Amerikanska arbetarsånger – och svenska

Jag har tidigare berättat, att Joe Glazer har donerat sitt fackföreningsinriktade skivbolag Collector Records till Smithsonian Folkways, som därmed ytterligare stärker sin position som ledande skivbolag som utgivare av amerikansk vänstermusik. Skivorna från Collector Records kommer inom kort att bli tillgängliga för beställning via Smithsonian Folkways hemsida.

Redan nu finns en CD, som innehåller ett urval Collector Records-inspelningar, tillgänglig – även i den svenska skivhandeln. (Men skivhandeln är kommersiell; man får nog aktivt be den man besöker ta hem skivan. Observera dock, att det går! Den finns i svensk distribution.) CDn heter ”Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW CD 40166, 2006). Jag har översiktligt nämnt den förut, men nu har jag också inhandlat ett exemplar och kan ge en närmare bedömning.

CDn är alltså till stor del knuten till Smithsonian Folkways förvärv av Collector Records; många av låtarna kommer därifrån, och Joe Glazer själv skriver om sitt bolag i CD-häftet. Men där finns också material hämtat från gamla vänsterbolagen Folkways, Monitor och Paredon samt outgivna upptagningar från olika festivaler Smithsonian Folkways har anordnat. Låt mig genast säga, att den här skivan är en guldgruva för den som är intresserad av amerikansk radikal sångtradition.

Den öppnar med Paul Robesons insjungning av Earl Robinsons och Alfred Hayes ”Joe Hill” (”Balladen om Joe Hill”). Robesons basröst är mäktig.

Sen följer ”Bread and Roses” med Bobbie McGee (Barbara Wren), som har en ljus vacker röst.

Pete Seegers (solo) och The Almanac Singers ”Casey Jones (The Union Scab)” har jag förstås för egen del tidigare på skiva, men alla er som är obekanta med den här 1950-talsgruppen rekommenderar jag ett skivköp redan för den här gruppens skull.

Joe Glazer kommer själv till tals i en snabb, rytmisk och hörvärd ”organizing medley”, ”We Shall Not Be Moved / Roll the Union On”.

En mer traditionell version av ”Roll the Union On” finns med John Handcox från Southern Tenant Farmer´s Union.

Pete Seegers halvbror Mike Seeger framför, utmärkt, ”Cotton Mill Colic”, skriven av David McCarn, en textilarbetare från North Carolina, och upptecknad av Alan Lomax.

Joe Glazer har själv tonsatt dikten och framför ”The Mill Was Made of Marble” – han har tonsatt den som vals!

Pete Seegers halvsyster Peggy Seeger sjunger, ackompanjerad också av sonen Calum MacColl, Si Kahns ”Aragon Mill”.

Därpå följer ytterligare ett smakprov på The Almanac Singers, ”Talking Union”. Formen är ovanlig, talkning blues, ett slags tidig rap med bluesrytm.

Veteranen Woody Guthrie (också han löst knuten till The Almanac Singers) finns förstås representerad, med ett stycke amerikansk arbetarhistoria, ”1913 Massacre”.

Joe Hill återkommer med ”The Preacher and the Slave” (”Svarta pråster” / ”Prästen och slaven”), den här gången insjungen av en IWWare från nutid, Utah Phillips.

”Which Side Are You On”, som jag har skrivit om (se Kulturspegeln, Sångtexter), finns här i två versioner, först med upphovskvinnan Florence Reece (med lite darrig stämma), sen (och desto mer medryckande) med The Almanac Singers.

Joe Uehlein gör en modern och bra version av ”Hold the Fort” (”Hållen fästet”), ackompanjerad av gitarr, mandolin och banjo, modern också i så måtto, att ”men” har bytts ut mot det mer könsneutrala ”workers”.

Om den här sångens historia, inklusive dess plats inom nykterhetsrörelsen, har jag haft ett intressant tankeutbyte med Magnus Andersson. Så här skriver arkivarien vid Smithsonian Folkways Jeff Place om sången:

”Hold the Fort” began its life as a gospel hymn written in 1870 by Phillip Bliss (1838-1876), who was inspired by a story about the bravery of Union troops defending a fort near Atlanta, Georgia in 1864. In 1873, the evangelical singer Ira David Sankey (1840-1908) took the hymn to England on one of his revival tours, and some years later the British Transport Workers parodied it and used it in their struggle. In the United States, the Knights of Labor also used the song, and it continued to evolve. The Wobblies began to use it in the early 20th century, and it also become a labor standard (Edith Fowke and Joe Glazer, ”Songs of Work and Freedom”, Roosevelt University, Chicago, Illinois, 1960:33). The Almanac Singers used it as a war song during World War II.” (Jämför min artikel om den amerikanska sångvänstern och andra världskriget.)

