Annika Korpi: Hevonen Häst

Annika Korpi, född 1972, debuterade 2003 med den med rätta uppmärksammade romanen ”Hevonen Häst” (Norstedts). Jag fick den av Norstedts dåvarande chef Svante Weyler, som jag hade ett tankeutbyte med om förlagets utgivning, men råkade omedelbart ge bort den, eftersom jag fick ett akut behov av en bokpresent.

Det borde jag inte ha gjort, konstaterar jag, när jag nu har läst En bok för alla-upplagan (2005). Det är nämligen en mycket läsvärd debutroman; ”lovande” skulle jag ha skrivit, om det inte vore en så vanlig klyscha.

Berättare är flickan Eila Palo. Hennes mamma är intagen på klinik, icke talbar, i koma – av både Eilas berättelse och av det faktum, att både Eila själv och hennes beundrade storasyster, kallad Lady Jenna, står under kontroll av samma doktor Rosenstråhle, som vårdar mamman, förstår man, att det här nog inte är en familj som alla andra. Och pappa? ”Pappa är längst bort (och helt nära). Han är under alla omständigheter på ett avgörande uppdrag och han ringer alltid med kort varsel, jag vet inte när eller varifrån, bara att jag lindar in hans röst i hushållspapper.”

Eila Palo lever i sin egen värld, där ord och händelser leder till för oss mer normalt funtade märkliga associationer och reaktioner. Med sig har hon dockan Nivea Larsson och Deckarväskan.

Nåväl, dr Rosenstråhle skickar i väg Eila Palo (senare även Lady Jenna) på sommarviste – färden går till farmor i Polcirkellandet (som bär drag av Tornedalen). Där förs nya märkliga figurer in i handlingen, utöver farmor också hennes syster Utelias-Tyra med hunden Ossian och Pudelpojkarna, vidare Pappi-Präst som bor i ett skrälle till husvagn och så Bonden förstås.

”Hevonen Häst” är en roman som experimenterar med språket och åsidosätter den episka romanens tidsaxelbundna handling. Språket är poetiskt och associationsrikt, och fragment från det förflutna blandas med nuet. Till det mycket speciella med språket i ”Hevonen Häst” – ”hevonen” är finska för ”häst” – hör att Annika Korpi ideligen blandar in finska ord och fraser i sin svenska. Ibland tillgriper hon det som min gamle finlandssvenske vän Tom Saxén halvt elakt, halvt på skämt beskyllde finskan för att vara: lånord med finska ändelser. Och då är det ju relativt lätt för svenska läsare att förstå, vad orden betyder. Men hur är det i de övriga fallen – förstår svenska läsare allt? Själv klarar jag mig med min estniska och mina rudimentära kunskaper i finska.

Boken är full av dramatiska incidenter: Eila Palo utmanar ideligen gränser, även döden. Min enda invändning mot den här boken är att den, trots Lady Jennas roll av katalysator i slutet av berättelsen, inte får något riktigt avslut.

Av Annika Korpi vill jag hur som helst gärna läsa mer.

Harry Kullman: Med hemlig order

Jag har tidigare skrivit om Folket i Bilds och Rabén & Sjögrens (och i någon ringa mån LTs) förlagssamarbete kring FiBs billiga och vackra ungdomsböcker med pärmar i plastlaminat.

Som nummer fyra i serien utkom år 1952 Harry Kullmans ”Med hemlig order” med omslag och illustrationer av FiB-tecknaren Ulla Sundin, senare Sundin-Wickman.

Jag har lyckats få tag på ett exemplar på Tradera och haft stort nöje av att läsa om den.

Handlingen utspelas i Napoleons Frankrike, Kaiser Frans Österrike samt i det tyska förbundet av Rhen-stater, som låg där emellan. Krig kan när som helst bryta ut mellan de båda europeiska stormakterna. Båda sidor spionerar på varandra; i det österrikiska fallet spionerar Metternich på fransmännen. De kodade meddelandena till kejsaren i Wien sänds med hemlig kurir och har formen av notchiffer; musiken på notpapperet har som kompositör Nicholas Rettem, ett ganska lättgenomskådligt anagram.

Stephan, tidigare page vid det österrikiska hovet, blir, på väg in i Frankrike, vittne till hur den österrikiske kuriren jagas och skjuts ner. Kuriren hinner ge honom det notchiffer fransmännen är ute efter, och sedan börjar en faktiskt både spännande och väl skildrad jakt på bokens unge hjälte. Jag går inte in på detaljerna, men in i handlingen träder också det musikaliska underbarnet Paul – som à la någon shakespearekomedi visar sig vara flicka och heta Pauline. I handlingen förekommer både ett stjälande och musicerande zigenarfölje – typiskt för 1950-talet! – och en österrikisk spionchef, som visar sig vara förrädare mot sitt eget land. Dramatiska händelser, illistigt lurendrejeri och djärva pareringar från Stephans och Paulines sida leder till slut till att de senare framstår som hjältar inför den österrikiske kejsaren.

För mig, som varken är någon beundrare av Napoleon eller kejsar Frans, är det förstås i grunden egalt, att hjältarna i den här boken finns på den österrikiska sidan. Jag konstaterar bara, att Harry Kullman har skrivit en ungdomsbok med fart och spänning och dessutom viss historisk förankring.

Borde inte den här boken återutges? Eller stör man då den eviga EU-freden mellan Frankrike och Österrike?