en partiledare på åhörarplats låter som ett dåligt val.
Comment by Bo Strömberg — 2006 09 18 19:41 #
Jag är medveten om det här problemet. Men om jag jämför henne med samtliga andra, som hittills har nämnts som tänkbara partiledare, är hon helt oslagbar.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 18 19:50 #
Wanja Lundby-Wedin, tja, idén har ju sina meriter. Hade inte Margareta Winberg varit förpassad till Brasilien hade hon kunnat utgöra en bra länk mellan (S) och (V), då hon har en ganska utpräglat feministisk profil.
Som yngre vänsterpartist är jag dock lite småtrött på att ständigt få stå till svars för kommunismen, muren rasade trots allt långt innan jag blev aktiv.
Det finns problem att reda ut i det rödgröna laget, inget omöjligt om viljan finns.
Comment by Fredrich Legnemark — 2006 09 19 0:20 #
Ett namn som ofta hörs utanför medierna är Pagrotsky. Han är förvisso inte kvinna men förmodigen tillräckligt vettig för att kunna göra socialdemokratin socialdemokratisk igen.
Comment by wege — 2006 09 19 7:29 #
Till Fredrik Legnemark: Jag försöker inte påstå att samtliga vänsterpartister är kommunister – då vore för övrigt inget mer avancerat samarbete möjligt. Men det är besvärligt nog att det fortfarande finns vänsterpartister, ibland till och med i relativt ledande ställning, som stoltserar med att kalla sig ”kommunister”. Jag har läst Marx och känner hans begreppsvärld; jag brukar till och med själv kalla mig marxist. Men ordet ”kommunism” är i dag, efter allt det som hände i dess namn, ett fullständigt obrukbart ord.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 8:26 #
Till Wege: Jo, jag har stor respekt för Leif Pagrotsky, till exempel för hans rakryggade hållning i EMU-kampanjen. (Jag tillhörde själv riksledningen för Sossar mot EMU.) Men han är alltså inte kvinna, och det borde vara dags för en kvinna nu.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 8:29 #
Tack för en bra genomgång. En fråga som jag tror måste lösas är att organisera så att man kan ta emot erfarenheter och synpunkter från alla dem som har hamnat utanför. Jag tror att vi inom arbetarrörelsen har möjligheter att ta emot och förstå det de har att berätta. Innan vi har tagit emot dem har vi naturligtvis ingenting att säga dem. Vi måste veta, vi måste ha de som känner till hur reglerna kryper under skinnet på dem som blir utsatta för dem.
Till viss del har vi det säkert, men jag tycker jag har hört berättelser som inte har någon motsvarighet i det valbudskap jag har sett. En del av dem kommer nog inte fram offentligt av olika orsaker, kanske t o m på grund av hur reglerna ser ut. Då måste vi söka. Det är något djupt demokratiskt i det också, menar jag, att försöka göra detta. Många av de som är utanför kanske inte förmår göra sig hörda i det informationsflod som vi sköljs över av. Deras berättelser måste nog fångas och förstärkas i våra diskussioner, i den medkänsla vi kan ha.
Comment by LeoB — 2006 09 19 20:54 #
Till LeoB: Jo, så är det nog.
Ett grundproblem i det samhälle vi lever i är att de som är utanför också befinner sig utanför arbetarrörelsen. De som finns kvar i den krympande arbetarrörelsen talar med varandra men inte med den armé, som på grund av arbetslöshet, brist på utbildning, brist på språk eller vad det kan vara har hamnat utanför.
Den här bristen på kommunikation och möjlighet till ömsesidig påverkan leder också alltför ofta till att de som har hamnat i ett hopplöst utanförskap alltför lätt kan komma att fångas av enkla men lockande budskap från det ena året Ny Demokrati, det andra året De nya moderaterna. En stor del av de utanförställda svenskarna tycks i år också ha lagt sin röst på Sverigedemokraterna.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 22:05 #
Till Enn:
Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att vi förlorade kanske valet där. Jag misstänker AMS och FK framstår för många av dem som är utanför som Socialdemokraternas svar på deras situation.
Men först och främst gäller det själ och hjärta. Vi har mycket mindre anledning att arbeta om vi inte kan få med oss dem som mest behöver stöd.
Att bygga upp något som långsiktigt tar med ”svaga” grupper det tycker jag är en mycket spännande och angelägen uppgift. ”Alla ska med” borde naturligtvis ha inneburit det.