Det här citatet kan också tjäna som exempel på hur intressanta introduktionerna i CD-häftet till de enskilda sångerna är.

The New Harmony Sisterhood Band (Deborah Silverstein, sång och gitarr, Kendall Hale, sång och fiol, Katie Tolles, sång och fiol, Marcia Deihl, sång och mandolin, och Pat Duellette, bas), är en ny och intressant bekantskap för mig; gruppen bildades av deltagare i en feministisk kurs på Cambridge Graduate School for Social Change 1963-1964 och spelades in av Barbara Dane och Irwin Silber på superradikala Paredon Records. Här framför gruppen Woody Guthries ”Union Maid”.

Många av Collector Records skivor har inriktning på vår egen tids problem i arbetslivet. Ett exempel är Joe Glazers ”Too Old to Work”.

Ett annat är ”Black Lung” med Hazel Dickens. Låten är en bandning från en festival, och Hazel Dickens gör låten à capella. Jag rekommenderar gärna läsare/lyssnare att gå vidare till hennes egna skivor med bluegrasskomp, också till de skivor hon har gjort tillsammans med Alice Gerrard.

Larry Penn sjunger ”Been Rolling So Long” – han har större delen av livet arbetar som lastbilschaffis. Penn är en bra sångare med ett lite guthrieaktigt maner.

Tom Juravich, sång och gitarr, är en intressant bekantskap, om ni inte redan känner till honom. Melodin och kompet är bra och temat ultramodernt. Låttiteln ”VDT” ska uttydas ”video-display terminal”.

Många av låtarna på den här CDn avviker musikaliskt på ett intressant sätt från det traditionella arbetarsångmönstret.

”Automation”, med Joe Glazer, sång och gitarr, och Charlie Byrd, gitarr, är jazzig blues.

Eddie Starr, med ”I´m Union and I´m Proud”, har den intressanta karriärkombinationen stålarbetare och rocksångare.

Kenny Winfrees ”I´m a Union Card”, med komp av banjo och mandolin, är bluegrass.

Och så en kontrast: John O´Connors ”Carpal Tunnel” låter som en gammal brittisk ballad.

Och så en kontrast igen: Anne Feeney, som jag hörde och pratade med i ABF-huset för inte så länge sen och på vars mailing list jag står, gör tillsammans med ett band ”We Just Come to Work Here” till häftig rockmusik av rock n´ roll-typ.

Elaine Purkeys ”One Day More” har balladform.

Jon Fromers ”We Do the Work” startar à la berbershop men är annars gospelartad.

Den invandrade arbetskraften i USA är underrepresenterad på den här CDn, men Baldemar Velasquez & co gör ”De Colores” med sitt mexikanska stuk med den äran.

Och vad skulle CDn sluta med om inte de amerikanska arbetarnas kampsång framför andra, ”Solidarity Forever”? Det är Joe Glazer som sjunger, och han gör en fin version.

***

Ett par frågor, avslutningsvis, till LO:

Den här CDn vore väl värd att köpa in för att ges bort som present, kanske rent av säljas till fackföreningsfolk?

Och sen borde den kunna inspirera till något liknande på svenska.

Jo, jag vet: LO var involverad i utgivningen av den utmärkta CDn ”Trots… En samling sånger” (Satellite Records SAT 008, 2004) med Eldkvarn, Lena Endre, Ronny Eriksson, Thorsten Flinck, Sara Isaksson, The Latin Kings, Anna-Lotta Larsson, Maria Lundquist, Ola Magnell samt Janne Åström & Medborgarna. Mycket av det här är bra, till exempel Eldkvarns och Sara Isakssons version av Cornelis Vreeswijks ”Om jag vore arbeslös” (ursprungligen Tim Hardins ”If I Were a Carpenter”), Anna-Lotta Larssons version av Mikael Wiehes ”Ska nya röster sjunga”, Ola Magnells ”Luffarvisa” (Bob Dylans ”I Pity the Poor Immigrant” i översättning av Kent Andersson), Ronny Erikssons ”Tankar på nattgammal is” och, inte minst, Maria Lundqvists ”Befrielsen är nära” (text Suzanne Osten och Margareta Garpe, musik Gunnar Edander). Annat känns mer överflödigt: Vad är Ted Åströms & Medborgarnas ”Vem kan man lita på?” mot Hoola Bandoolas originalversion, som ju fortfarande finns i skivhandeln?

