Stig Claesson: God natt, fröken Ann

Stig Claesson är en av de svenska författare jag gillar högt och rent och har läst praktiskt taget allt av – jag lovar att återkomma mer samlat till hans författarskap.

Alltså kastar jag mig, år efter år, över hans nyutkomna höstbok, så snart den har kommit ut. Så också med årets, ”God natt, fröken Ann” (Bonniers, 2006).

Till det yttre liknar den flertalet av Stig Claessons böcker: med omslag och illustrationer av författaren, också känd som Slas, och elegant formgiven av min gamle klasskamrat från Högre allmänna läroverket i Sundsvall Jan Biberg.

Men innehållsligt är det här en ganska avvikande Stig Claesson-roman. Och när jag skriver ”avvikande”, menar jag inte till det bättre.

”God natt, fröken Ann” är inte bara en sorgsen roman – sådana har Stig Claesson skrivit förr och med större framgång – utan också, och framför allt, en trött roman. Jag trodde aldrig att jag skulle tvingas skriva så om en bok av Stig Claesson, men den här historien mal i långa partier på på tomgång.

Formellt är den en typisk stigclaessonsk pratroman: Stig Claessons alter ego, John Andersson, genomför en oändlig monolog (även om där finns en åhörare, Bengt Persson, som den riktas till). Monologen är utspridd över en vilsen vandring genom Stockholms gator och krogar, miljöer som den numera mest i en enslig stuga i Västergötland bosatte Stig Claesson – en av Sveriges bästa stockholmsskildrare! – inte längre förefaller riktigt bekväm med.

Temat i den utdragna monologen är åldrandet: de allt oftare uppdykande fysiska tillkortakommandena och den sinande lusten och förmågan att skriva. Om detta tror jag att Stig Claesson skulle kunna skriva en vemodig och vacker roman, men den här känns mer trött, bitvis till och med bitter.

Bokens titel och tema, ”God natt, fröken Ann”, har Stig Claesson hämtat från den boxningsvärld han också är väl förtrogen med: det är en fras från en promotor till en boxare som har gjort sitt, en uppmaning att det nu är dags att lägga av.

Den här uppmaningen riktar Stig Claesson också till sig själv; han förklarar i John Anderssons skepnad för Bengt Persson:

”Jag ställer här på bordet den tredje gästen som är min lilla bleka skrivmaskin, och så sätter jag ett papper i den, ett linnepressat A4-papper, och så skriver jag med stora bokstäver GOD NATT, FRÖKEN ANN.

Jag låter det papperet sitta i och så sätter jag på skrivmaskinshuven. Jag anser nu att jag tagit farväl av min skrivmaskin med värdighet. Alldeles frivilligt. Nej, inte helt frivilligt. Jag orkar inte mer. Jag är för gammal bliven för att hålla på, och skrivmaskinen är lika gammal som jag och ingen i vårt land nu levande person som jag känner till kan laga den, putsa upp den eller byta band i den i denna datorernas tid, och ännu en period i mänsklighetens historia har nått sitt slut.

Jag vet inte vem av oss som tog slut först, skrivmaskinen eller jag. Men det är inget vi grälar om, för vi har varit sams nu sedan året efter andra världskriget.”

Sorgligt är det, oerhört sorgligt – om det här skulle bli slutpunkten i Stig Claessons författarskap.

Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka.

Första helgen i september

Som jag tidigare har berättat, pajade vår TV och vår video i det fruktansvärda åskväder, som i förra veckan drog över Öregrund. Nåja, båda var rätt ålderstigna. Men jag missade till exempel TV-utfrågningarna av Maud Olofsson och Lars Ohly. Och ännu värre: ”Morden i Midsomer”.

På fredag morgon åkte vi därför buss till Östhammar, där närmsta TV-butik, Imes, finns. Vi köpte ny TV och kombinerad video- och DVD-spelare, som fraktades hit samma eftermiddag. Så i går såg vi ”Saltkråkan”, och i kväll ska vi se utfrågningen av Fredrik Reinfeldt.

Varför han skulle ha gjort sig förtjänt att vinna valet, vill man ju ha reda på. Som en av min gamle vän (från studentförbundstiden) Olle Svennings utländska vänner skriver: ”Har ni blivit tokiga i Sverige? Ni har världens bästa barnomsorg, avancerad jämställdhet, social omsorg och till och med biståndspolitik. Och så vill ni byta regering.” (Aftonbladets ledare 3 september 2006)

Fast slaget är ingalunda avgjort. Olle Svennings konklusion i ledarrubriken är: ”Maud Olofsson kan bli Görans räddning”. Olles tes är att centerns alla attacker mot löntagarna, om de socialdemokratiska valarbetarna tillräckligt effektivt kan föra ut dem till folket på arbetsplatserna, kan bli det som säkrar en socialdemokratisk valvinst. I dag står ju centern till höger om högern!

