Några ord till i ordförandefrågan (s)

21 september 2006 23:18 | Politik | 24 kommentarer

”Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ”, skrev jag i min första reaktion på Göran Perssons avgång.

Jag valde då att inte argumentera mot enskilda personer men skulle mycket väl kunna ha gjort det.

I den opinionsmätning som Aftonbladet lät göra (och i många andra sammanhang, också på bloggar) seglade snabbt Margot Wallström upp som favorit. Nu tycks hon ju själv ha avböjt kandidatur, men eftersom jag för min del inte förordade henne, vill jag, för säkerhets skull, låta mina läsare ta del av mina argument.

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.

I mitt förra inlägg i partiordförandefrågan skrev jag:

”Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.”

Jag är väl medveten om att även Wanja Lundby-Wedin hörde till dem som förordade ja till EMU, en ståndpunkt som jag själv kämpade emot. Jag är alltså inte ute efter att få en EU-skeptiker till partiordförande.

Men på en viktig punkt skiljer sig Margot och Wanja åt. Så här skrev jag om Wanja Lundby-Wedin:

”Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.”

Det tycker jag avgör saken.

Flera kommentatorer har, även här på bloggen, gjort invändningen, att Wanja Lundby-Wedin inte sitter i riksdagen. Det är en berättigad, om än inte helt avgörande invändning – den gäller för övrigt i lika hög grad Margot Wallström.

Om man ändå finner, att det inte går att välja någon som inte sitter i riksdagen till partiledare och dessutom kanske vill åstadkomma en djärv generationsväxling, välja en person som kan vara partiledare i årtionden, hör jag till dem som kan tänka mig, att valberedningen allvarligt bör pröva namnet Carin Jämtin. Jag har fått stor respekt för henne i de sammanhang där jag har mött henne, och hon har ett internationellt engagemang, som ingen socialdemokratisk partiledare sedan Olof Palme har haft. Att sinnet ibland rinner över för henne och att hon – som i fallet israelernas mur på palestinskt område – också ger uttryck för detta tycker jag bara är ett plus!

Statsrådskollegan (än så länge) Morgan Johansson förordar henne som ny partiledare i dagens Expressen (21 september):

- Carin Jämtin, för hon är en person med stort hjärta och med stark känsla för solidaritet och jämlikhet. Jag tror att i vår oppositionspolitik måste vi visa att socialdemokratin är en stark röst för jämlikhet och solidaritet i världen. Vi kommer att se att klyftorna ökar – de som är rika kommer att bli väldigt rikare.

En människa med just sådana egenskaper vill jag själv se som socialdemokratisk partiledare.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^