Men ändå – jag skulle vilja ha ännu mer av den här sorten. Fast med ännu mer av nya musikaliska uttrycksformer. Och framför allt mer av aktuell samhälls- och arbetslivskritik.

”Trots… En samling sånger” är hur som helst värd att lyssna på.

Så också Thorstein Bergmans ”…står kvar” (Liphone Records LICD 3214, 2003). Där har Thorstein översatt ett antal amerikanska bluegrasslåtar, flertalet med ett underdog- och arbetarperspektiv. Jag kan nämna ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues av Merle Haggard), ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can´t Get Nowhere Today” av Merle Haggard), ”I soppkön där vi står” (”Welfare Line” av Paul Kennerley) och ”Lasse Ledig” (”Shotgun Willie” av Willie Nelson). Det här är ett sätt att göra moderna arbetarsånger.

Förändringens vind

1960- och 1970-talens unga socialdemokrati sökte sig tillbaka till partiets rötter. Det ledde till en radikalisering av partiets teori och praxis.

En av positionsförändringarna rörde det internationella engagemanget, det som var kärnpunkten i Ivar Öhmans text från nyåret 1958.

Fyra år senare, 1962, när Laboremus firade 60-årsjubileum, var vi ett antal unga socialdemokrater, som försökte formulera en vision för ett Sverige, som på ett nytt sätt fanns mitt i den förändringens vind, som drog genom världen. Resultatet blev boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögrens Partisanserien, red Ulf Himmelstrand, Enn Kokk och Lars Rudebeck). Där granskade vi tidens båda stormakter och slog broar mot tredje världen. Mitt eget kapitel i boken, ”Världen, vi och Västeuropa”, tog skarpt avstånd från tanken på svensk EEC-anslutning.

Året därpå, 1963, hade Folket i Bild, nu i Åhlén & Åkerlunds ägo, blivit ”NYA FOLKET I BILD med Aktuellt från hela världen”. Fortfarande förvaltade tidningen något av arvet från arbetarrörelseeran. Stig Carlson, Lyrikvännens och FiBs lyrikklubbs skapare, hade en stående recensionssida. I nummer 7 1963 skrev han om ”Förändringens vind”. Carlson försvarar där uppkäftigheten:

”Som när ett gäng unga sossar från föreningen Laboremus i Uppsala i höstas gav ut sin bok ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren). Tio författare av socialistisk-akademisk extraktion tog där till orda om socialdemokratiska perspektiv på utrikespolitiken. Det skulle de aldrig ha gjort! Lusen lästes av dem, först av Aftonbladets orakel som spottade ut några perfiditeter – bland annat mot en av bokens medarbetare, som samtidigt framträtt med många artiklar i AB. Hans namn är Björn Kumm och han tog upp myten om president Kennedy, mannen som skulle göra det som ingen gjort före honom – och som höll på att störta Amerika i krig genom sina oöverlagda Kubaplaner. Det viktiga i Kumms artikel var emellertid inte den sidan av Kennedys politik utan hans misslyckande med att klara den ekonomiska krisen och vända de katastrofala arbetslöshetssiffrorna. Kumm kallar nu Amerika för ett u-land, vilket givetvis är riktigt – USA är världens största industrination men har fortfarande inte löst de grundläggande sociala problemen för mellan en fjärdedel och hälften av sina invånare. Det låter obehagligt när det sägs rent ut, men Kumm har säkra källor att stödja sig på, inte bara Gunnar Myrdal.”

Carlson uppehåller sig sen också vid Ulf Himmelstrands kapitel om Sovjetunionen och sammanfattar:

”Laboremus-skriften innehåller många andra hettande debattinlägg och det är en nyttig bok, som inte borde viftas bort av kortsiktiga taktikskäl.”