När vi ändå var i Östhammar för att handla TV och video, passade vi också på att besöka Eds handelsträdgård, på bekvämt gångavstånd från bussen mot Öregrund.

Birgitta ville ha luktolvon. I går planterade hon busken mellan kryddträdgården och komposten, på den plats där det tidigare stod en väldig en, som välte i blåsten.

Själv planterade jag en nyinköpt höstrudbeckia. (Vi har en bakom huset, men den har överväldigats av annan vegetation.)

Birgitta köpte också sju astilbe, en vit, två ljusrosa, två mörkrosa och två röda. Hon ville ha dem till en rabatt på glasverandans gavel mot trädgården. Där fanns fordom bland annat stockrosor, men numera skuggas rabatten kraftigt av en rad höga syrener. Det gällde alltså att hitta något som tål skugga. Det gör astilbe.

I dag har hon tålmodigt restaurerat den där rabatten: grävt bort syrenrötter och annat som inte hör hemma där, fyllt på ny fin planteringsjord och gjort gropar för och planterat nykomlingarna. Plus återplanterat uppgrävd blomsterlök och dito smultron.

Mina egna trädgårdsbestyr inskränker sig i dag till att jag har plockat in äpplen och päron att ha framför TVn. Vi ska se ”Beck” också.

Bob Dylans musikaliska rötter

Jag har nyss skrivit om Bob Dylans senaste CD, ”Modern Times”, där han leker med den populärmusik han växte upp med.

Men egentligen är hans musik, särskilt den tidiga, mycket mer påverkad av amerikansk folkmusik, blues, country och bluegrass, gospel och jazz – i sina ”Memoarer” (Prisma, 2004) redovisar han utförligt vilka artister, ibland också låtar, han lyssnade på och påverkades av.

Tidskriften Mojo – The Music Magazine ägnar en stor del av sitt nummer 154 (september 2006) åt Bob Dylan, till exempel åt hans relation till Joan Baez. Med numret följer CDn ”The Roots of Bob Dylan” (Mojo) – tidskriften plus CDn får man för makalöst billiga 39 kronor i större pressbyråbutiker!

Urvalsprincipen på CDn är enkel: På sidorna 6 och 7 i tidskriften citerar man Bob Dylan främst i memoarerna (”Chronicles” i original), och så har man valt en låt och artist för varje omnämnande.

CDn inleds med Sonny Terry, munspel, och Brownie McGhee, gitarr, båda sång, i ”You´d Better Mind”, en snabb folkblues, alltså med munspel (OBS!).

Julia Lee, som har fin röst, gör ”Mama Don´t Allow It”, en bugglåt uppbackad av ljuvlig storbandsmusik, bland annat xylofon.

Nästa bluesmästare är texikanen och gitarristen Sam Lightnin´ Hopkins med ”Baby Please Don´t Go” i en utmärkt inspelning. En referens till Hopkins fanns redan på skivmappen till ”The Freewheelin´ Bob Dylan” från 1963.

Också bluesmästare men från Mississippi och ännu mer känd som företrädare för chicagobluesen är gitarristen Muddy Waters (McKinley Morganfield). Titeln på låten, ”Rollin´ Stone”, pekar på att det inte bara var Dylan som påverkades.

Karen Dalton sjunger ”How Did the Feeling Feel to You”, ett stycke jazz. I ”Chronicles” beskriver Dylan henne som ”funky, lanky and sultry” och kallar henne ”my favourite singer”: ”a voice like Billie Holiday´s and played guitar like Jimmy Reed”.

Richie Havens är en generationskamrat till Bob Dylan; Havens förekom i kretsen kring folkmusikmagasinet ”Fast Folk”, med vilken det (à la Mojo) alltid följde med en skiva. Fast Folk med skivutgivning är i dag ett av de många bolag, som ligger under Smithsonian Folkways. Bob Dylan å sin sida spelade in för den politiska folkmusiktidskriften ”Broadside”, vars skivor var en del av Folkways utgivning – eftersom Dylan samtidigt hade fått kontrakt med Columbia, skedde det under pseudonymen Blind Boy Grunt. Det här förklarar, varför tidiga Richie Havens- och Bob Dylan-låtar också finns i Smithsonian Folkways katalog. Richie Havens´ låt här, ”High Flying Bird”, är en bra, jazzig låt.

En av mina egna favoriter, Josh White, fanns bland de artister som tidigt påverkade Bob Dylan. (På debutalbumet från 1962 fanns en låt, ”In My Time of Dyin´”, som Dylan hade lånat från White.) På den här CDn representeras Josh White av ”Good Morning Blues”, en av de allra bästa låtarna på hela CDn.

Bob Dylans bindningar till countryn illustreras här av Hank Williams och ”Lost Highway”. I The Gran Ole Opry radio show påminde Bob Dylan om hur det var att lyssna på Hank Williams: ”The sound of his voice went through me like an electric rod and I managed to get a hold of a few of his 78s.”