Men hur gör man? Vilken form av engagemang är lämplig. Jag har sedan jag hörde idén för flera år sedan ofta drömt om ”samtalstorg” där man utbyter idéer mer informellt. Jag har förståss ingen aning om hur sådana egentligen ser ut, men de förefaller mig lika viktiga som de tidningar vi numera inte har i arbetarrörelsen. Även om vi får tidningar igen (vilket verkar svårt när vi gett bort dem) så är de så stora idag pga den tekniska utvecklingen så jag tror att de har svårt att vara bärare av den mellanmänskliga diskussionen. Och den är väldigt viktig.
Comment by LeoB — 2006 09 19 22:33 #
Till LeoB: Min poäng är att socialdemokratin har låtit sig reduceras till en så liten skara, att den, i motsats till hur det var när partiet var en folkrörelse i ordets riktiga mening, inte längre klarar att kommunicera med dem vi talar om. Under folkrörelseepoken var partiet så stort, att det till och med organiserade många av de människor vi talar om – i vart fall hade rörelsen mänskliga tentakler ute i hela samhället, orkade både lyssna mellan valen och mana inför valen.
Den allra första åtgärden måste därför vara att bli fler, långt fler. Och det är i sin tur bara möjligt, om partiet låter sig bäras av klassiska arbetarrörelsevärderingar som jämlikhet och solidaritet.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 22:44 #
Till Enn:
Jag håller med, men kanske med en viktig skillnad. Jag tror att vi måste organisera samtalet utan att binda människor till oss. Jag tror inte att man kan nå människor annars. Samtalet där man enkelt kan delta, samtalstorget. Jag tror engagemanget kan gro där.
Men det har du kanske mer erfarenhet av?
Comment by LeoB — 2006 09 19 23:04 #
Till LeoB: Jag menade inte heller, att ambitionen ska vara att i första hand organisera de utanförstående. OK för samtalstorg, men ännu mer effektivt vore samtalet, om vi hade medlemmar överallt där de människor vi vill samtala med finns. En av bristerna med dagens parti och dagens samhälle är att vi inte längre naturligt når ut över hela samhället.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 19 23:12 #
Till Enn: Tack, jag förstår. Jag är inte säker på vad som är mest effektivt. Jag tycker att de olika modellerna för att så att säga nå de längst ut har olika fördelar. Jag tror mycket på den oväntade blandningen, överraskningen.
Men djupet finns naturligtvis främst i det återkommande samtalet. Faran där är å andra sidan grupptänkandet, inskränktheten, som totalt kan döda djupet.
Utan det återkommande samtalet tror jag emellertid inte vi kan komma till rätta med beundran och det därmed sammanlänkade feltänkandet.
Jag tänker mig att det är en blandning som behövs. Återkommande möten + överraskande möten. Båda behöver organiseras.
Comment by LeoB — 2006 09 19 23:39 #
Från Daniel Suhonen anlände i dag följande mejl:
KNÄCKA ARBETARRÖRELSEN I FYRA LED
Klasskrig under vit flagg
Reinfeldt må vara en hyvens kille men under ytan är han en högerman. Han må gilla sjukvård och dagis, men facket och sossarna hatar han. Nu väntar fyra år med måttliga förändringar utom på ett område. I arbetet på att knäcka ryggraden på världens starkaste arbetarrörelse kan ingen tid sparas. Därför precisionsbombas nu arbetarrörelsens ekonomiska bas. Facket knäcks med femdubbling av a-kasseavgiften och fördyrat fackligt medlemskap. Socialdemokratiska partiet knäcks genom att släppa spelmarknaden lös som idag gör att s lever gott på A-lotterierna, liksom de flesta folkrörelserna. ABF och folkbildningen nöts ned med nedskurna stats- och kommunbidrag. Till sist avskaffar man presstödet och de sista s-tidningarna kvävs. Högeralliansen rustar för klasskrig men under vit flagg.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 20 12:44 #
Hej!
Att bedriva en valrörelse är som att befinna sig i ett krigstillstånd. Man måste ha koll på fienden, de kan slå i från flanken eller göra en gryningsräd. Partiet måste utgå ifrån att man ständigt är övervakad av fienden, för att citera Sten Andersson fritt ur minnet.
Vilken metod från kriget tillämpade moderaterna?
Hälsningar
Rustan Rydman (s)
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2006 09 21 21:11 #
Till Rustan Rydman: Framför allt moderaterna har ju försökt (och tyvärr också lyckats) avväpna socialdemokrater genom låtsas lägga sig nära socialdemokratin i sina målsättningar, för att knyta an till din krigsretorik. ”Högeralliansen rustar för klasskrig men under vit flagg”, som Daniel Suhonen uttryckte saken.
Comment by Enn Kokk — 2006 09 21 22:25 #