Diplomutdelning

I Folket i Bilds julnummer 1955 (nummer 50) fanns en dikt av Birger Norman, som det inte skadar att läsa även i årets valrörelse:

Diplomutdelning

Dom är det unga gardet
av proletariat
En rad dystra sanktbernhardshundar
sitter vi här och lyssnar
till unga portföljbärare
som visar oss gränserna för ungdomsdrömmen
Vårt morrande har redan rullat över sängkanten
Vi betraktar vår avföda med respekt
och skulle bara trassla in oss
om vi försökte säga vad vi tänker
Vi är det gamla gardet
av proletariat

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag har läst socialdemokraternas valmanifest och är beredd att ge det ett gott betyg – jag återkommer till manifestet.

Det här manifestet innehåller ett antal viktiga reformlöften, som rimligen borde tilltala viktiga väljargrupper. Förlorar vi ändå valet – vilket jag verkligen inte önskar – beror det sannolikt på att vi inte har lyckats röra vid människors drömmar om ett annat samhälle.

Den som undrar över vilka drömmar det rör sig om kan ju gå till mitt inledningskapitel, ”Vart tog den där elden vägen?” till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Stigbjörn Ljunggren och Klas Gustavsson).

I nyårsnumret av Folket i Bild 1958 (nummer 1) hittade jag en liten betraktelse av samma slag som min, men alltså skriven årtionden före. Tidningens legendariske chefredaktör, Ivar Öhman, ägnar sin personliga ”ledarsida” I skottgluggen åt att granska tiden och det som har varit. Han minns nyåret 1945, som han firade i New York, och de förhoppningar han själv och andra människor av god vilja ställde på den följande efterkrigstiden:

”Jag brukar ibland tänka på den nyårskvällen och jag tycker att det är så länge sen! Tolv år, en evighet!

Redan framstår dessa första efterkrigsår, vilket man nu tänker på, fest i New York eller på vardagen härhemma, som ett slags vårbrytning och islossning efter en köldperiod. Kriget hade gjort livet till något dyrbart, något man ville vårda och göra det bästa av. Det fanns åtminstone en liten marginal för nya idéer, för viljan att ompröva ting, ett klimat t o m för utopier eller drömmar.

Det var i den tiden den amerikanske soldaten Garry Davies startade världsmedborgar-rörelsen och ville resa sitt tält vid sidan av Den okände soldatens grav i Paris. Det var i den tiden vi sa att vi skulle vara bröder med Asiens kulier och svältande miljoner. Det var i den tiden Sartres och Camus´ Paris-kaféer var ett Mekka för ungdom som sökte en ny mening eller åtminstone nya ord att leva på. Det var i den tiden ett svenskt filmbolag ville göra en film om displaced persons. Det var i den tiden vi upprördes över baltflyktingarnas tvångsdeportation till Sovjet. Det var i den tiden världen gjorde upp med Belsens bödlar och talade om att det fanns förbrytare mot mänskligheten.

Hur länge var det så – några dar eller några år? Hur länge dröjde det innan vi svalnade och började bli realister? Började tänka på bilmärken i stället för underutvecklade folk, diskutera taktiska atomvapen i stället för världsmedborgarskap, började intressera oss för Åsa-Nisse i stället för displaced persons?”

Inte många år efter detta nyår 1958 började jag och en hel generation unga socialdemokrater väcka drömmarna, de röda drömmarna, till liv igen. Och morgondagarna sjöng igen! För vi var faktiskt ganska framgångsrika; mycket av det vi ville realiserades under Olof Palmes 1970-tal.

Sen kom nya epoker, utan eld och utan drömmar. Många glömde till och med bort, och här citerar jag ur minnet Per Olov Enquist, hur nära svensk socialdemokrati under några lyckliga årtionden var att förverkliga bärande delar av våra utopier.

Jag citerar Ivar Öhmans nyårskrönika igen:

”Man vill gärna tro att något annat ändå är möjligt. Ja, man måste tro det – trots allt! Att vi ska finna värdigare former för vårt liv och samlevnaden med andra människor. Att vi ska finna fram till högre lyckodrömmar än den nyaste bilmodellen, djupare människointresse än skvallerspaltens – ett engagemang i livet och för världens öde som är något mer än lusten att bläddra sej igenom dagens senaste små sensationer.

En from nyårsönskan? Ja, kanske det.”

