Om den alltför professionaliserade politiken

14 september 2006 18:20 | Politik | 14 kommentarer

En av mina medredaktörer till laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar? (Ordfront, 2002), Klas Gustavsson, gav 2004 ut den intressanta debattboken ”Socialismens liv efter döden” (Atlas). I den ville han bland annat beskriva, hur socialdemokratins förnyelsearbete har inneburit en anpassning till ett ”postpolitiskt tillstånd”.

I en artikel i SSUs tidskrift Tvärdrag (3 2006), ”Den proffsiga politiken”, tar han upp temat igen:

”De senaste decenniernas samhällsförändringar har inneburit att nationalstatens suveränitet urholkats, att den gamla klassidentiteten delvis uppluckrats och att de politiska partierna förlorat förtroende. Politik är inte längre en fråga om grundläggande sociala konflikter och pekar inte längre framåt mot en möjlig befrielse. Här finns inte längre någon plats för ett radikalt ifrågasättande av samhällsordningen och politiken handlar istället om att parera kriser. Därför kan socialdemokraterna inte lova några genomgripande reformer i valrörelsen, utan nöjer sig med att varna för faran med ett borgerligt maktövertagande.

De politiska partiernas organisationer har under de senaste decennierna kommit att anpassas till detta postpolitiska tillstånd. När arbetarrörelsen i början av förra seklet bröt mark för demokratin upprättades samtidigt en ny modell för det demokratiska styret. Folkopinionen kanaliserades genom medlemsbaserade masspartier. Partiernas verksamhet finansierades genom medlemsavgifter och medlemmarna var den viktigaste agitatoriska resursen. Idag har de politiska partierna dramatiskt minskat sina medlemmar. Verksamheten kan finansieras genom statliga bidrag (och affärsmässigt drivna lotterier).

Kontakten med väljarna säkras genom de stora medierna och folkopinionen avläses genom raffinerade metoder för opinionsundersökningar, fokusgrupper etc. Politiken blir till en vara som skall säljas genom en noga planerad marknadsföringsplan. De politiska partierna gör sig på så sätt alltmer oberoende av sina medlemmar. Philip Gould, en av de ledande partistrategerna bakom Tony Blairs förnyelse av det brittiska labourpartiet, uttryckte själv denna förändring: ”Vi behöver färre personer, men bättre”. Medlemmarna kunde ersättas av anställda specialister.

Den organisatoriska utvecklingen av socialdemokraterna har följt samma tendens. Medlemsbasen har minskat, samtidigt som till exempel staben av anställda politiska sekreterare ökat på alla nivåer. Valorganisationen har helt professionaliserats till ett gigantiskt maskineri för röstfiske.

Min poäng är alltså att politiken förlorat makt och att man anpassat sig till denna situation. Har man inte makt att förändra samhället, så får man istället visa muskler på annat sätt.

– – –

Partiorganisationen har samtidigt förändrats från att vara en medlemsbaserad massrörelse till enbart en professionell partiapparat, med den enda uppgiften att vinna val och besätta politiska förtroendeuppdrag.

– – –

Det är ur denna situation som socialdemokraterna måste bryta sig loss om man i framtiden vill göra anspråk på att vara en del av vänstern. Man måste våga erkänna att samhället präglas av sociala konflikter, som kräver radikala ställningstaganden. Man måste lämna identiteten som ett parti av statsmän och istället identifiera sig som en rörelse av samhällskritiker.”

Så långt Klas Gustavsson.

Jag har varit med om hela den här processen: I början av 1960-talet, när jag blev partiaktiv, också under 1970-talet, var socialdemokratin fortfarande i huvudsak det slags folkrörelseparti, som Klas Gustavsson beskriver. Därefter har medlemstalet gradvis sjunkit och partiapparaten professionaliserats; jag har – utan att på något sätt själv ha initierat det – varit med också om professionaliseringsprocessen: hur valrörelserna à la USA började ledas från ett War Room med specialister på sofistikerade opinionsmätningar, mediaspecialister och annat sådant.