Den mer genuina bluegrassmusiken, som Bob Dylan också påverkades av, representeras av The Country Gentlemen Featuring Ricky Skaggs med gamla fina ”House of the Rising Sun”, här med snygga musikaliska övergångar. Den som rekommenderade The Country Gentlemen för Bob Dylan var gamle Sing Out!-redaktören och innehavaren av Folklore Center Izzy Young. Vet ni förresten, att Izzy Young och hans Folklore Center numera finns i Stockholm, på Söder?

När jag hör folksång- och country & western-legenden Cisco Houston (kompis med Woody Guthrie med mera) i ”Dark As a Dungeon”, slås jag åter av vilken bra röst han har. ”Cisco, handsome and dashing with a pencil-thin moustache, looked like a riverboat gambler, like Errol Flynn”, skriver Dylan – därmed har ni fått utseendet också.

Mer bluegrass blir det i ”White House Blues” med Charlie Poole with the North Carolina Ramblers. Själv tycker jag spelet är roligare än sången. Även i det här fallet var det Izzy Young som rekommenderade Bob Dylan att lyssna, och jag är för egen del övertygad om att Dylan då fick lyssna på Harry Smiths berömda ”Antology of American Folk Music” från Folkways. Den här antologin finns numera som box med sex CD (Smithsonian Folkways SFW 40090, 1997 – den går fortfarande att beställa, också i den svenska skivhandeln).

Sen blir det gospel, ”Uncloudy Day” med The Staple Singers. Värt att notera är att The Staple Singers själva sjöng in Bob Dylans ”Blowing In the Wind”.

En med The Staple Singers samtida gospelgrupp är The Highway Q. C.´s, här med ”Working On the Building”.

Näst sist kommer åter en av de stora bluesmästarna, Big Bill Broonzy. Han får (inför konsertpublik i London) göra två låtar, ”When the Sun Goes Down” och ”Going Down This Road Feeling Bad”, av vilka särskilt den senare är mycket bra.

CDn avslutas med ett stycke välspelad (på piano) jazz med en av mina personliga jazzfavoriter, Thelonius Monk, ”Ruby My Dear”. Jag kan inte undanhålla er följande dylancitat: ”Monk played at the Blue Note on 3rd Street… I dropped in one afternoon, just to listen – told him I played folk music up the street. `We all play folk music,´ he said.”

Mojo har sannolikt i flera fall valt skivversioner, som helt enkelt har varit lätt tillgängliga. Inte så att de är dåliga, tvärt om – men jag är ganska säker på att den unge Bob Dylan ofta kom i kontakt med de nämnda artisterna och deras inspelningar via Folkways-plattor.

När det gäller många av de här representerade artisterna och deras musik, var nämligen Folkways vid den aktuella tiden det ledande skivbolaget. Jag har nyligen själv skrivit om Folkways´ stall av stora bluesartister, av vilka Sonny Terry & Brownie McGhee, Lightnin´ Hopkins, Josh White och Big Bill Broonzy finns med i det här CD-urvalet. Också inom country, country & western och bluegrass och över huvud taget amerikansk folkmusik var Folkways mycket stort – av de här förekommande artisterna och grupperna fanns The Country Gentlemen, Charlie Poole & The North Carolina Ramblers och inte minst Cisco Houston på folkwaysskivor. (Även Thelonius Monk finns på Folkways, och Richie Havens hamnade senare på Smithsonian Folkways, men här finns knappast något lyssnarsamband i fallet Bob Dylan.)

Sen finns det ytterligare en sak att berätta om Bob Dylans förhållande till Folkways. När bolagets ägare och drivande kraft Moe Asch dog 1986, spelade Bob Dylan, som kände starkt för bolaget, en roll för att det kom att drivas vidare av Smithsonian-museerna i Washington, nu under namnet Smithsonian Folkways.

En avslutande anmärkning: Hur kan man göra en CD med namnet ”The Roots of Bob Dylan” utan att ha med en enda låt av Woody Guthrie?

Tillgänglig på skiva: In Old Moscow

Jag har tidigare haft ett givande tankeutbyte med Martin Tollén, Pelle Rödin med flera om den amerikanska trotskistsången ”In Old Moscow”; texten finns att tillgå ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Jag kan nu berätta, att den också finns tillgänglig på skiva. Gå till Smithsonian Folkways hemsida, klicka först på Our Recordings, sedan på Labels och sist på Collector Records, så får du upp hela Collector Records skivutgivning, som nu har lagts till Smithsonian Folkways ständigt beställbara skivsamling. Skivan i fråga heter ”My Darling Party Line: Irrelevant Songs, Ballads and Airs” (Collector Records COLL01990), och du kan till och med få ett ljudsmakprov på hur ”In Old Moscow” låter i Joe Glazers insjungning. (Även Abraham Brumberg sjunger på några spår.)

Den här skivan, liksom alla andra i Smithsonian Folkways väldiga kollektion, går att beställa hem per post via bolagets hemsida.