På Floras café och i Tallparken

Efter lunch på söndag styrde vi kosan till Floras café, Västergatan 20, för att få kaffe på maten. Som ett led i badortsdagarna bjöds man också på sångunderhållning i trädgården: en västmanländsk trubadur, vars namn jag hastigt hörde men tyvärr inte antecknade (lita aldrig på minnet!) sjöng. Han hade ibland ett lite väl deklamatoriskt sångsätt med tydlig frasering men sjöng trevligt till eget gitarrackompanjemang: ”Idas sommarvisa”, mycket Cornelis Vreeswijk och Gösta Linderholm; av Björn Afzelius sjöng han både ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”, som jag senast hörde med Björn själv på kusin Annes begravning.

Mot slutet sjöng han Evert Taube, framför allt ”Vals på Sunnanö”. Då klev hotellvärden/caféägaren själv ut på trappan och fyllde i med dragspel.

Sånt är livet här i Öregrund.

Vi hade badkläder med oss och fortsatte till Tallparken, som var tämligen folktomt. På söndagen under badortshelgen töms stan på människor, som ska börja jobba efter semestern eller börja skolan.

Även på vårt badberg, med dess vidunderliga utsikt över Öregrundsgrepen, var det tomt.

Men det var halvkyligt i vattnet, 17 grader, så vi badade inte.

Badortshelg

I fredags både klippte jag gräsmattan och städade huset. Vi brukar växla mellan de här uppgifterna, men jag var fortfarande ensam i huset, och jag ville att det skulle vara fint, när Birgitta kom tillbaka från fjällvistelsen med Amanda.

När jag mötte Birgitta vid 21.20-bussen, var det redan mörkt. Men väl hemma satte vi oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin dry martini; kvällen var mild och varm.

Birgitta berättade om veckan i Blomhöjden och om hemfärden. Det blev ett långt uppehåll i min gamla hemstad Sundsvall, och Birgitta visade Amanda runt i stan: Amanda fick se Köpmangatan, mitt gamla läroverk (numera Hedbergska skolan), Storgatan, hamnen, Kulturmagasinet och mycket annat.

Efter lunch på lördag gick vi ut på stan för att titta på olika begivenheter, som ingick i badortsdagarna i Öregrund.

Först hörde vi på Stockholm City Chorus men fann deras sång lite för barbershopartad för vår smak.

Dräkt- och hattparaden var däremot som vanligt trevlig att titta på – deltagarna kreerar sig i kläder och huvudbonader från Öregrunds storhetstid som badort efter förra sekelskiftet. I täten för paraden gick Småländska paviljongsorkestern. I tåget gick bland andra ett par mycket naturtrogna kopior av ett par av Öregrunds forna celebriteter, författarparet Lubbe Nordström och Marika Stjernstedt. Ett par var de, till dess att Lubbe rymde med en servitris från Stadshotellet. Men Marika blev kvar; hennes hus är i dag märkt med en av hembygdsföreningens mässingskyltar, uppsatta för stadsvandrare. Lubbe har till och med fått en minnessten.

Marika var organiserad socialdemokrat och lär en gång förresten ha anordnat ett publikmässigt totalt misslyckat möte med Gunnar Sträng. Jag läste i yngre år hennes i noveller i gamla Folket i Bild.

Förvisso föreställer de flesta som går i dräkt- och hattparaden societetsdamer och dito gentlemen. Men den här snart tioåriga institutionen vårdas inte bara av nutida sommargäster med samma sociala bakgrund. Även åretruntboende öregrunds- och östhammarsbor tycker att det här är ett kulturarv att slå vakt om. Birgittas frissa, Ingegärd Jonsson, som alltid själv deltar, tjatar på Birgitta om att hon också borde vara med. Och mycket stilig är Kristina Helander, dotter till polismannen Torsten Helander, kallad Sheriffen, och hans fru som jobbade i charken på Konsum. Kristina och hennes tvillingsyster ställde några gånger upp som barnvakter åt oss, när vi hade småbarn.

Medan juryn överlägger, klämmer Småländska paviljongsorkestern, idel bleckblåsinstrument, i med Olle Adolphsons ”Nu är det skönt att leva” och Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona”.

Lubbe, det vill säga Sigmund Karlsson från Stockholm, får juryns hedersomnämnande (plakett plus ros) i herrklassen. I damklassen går hedersomnämnandet till Malin Löfqvist från Gävle. Hedersomnämnande för hatt får Josephina Wesström. Alla barn som deltog i paraden får var sitt pris.