Jag tvivlar starkt på att den här utvecklingen har varit nödvändig, framför allt på att professionaliseringen är en nödvändig följd av ekonomins internationalisering och liknande yttre faktorer. När det gäller det senare, borde vi – socialdemokratin – i mycket högre grad ha spjärnat mot till exempel en alltför självutplånande hållning gent emot EU. (Sverige har ju bevisligen lyckats med detta, när det har byggts upp en stark motkraft, som till exempel inför folkomröstningen om EMU.) Vi borde också i mycket högre grad ha arbetat för att tillsammans med fackliga organisationer och andra progressiva rörelser över hela världen bygga motallianser mot den i dag tämligen otyglade internationella kapitalismen.

Också i vårt eget samhälle finns – även om den sorts kommersiella media som finns kvar här gör allt för sprida ett falskt medvetande – klassklyftor och grundläggande sociala konflikter.

En grundläggande, nästan oursäktlig dumhet är därför arbetarrörelsens gradvisa reträtt från mediemarknaden. (Och det hjälper då inte heller att i något slags mycket formell mening bibehålla inflytandet över en eller annan ledarsida: Vad hjälper det, att Olle Svenning sprattlar lite på Aftonbladets ledarsida, när resten av tidningen är till förväxling lik Expressen?)

Utan märkbar makt över opinionsbildning och debatt kommer arbetarrörelsen aldrig att kunna ta sig ur den situation, som Klas Gustavsson så korrekt beskriver.

Och då handlar det inte bara om att äga tidningar med en annorlunda profil än den i dag hart när allenarådande.

Makt över opinionsbildningen kräver att arbetarrörelsen äger bokförlag, vars utgivning utmanar rådande tankemönster, till exempel återutger de socialistiska klassiker, som utgör de friska källflödena för rörelsens radikala tanketradition, och också ger ut nya böcker i samma tradition, böcker som vågar ifrågasätta dagens kapitalistiska världsordning.

Rörelsen själv måste i sin tur organisera läsning av och tankeutbyte kring dessa böcker. Har ni hört ord som ”studiecirklar” och ”studiekampanjer”? ABF är faktiskt, än så länge, inte nedlagd. Och det är bäst att tillägga, att teorier och samhällsstudier alltid måste ha ett framåtriktat syfte: Vilka är slutsatserna av den analys, som vi genom studierna och läsningen har fått nya redskap för att göra – hur vill vi förändra Sverige och världen?

Men farliga för borgerligheten och dess samhälle blir vi först, om vi blir många: en fokrörelse i ordets ursprungliga mening, en rörelse som ställer krav och kan sätta makt bakom kraven, till exempel i valbåset. Mina egna erfarenheter, främst av det sena sextiotalets socialdemokratiska jämlikhetskampanj, är att det finns ett dialektiskt förhållande mellan att ställa radikala krav och att värva människor till en folkrörelse. Ett parti, som driver krav om angelägna samhällsförändringar, får också medlemmar. Många nya medlemmar.

Jag hoppas innerligt, att söndagens val ska innebära ett nej till högeralliansens Sverige.

Skulle det ändå gå åt helvete, är den diskussion jag tar upp absolut nödvändig, om arbetarrörelsen ska komma tillbaka (och med det senare menar jag inte det banala, att svenska folkets omedvetna ombytlighet åter igen ska leda till en ny regeringskonstellation efter fyra eller åtta år).

Men samma diskussion är lika livsnödvändig, om 68ns War Room till slut besegrar allianspartiernas motsvarigheter.

Så här kan det inte fortsätta. Arbetarrörelsen måste återta makten över tankebildning och problemformulering i vårt samhälle och skaffa sig ett stabilt, långsiktigt grepp över åt vilket håll samhällsutvecklingen går.

Min röst på söndag går som vanligt till socialdemokraterna.

Men hur det än går, tänker jag inte nöja mig med faktum. Socialdemokratin behöver en bred och djup debatt om sin ideologi, om politikens riktning och om rörelsens egen organisation.