Vi vandrar vidare till Seglarbaren på Strandhotellet och får oss var sin kall, besk och god tjeckisk öl, medan vi tittar på paraden med gamla båtar, som utgår från hasselbackspiren.

På vägen hem promenerar vi längs Rådhusgatan med alla sina marknadsstånd (tyvärr är det mesta krimskrams), ser en hästskjuts och så Bengt Nilsson, iförd frack, på sin
enhjuling från 1886.

På kvällen har Birgitta bokat in oss på Klockargården. Restaurangen har egentligen stängt för säsongen, och utbudet är därför lite enklare. Men fisk- och skaldjursgrytan med vitt vin till smarkar jättegott.

19.30 är det dags för kvällens musikaliska show, ”Från Bellman till Porter” med gruppen The Four L:s. Dess förinnan kommer en av medlemmarna, Lars-Olof Norée med sommarhus i Öregrund, fram och pratar med oss.

Norée spelar klaviatur, med den äran! Med sig har han en annan veteranmusiker från Uppsala, basisten Lars G Burman (som kommer och morsar på oss efter showen), och så sångerskan Susanne Lindbäck och gitarristen och bellmanspecialisten Bengt Jonshult, som dessutom trakterade banjo i ett nummer. Programmet bestod mest av jazz, ofta av evergreenkaraktär, plus alltså Bellman och en gnutta Taube.

Allt det här ägde rum på Klockargårdens inbyggda gård med höga askar mot den mörknande augustihimlen. Kvällen var ljum, maten och vinet bra och musikprogrammet trevligt.

Livet är inte det värsta man har, som Benny Andersen säger. (Se vidare ”Svantes lykkelige dag” under Kulturspegeln.)

Men: Nästan hela nästa vecka ska jag (men inte Birgitta) bo inne i Uppsala för olika uppdrag. Jag gruvar mig redan.

Melodikrysset 33

Badortsdagar eller inte – på lördag förmiddag är det melodikrysset som gäller.

Melodifestivaler hör inte till mina främsta musikaliska kunskapsområden, men Anders Eldemans antydningar om ländertillhörighet ledde mig till Helena Paparizou och Grekland; hon sjöng och vann med ”You are the one, my number one”. Däremot fick jag googla för ett svenskt melodifesivalbidrag, ”Just Like a Boomerang” (som jag i och för sig har hört) – den som sjöng heter Andrés Esteche.

Leif Loket Olsson, som ju knappast är någon sångare, klarade jag bara med hjälp av ledbokstäverna.

Som så ofta hade jag mest besvär med att identifiera en filmsignatur. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag på, att det var ”Gudfadern” den lätt vemodiga melodin var hämtad ur. Sen blev det lätt att identifiera kompositören, Nino Rota.

Den andra signaturen, från TV, klarade jag däremot med det samma. Jag såg och tyckte om ”Den sjungande detektiven”, vilket gav ordet detektiv.

Resten var mycket lätt.

Helen Sjöholm sjöng ur musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Den ene av upphovsmännen, Benny Andersson, var förresten med i ytterligare en fråga, med sin fina ”Födelsedagsvals till Mona”.

”My Fair Lady” (som jag förresten såg som en av deltagarna i den allra första elevriksdagen) plus antydningarna om evenemang och hattparad gav Ascot.

Sven-Bertil Taubes sång om Karl-Alfred och Ellinor gav förstås namnet på upphovsmannen, Evert Taube.

Ordet ute var i dag faktiskt svaret på två frågor: ”Jag är ute när gumman min är inne” respektive ”Ute blåser sommarvind”.

Sen var det kul att påminnas om vad som var förgripligt att spela i radio förr: ”Titta in i min lilla kajuta” innehåller raden ”så ska vi krama varandra och njuta”, en formulering som alltså ansågs särdeles förgriplig.

***

Det var inte ”Den sjungande detektiven” utan ”Sherlock Holmes” som skulle ge ordet detektiv, men detektiv skulle det vara lik förbannat.

Har du genom Google hamnat här i jakten på rätt svar till senaste melodikrysset, bör du gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se – lösningen på nummer 34 publicerades natten mellan söndag och måndag.

Tomas Tranströmer: Det vilda torget

Jag skrev nyligen en artikel om Tomas Tranströmer. Under letandet efter något helt annat i gamla lägg av Aktuellt i politiken (s) hittade jag i nummer 19 1983 (21 november) följande recension:

Tranströmer

”Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk / for jag till den snötäckta ön. / Det vilda har inga ord. / De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! / Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. / Språk men inga ord.” Den här dikten, ”Från mars -79″, i Tomas Tranströmers ”Det vilda torget” (Bonniers) illustrerar vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, inte nödvändigtvis – som Kjell Espmark visar i sin ”Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (Norstedts) – i religiös mening. ”Jag ligger på sängen med armarna utbredda. / Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar / den väldiga skuggan som flyter där ovan, / det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag” – denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket, av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont och, då – ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”.

De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt: ”Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig. / Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar / – glimtvis kan man följa dess väg / i nattmörkret mellan olivträden. / Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös / men kroppen gick raka vägen till dig. / Natthimlen råmade. / Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Harry Kullman, ungdomsboksförfattare

Harry Kullman (1919-1982) är en ungdomsboksförfattare, en av våra bättre, som jag läste både som ung och senare, när jag var recensent. Den allra första boken av honom som jag läste var nog ”Med hemlig order” (utgiven 1952 i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens serie FiBs ungdomsböcker), en spännande och välskriven bok..

1953 utkom i samma serie hans ”Buffalo Bill” (omslag och illustrationer Hans Arnold), som jag däremot inte läste när den kom ut. Men nu har jag gjort det; jag har köpt boken på Tradera.

Av en händelse får jag samtidigt, också genom traderaköp, tillgång till Folket i Bild nummer 42 1953. Där skriver bibliotekarien och barnbokkännaren Elsa Olenius – läs till exempel hennes folksagosagosamling ”Sagans skepp” (Rabén & Sjögren, 1951, återutgiven 1979) uppskattande om FiBs serie med ungdomsböcker, bland annat följande:

”För att återigen tala om spänning och äventyr, så minns man väl särskilt gärna från barndomens läsning pojkhjälten Buffalo Bill. Om honom kommer i år en bok i serien av den utmärkte ungdomsförfattaren Harry Kullman. Han skriver därom med verklig sakkunskap men har med sin vanliga psykologiska skarpblick lyckats ge den konventionelle Wild West-hjälten mänskliga drag. Det är en kort men mycket spännande period i Buffalo Bills liv som här skildras: Kampen mot siouxindianerna. Genom Harry Kullmans skildring får man ett klart intryck av att Vilda Västern är en sak att ta på allvar och inte bara en äventyrlig lek.”

För mig själv ter sig två jämförelser naturliga.

För det första läste jag på den tiden då jag läste ungdomsböcker också mängder av serietidningar. Som serie fanns Buffalo Bill i flera, ofta varann ganska olika, varianter; de publicerades också i olika serietidningar. Jag minns ingen av de här serievarianterna som spännande på det där briljanta sättet – då fanns det andra mycket mer spännande västernserier, ofta italienska, till exempel Giovanni Luigi Bonellis Tex Ritter i Seriemagasinet och Giovanni Sartoris Kapten Miki i Vilda Västern.

För det andra läste jag i yngre dar mängder av andra indianböcker, till exempel Edward S Ellis´ böcker om Hjortfot. (Det jag har skrivit om ett par av de senare kan du hitta ovan under Kulturspegeln.)

Jag kan inte finna annat än att Harry Kullmans ”Buffalo Bill” är överlägsen inte bara de halvdana serieversionerna utan faktiskt också de Edward S Ellis-bearbetningar jag läste.

För det första är Kullmans bok spännande och rappt berättad. De händelser hans Buffalo Bill råkar in i får en att läsa vidare: Hur ska det gå?

För det andra finns där en en mycket mustigare miljöskildring (något som för all del barn i slukaråldern ibland till och med hoppar över).

För det tredje är Kullmans berättelse mer realistisk: Människorna skildras på ett mer nyanserat sätt (även med mindre ädla sidor). Och framför allt finns där en intressant skildring av indianernas, i det här fallet siouxernas, liv; Kullman måste ha läst på bra för att kunna åstadkomma det här. Jag noterar för övrigt, att historien om den buffelslaktande ryske fursten finns med i den här boken; jag har senare sett den filmatiserad i Familjen Maccahan i TV.

Slutligen finns här (historien ovan är bara ett exempel), i motsats till i Ellis´ böcker, en insikt om de levnadsvillkor de vitas intrång medför för indianerna och om de förödmjukelser de utsätts för – detta bildar fond för det hat med vilket den unge hövdingen Gall bekämpar de vita intränglingarna.

Inte ens Buffalo Bill skildras endimensionellt av Kullman. Bill dödar till slut Gall och får, genom att töja på sanningen, siouxerna att acceptera status quo. Men han är också medveten om vad det är han har gjort sig skyldig till; enligt bokens själva slutrader kände han en djup saknad ”- inte för att Gall var död, inte för att hans uppdrag var slutfört, inte för att han bestämt sig för att dra österut – utan för att han sett en stolt och tapper indianstams slutgiltiga nederlag”.

Detta är föga förvånande – Harry Kullman är en politiskt medveten ungdomsboksförfattare; i hans böcker i svensk miljö finns ett uttalat klassperspektiv.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (20, 8 december) har jag som vanligt en stor krönika över årets barn- och ungdomsboksutgivning, ”Här är julens barnböcker”. Där skriver jag bland annat: ”Harry Kullmans `Stridshästen´ (Rabén & Sjögren) är mer spännande än de flesta äventyrsromaner för vuxna. Ändå blottlägger den klasskillnader i trettitalets Sverige.”

I motsvarande översikt i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (21, 6 december) finns Harry Kullman också med: ”Spänning i form av mer vanligt svenskt våld finns i Harry Kullmans ”Den tomma staden” (Rabén & Sjögren). Den kom ut 1951, och när jag läste den som tonåring tyckte jag att det var en fantastiskt fin tonårsskildring. Jag har läst om den med entusiasm. Vad tycker dagens ungdomar om sin föräldragenerations ungdomsår?”

Värt att nämna är att Harry Kullman fick Nils Holgersson-plaketten 1955, Astrid Lindgren-priset 1969 och Litteraturfrämjandets stora barnpris 1978.

Harry Kullman: Slagskämpen + Skyddsvakten

Harry Kullman (1919-1982) var en utmärkt ungdomsboksförfattare – mer om detta under Kulturspegeln, Barnkultur. Men han skrev även för vuxna. Han förekom till exempel som novellförfattare i gamla Folket i Bild.

1981 skrev han en deckare, ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren), som också filmatiserades 1984.

Om ”Slagskämpen” skrev jag på recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 4 1981 (26 februari) följande:

Kullman

Harry Kullman, en av Sveriges allra bästa ungdomsboksförfattare, tar med ”Slagskämpen” (Rabén & Sjögren) steget från pojkboken till thrillern. Det har blivit en habil och bitvis utmärkt äventyrsberättelse, men jag tycker faktiskt (även som vuxen läsare) att till exempel ungdomsboken ”Stridshästen” är ett strå vassare.

Vad det beror på har jag grubblat över. Om man får tro tidningsavslöjandena så kan för all del den svenska säkerhetstjänsten vara så töntig som Kullman framställer den – och då är ju bokens brister till den delen inte Kullmans fel. Men vad värre är: Tomas Kallin, bokens hjälte, förblir en obegriplig person. Man saknar den det självupplevdas identifikation som finns i Kullmans skildringar av Stockholms Fattig-Söder.

I Aktuellt i politiken (s) 6 1982 (25 mars) recenserade jag på samma avdelning och med samma rubrik Harry Kullmans uppföljare:

Kullman

Kallin från ”Slagskämpen” återkommer i Harry Kullmans andra thriller, ”Skyddsvakten” (Rabén & Sjögren). Men perspektivet är nu förskjutet från honom till andra agerande, vilket man väl inte ska beklaga; en så intressant personlighet är han ju inte.

Kullman berättar sin agenthistoria oerhört rutinerat, och upplösningen rymmer också en bit mänsklig tragik. Fortfarande önskar jag att han bättre hade lyckats kombinera thrillerns hårdkokta och spännande story med något människoöde eller några personer som grep tag i hjärtat på läsaren. Det är bra men skulle ha kunnat vara ännu bättre! Fast det är vackert så – den sorgligt nog hastigt bortryckte Kullman skrev thrillers som placerar honom skyhögt ovanför rader av svenska konkurrenter.